Det kan bli värre än vi tror, fortare än vi tror

Det går fort i USA nu. Nya försök att förvirra, blanda bort korten och få folk att tröttna görs varje dag, och då och då (ett par gånger i veckan eller så) så försöker man sig på något värre. Det här är en post som förstås bygger på spekulation, men som tyvärr inte är helt osannolik. Medan jag skriver det här kommer också rapporter om att US Marshalls inte lyder order från de juridiska grenarna av USAs regering, utan sällar sig till de myndigheter som är trogna presidenten.

Och vi får se hur det går framåt. Jag skulle vara ganska nervös om jag var del av en minoritet i USA idag. Kanske till och med så nervös att jag började undersöka mina alternativ för att flytta någon annanstans (vilket såklart också är målet för Trump).

Kan det här hända i Sverige? Jag är rädd för att vi underskattar riskerna. Nu vill jag absolut inte ropa varg: vi har en lång tradition av stark demokrati, låg korruption och fristående rättsväsende och press. Men kanske är det just därför lätt att underskatta hur sårbart vårt system också är.

För allt i en demokrati bygger på överenskommelser. Precis som våra pengar bara är värda något för att vi är överens om deras köpkraft, är saker som regeringsform och andra grundlagar också bara värda något, för att vi är överens om att de är det. Om vi får en regering som helt enkelt vägrar erkänna demokratiska principer – vad gör vi då? Ted Ekeroth, Kents läskiga brorsa, säger öppet på Twitter att “Dagens polischefer ska bort när vi tar makten. Varenda en ska väck och ersättas med riktiga poliser.” Hans i sin tur ännu läskigare brorsa Kent har sagt medierna ska stoppas i sinom tid. Tro inte att de inte menar det!

Av den här anledningen så tror jag att Moderaternas senaste u-sväng är mycket oroväckande. De vill nog väl, de flesta av dem. Några vill nog åt makten. Men att vägra erkänna att ett samarbete kräver eftergifter, är att dumförklara sina väljare (något som kanske också visas i att förtroendet för AKB sjunker över alla väljargrupper). Och att förklara sin u-sväng med att omvärlden förändrats sedan Hanif Bali 2011 anklagade Juholt för det som hans eget parti gör idag, är inte pragmatism. Det är kappvänderi.

Världens har ju alltid förändrats mycket “de senaste fem åren”, oavsett vilket år det är när man påstår det. Det är ingen giltig anledning till att överge sina principer – om man nu hade sådana. Och om moderaterna tror att de ska kunna tämja SD, så får de hemskt gärna ta av våra skattepengar och åka på studieresa till USA och GOP – som var säkra på att de kunde tämja Donald Trump.

//J

Hello, world!

Plockar upp den här stafettpinnen igen så får vi se vart det tar oss. Ju längre man låter bli att blogga, desto svårare är det att komma igång igen. Det är inte second nature längre, inte rutin. Och varje gång man tänker att man borde börja så känner man att de ämnen man kommer att tänka på inte tillnärmelsevis kan vara tillräckligt bra för att förtjäna att återöppna strömmen av inlägg med igen.

Det kanske är så att man helt enkelt bara måste börja. Inte tro det blir sommar ifall man inte sätter fart. Och det kommer väl gissningsvis att bli både sött och surt de här första inläggen, en del blir säkert okej medan annat borde ha hamnat i papperskorgen. Det är okej, det måste få vara så medan man blir varm i kläderna.

Jag tror också, såhär på förhand, att jag kanske blir glad över mitt bloggande längre fram. Att det kan hjälpa mig att komma ihåg olika händelser, hur jag mådde, tänkte och kände vid olika tidpunkter. Ett arkiv över mina missgärningar, snedsteg och motgångar.

Så… en sån där sak som passar alldeles utmärkt att ta upp i ett arkiv är att jag börjat lära mig koda (igen). Tänker att det är en färdighet som man nästan garanterat kan ha nytta av oavsett var man hamnar i livet. Återstår att se hur länge jag orkar hålla i, för kodning är, åtminstone hittills, definitivt inte något jag har en fallenhet för. Om inte annat ska jag åtminstone lära mig tillräckligt för att kunna fulhacka den här sidan till något snyggt.

Ganska kul egentligen. Hur jag startade en webbyrå för fem år sedan och fortfarande inte kan skriva mer än ett par rader kod. Det gäller att göra det man är bäst på, och låta andra göra det som de är bäst på.

Har jag sagt att vi söker utvecklare och designers?

//J

Vem är John Galt?

Det har hänt något de senaste våren. Egentligen är det väl en utveckling som puttrat på så länge jag levat, men det känns som att luften gick ur efter valet 2014. När SD suttit i riksdagen i fyra år och inte imploderat, utan istället nästan tredubblat sitt stöd.

Det är svårt att sätta fingret på, men det är en trötthet. En apati.

Vi får veta att FRA-lagen, som först skulle användas för att hitta spioner och terrorister, nu används för de mest blandade syften. Vår integritet blir allt lättare att kränka, och skälen att göra det blir allt fler. Vi rycker på axlarna. Orkar inte vara arga, för vad gör det för skillnad?

Vi får dagligen bilder på brända, skadade, bombade, drunknade, avrättade, torterade människor från Syrien, i Nyheterna och i sociala medier. Vi skänker kanske en hundring ibland, gör vårt bästa för att inte tänka så mycket på det.

Partierna pratar om andrum och stänger gränser. Gör Sverige till ett av de mest ovälkomnande länderna i Europa. På ett halvår går vi från stolta svenska ideal, till “andrum”. Många tycker det är en bra idé. Flyktingar är ju inte som vi, och dessutom har några ljugit om sin ålder. De flesta orkar inte riktigt bry sig.

Näthatet breder ut sig, framför allt mot kvinnor. Såväl riksdagspolitiker som journalister har svansar som de naturligt och bekvämt nog inte tar ansvar för (och det kanske de helt och hållet inte kan förstås, men som någon sa: när man når en viss nivå har man inte längre bara ansvar för vad man säger utan också vad folk hör), och misogynism, rasism, hot, dickpics och förolämpningar är vardag för de som vågar sticka ut hakan och prata om saker de anser viktiga. Men vad ska man göra? Det borde väl Twitter fixa? Och aftonbladet med sitt kommentarsfält? De flesta ignorerar lavinen av skit som drabbar andra, glada över att den inte drabbar en själv.

Tiggare sitter på våra gator, sparkas på, spottas på. Det pratas om förbud, och många håller med: varför ska de behöva se fattiga människor på väg in till Bolaget? De flesta har inte nån starkare åsikt, och om man nu hade det – vad skulle det spela för roll. Enstaka eldsjälar gör enorm skillnad för enstaka tiggare. De flesta ger en femma eller inget alls.

Sverigedemokraterna blir ertappade med järnrör, oräkneliga fall av extrem rasism, anställda informatörer och partiledare som spökskriver på hatsajter. Deras stöd ökar. Ökar. Och det är inte längre fult att vara Sverigedemokrat. Allt färre orkar säga emot när de bränner av en svada idioti på festen, i fikarummet, i kommentarsfältet. För vad spelar det för roll?

Polisen går på knäna. Landstingen har missköts i decennier och går på knäna. Vården går på knäna. Lärarna går på knäna. Staten fallerar i sina kärnuppgifter, men så länge räntorna är låga är det väl lugnt? Vi delar en artikel om Polisens kollaps och frågar tomt hur man kan låta det fortgå, väl medvetna om att varken vi eller någon vi känner på Facebook sitter på svaren.

Det finns en trötthet. Man gör vad man kan, men när så få gör det – hur ska det kunna göra den skillnad som krävs? Hur ska vi orka vända det här? När bilder på en drunknad treåring sätter hjärtan i brand – i tre dagar – innan vi fortsätter att inte göra ett skit åt något?

Det finns en apati. Med så mycket skit som händer, och så små vi är som individer – hur spelar det någon roll? Vad spelar det för roll att eldsjälar ordnar svenskalektioner på asylboenden, när nästan alla där efter regeländringar får tillfälliga uppehållstillstånd och skickas ut till olika byar runtom i landet? Vad spelar det för roll att eldsjälar ger rumänska romer mat och varma duschar, när de måste tillbaka till ett land som systematiskt förtrycker dem?

Det finns en hjälplöshet, och jag börjar tro att den är inlärd. Sånt här kan väl inte vi göra något åt, det är väl statens jobb? Polisens jobb? Militärens jobb? Socialtjänstens jobb?

Det finns en outsourcad känsla för ansvar. Skolan borde faktiskt kunna uppfostra våra barn, nu när de spenderar fler timmar där än hemma med familjen. Politikerna borde faktiskt lösa min arbetslöshet, min hälsa, mitt lösgodisberoende. Lite hårdare tag bara så kommer stenkastarna lära sig, in med kravallpolis bara. Inte ska jag behöva gå ner på Tjärna ängar och prata med ungdomarna. Det borde deras föräldrar göra. Och skolan. Och Polisen. Inte jag.

Summan blir ett samhälle som inte bryr sig längre. Som är bra på att rasa, dela, tycka och blogga – men som glömt hur man faktiskt engagerar sig och gör något.

Undantag finns självklart överallt. Om du engagerar dig ska du såklart inte ta åt dig – men kanske känner du igen lite av det jag skriver? För jag tror inte jag är ensam om de här tankarna. Jag hoppas i alla fall inte det.

//J

Så kan det gå

Lät bloggen driva vind för våg i något (några) år, uppdaterade sporadiskt av säkerhetsskäl men utan någon större ambition. Så blev hela alltet hackat, sidan stängdes ner. Nu är den migrerad till en bättre och betydligt säkrare miljö, men alla bilder är borta.

Lika bra, de gav nog inget större mervärde i de flesta fall.

Sånt man tänker om på natten

Har tänkt en del på det här med demokrati på sistone. När allt kommer kring är det ju ett högst ungt och obeprövat styrelseskick: default i mänsklig civilisation har ju varit envåldshärskare. Vi kanske bara är mitt uppe i (eller i slutet av) ett stort experiment i mänsklighetens historia, en parentes i vår civilisation.

För ju mer jag tänker på det, desto mer orimlig är vår demokrati. Vart fjärde år har jag en röst på sju miljoner att välja de cirka 400 människor som ska fatta beslut över mitt liv. De cirka 400 människor som har makt över hur stor avgift jag ska betala för att få jobba och anställa. De cirka 400 människor som ska bestämma vad min avgift ska gå till vare sig jag tycker det är bra eller dåligt.

Det är ju inget annat än en omyndighetsförklaring av en hel befolkning att göra så. Att låta Beatrice Ask, som har ungefär samma ofullständiga utbildning som jag, bestämma över Sveriges lagar och regler. Att låta fascister ha en vågmästarroll i riksdagen.

Fascisterna ja. Ibland kan jag undra varför nazismen inte är förbjuden i Sverige. Antidemokratiskt! skriker nån. Men den är förbjuden i Tyskland, är inte Tyskland en demokrati? Består inte EU, som rekommenderar medlemsländer att förbjuda rasistiska organisationer, av demokratier?

Demokrati är inget absolut, det är ett ord för något som kan förändras (precis som diktator och tyrann förresten) och utvecklas i nya riktningar. Demokrati är bara ordet för folkstyre, och de attribut vi tillskriver det. Ordet säger inget om hur folkstyret ska ske. Så vilken demokrati vill man ha, om man nu känner sig lite trött på den vi har idag?

Det finns väl två rimliga vägar framåt, tänker jag. Den ena är att göra som Schweiz och faktiskt folkomrösta om allt viktigt, istället för att låta politiker bulldozra igenom medborgarfientliga lagar i semestertider.

Den andra är att låta folk bestämma själva. Vad vill jag att min skatt ska gå till? Den avgift jag betalar för att få bo och jobba i Sverige. Vad är viktigt för mig? För femtio, eller ens femton, år sedan var det en helt orimlig tanke. Idag, med teknikens framsteg behöver jag inte beställa hem femton luntor statsbudget och lägga pengar i kuvert: all information som behövs finns online, liksom möjligheten att betala skatt.

Båda vägarna leder till ett mer direkt folkstyre, än något som ska silas genom en riksdag som har fyra år på sig att ställa till med i princip vad den vill. Fyra år är lång tid idag, för världen snurrar snabbare.

Men, säger någon då. Folk vet inte vad de vill, om alla fick betala skatt till det som var viktigt för dem så skulle ju vissa delar av samhället bara gå under, folk tänker ju bara på sig själva. Mjo. Men politiker är också folk.

Kanske är det dags för något annat än det vi idag definierar som demokrati? För den känns väldigt mycket som illusionen av frihet och makt, och väldigt lite folkstyre.

//J

Skillnaden mellan offentlig och privat verksamhet

Skillnaden mellan offentlig och privat verksamhet kan enkelt beskrivas såhär:

Offentlig verksamhet – shit happens

I offentlig verksamhet kan du åka till Cannes och köpa, säg, en klänning som du drar av som restaurangrepresentation genom att ta klänningskvittot och skriva dit ett dricksbelopp på det. Du kan också köpa crémant och delikatesser som du drar av utan att ha kvitto, och få igenom att du hyrt en bil i 10 dagar fast affärsbesöket bara vara 4 dagar långt.

Du handlar med skattepengar, eller kort och gott andras pengar.

När detta sedan uppdagas kan du säga att det har skett misstag, att det var mycket tråkigt och att du ska jobba för att det inte ska hända igen.

Privat verksamhet – sayonara

I privat verksamhet kan du också åka till Cannes och köpa, säg, en klänning som du drar av som restaurangrepresentation genom att ta klänningskvittot och skriva dit ett dricksbelopp på det. Du kan också köpa crémant och delikatesser som du drar av utan att ha kvitto, och få igenom att du hyrt en bil i 10 dagar fast affärsbesöket bara vara 4 dagar långt.

Du handlar med företagets pengar.

När detta sedan uppdagas väntar rättegång för trolöshet mot huvudman och återbetalningsskyldighet om du är anställd, alternativt grovt bokföringsbrott och näringsförbud om du är ägare.

Accountability

Accountability är ett himla fint ord som inte riktigt låter sig översättas från engelskan. Att härleda en handling till en person, att kunna ställa någon till svars, att man kort och gott ta sitt ansvar.

Det är när det inte finns någon accountability som vi får finanskriser och kommunmygel – Ayn Rand beskriver just bristen på det väldigt målande i Och Världen Skälvde, där allt alltid är någon annans ansvar eller fel. Där misstag dyker upp från tomma intet och det var ju tråkigt och vi ska göra vårt bästa…

Som företagare har man alltid, oavsett vem som gjort vad, full accountability. Det är mig du ska prata med när något gått snett och jag kommer att ta mitt ansvar och fixa det – inte lägga på luren som Mats Andersson.

Så förlåt mig om jag ibland har lite svårt för det kommunala.