Ny tid, ny riktning

Både här i livet och, som en konsekvens, här på bloggen. Bloggen har ju varit med ett tag och mestadels varit ganska personlig. Tanken framåt är att den ska fungera mer som en kunskaps- och inspirationskälla, tipsbank till bra material och innehåll, och ventil för mina tankar kring samhällsutveckling, trender och det jag arbetar med: digitalisering och ledarskap. Låt mig förklara varför.

Min byrå Panang står inför en spännande framtid med kraftig tillväxt. För att klara detta har vi gjort en del ganska stora förändringar i organisationen, i form av bland annat tillsättande av byråchef och styrelse. Vi gör också en rockad i ledningen, och min kollega Krister tar över rollen som VD medan jag får en friare roll, som det så vackert heter. Du kan också läsa mer om det här.

Denna friare roll innebär konkret att jag tar platsen som aktiv styrelseordförande (och därmed coach och bollplank till Krister), samt som utförare i projektgrupper i en roll som digital strateg och sökspecialist. Jag kommer också att fortsätta representera Panang, och man kan alltid ringa till mig om man vill mitt företag något. Hjärta, själ och tid finns kvar där utan någon som helst tvekan.

Detta kommer att frigöra en del tid (att vara VD är inte direkt något man gör med vänsterhanden), och en betydande del av denna tid kommer framåt att läggas i Panangs systerbolag Yoddla. Där har vi nu en helt fantastisk produkt, och behöver arbeta mer med marknadsföring, försäljning, onboarding och kundvård – sådant jag lyckligtvis vet en del om.

Men Yoddla är ännu inte i stadiet där jag kan ta lön (vi återinvesterar dessutom alla intäkter i att växa), och på Panang kommer jag troligen att ha en deltid. Därmed öppnar jag dörren för en tredje möjlighet: att själv hjälpa andra företag som konsult (och det är mycket det hela den här sajten går ut på att förklara).

Som rätt kunnig på mina områden, och med rätt lång praktisk erfarenhet, ser jag en möjlighet att kunna göra faktisk skillnad hos ett mindre antal kunder. Där kan jag gå in i organisationen och göra genomlysningen tillsammans med personalen, skruva på de rattar som krävs internt, forma strategi och taktik för extern kommunikation, och dessutom kunskapsöverföra medan jag får igång maskineriet. Självklart även bara göra punktinsatser om det är det som behövs. Samtidigt har jag hela Panangs arsenal och resurs i ryggen vid behov.

Hur det här går? Återstår att se. Jag är öppen för förslag och kikar gärna på möjliga uppdrag och samarbeten från och med juli. Önska mig lycka till.

JG

Det kan bli värre än vi tror, fortare än vi tror

Det går fort i USA nu. Nya försök att förvirra, blanda bort korten och få folk att tröttna görs varje dag, och då och då (ett par gånger i veckan eller så) så försöker man sig på något värre. Det här är en post som förstås bygger på spekulation, men som tyvärr inte är helt osannolik. Medan jag skriver det här kommer också rapporter om att US Marshalls inte lyder order från de juridiska grenarna av USAs regering, utan sällar sig till de myndigheter som är trogna presidenten.

Och vi får se hur det går framåt. Jag skulle vara ganska nervös om jag var del av en minoritet i USA idag. Kanske till och med så nervös att jag började undersöka mina alternativ för att flytta någon annanstans (vilket såklart också är målet för Trump).

Kan det här hända i Sverige? Jag är rädd för att vi underskattar riskerna. Nu vill jag absolut inte ropa varg: vi har en lång tradition av stark demokrati, låg korruption och fristående rättsväsende och press. Men kanske är det just därför lätt att underskatta hur sårbart vårt system också är.

För allt i en demokrati bygger på överenskommelser. Precis som våra pengar bara är värda något för att vi är överens om deras köpkraft, är saker som regeringsform och andra grundlagar också bara värda något, för att vi är överens om att de är det. Om vi får en regering som helt enkelt vägrar erkänna demokratiska principer – vad gör vi då? Ted Ekeroth, Kents läskiga brorsa, säger öppet på Twitter att ”Dagens polischefer ska bort när vi tar makten. Varenda en ska väck och ersättas med riktiga poliser.” Hans i sin tur ännu läskigare brorsa Kent har sagt medierna ska stoppas i sinom tid. Tro inte att de inte menar det!

Av den här anledningen så tror jag att Moderaternas senaste u-sväng är mycket oroväckande. De vill nog väl, de flesta av dem. Några vill nog åt makten. Men att vägra erkänna att ett samarbete kräver eftergifter, är att dumförklara sina väljare (något som kanske också visas i att förtroendet för AKB sjunker över alla väljargrupper). Och att förklara sin u-sväng med att omvärlden förändrats sedan Hanif Bali 2011 anklagade Juholt för det som hans eget parti gör idag, är inte pragmatism. Det är kappvänderi.

Världens har ju alltid förändrats mycket ”de senaste fem åren”, oavsett vilket år det är när man påstår det. Det är ingen giltig anledning till att överge sina principer – om man nu hade sådana. Och om moderaterna tror att de ska kunna tämja SD, så får de hemskt gärna ta av våra skattepengar och åka på studieresa till USA och GOP – som var säkra på att de kunde tämja Donald Trump.

//J

Hello, world!

Plockar upp den här stafettpinnen igen så får vi se vart det tar oss. Ju längre man låter bli att blogga, desto svårare är det att komma igång igen. Det är inte second nature längre, inte rutin. Och varje gång man tänker att man borde börja så känner man att de ämnen man kommer att tänka på inte tillnärmelsevis kan vara tillräckligt bra för att förtjäna att återöppna strömmen av inlägg med igen.

Det kanske är så att man helt enkelt bara måste börja. Inte tro det blir sommar ifall man inte sätter fart. Och det kommer väl gissningsvis att bli både sött och surt de här första inläggen, en del blir säkert okej medan annat borde ha hamnat i papperskorgen. Det är okej, det måste få vara så medan man blir varm i kläderna.

Jag tror också, såhär på förhand, att jag kanske blir glad över mitt bloggande längre fram. Att det kan hjälpa mig att komma ihåg olika händelser, hur jag mådde, tänkte och kände vid olika tidpunkter. Ett arkiv över mina missgärningar, snedsteg och motgångar.

Så… en sån där sak som passar alldeles utmärkt att ta upp i ett arkiv är att jag börjat lära mig koda (igen). Tänker att det är en färdighet som man nästan garanterat kan ha nytta av oavsett var man hamnar i livet. Återstår att se hur länge jag orkar hålla i, för kodning är, åtminstone hittills, definitivt inte något jag har en fallenhet för. Om inte annat ska jag åtminstone lära mig tillräckligt för att kunna fulhacka den här sidan till något snyggt.

Ganska kul egentligen. Hur jag startade en webbyrå för fem år sedan och fortfarande inte kan skriva mer än ett par rader kod. Det gäller att göra det man är bäst på, och låta andra göra det som de är bäst på.

Har jag sagt att vi söker utvecklare och designers?

//J

Vem är John Galt?

Det har hänt något de senaste våren. Egentligen är det väl en utveckling som puttrat på så länge jag levat, men det känns som att luften gick ur efter valet 2014. När SD suttit i riksdagen i fyra år och inte imploderat, utan istället nästan tredubblat sitt stöd.

Det är svårt att sätta fingret på, men det är en trötthet. En apati.

Vi får veta att FRA-lagen, som först skulle användas för att hitta spioner och terrorister, nu används för de mest blandade syften. Vår integritet blir allt lättare att kränka, och skälen att göra det blir allt fler. Vi rycker på axlarna. Orkar inte vara arga, för vad gör det för skillnad?

Vi får dagligen bilder på brända, skadade, bombade, drunknade, avrättade, torterade människor från Syrien, i Nyheterna och i sociala medier. Vi skänker kanske en hundring ibland, gör vårt bästa för att inte tänka så mycket på det.

Partierna pratar om andrum och stänger gränser. Gör Sverige till ett av de mest ovälkomnande länderna i Europa. På ett halvår går vi från stolta svenska ideal, till ”andrum”. Många tycker det är en bra idé. Flyktingar är ju inte som vi, och dessutom har några ljugit om sin ålder. De flesta orkar inte riktigt bry sig.

Näthatet breder ut sig, framför allt mot kvinnor. Såväl riksdagspolitiker som journalister har svansar som de naturligt och bekvämt nog inte tar ansvar för (och det kanske de helt och hållet inte kan förstås, men som någon sa: när man når en viss nivå har man inte längre bara ansvar för vad man säger utan också vad folk hör), och misogynism, rasism, hot, dickpics och förolämpningar är vardag för de som vågar sticka ut hakan och prata om saker de anser viktiga. Men vad ska man göra? Det borde väl Twitter fixa? Och aftonbladet med sitt kommentarsfält? De flesta ignorerar lavinen av skit som drabbar andra, glada över att den inte drabbar en själv.

Tiggare sitter på våra gator, sparkas på, spottas på. Det pratas om förbud, och många håller med: varför ska de behöva se fattiga människor på väg in till Bolaget? De flesta har inte nån starkare åsikt, och om man nu hade det – vad skulle det spela för roll. Enstaka eldsjälar gör enorm skillnad för enstaka tiggare. De flesta ger en femma eller inget alls.

Sverigedemokraterna blir ertappade med järnrör, oräkneliga fall av extrem rasism, anställda informatörer och partiledare som spökskriver på hatsajter. Deras stöd ökar. Ökar. Och det är inte längre fult att vara Sverigedemokrat. Allt färre orkar säga emot när de bränner av en svada idioti på festen, i fikarummet, i kommentarsfältet. För vad spelar det för roll?

Polisen går på knäna. Landstingen har missköts i decennier och går på knäna. Vården går på knäna. Lärarna går på knäna. Staten fallerar i sina kärnuppgifter, men så länge räntorna är låga är det väl lugnt? Vi delar en artikel om Polisens kollaps och frågar tomt hur man kan låta det fortgå, väl medvetna om att varken vi eller någon vi känner på Facebook sitter på svaren.

Det finns en trötthet. Man gör vad man kan, men när så få gör det – hur ska det kunna göra den skillnad som krävs? Hur ska vi orka vända det här? När bilder på en drunknad treåring sätter hjärtan i brand – i tre dagar – innan vi fortsätter att inte göra ett skit åt något?

Det finns en apati. Med så mycket skit som händer, och så små vi är som individer – hur spelar det någon roll? Vad spelar det för roll att eldsjälar ordnar svenskalektioner på asylboenden, när nästan alla där efter regeländringar får tillfälliga uppehållstillstånd och skickas ut till olika byar runtom i landet? Vad spelar det för roll att eldsjälar ger rumänska romer mat och varma duschar, när de måste tillbaka till ett land som systematiskt förtrycker dem?

Det finns en hjälplöshet, och jag börjar tro att den är inlärd. Sånt här kan väl inte vi göra något åt, det är väl statens jobb? Polisens jobb? Militärens jobb? Socialtjänstens jobb?

Det finns en outsourcad känsla för ansvar. Skolan borde faktiskt kunna uppfostra våra barn, nu när de spenderar fler timmar där än hemma med familjen. Politikerna borde faktiskt lösa min arbetslöshet, min hälsa, mitt lösgodisberoende. Lite hårdare tag bara så kommer stenkastarna lära sig, in med kravallpolis bara. Inte ska jag behöva gå ner på Tjärna ängar och prata med ungdomarna. Det borde deras föräldrar göra. Och skolan. Och Polisen. Inte jag.

Summan blir ett samhälle som inte bryr sig längre. Som är bra på att rasa, dela, tycka och blogga – men som glömt hur man faktiskt engagerar sig och gör något.

Undantag finns självklart överallt. Om du engagerar dig ska du såklart inte ta åt dig – men kanske känner du igen lite av det jag skriver? För jag tror inte jag är ensam om de här tankarna. Jag hoppas i alla fall inte det.

//J

Så kan det gå

Lät bloggen driva vind för våg i något (några) år, uppdaterade sporadiskt av säkerhetsskäl men utan någon större ambition. Så blev hela alltet hackat, sidan stängdes ner. Nu är den migrerad till en bättre och betydligt säkrare miljö, men alla bilder är borta.

Lika bra, de gav nog inget större mervärde i de flesta fall.