Vem är John Galt?

Det har hänt något de senaste våren. Egentligen är det väl en utveckling som puttrat på så länge jag levat, men det känns som att luften gick ur efter valet 2014. När SD suttit i riksdagen i fyra år och inte imploderat, utan istället nästan tredubblat sitt stöd.

Det är svårt att sätta fingret på, men det är en trötthet. En apati.

Vi får veta att FRA-lagen, som först skulle användas för att hitta spioner och terrorister, nu används för de mest blandade syften. Vår integritet blir allt lättare att kränka, och skälen att göra det blir allt fler. Vi rycker på axlarna. Orkar inte vara arga, för vad gör det för skillnad?

Vi får dagligen bilder på brända, skadade, bombade, drunknade, avrättade, torterade människor från Syrien, i Nyheterna och i sociala medier. Vi skänker kanske en hundring ibland, gör vårt bästa för att inte tänka så mycket på det.

Partierna pratar om andrum och stänger gränser. Gör Sverige till ett av de mest ovälkomnande länderna i Europa. På ett halvår går vi från stolta svenska ideal, till “andrum”. Många tycker det är en bra idé. Flyktingar är ju inte som vi, och dessutom har några ljugit om sin ålder. De flesta orkar inte riktigt bry sig.

Näthatet breder ut sig, framför allt mot kvinnor. Såväl riksdagspolitiker som journalister har svansar som de naturligt och bekvämt nog inte tar ansvar för (och det kanske de helt och hållet inte kan förstås, men som någon sa: när man når en viss nivå har man inte längre bara ansvar för vad man säger utan också vad folk hör), och misogynism, rasism, hot, dickpics och förolämpningar är vardag för de som vågar sticka ut hakan och prata om saker de anser viktiga. Men vad ska man göra? Det borde väl Twitter fixa? Och aftonbladet med sitt kommentarsfält? De flesta ignorerar lavinen av skit som drabbar andra, glada över att den inte drabbar en själv.

Tiggare sitter på våra gator, sparkas på, spottas på. Det pratas om förbud, och många håller med: varför ska de behöva se fattiga människor på väg in till Bolaget? De flesta har inte nån starkare åsikt, och om man nu hade det – vad skulle det spela för roll. Enstaka eldsjälar gör enorm skillnad för enstaka tiggare. De flesta ger en femma eller inget alls.

Sverigedemokraterna blir ertappade med järnrör, oräkneliga fall av extrem rasism, anställda informatörer och partiledare som spökskriver på hatsajter. Deras stöd ökar. Ökar. Och det är inte längre fult att vara Sverigedemokrat. Allt färre orkar säga emot när de bränner av en svada idioti på festen, i fikarummet, i kommentarsfältet. För vad spelar det för roll?

Polisen går på knäna. Landstingen har missköts i decennier och går på knäna. Vården går på knäna. Lärarna går på knäna. Staten fallerar i sina kärnuppgifter, men så länge räntorna är låga är det väl lugnt? Vi delar en artikel om Polisens kollaps och frågar tomt hur man kan låta det fortgå, väl medvetna om att varken vi eller någon vi känner på Facebook sitter på svaren.

Det finns en trötthet. Man gör vad man kan, men när så få gör det – hur ska det kunna göra den skillnad som krävs? Hur ska vi orka vända det här? När bilder på en drunknad treåring sätter hjärtan i brand – i tre dagar – innan vi fortsätter att inte göra ett skit åt något?

Det finns en apati. Med så mycket skit som händer, och så små vi är som individer – hur spelar det någon roll? Vad spelar det för roll att eldsjälar ordnar svenskalektioner på asylboenden, när nästan alla där efter regeländringar får tillfälliga uppehållstillstånd och skickas ut till olika byar runtom i landet? Vad spelar det för roll att eldsjälar ger rumänska romer mat och varma duschar, när de måste tillbaka till ett land som systematiskt förtrycker dem?

Det finns en hjälplöshet, och jag börjar tro att den är inlärd. Sånt här kan väl inte vi göra något åt, det är väl statens jobb? Polisens jobb? Militärens jobb? Socialtjänstens jobb?

Det finns en outsourcad känsla för ansvar. Skolan borde faktiskt kunna uppfostra våra barn, nu när de spenderar fler timmar där än hemma med familjen. Politikerna borde faktiskt lösa min arbetslöshet, min hälsa, mitt lösgodisberoende. Lite hårdare tag bara så kommer stenkastarna lära sig, in med kravallpolis bara. Inte ska jag behöva gå ner på Tjärna ängar och prata med ungdomarna. Det borde deras föräldrar göra. Och skolan. Och Polisen. Inte jag.

Summan blir ett samhälle som inte bryr sig längre. Som är bra på att rasa, dela, tycka och blogga – men som glömt hur man faktiskt engagerar sig och gör något.

Undantag finns självklart överallt. Om du engagerar dig ska du såklart inte ta åt dig – men kanske känner du igen lite av det jag skriver? För jag tror inte jag är ensam om de här tankarna. Jag hoppas i alla fall inte det.

//J

Så kan det gå

Lät bloggen driva vind för våg i något (några) år, uppdaterade sporadiskt av säkerhetsskäl men utan någon större ambition. Så blev hela alltet hackat, sidan stängdes ner. Nu är den migrerad till en bättre och betydligt säkrare miljö, men alla bilder är borta.

Lika bra, de gav nog inget större mervärde i de flesta fall.

En tanke om arbetsgivaravgifter

Arbetsgivaravgiften på unga ska höjas, vilket innebär att Falu kommun står inför ökade kostnader på cirka 7,5 miljoner kronor under 2015 och på 15 miljoner kronor 2016. Men Jonny Gahnshag är inte orolig – kommunerna ska kompenseras genom ökade statsbidrag, säger han i en artikel publicerad i DT 14-11-03.

Som företagare hade jag kunnat tycka att det är lite magstarkt att kommuner ska kompenseras för en skattehöjning som regeringen menar ska ha liten påverkan på företag. Jag hade också kunnat tycka att det är en ganska grov form av dubbelmoral, när regeringen glatt ger till sina kommuner men menar att jag ska klara mig på egen hand för att… Ja, varför?

Men det finns ju alltid två sidor av mynt och skattekronor, så jag väljer att vara stolt. Varsågod, Falu kommun. Den extra skatt jag får betala in för mina två unga anställda betalar ju på ett ganska direkt sätt för den ökade kostnaden för två av era unga. Jag gör det så gärna, för det är sällan man ser en så direkt nytta av skatten man betalar in!

Det känns skönt att kunna bidra så direkt – jag och andra företagare med mig ser ju till att vår kommun slipper drabbas av den skattehöjning som drabbar oss. Vi får jobba lite hårdare, lite smartare, lite längre in på kvällen bara, så ska vi nog kunna klara oss ändå 2015. Väl bekomme, Jonny.

//J

Vi tröttnar inte. Men kanske borde vi.

Håll i er för här kommer en rant om hur det känns att vara företagare i årets valrörelse.

Jag kommer att utelämna Vänsterpartiet för vi vet alla var de står i såna här frågor och det är Socialdemokraterna som, som Sveriges största parti, också står för det i mina ögon största sveket mot svenska företagare. Vänsterpartiet är i alla fall ärligt. De gillar inte min världsbild, jag gillar inte deras (även om jag röstade på dem i min ungdom!) och det är ok för man får tycka olika.

Men sossarna (har röstat på dem med!). Sossar träffas och pratar gärna, och det kan ta ganska lång tid innan man inser att det mest bara är för att de ska kunna säga att “jag har minsann varit ute hos företagen”, och inte för att de på något sätt bryr sig. För när vi träffats så har jag sagt ungefär såhär:

Jag gör mitt bästa för att behandla min personal med den respekt och de förmåner de förtjänar, att ge dem förutsättningarna att växa i sina roller. Jag vill göra vinst, absolut. Och ju bättre vi alla mår desto bättre tror jag att vi jobbar (därav t.ex. vårt system med pauspoäng). Jag förstår att de är i beroendeställning till mig, men de förstår också att jag är i beroendeställning till dem. Vi jobbar tillsammans. Hela poängen med en organisation, ju, att en och en kan bli tre. Vi är bättre tillsammans än var och en för sig.

Och de hör mig, men de lyssnar inte. För problemet är att Socialdemokraterna inte ser samma “tillsammans” som jag. För dem är det de anställda som är “tillsammans”. Vi arbetsgivare får inte plats i deras gemenskap. Och jag förstår det inte. Jag kan faktiskt inte för mitt liv förstå hur man så aktivt väljer att ignorera den ena parten i en anställning. Hur man blir så förblindad av sin ideologi att man inte inser risken en företagare tar när den blir arbetsgivare. Hur man är så principstyv att man på allvar verkar tycka att höjda avgifter på att anställa kan stimulera fram fler anställningar.

Jag vet företagare som fått välja mellan att lägga ner sitt företag och börja om utan vissa anställda som de inte kunnat säga upp pga LAS (trots misskött jobb, hot på arbetsplatsen och andra riktigt allvarliga saker), och att lägga ner helt. De uppmanas att anställa, men behöver de krympa kostymen så har de både lag och fack emot sig.

Och det här är den socialdemokratiska politik som ska ge fler jobb:

– Man vill höja arbetsgivaravgifterna för unga och fördyra anställningar
– Man vill höja restaurangmomsen
– Man vill ta bort undantaget från turordningsreglerna för småföretag
– Man vill försvåra för vård- och utbildningsföretag att gå med vinst
– Man vill halvera RUT-avdraget

Det man vill ge till företagen i form av innovationsstöd, klimatinitiativ mm (och sen när blev staten bra på att driva företag?) är en bråkdel, en droppe i havet, jämfört med de miljarder man får in. Newsflash Löfven: jag behöver inte era pengar. Vill inte ha dem. Däremot vill jag ha de pengar jag gjort mig förtjänt av i mitt företag (och självklart betalar jag mer än gärna en del av dem till välfärden varje månad men det är mina pengar från början – inte statens).

Under tiden växer mitt lilla företag vidare, men det är inte tack vare statliga incitament, utan trots dem. Och kanske är det det som är problemet. Vi företagare kämpar på genom politiska minfält och över de hinder som läggs ut framför oss. Vi klagar visserligen ibland, men de enda som verkligen lyssnar är de som redan håller med. Så vi gnetar vidare, ibland med lön, ibland utan, och alltid med den där klumpen i magen som kommer med ansvar för anställda, för den egna familjen, för Skatteverket, för att kunna sätta mat på bordet. Vi tröttnar inte.

Men kanske borde vi.

Full fart i höst

Det kommer bli en spännande höst. Renoveringen fortgår och nu ligger fokus på nedervåningen/källaren som ska göras klar så att grabben kan flytta ner dit lagom till bebisen kommer. Mycket är kvar och det ser ut att bli en inte helt billig historia – ny luftvärmepump (troligtvis, vi har inte helt bestämt oss för hur vi löser uppvärmningen nere) och ny garageport. Tur vi har bra vänner och att undertecknad råkar deläga ett garageportsföretag… ;)

Utöver renoveringen kommer det hända en hel del smaskiga saker med GFD. Jag får inte säga så mycket än men det lär hända ett och annat som kommer att skaka om livet för våra kära konkullegor i närområdet. Återkommer kring det!

//J

Klart (snudd på)

Mycket hemmavid just nu. Men det är svårt att låta bli när man har saker man byggt som man vill visa upp. Ribborna kommer från Byggmax, “bark” var det nån som kallade dem och visst – de är billiga och några har redan slagit sig lite. Men det är billigare att köpa ett par nya nästa år och byta ut de värsta än att köpa premiumvirke från början!

Glaset kommer från utmärkta räckesbutiken, en utmärkt “fågeldödare” som bror kallade dem, men jag tyckte det var värt den extra kostnaden för att maxa utsikten över sjön.

Kvar nu är kjolen, men det blir nog nästa år (är ju ändå bara grannarna som ser den).

altan