Ringar på vattnet

Ringar på vattnet1250 besökare, 60 kommentarer, 150 likes och dryga femtiotalet retweets blev resultatet av de 203 ord som i mild affekt skrevs på fem minuter en onsdagsmorgon i februari.

Ett tack till alla er som tog er tiden att sprida och kommentera det inlägget är förstås på sin plats. Tydligen satte det fingret på något, för sällan har jag sett så många entreprenörer och företagare som jag respekterar och ser upp till samlas bakom något så snabbt, bestämt och entusiastiskt. Läs till exempel det här inlägget från Tore Friskopp, finare beröm går inte att få.

Visst kom det också en del kritik. Vissa stunder kändes det som en storm i ett vattenglas: jag hade ju bara skrivit om hur jag upplevde min verklighet, knappast ett manifest eller en debattartikel. Det märktes snabbt hur olika texten tolkades beroende på vilka glasögon (referensramar) man hade som läsare.

Man kan inte glädja alla. Och av stormen i vattenglaset uppstod en hel del fantastiska ringar på vattnet. Med största sannolikhet kommer en intervju med mig att publiceras i Internetworld i vår på temat entreprenörskap. Svenskt Näringsliv hörde av sig och vill träffas. Allt för 203 ord som i mild affekt skrevs på fem minuter en onsdagsmorgon.

Och framför allt insåg jag att jag inte står ensam. Vi är många som går den extra milen drivna av vår övertygelse, passion och viljestyrka. Det andra kallar misslyckanden kallar vi lärdomar, och vi vet att det enda riktiga misslyckandet är att ge upp. Passar på att skicka vidare det här fantastiska citatet signerat Theodore Roosevelt som Daniel Smith gav mig:

It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat.

 

//J

Jag är kapitalet

Jag har akademikerföräldrar. Jag är skilsmässobarn. Uppvuxen i Solna och i Upplands Väsby.

Mitt första jobb (säljare) betalade så dåligt att jag plankade på tåget och levde på mjölk, ris och

nudlar varje dag i ett år. Jag har 160 hp men ingen examen. Jag har en studieskuld på 115,000.

Jag har misslyckats med fyra företag. Ett av dem kostade mig 200,000. Jag startade ett femte.

Jag jobbar minst 50, oftast 60, timmar per vecka. Min hopsamlade pension är 127,000.

Jag är 26 år gammal. 2011 tjänade jag motsvarande en månadslön på 13,000 före skatt. Människor

som söker jobb här kräver det dubbla  med 180 hp och tre månaders arbetslivserfarenhet i ryggen.

Jag sysselsätter två personer till förutom mig. De tjänar bättre än jag, har bättre villkor och

större trygghet. Blir nog ytterligare två snart. Jag kämpar på. Undrar nyfiket varför arbetarklassen

numera kallar sig arbetarklass, när deras främsta mål ofta verkar vara att arbeta så lite som möjligt.

Får höra att frågan är provocerande och fånig. Att jag hatar arbetare.

Jag vill ha frihet under ansvar. Jag kräver ingen hjälp. Jag skyller inte på någon. Jag formar mitt öde.

Jag hatar inte arbetare. Det vore självhat. Trots det verkar jag per definition tillhöra den onda sidan.

För jag är ju kapitalet.

 

//J

Den snälla företagaren på turné

Ni som känner mig och/eller följt mitt bloggande längre bak i tiden vet att jag har en förkärlek för schysst folk. Ni som var med redan på Battleground-tiden vet hur motarbetad jag blev från alla möjliga håll och kanter, och ni som varit med under GFD-eran har förmodligen förstått att jag nu får rejält med återbäring på karma-kontot i form av snälla kunder och branschkollegor.

Det här med snällt företagande är en ganska, jag skulle inte vilja säga ovanlig, men speciell sak. Så speciell faktiskt, att det går att skriva böcker om det. Det är precis vad författarinnan och företagaren Jenny Forsberg har gjort, och dagens inlägg kommer att bestå av en intervju jag gjort med henne efter att ha förhandsbeställt och läst den här boken (som jag verkligen kan rekommendera). Jenny driver idag företaget Klartext och bloggar här. Intervjun som följer (mina frågor i kursiverad stil):


Den snälla företagarenFörsta frågan, kan du i en eller två meningar sammanfatta vad en snäll företagare är för dig?

Jag menar att det handlar om att vara omtänksam och hjälpsam mot sina kunder, kolleger och samarbetspartners, men också mot sina konkurrenter och inte minst mot sig själv. Att vara en snäll företagare betyder däremot inte att man är mesig – en snäll företagare respekterar sig själv och sin egen tid och kan säga nej när det behövs.

Jag har själv erfarenhet av att försöka vara en snäll företagare. I det fallet ringde jag som nyuppstartad helt enkelt upp ett företag här i Falun som verkade i samma bransch, men hade en annan produkt. Jag föreslog ett samarbete eftersom våra verksamheter kompletterade varandra, men de avböjde vänligt men bestämt. Veckan efter fick jag telefonsamtal från kommunen, som helt plötsligt kommit på att de inte kunde ge mig tillstånd för min verksamhet. Jag är rätt säker på att de fått ett samtal från min konkurrent… Det hela slutade med att jag blev så försenad att det företaget fick läggas ner, och min fråga är därför: Det måste finnas många exempel där det lönar sig mer att vara den elaka företagaren. Finns det tillfällen när man helt enkelt tjänar på att vara elak istället för snäll?

Ja, det kommer alltid att finnas enstaka händelser där det lönar sig att vara den elaka företagaren – precis som i ditt exempel. Men jag tror ändå att den snälla företagaren vinner i längden. Tänk så här: Alla företagare står i en kö. Den elaka företagaren kastar sig fram och använder armbågarna för att komma först. Den elaka kommer först fram och vinner på sitt beteende för stunden. Den snälla företagaren väntar snällt i kön men lär känna de andra företagarna under tiden, bygger nätverk och får en trevlig pratstund. Och alla noterar den elakas beteende.

Nästa dag står alla företagare i kö igen. När den elaka närmar sig är de andra på sin vakt och den elaka blir inte framsläppt. I dag har den snälla företagaren bråttom och berättar det för de andra företagarna – och blir framsläppt först i kön. Fånigt exempel kanske :-) men jag menar att om vi är snälla mot varandra, tar hjälp när vi behöver det och hjälper andra när vi kan så vinner vi på det i längden.

Jag har också sett många exempel på när det har lönat sig att vara snäll! Min erfarenhet är att denna inställning, att kontinuerligt söka win win-situationer, främst verkar finnas hos yngre (20-30) år. Äldre företagare och företagsledare verkar vara mer misstänksamma mot människor som föreslår samarbeten etc. Vad har du för tankar kring den snälla företagarens ålder?

Spännande fråga! Jag har inte alls funderat på den snälla företagarens ålder. Nu när jag fick frågan så tittade jag på de personer som jag har använt som exempel i boken. De är mellan 35 och 60 med en snittålder på drygt 45. Alltså varken direkt unga eller gamla. Nej, jag tror inte att den snälla företagaren har någon särskild ålder. Men det vore intressant att undersöka närmare. Är det fler som är av samma uppfattning som du? Kanske någon läsare som vill kommentera här?

Du erbjuder många bra tips i din bok – kan du säga vilka tre du tycker är viktigast för att lyckas som snäll företagare?

1. Tänk: Hur kan jag vara snäll mot den här personen/i den här situationen? Snällhet smittar. Om du är snäll mot någon kommer den personen inte bara att vara snäll tillbaka utan också vara snäll mot andra. Tillsammans gör vi världen snällare :-)

2. Det är du som företagare som bestämmer hur du ska driva ditt företag. Gå din egen väg och låt ingen annan trampa på dig.

3. Undvik att bli stressad över allt du borde göra för att bli en snäll företagare. Om du gör en snäll sak så är det bättre än om du inte gör något snällt. Det räcker så länge.

Kan du också, som flerfaldigt publicerad författare, dela med dig några tankar och tips till den som funderar på att skriva en egen bok? Vem borde skriva en bok, hur vet man att en idé är värd att skriva ner, och vilka egenskaper bör man ha osv?

Oj, det skulle jag kunna skriva en hel bok om :-) Jag som är strukturfascist börjar gärna med bokens struktur. Om vi pratar fackböcker så tar jag fram ett synopsis för boken. Det innebär att jag tänker ut vilka olika delar boken ska bestå av. Därefter skriver jag ihop ett dokument som ska sälja in boken till ett förlag. Där skriver jag något som liknar en baksidestext, berättar om bokens olika avsnitt, beskriver bokens syfte och målgrupp, tidsplan, konkurrerande böcker och marknad, kanske något om bokens utseende och så vidare. Och så skriver jag ett provkapitel eller två.

När jag har kommit så här långt så vet jag om det här kan bli en bok eller inte. Om det kan det så letar jag upp ett förlag – eller flera – och försöker sälja in boken till dem. Jag tror att det bästa sättet att prova en bokidé – och sina egna författaregenskaper – är att göra ett försök. Om man är ovan vid att skriva böcker så kan man med fördel anlita en författarcoach, lektör eller liknande som kan hjälpa till på vägen. Den som vill veta mer om bokskrivande får gärna hänga på till min författarblogg.


Intressant va? Jag kan som sagt rekommendera Jennys bok till alla som driver eget eller har funderingar på det – tankarna i den är värda sin vikt i gul. Ni köper boken enklast genom TUK Förlag och om ni anger rabattkoden BLOGG när ni beställer får ni fram till den 23 mars hela 20 % rabatt. Gört!

//J

Arbetsgivarens sida av myntet

Det kanske är ett förlegat ämne, nu när det regnar döda fåglar till höger och vänster (nederbird var det nån som sa), men jag tänkte ändå kommentera det som skedde i måndags, när det kom fram att bemanningsföretaget Uniflex sparkat en 28-åring efter att han skrivit ”En dag kvar av veckan på detta dårhus” i sin Facebookstatus.

28-åringen var uthyrd till Volvo Powertrain, och när det upptäcktes blev han uppkallad till chefen där som förklarade att han inte behövdes längre med motiveringen att han var ”illojal mot företaget”.

Sedan dess har det gått en del vågor i sociala medier, och en facebookgrupp med namnet ”En dag kvar av veckan på detta dårhus” har bildats till stöd för 28-åringen. Enligt E24 så råder också Arbetsförmedligen de sökande att inte skriva negativt om arbetsgivare eller andra på Facebook, eftersom det kan skada deras chanser att få eller behålla jobb.

Den första reaktionen är förstås att både Volvo och Uniflex är riktiga skitstövlar som kickar någon för något så harmlöst som en facebookstatus. Klart folk blir upprörda. Att avskeda någon för en sketen statusrad är ju onekligen en reaktion som heter duga.

Men tänker man efter är det kanske inte så enkelt? Det som förvirrar mig är hur människor som är mycket aktiva förespråkare för sociala medier kommer springandes för att visa stöd för 28-åringen – samma människor som menar att gränserna mellan digitalt och analogt umgänge hela tiden smälter ihop, eller till och med har suddats ut.

För så är det ju. Din digitala identitet är en del av din totala identitet. Bara för att lagstiftning är svår att utöva på Internet betyder inte det att man kan göra som man vill. Skitsnack på nätet är lika illa som skitsnack i verkligheten. Om inte värre, eftersom det är mycket svårare att tvätta bort. Ett ord är flyktigt, det försvinner när det uttalats. En statusrad eller tweet kan sparas i flera år.

Och jag tänker, att om jag hade varit arbetsgivare hade jag inte velat att någon kallade mitt företag för dårhus. Speciellt inte till kanske hundratals kontakter på Facebook. Och speciellt inte när det är så förtvivlat svårt att skilja på allvar och skämt i skriven text. Advokaten i arbetsrätt Anders Elmer säger det kanske bäst när han råder oss att inte skriva något vi inte hade sagt i verkligheten.

Och jag tänker, att jag har sett vänner på Facebook som ena dagen desperat söker jobb för att nästa dag gnälla över hur jävla trist det är på jobbet de fått, eller hur mycket de hellre hade gått hemma och lökat. Och jag tänker, att dig skulle jag aldrig anställa eller ens rekommendera för ett jobb, för du har ju fan ingen arbetsmoral.

Faktiskt.

Så många verkar tro att det är en rättighet att ha ett bra, välavlönat jobb som man trivs på. Få verkar tycka att man faktiskt har ett ansvar gentemot den som betalar ens lön. Allt ett anställningskontrakt är, är ett avtal där man byter arbetskraft och tid mot pengar och eventuellt andra förmåner. That’s it. Att inte arbeta hårt när någon ger en pengar enligt ett avtal man skrivit på handlar inte bara om dålig arbetsmoral, det är rätt och slätt otacksamt.

Så många verkar vantrivas på sina arbetsplatser, och det enda de gör är att gnälla. Om det är till familjen eller de närmsta vännerna må det kanske vara hänt. Men när man sprider ut sitt gnäll till potentiellt hundratals kamrater, arbetskamrater, chefer, släkt, vänner, potentiella kunder till företaget, potentiella leverantörer till företaget, potentiella framtida anställda på företaget osv, så tycker åtminstone jag att man går över en gräns. Och är man så missnöjd borde man kanske byta jobb. Alternativt få hjälp på traven att byta jobb av en chef som hellre anställer någon som trivs på sitt arbete än någon som går till jobbet varje dag och längtar hem.

Men det är ju bara vad jag tycker.

//J