Sveriges Annonsörer sågar sociala medier

En artikel i dagens pappersupplaga av Dagens Industri har krigsrubriken

”Annonsörerna förblindade av sociala medier”

Det är intresseorganisationen Sveriges Annonsörer som gjort en trendspaning kring vilken trend som är viktigast att ta till sig inom marknadskommunikation just nu. 157 av cirka 500 medlemsföretag svarade på undersökningen, och 62 % ansåg att sociala medier var värda mest uppmärksamhet. 42 stycken, eller 27 %, angav också att de kommer behöva anställa en kommunikatör för sociala medier under de kommande två åren.

Det är förstås glädjande nyheter att så många företag börjar inse värdet av kommunikation på nätet, och jag hoppas åtminstone de flesta av dem också förstår att det handlar om just kommunikation, och inte det megafondopade monologtänk som många förknippar med traditionell marknadsföring.

Nu finns det förstås fläckar även på den här solen. Stora delar av artikeln ger utrymme för Sveriges Annonsörers VD Anders Ericson att spy galla över sociala medier och hur uttjatat fenomenet är. Ericson menar, till skillnad från 62 % av de medlemmar han företräder, att det inte alls finns något behov av ytterligare konsulter. Marknadsföring i sociala medier är enligt honom en ”modenyck” som snart dör ut.

I en sak har Ericson rätt, och det är att det fortfarande finns en kvantifierings- och ROI-relaterad problematik som dröjer kvar i begreppet, men frågan är hur relevant den problematiken egentligen är. Att kommunicera med sina kunder är idag såpass viktigt att ett misslyckande på det området kan vara katastrofalt för ett företag. Exemplen är otaliga.

Vad är ROI på ett Twitterkonto? Omöjligt att mäta eftersom kontot i sig inte drar in några pengar.Vad är ROI på ett par byxor? Omöjligt att mäta eftersom byxorna i sig inte drar in några pengar, men du ser ut som en clown om du inte investerar i ett par. Fördelarna är mjuka i form av stärkt varumärke, högre nöjdkundandel, färre stämningar för sexuellt ofredande osv. Samma fördelar som nås av traditionell annonsering, så en liten sten i glashuset är det allt.

Anders Ericson säger också till Dagens Industri att

”Det är inte svårare att jobba med sociala medier än att twittra, facebooka eller blogga privat.”

Jag tror att företag som Kiva, Wal-Mart och General Motors kanske har ett och annat att säga om den saken, och några hundratusen företag med en social media-policy kanske inte håller med fullt ut.

Skälet till att Ericson går hårt åt sociala medier är förstås att Sveriges Annonsörer, likt IFPI och den musikindustri de representerar, är en smula oroliga för att de ska tappa kontrollen över sin bransch. Internet har gjort det löjligt lätt för företag att jämföra och utvärdera annons-, media- och webbyråer. Pressen ligger på dessa att leverera, och när den individuella annonsörens makt ökar, behöver man då en branschorganisation vars makt ligger i det kollektiva?

Framgångsrika annonser och kampanjer kan skapas på en grötbudget (2) (3) vilket inte bara släpper in nya, mindre aktörer på marknaden, utan också gör det möjligt för kunderna att allokera kapital på ett mycket friare sätt. Det leder inte bara till mer effektiv marknadsföring i och med att man frigör kapital för splittester och liknande, utan även till att digital marknadsföring och marknadsföring inom social media utvecklas darwinistiskt (fungerar det får det vara kvar, fungerar det inte är det borta nästa gång). Jag tycker att det är något positivt, och något som gynnar marknadsföringen som helhet.

Det är fullt förståeligt att Anders Ericson vill värna den gamla värld han tillhör, men frågan är om han inte skulle tjäna mer på att lätta ankar och styra sin organisation mot Nya Världen istället. Speciellt som de annonserande företag han representerar har allt att tjäna på en sådan resa.

Livet i brottstycken

Okej, nu lämnar jag valet och rasisterna för en stund, trots att det egentligen finns mycket mer att säga. Men hur jävla hemskt det än är att nationalsocialister kommit in i min riksdag, så fortsätter livet.

Turligt nog regnar det ute, så jag har en ursäkt för att inte göra alltför många knop idag. För de som inte vet ska jag springa Tjurruset den 16e oktober, och hårdträningen är i full gång. Igår skulle milen tämjas i ett av Faluns många terrängspår, men självklart lyckades jag springa fel och fick svettas i sex extra kilometer. Det känns idag kan jag säga.

I Koppargruvan har det tagit rejäl fart igen efter relativ stiltje i augusti. Ordrarna rullar in, och framför allt ökar snittvärdet hela tiden vilket kan ses som ett tecken på att folk nu vågar köpa för större summor. De återkommande kunderna är också många, och en del av uppsvinget kommer möjligtvis från att jag har arbetat på produktbeskrivningarna.

Mitt företag har nu officiellt bytt namn. Teampark Dalarna kändes inte så rätt när jag inte längre hade en teampark att erbjuda, och att smacka in Dalarna i namnet är att smacka in en underförstådd geografisk begränsning. Nytt namn är Grenfeldt GFD, men inriktningen mot content providing, e-handel och uppstartshjälp för mindre företag är förstås densamma.

I höstens projekt ligger jag lite efter i artikelpubliceringen, men sidan har nu med hjälp av relativt lite SEO tagit sig från 47 till 10 plats i sökresultaten. Besökarantalet har fördubblats från 148 till +300, men håller den senaste veckans trend i sig är jag i praktiken redan uppe över 500. AdWords var inte särskilt lyckat, nischen är mycket dyr, men en del besökare har den självklart genererat.

På börsfronten intet nytt. Jag ligger kvar i Sampo och Frontline, utöver mina onoterade innehav. Hittills har ingen dipp kommit, men inte heller någon uppgång att tala om, så jag är trygg i all min likviditet. Har fått upp ögonen för ett otroligt stabilt amerikanskt företag, samt en kanadensisk högutdelare (nej, inte en trust) och lär återkomma med analyser av dem. Kan även tipsa om att Fortum nu sportar en direktavkastning på +5%, och EON +7%.

Och det var nog allt för den här gången.

Svart söndag

Det gick som det gick igår. I SD-bunkern ute på Gärdet i Stockholm fick Jimmie Åkesson ta emot publikens jubel och huliganbröl, medan de allra flesta av oss nog inte riktigt kunde greppa situationen. Inget block fick egen majoritet, och Sverigedemokraterna blev vågmästare.

Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval med bara drygt 30% av rösterna, mindre än en procentenhet skiljde dem från Moderaterna. Det är förstås ett kvitto på att svenska folket har sett att (m) kan bedriva en ansvarsfull politik även i kristider. Arbetslinjen har vunnit gehör och Reinfeldt, Borg och Bildt är alla på topp5-listan över politiker med starkast varumärke.

Sossarna däremot, har genom att alliera sig med (v) och (mp) sänkt sig själva. De väljare som traditionellt har pendlat mellan (s) och (m) har gått till (m) eftersom de inte vill ha Vänsterpartiet eller dess ledare i någon form av maktposition. Den gamla sossekåren, LO-medlemmarna och människorna ute på bruk och verk, har nog kanske inte haft så mycket mot Lars Ohly som Maria Wetterstrand. Det gamla gardet skiter i miljön och är oroliga för vad en trädkramare i maktposition kan ställa till med, och jag tror att blocket som helhet tappade pga det.

I Skåne och Blekinge fick Sverigedemokraterna kring 10% av rösterna. Vansinnigt. Men som Jardenberg skriver är det viktigt att komma ihåg att 90% faktiskt inte röstade på SD, och dessa 90% skäms förmodligen idag.

Samtidigt ska man ta Sverigedemokraternas entré i Rosenbads finrum på allvar. Man ska ta det som ett totalt misslyckande för svensk invandrings-, integrations-, jobb- och utbildningspolitik. För de som röstade SD är till stor del män(niskor) med låg utbildning och halvkassa jobb, som bor i områden med låg andel invandrare. Alltså grundar sig deras röster förmodligen på lika delar missnöje och okunskap. Och sådant löses lämpligtvis med förbättringar inom just invandrings-, integrations-, jobb- och utbildningspolitiken.

Hur Alliansen löser regeringsformen nu återstår att se. Man har sträckt ut en hand till (mp) som jag hoppas att de tar. Självklart ska de få mycket tillbaka för att hjälpa de blå partierna, men att de bör göra det är det nog många som tycker även inom de egna leden.

Hursom, är den parlamentariska situationen så osäker att jag inte tänker sitta och spekulera om den. Istället bör vi fokusera på vad vi kan göra på ett privat plan för att se till att mandatperioden med rasister i vår riksdag bara var en kort och olycklig parentes i vår historia.

De flesta säger att det är fel att säga upp bekantskapen med de som röstade på SD, att det är bättre att försöka föra en dialog med dem och övertyga dem om att de har fel. Problemet med det är som jag har skrivit tidigare att dialogen snarare är två monologer som förs på olika plan. Precis som i partiledardebatterna vi sett är det väldigt få som faktiskt lyssnar på sin motståndare, hellre än att bara basunera ut budskap till sina väljare. Så förs i mina ögon också debatten med och mot SD-anhängare just nu. De förklarar varför de känner sig otrygga och oförstådda på ett personligt plan (exempel här), vi klappar dem på huvudet och säger att men lilla gubben, statistiskt sett är det ju inte alls många som är otrygga och oförstådda.

För det första anser jag att vi måste satsa mer på utbildning, mig veterligen lär man inte ut kritiskt tänkande och källkritik förrän i gymnasiet, och de 36% av barnen till lågutbildade föräldrar som aldrig får gymnasiebehörighet lär sig förmodligen aldrig att man måste kontrollera källorna till vad som påstås. För det andra måste vi försöka ta den här diskussionen på samma plan. SD älskar när de får kalla andra för PK-töntar, vi älskar att kunna motbevisa partiets luftsiffror gång på gång. Men det löser inget.

För det tredje tycker åtminstone jag att det är mycket viktigt att vi faktiskt vänder SD ryggen. Det kan kanske låta paradoxalt, men medan vi för den här dialogen med dem måste vi visa att vi aldrig någonsin accepterar den här typen av rasism förklädd till politik. Vi får inte vika oss en millimeter, och varje person som bryr sig lika mycket som jag måste stå upp och ta fajten varje gång någon säger något främlingsfientligt i fikarummet, varje gång man ser någon diskrimineras eller särbehandlas, varje gång något SD-troll sitter och skriver om bluffstatistik i något forum på nätet.

Själv hoppas jag på en positiv utveckling trots katastrofen igår. För jag struntar i om du är röd, blå eller grön, sålänge du inte är brun. Och jag hoppas att fler kan tänka så och lägga sina motsättningar åt sidan och hjälpas åt för att mota en gemensam fiende i dörren. Det vore trevligt om det kunde bli så, men vi får se.

Klart inte allt är bra…

…men det här inlägget ska handla om varför en missnöjesröst på Sverigedemokraterna knappast gör det bättre.

Det är snart valdags, och jag kan förstå att många kan känna sig bortglömda under det blåa paraplyet. Decennier av rött styre har lärt oss att vi blir omhändertagna när saker och ting går snett, att staten finns där för oss när vi mår dåligt. Och så ska det också vara. Så ska det verkligen vara.

Men problemet med ett välfärdssystem som vill väl, är att det utnyttjas av människor som inte vill lika väl. Det kan ske både omedvetet och medvetet. För ett exempel på vad jag menar med omedvetet rekommenderar jag en fantastisk krönika av Bengt Gustavsson. För ett exempel på medvetet utnyttjande är det bara att se till vardagen. Jag vet människor som bidragsfuskar, och du känner säkert någon som tagit ut ett par extra sjukdagar någon gång. För att det går.

Den blåa regeringen har gått hårt åt fuskarna, men också åt de som verkligen behöver hjälp. Istället för att skjuta prick har man kastat handgranat. Man träffar kanske målet, men oskyldiga skadas också. Försäkringskassan är inget mer än ett skämt som blivit så slitet att det numera bara är sorgligt. En empatilös koloss på lerfötter, en byråkrati. En statlig myndighet. Arbetsförmedlingen gör nog sitt bästa, men regler är regler och man kan inte förmedla jobb som inte finns. Jobb som inte skapas eftersom det sällan lönar sig för företagare att anställa.

Jag vet att många är arga. Det är klart man känner sig hjälplös och svag när skyddsnätet dras undan och man landar i Försäkringskassans manege. Jag vet också att många skyller på invandrarna. Att SD’s påstådda massinvandring och överrepresentation i våldtäktsstatistik är överbevisade lögner spelar inte alltid mest roll: en förlorad känsla av trygghet är svår att återskapa.

Men det är inte invandringspolitiken som är problemet. Det är integrationspolitiken. Stela svenska myndigheter fulla av byråkrater som efter år av tuffa och ibland till och med omänskliga beslut har tvingats bli härdade. ”Vi följer bara reglerna”. Arbetsgivare som hellre anställer någon med svenskt namn än ett utländskt. Invandrarkillar i förorten som i hemmet uppfostras med regler anpassade för ett samhälle som inte finns. Svenskar som väljer att flytta ifrån ett området när invandrare flyttar dit, istället för att lära känna dem.

Där har vi misslyckandet. Att vi tar emot människor som är på flykt och är skyddsbehövande är inget misslyckande. Det är det bästa vi kan göra som medmänniskor. Vi borde få en jävla medalj för det.

Men snälla, kära läsare. Oavsett vad du tycker om blå utförsäkringspolitik, oavsett vad du tycker om Mona Sahlin och Lars Ohly, oavsett vad du tycker om invandrare, jobb, miljö, fallskärmar, kollektivtrafik, utbildning, vård, pensioner, integration eller avfolkningen i Norrbotten, oavsett vad du är missnöjd med: Använd inte Sverigedemokraterna för att visa ditt missnöje. En röst på SD skadar Sverige.

Missnöjesrösta gärna, det har jag gjort hela mitt liv. Någon gång kanske de lär sig. Men om du ska missnöjesrösta, är verkligen Sverigedemokraterna ett parti som borde vara med och forma Sveriges framtid? Handen på hjärtat?

En odyssé i rotfrukt

Det har skördats framgångar i det Grenfeldtska hemmet. Framgångar i form av potatis. Jag har tidigare snuddat vid det här med odling som ett fantastiskt sätt att få tillbaka på en investering, och eftersom jag försöker leva som jag lär tog jag i våras beslutet att utnyttja vår sorgliga lilla rabatt till något annat än en fristad för ogräs.

Sagt och gjort, jag rotade fram spaden och började vända jord, rensa bort en miljon rötter ner till en meters djup och allmänt luckra upp hela klabbet. För att slippa få in så förbannat mycket rötter från gräsmattan promenerade jag förbi en byggarbetsplats och råkade visst få med mig några gamla tegelpannor de slängt i en container. Dessa sattes upp som barriär och har faktiskt fungerat som förväntat. Tjejen, som förhåller sig något reserverat till det här med matodling (men gärna äter resultatet), fick en liten ruta med lullull på.

Sedan var det dags att sätta lite potäter. Varför potäter? Dels för att tjejen lagt veto mot allt som växer ovan jord då det ränner både kissande katter och kissande tonåringar här på nätterna, dels för att potatis är bra på att hålla ogräset nere. Valet föll på en sort med rött skal som heter Naturo. Den skulle tydligen ha goda chanser mot både röta och skorv, men den största anledning till att den valdes var att allt annat var slut uppe på Plantagen.

Klumparna åkte i jorden och tyvärr kom inte alla upp av någon anledning. Någon som är bättre på potatisodling kanske kan förklara varför? Men skit samma, för nio av tolv gick det iaf bra.

Så under sommaren har jag vattnat och kupat plantorna efter bästa förmåga och nu har det alltså skördats. Då mitt tålamod som ni vet är något av en bristvara ibland orkade jag inte ta bara de stora knölarna och lämna de små på tillväxt, så hela rubbet åkte med upp. Per planta var det kanske 5-7 stora klumpar och lika många småttingar. Riktigt fina och goda saker om jag får säga det själv, som avnjöts tillsammans med fisk igår och ska avnjutas tillsammans med falukorv idag. Gourmet på min ära, gourmet.

Nästa år blir det andra bullar i rabatten. Vi promenerade nämligen förbi ett stort fält här om dagen och jag råkade visst få med mig lite vetekorn därifrån. Utöver det blir det lök för hela slanten: vitlök, rödlök och schalottenlök. Det om det.