Bara ord

Det tog mig flera år, in i vuxen ålder, att förstå mig på konstens storhet. Att förstå inte bara nyanserna och det kreativa geni som skapat de stora verken, utan kanske framför allt att förstå det mäktiga i att lämna någonting efter sig. Ett bevis på att någon en gång strävade efter något mer, något större, än att bara hanka sig fram. Ett bevis på människans kapacitet som håller genom tid och rum, vare sig det är bilder på en grottvägg, ord på ett pergament, olja på en duk, former i ett marmorblock eller noter på ett papper.

Jag är ingen målare. Ingen skulptör. Jag är ingen vidare kompositör heller, men jag är en berättare. En som fått ordets gåva. Med ord kan jag måla upp storslagna miljöer, beskriva skulpturer så fantastiska att de ännu ej har skapats och beskriva de känslor som uppstår när man hör ett musikstycke som berör ens innersta.

Det är en stor ynnest – och ett tungt ansvar. För med förmågan att berätta, att måla med ord, kommer också plikten att göra det. En berättare måste berätta lika mycket som en skicklig musiker måste spela. Det är vårt syre, och utan det tynar vi sakta bort i en värld av gråskalor. Som om vi bara verkligen lever när vi skapar, och all annan tid runt omkring skapandet bara är transportsträcka mellan ögonblicken då vi ser verkligheten bortom.

Det är en plikt vi ålägger oss själva: ingen ber oss att berätta. Men vi vet att vi skulle göra det även om där inte fanns någon som hörde oss, läste oss. Och det är sant att våra ord ofta går ohörda, som om de endast var formulerade i tanken. Men det gör inget, för det finns ett egenvärde i att de tänkts – talats – skrivits. Vi måste, och vi vill. Det är den ljuvaste av förbannelser.

Sånt man tänker om på natten

Har tänkt en del på det här med demokrati på sistone. När allt kommer kring är det ju ett högst ungt och obeprövat styrelseskick: default i mänsklig civilisation har ju varit envåldshärskare. Vi kanske bara är mitt uppe i (eller i slutet av) ett stort experiment i mänsklighetens historia, en parentes i vår civilisation.

För ju mer jag tänker på det, desto mer orimlig är vår demokrati. Vart fjärde år har jag en röst på sju miljoner att välja de cirka 400 människor som ska fatta beslut över mitt liv. De cirka 400 människor som har makt över hur stor avgift jag ska betala för att få jobba och anställa. De cirka 400 människor som ska bestämma vad min avgift ska gå till vare sig jag tycker det är bra eller dåligt.

Det är ju inget annat än en omyndighetsförklaring av en hel befolkning att göra så. Att låta Beatrice Ask, som har ungefär samma ofullständiga utbildning som jag, bestämma över Sveriges lagar och regler. Att låta fascister ha en vågmästarroll i riksdagen.

Fascisterna ja. Ibland kan jag undra varför nazismen inte är förbjuden i Sverige. Antidemokratiskt! skriker nån. Men den är förbjuden i Tyskland, är inte Tyskland en demokrati? Består inte EU, som rekommenderar medlemsländer att förbjuda rasistiska organisationer, av demokratier?

Demokrati är inget absolut, det är ett ord för något som kan förändras (precis som diktator och tyrann förresten) och utvecklas i nya riktningar. Demokrati är bara ordet för folkstyre, och de attribut vi tillskriver det. Ordet säger inget om hur folkstyret ska ske. Så vilken demokrati vill man ha, om man nu känner sig lite trött på den vi har idag?

Det finns väl två rimliga vägar framåt, tänker jag. Den ena är att göra som Schweiz och faktiskt folkomrösta om allt viktigt, istället för att låta politiker bulldozra igenom medborgarfientliga lagar i semestertider.

Den andra är att låta folk bestämma själva. Vad vill jag att min skatt ska gå till? Den avgift jag betalar för att få bo och jobba i Sverige. Vad är viktigt för mig? För femtio, eller ens femton, år sedan var det en helt orimlig tanke. Idag, med teknikens framsteg behöver jag inte beställa hem femton luntor statsbudget och lägga pengar i kuvert: all information som behövs finns online, liksom möjligheten att betala skatt.

Båda vägarna leder till ett mer direkt folkstyre, än något som ska silas genom en riksdag som har fyra år på sig att ställa till med i princip vad den vill. Fyra år är lång tid idag, för världen snurrar snabbare.

Men, säger någon då. Folk vet inte vad de vill, om alla fick betala skatt till det som var viktigt för dem så skulle ju vissa delar av samhället bara gå under, folk tänker ju bara på sig själva. Mjo. Men politiker är också folk.

Kanske är det dags för något annat än det vi idag definierar som demokrati? För den känns väldigt mycket som illusionen av frihet och makt, och väldigt lite folkstyre.

//J

Skillnaden mellan offentlig och privat verksamhet

Skillnaden mellan offentlig och privat verksamhet kan enkelt beskrivas såhär:

Offentlig verksamhet – shit happens

I offentlig verksamhet kan du åka till Cannes och köpa, säg, en klänning som du drar av som restaurangrepresentation genom att ta klänningskvittot och skriva dit ett dricksbelopp på det. Du kan också köpa crémant och delikatesser som du drar av utan att ha kvitto, och få igenom att du hyrt en bil i 10 dagar fast affärsbesöket bara vara 4 dagar långt.

Du handlar med skattepengar, eller kort och gott andras pengar.

När detta sedan uppdagas kan du säga att det har skett misstag, att det var mycket tråkigt och att du ska jobba för att det inte ska hända igen.

Privat verksamhet – sayonara

I privat verksamhet kan du också åka till Cannes och köpa, säg, en klänning som du drar av som restaurangrepresentation genom att ta klänningskvittot och skriva dit ett dricksbelopp på det. Du kan också köpa crémant och delikatesser som du drar av utan att ha kvitto, och få igenom att du hyrt en bil i 10 dagar fast affärsbesöket bara vara 4 dagar långt.

Du handlar med företagets pengar.

När detta sedan uppdagas väntar rättegång för trolöshet mot huvudman och återbetalningsskyldighet om du är anställd, alternativt grovt bokföringsbrott och näringsförbud om du är ägare.

Accountability

Accountability är ett himla fint ord som inte riktigt låter sig översättas från engelskan. Att härleda en handling till en person, att kunna ställa någon till svars, att man kort och gott ta sitt ansvar.

Det är när det inte finns någon accountability som vi får finanskriser och kommunmygel – Ayn Rand beskriver just bristen på det väldigt målande i Och Världen Skälvde, där allt alltid är någon annans ansvar eller fel. Där misstag dyker upp från tomma intet och det var ju tråkigt och vi ska göra vårt bästa…

Som företagare har man alltid, oavsett vem som gjort vad, full accountability. Det är mig du ska prata med när något gått snett och jag kommer att ta mitt ansvar och fixa det – inte lägga på luren som Mats Andersson.

Så förlåt mig om jag ibland har lite svårt för det kommunala.

Expressen och den så kallade förintelsen

Årsminne av Kristallnatten. Nazister marscherar i Sverige till stöd för nazister i Europa. En av tio svenskar går från ord till handling och säger sig komma rösta på ett rasistiskt parti. Vi lär oss fan aldrig. Om det är något vi kan lära oss av historien, så är det att vi aldrig lär oss av historien. Det är därför den upprepar sig.

Värst är förstås Expressen. Nazister kallas för högerdemonstranter, motdemonstranter som trotsat ösregn för att visa att nazism faktiskt inte är okej på vår huvudstads gator benämns ”vänsterextrema”. Förintelsen förminskas ner till ”den så kallade Förintelsen”, och de 1000 synagogor och 7500 judiska butiker som förstördes blir plötsligt ”några juvelerarbutiker”.

Men vi har den media vi förtjänar. Var sjätte svensk läser Expressen dagligen enligt deras egna siffror. Tidningen gör någonstans mellan 40 och 100 miljoner kronor i vinst per år, pengar från såväl läsare som annonsörer. På många sätt är det ett mycket hälsosamt företag. Ja, inte moraliskt då, men fanns det ingen efterfrågan så fanns det ingen upplaga. Vi vill ha det här.

Och jag undrar varför vi vill ha det. Varför vi så gärna vill läsa om andra människors liv och – vanligtvis – olycka. Varför vi vill skrämma upp oss själva med CHOCK, SKRÄCK, RYSSAR, EXTRA, SUPER och allt annat som POLISEN MISSTÄNKER. Vad är det för jävla fel på oss?

Disclaimer: För tydlighetens skull tycker jag lika illa om Aftonbladet som Expressen.

Den viktigaste frågan

Sitter här och följer utvecklingen kring Högskolan Dalarna och Mehran Mahmoudi som fick ett minst sagt stötande svar från sin kursansvarige lärare Hans-Erik Hellborg. Ni har säkert läst det redan, men Hans-Erik Hellborg som skulle vidarebefordra mailet men istället råkade klicka på svara, skrev ” Kan du hjälpa Mohammed – han kommer nog direkt från Mecka/ mvh he.”

Mehran postade svaret på Facebook, och bilden har i skrivande stund drygt 2500 delningar. Även media har plockat upp det, och DT har intervjuat Hellborg som förstås ångrar sig. Högskolan Dalarna har agerat snabbt, men jag vet inte om det är tillräckligt att man tar ett allvarligt samtal om det här.

Till saken hör, tycker åtminstone jag, att Hans-Erik Hellborg också är kommunpolitiker för (c) i Rättvik. Jag har frågat centerpartiet i Dalarna vad de tycker om saken och de skriver att ”Det är absolut inte okej med främlingsfientlighet, vare sig det är i högskolans värld eller någon annanstans.” men har ännu inte svarat på om det är okej i kommunpolitikens värld.

Som en parentes har jag faktiskt haft Hellborg som lärare, och jag var inte ensam i den klassen om att känna mig mycket arrogant bemött (via just mail), ironiskt nog också anklagad för att gå bakom ryggen på Hellborg via mail och att ”det är säkert roligt att skicka mail om man har tiden därtill” (efter att vi upprepade gånger aldrig fick svar ang orättade tentor eller otydliga instruktioner gick vi vidare till akademichefen).

Hursom, det är egentligen inte poängen. Frågan vi borde ställa oss är: är det här första och enda gången Hans-Erik Hellborg uttryckt sig rasistiskt i mail ämnade för kollegor?

Förhoppningsvis är det det. Men är det inte det, så är det djupt olyckligt att Högskolan Dalarna har en organisation där sådant beteende inte bemöts internt.

//J