Att stanna upp

Alla djur, utom människan, vet att livets huvudsakliga mening är att njuta av det.
– Samuel Butler

Det händer så extremt mycket nu. Det är kanske den dåliga standardursäkten, men det är till stor del därför jag inte har uppdaterat den här bloggen på så länge. I firman rullar det på i 180 och varje gång jag försöker lyfta blicken för att se bortom nästa krök eller vägbula, så händer något som tvingar ner den igen. Bränder ska släckas, fakturor ska betalas och trots att den ekonomiska biten är klart mycket bättre än den var i januari och februari då vi var helt nya (i aktiebolaget) samtidigt som vi expanderade kraftigt, så vågar man liksom inte ropa hej och andas ut.

Jag och sambon har nog hittat ett hus vi vill ha, men det kräver att vi får låna lite till renovering och upprustning av det så fort vi flyttar in. Bolånelöfte har vi, men från banken vi fått det från (den enda vi frågat hittills) blev det tvärt nej på att (blanco)låna till någon renovering. Samtidigt var de okej med att vi istället lånade till extra handpenning och köpte ett dyrare hus. Besynnerligt att man kan få låna till ett dyrare hus men inte låna för att göra sitt köpta hus dyrare. En investering (värdeskapande) kontra en spekulation (tillför inget värde), banken valde det senare. Självklart är det inte små summor vi talar om, men sett till vad andra fått och får låna känns det inte särskilt blodigt alls, snarare tvärtom.

Det som nog slog allra värst var att banken inte hade några problem med att rakt ut säga att det är mitt fel att vi inte kan få det tämligen ringa lån vi begär. Jag är orsaken till att jag och min familj inte kan flytta. Jag och mitt företag. Det är sådant som verkligen får en att känna att det är värt det, eller hur? Jag har inte varit så nära på att ge upp, lägga ner och skita i alltsammans på mycket länge. Att få svart på vitt att man inte är betrodd är en av de värsta känslorna som finns, åtminstone för mig. Man kastas mellan glöden och viljan att motbevisa dem och visa världen att man minsann klarar det oavsett vad någon bedömningsgrupp på Länsförsäkringar tycker, och känslan av att man kanske är värdelös ändå, och att man nog skulle ha större chanser om man gav upp, tog ett normalt jobb som en normal människa, började läsa Aftonbladet och oroa sig för pensionen. Ena minuten är man stolt och rakryggad, nästa är det som att kroppen fått pyspunka (inte helt olikt häxmästaren som imploderar i Sagan om Konungens Återkomst, du vet).

Samtidigt händer det så extremt mycket bra och roligt i mitt liv. Trots ständig likviditetsoro så tuffar GFD på, jag syssselsätter tre personer utöver mig själv, projektet vi gör går bra och kunderna är nöjda. Jag själv bjuds in till möten här och föreläsningar där, intervjuas här och hittar nya kontakter där.

Såg en dokumentär om några överlevare från Utöya igår. Där snackar vi riktiga överlevare. Vardagsproblemen bleknar när man ser vad de har övervunnit eller kämpar för att övervinna. Kanske borde jag försöka bli bättre på att fokusera på vad jag faktiskt har, hellre än allt jag (ännu) inte har. Stanna upp ibland. Lyfta blicken om så bara för en minut.

Det känns som en ganska bra plan.

//J

2 svar på ”Att stanna upp”

  1. Jag hoppas du fortsätter med ditt företag och inte ger upp pga Bankernas rädsla för egenföretagare.

    Kanske kan Ni ta bolån från Länsförsäkringar och ett privatlån från en annan bank/lånegivare för renoveringen?

    Mvh //Ekonomisk Trygghet

  2. Hallå där, kul att höra ifrån dig igen :) Nej inte ger jag upp, möten med andra banker den här veckan. Ska nog ordna sig på ett sätt eller ett annat :)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.