Så kan det gå

Lät bloggen driva vind för våg i något (några) år, uppdaterade sporadiskt av säkerhetsskäl men utan någon större ambition. Så blev hela alltet hackat, sidan stängdes ner. Nu är den migrerad till en bättre och betydligt säkrare miljö, men alla bilder är borta.

Lika bra, de gav nog inget större mervärde i de flesta fall.

En tanke om arbetsgivaravgifter

Arbetsgivaravgiften på unga ska höjas, vilket innebär att Falu kommun står inför ökade kostnader på cirka 7,5 miljoner kronor under 2015 och på 15 miljoner kronor 2016. Men Jonny Gahnshag är inte orolig – kommunerna ska kompenseras genom ökade statsbidrag, säger han i en artikel publicerad i DT 14-11-03.

Som företagare hade jag kunnat tycka att det är lite magstarkt att kommuner ska kompenseras för en skattehöjning som regeringen menar ska ha liten påverkan på företag. Jag hade också kunnat tycka att det är en ganska grov form av dubbelmoral, när regeringen glatt ger till sina kommuner men menar att jag ska klara mig på egen hand för att… Ja, varför?

Men det finns ju alltid två sidor av mynt och skattekronor, så jag väljer att vara stolt. Varsågod, Falu kommun. Den extra skatt jag får betala in för mina två unga anställda betalar ju på ett ganska direkt sätt för den ökade kostnaden för två av era unga. Jag gör det så gärna, för det är sällan man ser en så direkt nytta av skatten man betalar in!

Det känns skönt att kunna bidra så direkt – jag och andra företagare med mig ser ju till att vår kommun slipper drabbas av den skattehöjning som drabbar oss. Vi får jobba lite hårdare, lite smartare, lite längre in på kvällen bara, så ska vi nog kunna klara oss ändå 2015. Väl bekomme, Jonny.

//J

Vi tröttnar inte. Men kanske borde vi.

Håll i er för här kommer en rant om hur det känns att vara företagare i årets valrörelse.

Jag kommer att utelämna Vänsterpartiet för vi vet alla var de står i såna här frågor och det är Socialdemokraterna som, som Sveriges största parti, också står för det i mina ögon största sveket mot svenska företagare. Vänsterpartiet är i alla fall ärligt. De gillar inte min världsbild, jag gillar inte deras (även om jag röstade på dem i min ungdom!) och det är ok för man får tycka olika.

Men sossarna (har röstat på dem med!). Sossar träffas och pratar gärna, och det kan ta ganska lång tid innan man inser att det mest bara är för att de ska kunna säga att “jag har minsann varit ute hos företagen”, och inte för att de på något sätt bryr sig. För när vi träffats så har jag sagt ungefär såhär:

Jag gör mitt bästa för att behandla min personal med den respekt och de förmåner de förtjänar, att ge dem förutsättningarna att växa i sina roller. Jag vill göra vinst, absolut. Och ju bättre vi alla mår desto bättre tror jag att vi jobbar (därav t.ex. vårt system med pauspoäng). Jag förstår att de är i beroendeställning till mig, men de förstår också att jag är i beroendeställning till dem. Vi jobbar tillsammans. Hela poängen med en organisation, ju, att en och en kan bli tre. Vi är bättre tillsammans än var och en för sig.

Och de hör mig, men de lyssnar inte. För problemet är att Socialdemokraterna inte ser samma “tillsammans” som jag. För dem är det de anställda som är “tillsammans”. Vi arbetsgivare får inte plats i deras gemenskap. Och jag förstår det inte. Jag kan faktiskt inte för mitt liv förstå hur man så aktivt väljer att ignorera den ena parten i en anställning. Hur man blir så förblindad av sin ideologi att man inte inser risken en företagare tar när den blir arbetsgivare. Hur man är så principstyv att man på allvar verkar tycka att höjda avgifter på att anställa kan stimulera fram fler anställningar.

Jag vet företagare som fått välja mellan att lägga ner sitt företag och börja om utan vissa anställda som de inte kunnat säga upp pga LAS (trots misskött jobb, hot på arbetsplatsen och andra riktigt allvarliga saker), och att lägga ner helt. De uppmanas att anställa, men behöver de krympa kostymen så har de både lag och fack emot sig.

Och det här är den socialdemokratiska politik som ska ge fler jobb:

– Man vill höja arbetsgivaravgifterna för unga och fördyra anställningar
– Man vill höja restaurangmomsen
– Man vill ta bort undantaget från turordningsreglerna för småföretag
– Man vill försvåra för vård- och utbildningsföretag att gå med vinst
– Man vill halvera RUT-avdraget

Det man vill ge till företagen i form av innovationsstöd, klimatinitiativ mm (och sen när blev staten bra på att driva företag?) är en bråkdel, en droppe i havet, jämfört med de miljarder man får in. Newsflash Löfven: jag behöver inte era pengar. Vill inte ha dem. Däremot vill jag ha de pengar jag gjort mig förtjänt av i mitt företag (och självklart betalar jag mer än gärna en del av dem till välfärden varje månad men det är mina pengar från början – inte statens).

Under tiden växer mitt lilla företag vidare, men det är inte tack vare statliga incitament, utan trots dem. Och kanske är det det som är problemet. Vi företagare kämpar på genom politiska minfält och över de hinder som läggs ut framför oss. Vi klagar visserligen ibland, men de enda som verkligen lyssnar är de som redan håller med. Så vi gnetar vidare, ibland med lön, ibland utan, och alltid med den där klumpen i magen som kommer med ansvar för anställda, för den egna familjen, för Skatteverket, för att kunna sätta mat på bordet. Vi tröttnar inte.

Men kanske borde vi.

Full fart i höst

Det kommer bli en spännande höst. Renoveringen fortgår och nu ligger fokus på nedervåningen/källaren som ska göras klar så att grabben kan flytta ner dit lagom till bebisen kommer. Mycket är kvar och det ser ut att bli en inte helt billig historia – ny luftvärmepump (troligtvis, vi har inte helt bestämt oss för hur vi löser uppvärmningen nere) och ny garageport. Tur vi har bra vänner och att undertecknad råkar deläga ett garageportsföretag… ;)

Utöver renoveringen kommer det hända en hel del smaskiga saker med GFD. Jag får inte säga så mycket än men det lär hända ett och annat som kommer att skaka om livet för våra kära konkullegor i närområdet. Återkommer kring det!

//J

Klart (snudd på)

Mycket hemmavid just nu. Men det är svårt att låta bli när man har saker man byggt som man vill visa upp. Ribborna kommer från Byggmax, “bark” var det nån som kallade dem och visst – de är billiga och några har redan slagit sig lite. Men det är billigare att köpa ett par nya nästa år och byta ut de värsta än att köpa premiumvirke från början!

Glaset kommer från utmärkta räckesbutiken, en utmärkt “fågeldödare” som bror kallade dem, men jag tyckte det var värt den extra kostnaden för att maxa utsikten över sjön.

Kvar nu är kjolen, men det blir nog nästa år (är ju ändå bara grannarna som ser den).

altan

Sånt man tänker om på natten

Har tänkt en del på det här med demokrati på sistone. När allt kommer kring är det ju ett högst ungt och obeprövat styrelseskick: default i mänsklig civilisation har ju varit envåldshärskare. Vi kanske bara är mitt uppe i (eller i slutet av) ett stort experiment i mänsklighetens historia, en parentes i vår civilisation.

För ju mer jag tänker på det, desto mer orimlig är vår demokrati. Vart fjärde år har jag en röst på sju miljoner att välja de cirka 400 människor som ska fatta beslut över mitt liv. De cirka 400 människor som har makt över hur stor avgift jag ska betala för att få jobba och anställa. De cirka 400 människor som ska bestämma vad min avgift ska gå till vare sig jag tycker det är bra eller dåligt.

Det är ju inget annat än en omyndighetsförklaring av en hel befolkning att göra så. Att låta Beatrice Ask, som har ungefär samma ofullständiga utbildning som jag, bestämma över Sveriges lagar och regler. Att låta fascister ha en vågmästarroll i riksdagen.

Fascisterna ja. Ibland kan jag undra varför nazismen inte är förbjuden i Sverige. Antidemokratiskt! skriker nån. Men den är förbjuden i Tyskland, är inte Tyskland en demokrati? Består inte EU, som rekommenderar medlemsländer att förbjuda rasistiska organisationer, av demokratier?

Demokrati är inget absolut, det är ett ord för något som kan förändras (precis som diktator och tyrann förresten) och utvecklas i nya riktningar. Demokrati är bara ordet för folkstyre, och de attribut vi tillskriver det. Ordet säger inget om hur folkstyret ska ske. Så vilken demokrati vill man ha, om man nu känner sig lite trött på den vi har idag?

Det finns väl två rimliga vägar framåt, tänker jag. Den ena är att göra som Schweiz och faktiskt folkomrösta om allt viktigt, istället för att låta politiker bulldozra igenom medborgarfientliga lagar i semestertider.

Den andra är att låta folk bestämma själva. Vad vill jag att min skatt ska gå till? Den avgift jag betalar för att få bo och jobba i Sverige. Vad är viktigt för mig? För femtio, eller ens femton, år sedan var det en helt orimlig tanke. Idag, med teknikens framsteg behöver jag inte beställa hem femton luntor statsbudget och lägga pengar i kuvert: all information som behövs finns online, liksom möjligheten att betala skatt.

Båda vägarna leder till ett mer direkt folkstyre, än något som ska silas genom en riksdag som har fyra år på sig att ställa till med i princip vad den vill. Fyra år är lång tid idag, för världen snurrar snabbare.

Men, säger någon då. Folk vet inte vad de vill, om alla fick betala skatt till det som var viktigt för dem så skulle ju vissa delar av samhället bara gå under, folk tänker ju bara på sig själva. Mjo. Men politiker är också folk.

Kanske är det dags för något annat än det vi idag definierar som demokrati? För den känns väldigt mycket som illusionen av frihet och makt, och väldigt lite folkstyre.

//J