Manifestation för jobben

Såg på nyheterna att man hållit en manifestation för jobben i Tranås ikväll. En manifestation för jobben.

?

Man gör det dock av ett skäl: 175 personer får gå från Stiga, ortens största arbetsgivare. En hemsk dag för de 175 och deras familjer, och det här inlägget är verkligen inget försök att frånta dem någonting eller förminska deras situation på något sätt. Verkligen inte.

Men en manifestation för jobben? Är det verkligen den bästa lösningen? Är det överhuvudtaget en lösning?

Jag läser om bakgrunden och manifestationen på IF Metalls egen sida. Varslet bottnar i att de italienska ägarna vill ha mer flexibilitet inom koncernen, vilket är italienska för att LAS gör det svårare att hålla en smidig produktionslinje (som ökar och minskar utifrån produktionsbehov) i Sverige än i Italien.

Facket går i taket och menar att det är dags att företagen tar ett större samhällsansvar, och jag tillåter mig själv att bli provocerad.

Vad sägs om att man tar ansvar för sig själv istället för att ett företag ska behöva göra det?
Vad sägs om att samhället tar ett större företagsansvar istället, och skapar förutsättningar som gör att italienska koncerner (ja svenska också för den delen) inte vill flytta ut verksamheten från landet?
Vad sägs om att  agera, istället för manifestera?

Men facket rasar hellre vidare:

– Vi kräver att regeringen vaknar och agerar, vi kräver att det satsas på utbildning i stället för uppsägning, vi kräver att Arbetsförmedlingens regler ändras så att de faktiskt kan motverka arbetslöshet och vi kräver att ersättningen i a-kassan höjs, avslutar Anders Ferbe. *

Undrar just om något av dessa krav hade räddat de 175 män och kvinnor som fick sina liv förändrade idag.

 

//J

Så får du jobbet 2013

Med två akademiker till föräldrar, varav den ena lärare, var bra betyg en ganska central del av min skolgång och uppväxt:  ”Om du vill få ett bra jobb måste du anstränga dig i skolan och få bra betyg.” Jag är nog inte så ensam om att ha hört det, och det är också ett mantra som jag nu upprepar till mitt tolvåriga bonusbarn.

Examensdag

Men är det verkligen så enkelt?

Som företagare och arbetsgivare (vår femte medarbetare börjar i februari) har jag kommit på mig själv med att gång på gång låta andra faktorer än just betygen avgöra vem jag vill arbeta med. Och att jag själv är fem ynka högskolepoäng från en examen (bommad tenta i extern redovisning, lyckligtvis låter jag nu andra ta hand om min bokföring!) har visat sig ha just ingen betydelse alls, för hittills har jag inte stött på en enda kund som har krävt att få se vilken utbildning jag har i bagaget. Jag bedöms på andra kriterier som referenser, pålitlighet, trovärdighet och leveransförmåga.

Men, tänker du nu, om man nu inte har några tidigare referenser då? Visst måste väl ändå bra betyg vara viktiga då? Ja – och nej. En avklarad utbildning är ibland ett krav för att du ska kunna få en anställning där du behöver en speciell behörighet eller kompetens, vare sig det är lastbilschaufför eller biokemist. Och bra betyg visar dels att du har haft karaktär nog att slutföra något, och dels att du nog antingen är begåvad eller har läshuvud (eller både och förstås).

Men motivation slår klass, åtminstone för mig. Kunskaper och färdigheter kan tränas upp, en dålig attityd eller grundinställning är det värre med.

Och när jag har kommit att diskutera frågan med andra företagare och arbetsgivare, tycker de påfallande ofta samma sak. Jag vet många (och jag är en av dem) som är bekymrade över kvalitén på många av de ansökningar som kommer från utexaminerade unga. Många verkar helt enkelt inte ha särskilt bra koll på vad som begärs av dem, och vad de själva kan begära av en anställning.

Vem vetSjälvklart är det viktigt att vi har en välutbildad befolkning och betyg är en viktig del av, och indikator på, det. Men när det kommer till att vara ”anställningsbar” spelar betyg ofta en ganska liten del i ekvationen, och mitt intryck är att få unga vet om det.

Själv tror jag att orsaken ligger i bristande kontakt mellan skola och näringsliv. Lärare och skolledningar har kanske helt enkelt inte tillräckligt bra koll på vad det är för värld de skickar ut sina elever i efter avslutad utbildning? Och kanske beror det i sin tur på att vi arbetsgivare och rekryterare är för dåliga på att berätta det för dem?

För att få en lite bättre bild av hur det ligger till skapade jag en enkätundersökning. En enkel liten sak med fem frågor, som 57 arbetsgivare och rekryterare tog sig tiden att besvara (ett stort tack till er, jag är mycket tacksam!). 57 är kanske inte det största av urval men det räcker kanske för att skrapa lite på ytan, tänker jag, och såhär var enkäten utformad:
 
 

Vad/vilken egenskap är viktigast när du ska anställa?

Tid att besvara: max 1 minut
Antal frågor: 4

 

Det är i många fall ganska långt mellan skola och företag. Åtminstone där jag bor är kontaktytan nästan obefintlig, och jag undrar vad elever egentligen vet om att göra sig själva anställningsbara.

 

För att kunna gå på djupet med detta vore det otroligt uppskattat om du kunde svara på fyra enkla frågor (tar max 1 minut) om vad som är viktigt för dig när du ska anställa. Är det någon form av formell kompetens (tex högskoleutbildning, militärtjänst, speciella kurser osv), speciella personliga egenskaper (arbetsmoral, noggrannhet, social kompetens osv) eller kanske något helt annat? Det är helt okej att nämna flera saker som du tycker är viktiga! Och du – ett jättetack på förhand! /Jonas Grenfeldt, GFD Webbyrå
* Required
 


 


 



 



 



 

Jag redovisar hela enkäten för att du själv ska kunna bedöma hur väl frågorna är ställda sett till de svar jag fått, om det är ledande frågor eller om jag på något omedvetet eller undermedvetet sätt kan ha påverkat någon att svara i någon speciell riktning. Det är dock ingen C-uppsats jag skriver, så jag gav mig själv en ganska slak lina.

Vilka svarade?

Av de 57 som svarade så drev eller arbetade

  • 17 stycken (30%) på ett företag med 1-3 anställda (inkl enmansföretag)
  • 16 stycken (28%) på ett företag med 4-10 anställda
  • 11 stycken (19%) på ett företag med 11-30 anställda
  • 1 stycken (2%) på ett företag med 31-50 anställda
  • 5 stycken (9%) på ett företag med 51-100 anställda
  • 7 stycken (12%) på ett företag med 100+ anställda

Det här är kanske en fördom, men den baseras på vad jag själv och mina vänner tyckte och tänkte vid 20 års ålder: är du ung så vill du kanske jobba på ett stort, välkänt, kanske internationellt företag med starkt varumärke, hellre än ett litet lokalt företag? Glöm det: sedan 1992 har nio av tio jobb skapats i företag med färre än 50 anställda (källa). Chansen är därför stor att du hamnar i just ett mindre företag än IKEA, Google, H&M eller någon annan av Sveriges mest attraktiva arbetsgivare för studenter (källa). Just hos de arbetsgivare som till störst del besvarade enkäten.

23 stycken identifierade sig som egenföretagare varav minst 9 av dessa har tre eller fler anställda. 11 stycken valde att identifiera sig själva som vd, 4 som rektor och 11 som någon form av chef.

Webb och IT dominerade med 19 respondenter som angav det eller liknande som huvudsaklig bransch, men bland svaren finns allt från offentlig sektor och detaljhandel till turism och riskkapital.

Vad var viktigt för dem?

Månadens anställdaDet är förstås nu det börjar bli intressant, men också svårare att bedöma svaren jag fått. Många har också angivit flera saker som är viktiga för dem.

  • Konkreta krav på utbildning nämns i 11 av svaren
  • Rätt kompetens nämns i 5 av svaren
  • Lätt för/vilja att lära nämns i 8 av svaren
  • Drivkraft nämns i 7 av svaren
  • Självständighet/självsäkerhet/självgående nämns i 7 av svaren
  • Inititativtagande nämns i 5 av svaren
  • Social nämns i 9 av svaren
  • Krav på bra betyg nämns i 0 av svaren

Saker som ärlighet, kreativitet och hög arbetsmoral nämns också på flera ställen i olika former, och det närmaste vi kommer krav på bra betyg är formuleringen

”Formell kompetens väger tungt (dock inte nödvändigtvis bra betyg)”

Kommer de att anställa?

Just här kan jag inflika lite självkritik när det gäller svarsalternativen. Alternativet Ganska troligt borde förstås ha varit Inte särskilt troligt, och ska nog också tolkas så: att man inte utesluter en anställning under 2013 men att det nog lutar åt att man låter bli. Såhär svarade man:

  • 7 stycken (12 %) kommer definitivt inte att anställa
  • 15 stycken (26 %) kommer troligtvis inte att anställa (svarade Ganska troligt)
  • 7 stycken (12 %) kommer troligtvis att anställa
  • 9 stycken (16 %) säger att det är mycket troligt att de kommer att anställa
  • 17 stycken (30 %) kommer definitivt att anställa under 2013

Sammanfattning

Även om underlaget som sagt kanske är i minsta laget har enkäten besvarats av personer i ledande och anställande befattningar från en lång rad olika branscher i såväl offentlig som privat sektor. 8 av 10 arbetar på ett företag av den storlek som skapar flest nya jobb i samhället, och 6 av 10 har också svarat att de trots stundande lågkonjunktur räknar med att anställa under det kommande året.

För dig som vill gräva lite djupare har jag sammanställt alla svar i en excelfil som du kan ladda ner här. Jobbar du inom skolan och tycker det här vore intressant att diskutera vidare – hör av dig. Är du företagare eller på annat sätt en representant för näringslivet som har idéer på hur vi kan komma närmare skolan – hör av dig.

Min förhoppning är även att du som är ung och arbetssökande också har fått ut något av det här inlägget. Totalt är det alltså troligt eller mycket troligt att ungefär 58 % eller 6 av 10 av de som besvarade enkäten kommer att söka efter nya medarbetare under 2013. Nu vet du vad som är viktigt för dem, och det är inte (bara) bra betyg.

//J

Är du den vi söker?

Du är redo att ta itu med allt. Och då menar vi allt. Från att köpa kopieringspapper, städa och administrera, till att ta tuffa strategiska beslut. Du har en enorm drivkraft och räds inte att arbeta sena nätter om det behövs, men vi kan tyvärr inte garantera övertidsersättning.

Du har ingen självklar semester utan ser helt enkelt till att jobba när kunderna kräver det – och det är dessutom ditt fulla ansvar att hela tiden skaffa fler.

Arbetar du tillräckligt bra kan vi eventuellt underlätta arbetsbelastningen med ytterligare personal. Vi har tyvärr ingen möjlighet att hjälpa dig att hitta rätt person, det är något vi anser ingår i dina arbetsuppgifter. Det är också ditt ansvar att se till att personen i fråga kommer igång med sitt jobb och blir lönsam. Vi har tyvärr ingen möjlighet att betala för den här anställningen, det är de pengar du genererar som måste betala personens lön, sjukförsäkringar, arbetsgivaravgifter, sociala avgifter, skatter och eventuella andra utgifter. Det är även ditt ansvar att se till att moms, skatt och räkningar betalas in i rätt tid varje månad för att slippa onödiga juridiska följder – sköter du inte detta riskerar du inte bara ditt jobb – du blir av med det.

Tyvärr kan vi heller inte garantera att du får full lön om du inte lyckas med ditt arbete under en månad. Vi räknar också med att du i princip aldrig är sjuk, det blir tyvärr för olönsamt för oss och i förlängningen riskerar vi att tappa kunder, något vi inte kan acceptera.

Vi ser även att du har goda kunskaper kring ekonomi, marknadsföring, sälj och samhället i stort. Stor vikt läggs vid personlighet och förmåga att bygga nätverk.

Välkommen med din ansökan!

Gästinlägget är skrivet av Lina Skandevall (@skandevall). Vad hade du krävt för lön från en arbetsgivare för den här tjänsten? Dela den lönen med fem så är du nog hyggligt nära ingångslönen för många företagare. Tack för dina ord Lina!

//J

Signerat Lars Ohly

”Jag tycker att företagare borde arbeta med lägsta ingångslön i branscher där ingen bryr sig om vad de tycker.”

Orden är Lars Ohlys, f.d. partiledare för Vänsterpartiet, till svar på Lina Skandevalls tweet: ”Jag tycker att @OhlyLars borde skaffa sig ett företag. Gärna med några anställda. Driva det i några år. Och sen ge sig in i debatten igen.”

Nyheter för dig kanske Lars, men det gör vi redan.

Det är svårt att tolka det på något annat sätt än att företagare (läs: alla företagare, vi företagare) ger våra anställda dåligt betalt och skiter i vad de tycker.

Det här är en sådan öppen dörr att sparka in att det inte är sant, jag vet, men är det verkligen för mycket begärt med ens en vilja att förstå företagares situation från politikers håll? De politiker (främst på kommunal nivå såklart då jag är en alldeles för liten fjärt i rymden för att spela någon roll för riksdags- och regeringspolitiker) jag försökt tala med lyssnar vänligt och glömmer snabbt.

Lars Ohly fortsätter med att hänvisa till statistik från SCB som visar att de flesta företagare tjänar över 20000 i månaden. Fine, så är det säkert. Men att de troligtvis arbetar mer än 40 timmar i veckan, och att merparten garanterat inte hade den ingångslönen när de startade, är nog mindre viktigt för Lars.

Som sagt. En vidöppen dörr. Men jag hatar att det är såhär. Att det är så tydligt och accepterat att bara dra alla företagare över samma kam och stämpla oss som en girig bunt kapitalister som utnyttjar rättslösa och röstlösa arbetare. Det är sorgligt.

Det är sorgligt, inte av den anledningen att jag har större skyldigheter, sämre rättigheter, lägre lön och längre arbetstider än mina anställda. De gör ett förbannat bra jobb, jag betalar dem gladeligen för det och mitt företagande är ingen annans val än mitt. Nej, det är sorgligt av den anledningen att jag ständigt måste försvara att jag gör det.

Parasit, fascist, arbetarhatare, misslyckande. Bara några av de glada tillrop man får från allmänheten när man varje dag kämpar för att skapa värde (tydligen med enda motivet att sko sig på andras bekostnad), anställer folk ur arbetslöshet (tydligen med enda motivet att kunna utnyttja dem) och betalar sig själv sist och sämst varje månad (tydligen med enda orsaken att man är misslyckad).

Och från politiskt håll: tystnad. Kanske ska man vara tacksam för att vi åtminstone inte är ett särintresse längre i de flestas ögon. Kanske kunde man begära lite mer.

Så Lars, jag tycker faktiskt att du borde göra som Lina föreslog, och våga dig ut på vår sida av myntet. Kanske kan det leda till lite perspektiv och förståelse.

//J

Karma

Jag jobbar extremt hårt med att vara en snäll företagare. En som spelar med öppna kort och raka puckar, en som levererar i tid och betalar i tid, en som snackar snacket men också går gången. Och ärligt talat är det faktiskt det enda sätt jag vill företaga på, av flera skäl. Det starkaste skälet är förstås att jag i grund och botten vill vara en schysst kille och nån slags förebild. Ett annat är att jag är väldigt medveten om att rykten, bra som dåliga, far fort fram i branschen jag är verksam i liksom i sociala medier, och precis som Tony Montana så har jag inte mycket mer än mitt ord (och mina kulor – ”and I don’t break ‘em for nobody”). Ett tredje skäl är att jag tror på att behandla andra som jag själv vill bli behandlad.

Och du som känner mig vet att jag varken tror på Gud, högre makter, tomtar, troll eller spöken. Men en sak jag väljer att tro på, lite sådär mest för att det gör mig till en gladare (och kanske lite bättre) människa – är karma. Som man sår får man skörda. Som man bäddar får man ligga.

Och tja, det kostar ibland att hålla på sina principer. Jag har nog tackat nej till uppdrag värda ett par månadslöner. Men ett rent samvete är en bra huvudkudde och yrkesstolthet köper man inte för pengar. Så nej, inga större kval där.

Men det här med att behandla andra som man själv vill blir behandlad, och inte som man behandlas, är tungt ibland. Folk förväxlar snällhet med svaghet. Levererar inte som man lovat, betalar inte som man lovat. Ibland är det honest mistakes, och jag har inga problem med det för misstag gör vi alla. Och ibland kommer saker emellan, som saker ju kan göra. Men ibland blir det smärtsamt uppenbart att man utnyttjas och används av de som valt att inte spela schysst, de som behandlar andra som just – svaga.

Jag tar det med ro. Karma kommer ikapp alla. De tusenlappar jag förlorat på att följa mitt samvete har jag fått igen mångdubbelt av samma skäl. Och du som satt i system att ljuga, blåsa, förhala och bortförklara kommer märka att du helt plötsligt står väldigt ensam, lämnad i sticket av alla som tillslut bestämt sig för att behandla dig som du behandlar dem.

Som man sår får man skörda. Var snäll där ute.

//J