Ett tack till företagarna

Igår var det kommunfullmäktige i Falun, budgeten skulle tas. Helt enligt tradition är det en långdragen tillställning: eftersom nästan allt i kommunen på något sätt kan härledas till den övergripande budgeten är det också fritt fram att prata om nästan vad som helst. Det blev en rätt spänstig debatt om allt från arbetsskor för omsorgspersonal till vad Falu kommun egentligen har för kärnverksamhet.

En viktig fråga som diskuterades var uppräkning: det är vanligt överallt i landet att uppräkningar maskeras till satsningar. ”Skolan får såhär många miljoner mer”, ”vi skjuter till såhär mycket pengar till omvårdnad” men när inflationsjusteringar är gjorda och man räknar in löneökningar så är det i många fall faktiskt neddragningar som görs. Jag hoppas att vi nästa år kan ha en bättre diskussion med sådan information som underlag.

Många tackade kommunens personal som många gånger drar ett tungt lass. Jag passade på att gå upp i talarstolen och också tacka de som står för 42 av 100 skattekronor i Falun, företagarna. För utan möjlighet till jobb så kommer man inte att flytta hit, och jobben – de skapas av småföretagen.

Vill man läsa mer om småföretagens betydelse för vår kommun så rekommenderar jag den här rapporten.

The results are in

Det finns många take aways från gårdagen

En är att Valu numera stämmer ganska bra för alla partier, och media borde veta bättre än att sprida budskapet att SD underskattas i vallokalsundersökningar. Det är inte 2014 längre och folk skäms inte för att berätta att de röstar högerextremistiskt nationalkonservativt.

En annan är förstås att MP slog SD. Det är en signal till borgerligheten att miljö och klimat står högt upp på väljarnas agenda, och man gör kanske klokt i att ta det på allvar (kanske genom ett ministerbyte eller två i god tid före valet?). Det är också en signal till MP att väljarna bryr sig så mycket att man gärna skickar deras representanter till Bryssel för att bråka där, men ogärna har MP som ett styrande parti i Sverige. Min gissning är att det beror på att få ser dem som särskilt kompetenta när det kommer till att styra ett land.

En tredje är att – om det nu stämmer (jag vet inte och någon mediaanalytiker kommer säkert kolla på det vad det lider) att invandring inte stod lika högt på agendan i det här valet och att SD därför tappade: då kanske vi inte borde göra en grej av att spela dem i händerna inför nästa val och låta dem diktera agendan? Sen stämmer det väl troligen inte för det känns som att vi inte pratar om annat än invandring och då är det uppfriskande att SD trots/pga att de börjat sprida öppna nazistkonspirationsteorier faktiskt backar.

En fjärde på samma ämne är att SD framför allt verkar ha backat i regioner och kommuner där de har haft makt. Antingen börjar svenskarna där redan tröttna på högergiren (som i t.ex. Polen – att det inte var så jävla kul att leva under fascistoidstyre trots allt) eller så har väljarna där insett att det här partiet är inte lämpligt att styra över någonting.

Självrannsakan

Jag såg några riktade uddar mot KD imorse, som ju firar och kallar det en framgång att man gjort en stjärnvärvning, dominerat i media senaste tiden och ändå tappar ett mandat och ganska precis var tredje röst. Och varje parti försöker förstås alltid spinna saker, om inte för någon annans skull så åtminstone för sin egen. Men jag har ändå svårt att stämma in, för det liknar väldigt mycket en sten i ett glashus.

Jag måste ändå säga det, och det är nog inte en uppfattning helt i linje med partiets, att visst får man laga efter läge och 2 behållna mandat är utifrån det bra. Men vi kan ju inte vara nöjda med, än mindre fira, att vi tappat var tredje väljare?

Vart tog de vägen och varför?

Varför har vi högre stöd bland tjänstemän (9 %) än bland företagare och jordbrukare (6 %)?

Och varför har vi tappat 11 procentenheter bland förstagångsväljarna?

Vad står vi för?

Svensk politik har förstås blivit alltmer ideologisk, åtminstone retoriskt, än sakpolitisk. Det är en paradox, för medan något slags ”kulturkrig” har brett ut sig så står få (om något?) partier med en tydlig vision av hur de vill att samhället ska vara. Moderaterna tjatar ihjäl sig om att få ordning på Sverige men berättar aldrig hur livet blir i ett land de har fått ordning på. Socialdemokraterna har helt tappat sin framåtanda och ägnar mer tid åt att bråka med sverigedemokrater om allt från säkerhetsrisker till skitfrågor än åt att formulera ett landsbygge. Vänsterpartiet bråkar internt kring socialistfrågan och KDL har inte längre någon egen politik. SD och MP är uttalade enfrågepartier och som sådana har man en inbyggd avsaknad av rimliga framtidsvisioner.

Men väljarna röstar kanske inte heller fullt ut på framtidsvisioner, vi röstar alltjämt på ideologiskt grundad sakpolitik. Om det beror på avsaknaden av framtidsvisioner från politiken eller att vi som grupp tappat förmågan att kräva det låter jag vara osagt, men det hade onekligen piggat upp om åtminstone ett parti kunde frammana en framtidstro. Centerpartiet till exempel.

För faktum är att vi inte äger några sakfrågor alls. Och här kommer nästa paradox, för det är viktigt att ha en bredd i sin politik: det är så man visar att man klarar av att styra ett land/region/kommun. Men blir man för bred så tappar man i spets och jag kan knappt som medlem och förtroendevald på rak arm säga vilka Centerpartiets tre viktigaste frågor är. Valfrihet, företagande och klimat står det här och gott så: det kan jag stå för. Men vad vill vi när vi säger så? Och det finns ingen position vi äger av det väljarna tycker är viktigt, vi är inte ens topp 3.

diagram över vilka frågor som ägs av vilka partier
Diagram från Novus januari-undersökning om bästa parti i politiska sakfrågor

Positionering

Inom kommunikation och marknadsföring pratar vi ibland om positionering. För att särskilja sig från sina konkurrenter behöver man ta en position som är ledig, lönsam och logisk. För att hitta sådana använder man ofta en enkel modell som kallas för positioneringsdiagram. I sin enklaste form kan det se ut såhär:

positioneringsdiagram

För ett politiskt parti kan man t.ex. lägga en sakfråga som rubrik, ens position i frågan på ena axeln och en dimension kring t.ex. ”för – emot” eller ”expert – engagerande” på den andra. Sedan plottar man ut övriga partier och försöker se om man matchar en lucka – positionen är ledig. Diagrammet ovan gjorde jag på kommunnivå efter valet 2022 och det visar att det finns en lucka för ett parti som erbjuder positiva budskap för landsbygden i Falun.

(Någon kan invända och hävda att vi visst pratade landsbygd i valet, och det gjorde vi. Problemet var att vi pratade om landsbygden som ett särintresse, något man ska kunna leva i, inte som den kontext där väldigt många människor lever helt vanliga liv.)

Men positionen behöver också vara lönsam! Det spelar ingen roll att man är ensam om något ifall ingen bryr sig. Inom politik kan en position vara lönsam framför allt parlamentariskt (det hjälper partiet att förhandla med andra partier) eller genom att generera röster. Nationellt har vi t.ex. haft en position kring friskolor och det fria skolvalet. Problemet är att den inte har varit lönsam för oss.

Positionen behöver också vara logisk, dvs hyggligt i linje med partiets övriga politik och långsiktigt hållbar. Alla positionsförflyttningar är svåra och kräver rejält med ideologiskt och kommunikativt kött på benen.

Nu då?

Ett arbete finns att göra:

  • vilka positioner har C i svensk politik?
  • vilka positioner bör vi ha?
  • hur kokar vi ner dem till max tre konkreta, sakpolitiska frågor som börjar få alla väljare att förknippa dem med oss?
  • hur formulerar vi dessa budskap på ett sätt som ger resultat de resultat vi vill ha?
  • vilka resultat vill vi ha?

Det här kräver mod, skicklighet och uthållighet. Mod, för när man tar en position så väljer man samtidigt bort alla andra positioner. Det innebär att säga nej till stora väljargrupper. Skicklighet, för när vi väl har kommit dit så kommer det att krävas bearbetning som väcker känslor och driver beteende. Uthållighet för att det inte räcker med kampanjer, det här måste in i ryggraden på alla som uttalar sig för Centerpartiets räkning till och bortom valet 2026.

Det kan gå, men det kommer kräva mycket av oss. Och det kommer kräva att vi slår oss bort från den självbild vi har av oss som ett litet parti, ett parti som firar två behållna mandat i parlamentet.

En spade är en spade, repression är repression

Halvvägs in i mandatperioden kan det vara på sin plats med en liten summering, och när jag sammanställer allt som skett hittills så framträder en del saker. Den regering vi nu har gick i allt väsentligt till val på två frågor:

  1. Stoppa gängvåldet i allmänhet och skjutningar och sprängningar i synnerhet
  2. Få ner mat- och energipriserna.

Du minns kanske Ebba som viftade med sin falukorv, och hur både Kristersson, Strömmer och Forsell var synnerligen aktiva i att berätta för alla att de skulle kunna vända våldstrenden. Du minns kanske rentav Nyamko Sabunis pannkaka, utöver att hon ville vräka föräldrar till kriminella ungdomar. Hur har det gått då? Har vi fått sänkta priser på mat och energi? Är gängvåldet under kontroll?

Mat- och energipriserna vet vi hur det gick med. Och jag tänker inte skylla inflationsspiralen på regeringen. Däremot är det värt att lyfta två saker: den ena är att regeringen utfärdade en förordning i oktober 2023 med indexuppräkning av energiskatten på el som höjdes med 3,6 öre per kilowattimme till 42,8 öre per kilowattimme från och med den 1 januari 2024. Så mycket för det löftet.

Den andra är att regeringen sänkte bensinskatten, något som givetvis ledde till att bensinbolagen höjde sina priser. Det krävs en myggas förstånd för att förstå att det är internationell och nationell marknadsdynamik som styr bensinpriset och inte en skattesänkning med någon krona per liter. Aja. (Att dessutom slopa reduktionsplikten har lett till att svenskarnas utsläpp har ökat rekordartat och vi kommer inte leva upp till Parisavtalet. Det struntar förstås Sveriges kanske genom tiderna svagaste miljöminister i. Aja.)

Skjutningar och sprängningar då? 2021 hade vi 344 stycken, 2022 hade vi 391 och 2023 363 (källa). Förändringarna är alltså på marginalen, och 2023 blev ett värre år än 2021.

Vad gäller sprängningar hade vi 79 stycken 2021, 90 stycken 2022 och 149 stycken 2023 (samma källa). Det är en outsägligt svag utveckling för en regering som gick till val på att stoppa dem.

Så om inget man gör fungerar, vad ska man ta till då? Mer av samma, förstås. Och ser vi till de åtgärder som har lagts fram hittills så framträder ett tydligt tema: repression.

Vad är repression? Man kan säga att det är ett samlingsord för förtryck i en politisk, ekonomisk, social och/eller strukturell kontext. Syftet är att nöta ner politiskt motstånd från väljare, organisationer och/eller politiska motståndare. Cambridge definierar det som

”the use of force or violence to control a group of people:
The political repression in this country is enforced by terror.”

Åsikterna om SD går ofta isär, men jag vill mena att de har fascistoida inslag i sin politik och retorik. Efter avslöjandet om trollfabriken, där de använde skattemedel för att underblåsa hat och hot mot politiska motståndare, har jag faktiskt börjat kalla dem för ett fascistiskt parti för jag tvivlar inte längre på att de vill avveckla demokratin. De är sannerligen rasistiska, och de driver regeringen framför sig åt det hållet. Här är konkreta saker att kika på:

Det finns fler exempel, det här var de jag kunde komma på på rak arm (bidra gärna med fler i kommentarerna).

Det ovan går att kritisera vart och ett för sig. Det går också att förstå resonemanget bakom en del av förslagen. Men det är när man slår ihop dem som man, eller åtminstone jag, ser en potentiell framtid som är betydligt mer i händerna på en auktoritär och repressiv statsapparat som bygger på övervakning och hot om våld. Repression.

En framtid där även den med ”rent mjöl i påsen” börjar akta sig och censurera sig, rädd för att plötsligt drabbas av repressalier eller bli föremål för avlyssning. En framtid där du enkelt kan anmäla någon du ogillar för att se till att personen inte får ett jobb eftersom kommunen har tillgång till misstankeregistret. En framtid där anonyma poliser fattar beslut om avlyssning av din telefon utan brottsmisstanke, och du döms i en domstol av politiskt tillsatta nämndemän som stödjer sig mot anonyma vittnesmål.

Lägg därtill att det är närmast konsekvensfritt för politiker idag att fuska med folkbokföringen, medförfatta konspirationsteorier om folkutbyte, eller träna militär närstrid med fascistiska kampgrupper. Eller använda skattemedel för att underblåsa hat och hot mot politiska meningsmotståndare.

Fascism? Proto-fascism? Fascistoidiskt? You tell me. Men vi måste våga kalla en spade för spade: det här är repressiv politik. Och för mig räcker det med beskrivningar som ”auktoritär och repressiv” för att jag ska vara emot det med varenda fiber. Så: hur står vi emot?

När startar klimatrörelsen trollfabriker?

Jag har slipat på det här inlägget ända sedan jag hade en diskussion med Frida Hylander på Bluesky (en Mycket Klok Person). Min tes där var att det vore fullt rimlig utveckling om Rebellmammorna själva startade trollfabriker (apropå att vi har ett riksdagsparti som använder skattepengar för att underblåsa hot och hat mot politiskt engagerade). Det är absolut inget jag förespråkar ska sägas, det här är bara min analys av varför det skulle kunna utvecklas åt det hållet. Jag ska försöka förklara:

Arenan

Om vi börjar kontextuellt så har vi en situation i Sverige idag där klimataktivister riskerar fängelsestraff för att de klättrar upp i lyktstolpar eller sätter sig ner på en bilväg. Åklagarna försöker nämligen pröva dessa aktioner av civil olydnad som det rättsliga begreppet Sabotage, som har fängelse på straffskalan. Konflikt i P1 har ett mycket lyssningsvärt program om det. Det potentiella priset för dessa aktioner är därmed mycket högt.

I den andra vågskålen har vi våldsamma nazister som frias för hets mot folkgrupp, får arrangera demonstrationer utan tillstånd, och kan gå på reportrar utan att Polisen ingriper.

I den tredje vågskålen (det här är en konstig vågskål men skit i det nu) har vi klimataktivister som målas upp som hot mot det demokratiska samtalet av ledande ministrar för att de deltar, fredligt men högljutt, i olika sammanhang.

Och i den fjärde vågskålen har vi förstås SDs trollfabrik som i åratal har arbetat med mörk propaganda (propaganda utan, eller med falska, avsändare). På arbetstid, avlönat. Jag vet inte om subvergenter är en bra benämning eller ens ett ord egentligen men det är vad jag tänker. Dessa avfärdas helt som ett hot mot demokratin och så länge de inte ger sig på regeringsföreträdare så är det enligt personen som idag innehar ämbetet statsminister inget större problem alls. Vi vet också att risken för repressalier från ordningsmakten är obefintlig jämfört med att t.ex. hänga en banderoll från en bro.

Sammantaget ger det en bild av att regeringen och ordningsmakten överlag har ett större problem med stickande mammor, högljudda ungdomar och fastlimmade förskollärare än de har med organiserad högerextremism. Ord är vackra men billiga, och i handling visar man att man upplever klimatrörelsen som ett större hot än extremhögern.

Gemensamma drag och skillnader

Så vad har Rebellmammorna, eller vi ska nog prata om klimatrörelsen i bredare bemärkelse från och med nu, gemensamt med dessa avlönade trollfabrikanter? Här vill jag för det första vara övertydlig med att de ideologiska likheterna inte ligger i själva innehållet. Bortsett från en pytteliten och jätteförvirrad grupp med klimatfascister och galningarna som tror på varenda konspirationsteori som finns, så sätter jag inga likhetstecken alls mellan nationalsocialism/fascism och de olika ideologiska riktningar som finns inom miljörörelsen.

Men det finns andra likheter. Aktiva personer i båda rörelserna

  • vill förändra systemet (en hållbar värld/fascism),
  • upplever ett stort samhällshot som de försöker förhindra (klimatkollaps/invandring),
  • är starkt ideologiskt övertygade och drivna,
  • är i olika grader dogmatiska,
  • upplever att de är outsiders i minoritet,
  • får ta emot förakt och motstånd från etablerade samhällsgrupper vilket stärker en känsla av anti-etablissemang.

Men i den här liknelsen som kommer nu gäller det verkligen att hålla två tankar i huvudet samtidigt: klimatrörelsens aktioner, vare sig helt harmlösa (sticka på ett torg) eller i någon mån samhällsstörande (limma fast sig på en väg) och om än inte våldsamma, liknar mer NMRs metodik (stå på torg med flaggor (manifestation), attackera möten (aktion)) än SDs. Observera att jag bara jämför metodik och syfte, NMRs våldsamma metoder är givetvis resor värre och ett riktigt hot mot demokratin till skillnad från köer på E4.

SDs metodik har istället varit att ”flood the zone” i sociala medier. Man trycker ut så mycket vinklad information (desinformation) att det snart är omöjligt att utan stor ansträngning bemöta och hålla isär fakta och propaganda. Man sprider och delar bara brott som begås av invandrare och skiter helt i att bemöta de som protesterar, annat än med hat förstås. Och genom att ge sken av att de är fler än de är, och genom att rikta ett oerhört tryck mot enskilda meningsmotståndare online, har de lyckats med att

  1. faktiskt bli fler genom att låtsas vara fler,
  2. tysta meningsmotståndare och
  3. skapa en post truth-miljö där lögner maskeras till åsikter och även fakta.

Och det har fungerat, det ser vi i opinionsundersökningarna.

Färdigt blueprint

Och jag säger verkligen inte att klimatrörelsen ska börja trakassera Lars Beckman på Twitter. I värsta fall skulle det, likt hur SD underblåst en ideologiskt våldsam nätmiljö, kunna leda till våldsam klimataktivism. Men det skulle i teorin finnas något att lära för en grupp som brann så starkt för att i sina ögon rädda samhället att man ansåg att ändamålen helgade medlen. Jag tycker inte att man ska sänka sig till sådana nivåer, men skulle som sagt inte bli förvånad om man gjorde det.

För nu finns det en färdig instruktionsbok, skriven av SDs kommunikationsavdelning, till hur man kan skapa bilden av att klimatengagerade finns precis överallt.

Det finns en instruktion för hur man kan rikta ett syntetiskt tryck mot exempelvis oljebolag eller för den delen politiska partier och deras företrädare i sociala medier.

Och finns en instruktion för hur man vinklar nyhetsflödet till att handla om klimatkatastrofer (vilken katastrof eller konflikt som helst kan vinklas till klimatkatastrof med lite vilja, det har vi ju sett SD göra fast med invandring).

Den psykologiska effekten över tid skulle kunna bli ungefär densamma: klimatförnekare upplever sig alltmer isolerade och tystade, medan de som i någon mån sympatiserar med klimatrörelsen skulle känna sig stärkta av att så många andra verkar tycka som de.

Det skulle inte vara vackert, och det skulle förstöra det nyanserade samtalet ännu mer, men det skulle nog fungera i en tid och värld som denna.

Äntligen, studentprotester

Jag läste en text imorse av America Vera-Zavala som satte ord på många tankar jag haft den senaste veckan. Nu hör det ju inte till vanligheterna att jag så rakt håller med en vänsterpartist (det hör väl inte till de absoluta ovanligheterna heller ska sägas) men hennes text ger ett perspektiv på studentorganisering som jag inte sett någon annanstans i den svenska debatten. Det mesta har gått ut på att olika kolumnister, till yrket tvungna experter på allt de skriver om, har försökt berätta för studenterna hur de borde göra något annorlunda än det de gör nu.

Jag skiter lite i det. Som Vera-Zavala skriver, bojkotter är ett politiskt verktyg ämnat att slå brett för att skapa kedjeeffekter. Att det finns enskilda vettiga israeliska forskare som drabbas är tråkigt, men udden är riktad högre upp mot en akademi som är en integrerad del av en stat som (det här fick man inte säga högt för ett år sen men jag antar att man får det nu) bedrivit apartheid-politik i decennier.

Det stora här, är studenter som i bred front organiserar sig bortom första maj-tåg, och för något annat än höjda studiemedel. De är unga, de är arga och de lär sig av studentrörelser i andra länder. Äntligen! Jag tillhör dem som tycker att studenter ska vara bråkiga.

Det man gör och är med om som ung formar en som vuxen. Jag, född -85 och en millennial rakt igenom, växte upp i ett samhälle där protester och demonstrationståg var en alltmer sällsynt syn (Göteborgskravallerna sticker förstås ut). Aktioner flyttade ut på nätet och blev trolldopade bensinuppror medan faktiska manifestationer sällan samlade särskilt många. När Plattan fylldes av människor, var det väldigt ofta invandrare som engagerade sig på samma sätt de gjort i sina hemländer. Protester? Vi svenskar? Nej gud inte ska väl vi. Bättre skriva Facebook-inlägg eller göra karriär på bruna företag  (och kanske bli lite rik på kuppen). Jag har två vänner, den ena har valt att engagera sig för Palestina, den andra i klimatrörelsen. Båda behövde liksom lära sig hur man gör, skaka av sig obehaget att gå i protesttåg eller stå på ett torg och stå för något. För vi gjorde det aldrig som unga.

Men nu finns en aktiv och bråkig klimatrörelse bland unga, om än på marginalen. Och: en studentrörelse. Unga som galvaniserar sig för ett liv där demonstrationer, protester och civil olydnad finns som alternativ i den demokratiska verktygslådan. Nog kommer många att slipas i hörnen när de blir äldre, så är det ju alltid, men de kommer veta hur man gör. Den ljusnande framtid är deras.