30 000 tweets senare

High FiveDet tog två år att skriva 10 000 tweets, från 18 februari 2009 till 22 juni 2011. Sedan tog det visst bara femton månader att skriva 20 000 till. Av bara farten liksom.

Vid 10 000 var jag fortfarande lite förvånad, snudd på förbluffad, över detta fantastiska lilla mikrouniversum till bredden fyllt av människor som så osjälviskt delar med sig av vardag, helgdag, kunskap och tankar. Nu, vid 30 000 känns det någonstans mer som vardag. Twitter är en lika självklar del av min dag som frukost, och jag gör inte längre någon skillnad på de jag lärt känna där och de jag träffat på andra sätt.

Deeped Niclas Strandh sa skrev det bra i en krönika i Internetworld – det är dags att släppa prefixet digital kring saker och ting. Twitter är inte en digital kommunikationsplattform för mig, det är helt enkelt bara ett ställe där jag har chansen att träffa och samtala med enorma mängder häftiga människor.

Och är det något som fortfarande fortsätter att förvåna, så är det i så fall människorna. Ni. Ni som jag aldrig hade hört talas om, än mindre träffat, om det inte vore för Twitter. Bara ni är anledning nog att bränna av 30 000 tweets till. Så som vanligt och alltid – tack. Tack för att ni fortsätter att förvåna, förbrylla, förmedla, förbättra, förbrödra, förädla och förvalta.

//J

Signerat Lars Ohly

”Jag tycker att företagare borde arbeta med lägsta ingångslön i branscher där ingen bryr sig om vad de tycker.”

Orden är Lars Ohlys, f.d. partiledare för Vänsterpartiet, till svar på Lina Skandevalls tweet: ”Jag tycker att @OhlyLars borde skaffa sig ett företag. Gärna med några anställda. Driva det i några år. Och sen ge sig in i debatten igen.”

Nyheter för dig kanske Lars, men det gör vi redan.

Det är svårt att tolka det på något annat sätt än att företagare (läs: alla företagare, vi företagare) ger våra anställda dåligt betalt och skiter i vad de tycker.

Det här är en sådan öppen dörr att sparka in att det inte är sant, jag vet, men är det verkligen för mycket begärt med ens en vilja att förstå företagares situation från politikers håll? De politiker (främst på kommunal nivå såklart då jag är en alldeles för liten fjärt i rymden för att spela någon roll för riksdags- och regeringspolitiker) jag försökt tala med lyssnar vänligt och glömmer snabbt.

Lars Ohly fortsätter med att hänvisa till statistik från SCB som visar att de flesta företagare tjänar över 20000 i månaden. Fine, så är det säkert. Men att de troligtvis arbetar mer än 40 timmar i veckan, och att merparten garanterat inte hade den ingångslönen när de startade, är nog mindre viktigt för Lars.

Som sagt. En vidöppen dörr. Men jag hatar att det är såhär. Att det är så tydligt och accepterat att bara dra alla företagare över samma kam och stämpla oss som en girig bunt kapitalister som utnyttjar rättslösa och röstlösa arbetare. Det är sorgligt.

Det är sorgligt, inte av den anledningen att jag har större skyldigheter, sämre rättigheter, lägre lön och längre arbetstider än mina anställda. De gör ett förbannat bra jobb, jag betalar dem gladeligen för det och mitt företagande är ingen annans val än mitt. Nej, det är sorgligt av den anledningen att jag ständigt måste försvara att jag gör det.

Parasit, fascist, arbetarhatare, misslyckande. Bara några av de glada tillrop man får från allmänheten när man varje dag kämpar för att skapa värde (tydligen med enda motivet att sko sig på andras bekostnad), anställer folk ur arbetslöshet (tydligen med enda motivet att kunna utnyttja dem) och betalar sig själv sist och sämst varje månad (tydligen med enda orsaken att man är misslyckad).

Och från politiskt håll: tystnad. Kanske ska man vara tacksam för att vi åtminstone inte är ett särintresse längre i de flestas ögon. Kanske kunde man begära lite mer.

Så Lars, jag tycker faktiskt att du borde göra som Lina föreslog, och våga dig ut på vår sida av myntet. Kanske kan det leda till lite perspektiv och förståelse.

//J

Att stanna upp

Alla djur, utom människan, vet att livets huvudsakliga mening är att njuta av det.
– Samuel Butler

Det händer så extremt mycket nu. Det är kanske den dåliga standardursäkten, men det är till stor del därför jag inte har uppdaterat den här bloggen på så länge. I firman rullar det på i 180 och varje gång jag försöker lyfta blicken för att se bortom nästa krök eller vägbula, så händer något som tvingar ner den igen. Bränder ska släckas, fakturor ska betalas och trots att den ekonomiska biten är klart mycket bättre än den var i januari och februari då vi var helt nya (i aktiebolaget) samtidigt som vi expanderade kraftigt, så vågar man liksom inte ropa hej och andas ut.

Jag och sambon har nog hittat ett hus vi vill ha, men det kräver att vi får låna lite till renovering och upprustning av det så fort vi flyttar in. Bolånelöfte har vi, men från banken vi fått det från (den enda vi frågat hittills) blev det tvärt nej på att (blanco)låna till någon renovering. Samtidigt var de okej med att vi istället lånade till extra handpenning och köpte ett dyrare hus. Besynnerligt att man kan få låna till ett dyrare hus men inte låna för att göra sitt köpta hus dyrare. En investering (värdeskapande) kontra en spekulation (tillför inget värde), banken valde det senare. Självklart är det inte små summor vi talar om, men sett till vad andra fått och får låna känns det inte särskilt blodigt alls, snarare tvärtom.

Det som nog slog allra värst var att banken inte hade några problem med att rakt ut säga att det är mitt fel att vi inte kan få det tämligen ringa lån vi begär. Jag är orsaken till att jag och min familj inte kan flytta. Jag och mitt företag. Det är sådant som verkligen får en att känna att det är värt det, eller hur? Jag har inte varit så nära på att ge upp, lägga ner och skita i alltsammans på mycket länge. Att få svart på vitt att man inte är betrodd är en av de värsta känslorna som finns, åtminstone för mig. Man kastas mellan glöden och viljan att motbevisa dem och visa världen att man minsann klarar det oavsett vad någon bedömningsgrupp på Länsförsäkringar tycker, och känslan av att man kanske är värdelös ändå, och att man nog skulle ha större chanser om man gav upp, tog ett normalt jobb som en normal människa, började läsa Aftonbladet och oroa sig för pensionen. Ena minuten är man stolt och rakryggad, nästa är det som att kroppen fått pyspunka (inte helt olikt häxmästaren som imploderar i Sagan om Konungens Återkomst, du vet).

Samtidigt händer det så extremt mycket bra och roligt i mitt liv. Trots ständig likviditetsoro så tuffar GFD på, jag syssselsätter tre personer utöver mig själv, projektet vi gör går bra och kunderna är nöjda. Jag själv bjuds in till möten här och föreläsningar där, intervjuas här och hittar nya kontakter där.

Såg en dokumentär om några överlevare från Utöya igår. Där snackar vi riktiga överlevare. Vardagsproblemen bleknar när man ser vad de har övervunnit eller kämpar för att övervinna. Kanske borde jag försöka bli bättre på att fokusera på vad jag faktiskt har, hellre än allt jag (ännu) inte har. Stanna upp ibland. Lyfta blicken om så bara för en minut.

Det känns som en ganska bra plan.

//J

Fritidsintressen

Jag tar er tystnad på det förra inläggets fråga som ett rungande ja. I brist på bättre blir bra bäst, sort of thing.

Den här bloggen är verkligen värd lite kärlek, men den senaste tiden (de senaste månaderna antar jag) har det varit så mycket annat. Twitter har varit en stor del av det hela, och jag har nog blivit bättre på att koka ner åsikter, tankar och reflektioner som förr krävde ett blogginlägg, till 140 tecken. Samtidigt så håller jag andra bloggar igång och vid liv på annat håll, något som lite har gjort att den här har fått stå tillbaka. Samtidigt arbetar jag ju faktiskt med artikelskrivning, så det är inte direkt stiltje på tangentborden…

Så vad har hänt sedan senast? Massvis. GFD är numera ett tvåmansgig sedan duktiga säljaren Daniel började i oktober. Vi växer så det knakar och jag har skickat in alla papper som behövs till Bolagsverket för att få igång ett aktiebolag. Typ så.

Men jag tror. Och tänker. Att ni från och med nu kommer att få läsa om sådana eskapader på GFD-bloggen. Jag lär väl inte kunna hålla mig från att ta upp saker som relaterar till företagande och entreprenörskap i allmänhet, men det som hör mitt företag till lär serveras från företagets sida. Det är liksom mer intressant att läsa om spännande SEO-experiment och digital marknadsföring när hela siten handlar om det, än på en blogg där du kanske mest suckar och återkommer någon annan dag när den typen av inlägg dyker upp.

Så vad blir det istället? Vet inte. Men jag tror att det kommer bli lite mer personligt här. Lite mer om fritidsintressena och så. För i och med att jag gjorde mitt största fritidsintresse till mitt jobb, så har det nu fått en egen site och blogg. Övriga fritidsintressen har fått stå tillbaka under de senaste månaderna på grund av tack vare arbetsbördan, men jag tror faktiskt att om jag medvetet satsar på att få in dem här på grenfeldt.com, så kommer de liksom att få lite mer tid bara av sig själva.

Nästa år blir nog också ett år av ganska stora förändringar. Lär väl bloggas om det med. Hursom, välkommen tillbaka. Om du vill.

//J