Blogg

Det finns många take aways från gårdagen

En är att Valu numera stämmer ganska bra för alla partier, och media borde veta bättre än att sprida budskapet att SD underskattas i vallokalsundersökningar. Det är inte 2014 längre och folk skäms inte för att berätta att de röstar högerextremistiskt nationalkonservativt.

En annan är förstås att MP slog SD. Det är en signal till borgerligheten att miljö och klimat står högt upp på väljarnas agenda, och man gör kanske klokt i att ta det på allvar (kanske genom ett ministerbyte eller två i god tid före valet?). Det är också en signal till MP att väljarna bryr sig så mycket att man gärna skickar deras representanter till Bryssel för att bråka där, men ogärna har MP som ett styrande parti i Sverige. Min gissning är att det beror på att få ser dem som särskilt kompetenta när det kommer till att styra ett land.

En tredje är att – om det nu stämmer (jag vet inte och någon mediaanalytiker kommer säkert kolla på det vad det lider) att invandring inte stod lika högt på agendan i det här valet och att SD därför tappade: då kanske vi inte borde göra en grej av att spela dem i händerna inför nästa val och låta dem diktera agendan? Sen stämmer det väl troligen inte för det känns som att vi inte pratar om annat än invandring och då är det uppfriskande att SD trots/pga att de börjat sprida öppna nazistkonspirationsteorier faktiskt backar.

En fjärde på samma ämne är att SD framför allt verkar ha backat i regioner och kommuner där de har haft makt. Antingen börjar svenskarna där redan tröttna på högergiren (som i t.ex. Polen – att det inte var så jävla kul att leva under fascistoidstyre trots allt) eller så har väljarna där insett att det här partiet är inte lämpligt att styra över någonting.

Självrannsakan

Jag såg några riktade uddar mot KD imorse, som ju firar och kallar det en framgång att man gjort en stjärnvärvning, dominerat i media senaste tiden och ändå tappar ett mandat och ganska precis var tredje röst. Och varje parti försöker förstås alltid spinna saker, om inte för någon annans skull så åtminstone för sin egen. Men jag har ändå svårt att stämma in, för det liknar väldigt mycket en sten i ett glashus.

Jag måste ändå säga det, och det är nog inte en uppfattning helt i linje med partiets, att visst får man laga efter läge och 2 behållna mandat är utifrån det bra. Men vi kan ju inte vara nöjda med, än mindre fira, att vi tappat var tredje väljare?

Vart tog de vägen och varför?

Varför har vi högre stöd bland tjänstemän (9 %) än bland företagare och jordbrukare (6 %)?

Och varför har vi tappat 11 procentenheter bland förstagångsväljarna?

Vad står vi för?

Svensk politik har förstås blivit alltmer ideologisk, åtminstone retoriskt, än sakpolitisk. Det är en paradox, för medan något slags ”kulturkrig” har brett ut sig så står få (om något?) partier med en tydlig vision av hur de vill att samhället ska vara. Moderaterna tjatar ihjäl sig om att få ordning på Sverige men berättar aldrig hur livet blir i ett land de har fått ordning på. Socialdemokraterna har helt tappat sin framåtanda och ägnar mer tid åt att bråka med sverigedemokrater om allt från säkerhetsrisker till skitfrågor än åt att formulera ett landsbygge. Vänsterpartiet bråkar internt kring socialistfrågan och KDL har inte längre någon egen politik. SD och MP är uttalade enfrågepartier och som sådana har man en inbyggd avsaknad av rimliga framtidsvisioner.

Men väljarna röstar kanske inte heller fullt ut på framtidsvisioner, vi röstar alltjämt på ideologiskt grundad sakpolitik. Om det beror på avsaknaden av framtidsvisioner från politiken eller att vi som grupp tappat förmågan att kräva det låter jag vara osagt, men det hade onekligen piggat upp om åtminstone ett parti kunde frammana en framtidstro. Centerpartiet till exempel.

För faktum är att vi inte äger några sakfrågor alls. Och här kommer nästa paradox, för det är viktigt att ha en bredd i sin politik: det är så man visar att man klarar av att styra ett land/region/kommun. Men blir man för bred så tappar man i spets och jag kan knappt som medlem och förtroendevald på rak arm säga vilka Centerpartiets tre viktigaste frågor är. Valfrihet, företagande och klimat står det här och gott så: det kan jag stå för. Men vad vill vi när vi säger så? Och det finns ingen position vi äger av det väljarna tycker är viktigt, vi är inte ens topp 3.

Diagram från Novus januari-undersökning om bästa parti i politiska sakfrågor

Positionering

Inom kommunikation och marknadsföring pratar vi ibland om positionering. För att särskilja sig från sina konkurrenter behöver man ta en position som är ledig, lönsam och logisk. För att hitta sådana använder man ofta en enkel modell som kallas för positioneringsdiagram. I sin enklaste form kan det se ut såhär:

För ett politiskt parti kan man t.ex. lägga en sakfråga som rubrik, ens position i frågan på ena axeln och en dimension kring t.ex. ”för – emot” eller ”expert – engagerande” på den andra. Sedan plottar man ut övriga partier och försöker se om man matchar en lucka – positionen är ledig. Diagrammet ovan gjorde jag på kommunnivå efter valet 2022 och det visar att det finns en lucka för ett parti som erbjuder positiva budskap för landsbygden i Falun.

(Någon kan invända och hävda att vi visst pratade landsbygd i valet, och det gjorde vi. Problemet var att vi pratade om landsbygden som ett särintresse, något man ska kunna leva i, inte som den kontext där väldigt många människor lever helt vanliga liv.)

Men positionen behöver också vara lönsam! Det spelar ingen roll att man är ensam om något ifall ingen bryr sig. Inom politik kan en position vara lönsam framför allt parlamentariskt (det hjälper partiet att förhandla med andra partier) eller genom att generera röster. Nationellt har vi t.ex. haft en position kring friskolor och det fria skolvalet. Problemet är att den inte har varit lönsam för oss.

Positionen behöver också vara logisk, dvs hyggligt i linje med partiets övriga politik och långsiktigt hållbar. Alla positionsförflyttningar är svåra och kräver rejält med ideologiskt och kommunikativt kött på benen.

Nu då?

Ett arbete finns att göra:

• vilka positioner har C i svensk politik?
• vilka positioner bör vi ha?
• hur kokar vi ner dem till max tre konkreta, sakpolitiska frågor som börjar få alla väljare att förknippa dem med oss?
• hur formulerar vi dessa budskap på ett sätt som ger resultat de resultat vi vill ha?
• vilka resultat vill vi ha?

Det här kräver mod, skicklighet och uthållighet. Mod, för när man tar en position så väljer man samtidigt bort alla andra positioner. Det innebär att säga nej till stora väljargrupper. Skicklighet, för när vi väl har kommit dit så kommer det att krävas bearbetning som väcker känslor och driver beteende. Uthållighet för att det inte räcker med kampanjer, det här måste in i ryggraden på alla som uttalar sig för Centerpartiets räkning till och bortom valet 2026.

Det kan gå, men det kommer kräva mycket av oss. Och det kommer kräva att vi slår oss bort från den självbild vi har av oss som ett litet parti, ett parti som firar två behållna mandat i parlamentet.

Halvvägs in i mandatperioden kan det vara på sin plats med en liten summering, och när jag sammanställer allt som skett hittills så framträder en del saker. Den regering vi nu har gick i allt väsentligt till val på två frågor:

1. Stoppa gängvåldet i allmänhet och skjutningar och sprängningar i synnerhet
2. Få ner mat- och energipriserna.

Du minns kanske Ebba som viftade med sin falukorv, och hur både Kristersson, Strömmer och Forsell var synnerligen aktiva i att berätta för alla att de skulle kunna vända våldstrenden. Du minns kanske rentav Nyamko Sabunis pannkaka, utöver att hon ville vräka föräldrar till kriminella ungdomar. Hur har det gått då? Har vi fått sänkta priser på mat och energi? Är gängvåldet under kontroll?

Mat- och energipriserna vet vi hur det gick med. Och jag tänker inte skylla inflationsspiralen på regeringen. Däremot är det värt att lyfta två saker: den ena är att regeringen utfärdade en förordning i oktober 2023 med indexuppräkning av energiskatten på el som höjdes med 3,6 öre per kilowattimme till 42,8 öre per kilowattimme från och med den 1 januari 2024. Så mycket för det löftet.

Den andra är att regeringen sänkte bensinskatten, något som givetvis ledde till att bensinbolagen höjde sina priser. Det krävs en myggas förstånd för att förstå att det är internationell och nationell marknadsdynamik som styr bensinpriset och inte en skattesänkning med någon krona per liter. Aja. (Att dessutom slopa reduktionsplikten har lett till att svenskarnas utsläpp har ökat rekordartat och vi kommer inte leva upp till Parisavtalet. Det struntar förstås Sveriges kanske genom tiderna svagaste miljöminister i. Aja.)

Skjutningar och sprängningar då? 2021 hade vi 344 stycken, 2022 hade vi 391 och 2023 363 (källa). Förändringarna är alltså på marginalen, och 2023 blev ett värre år än 2021.

Vad gäller sprängningar hade vi 79 stycken 2021, 90 stycken 2022 och 149 stycken 2023 (samma källa). Det är en outsägligt svag utveckling för en regering som gick till val på att stoppa dem.

Så om inget man gör fungerar, vad ska man ta till då? Mer av samma, förstås. Och ser vi till de åtgärder som har lagts fram hittills så framträder ett tydligt tema: repression.

Vad är repression? Man kan säga att det är ett samlingsord för förtryck i en politisk, ekonomisk, social och/eller strukturell kontext. Syftet är att nöta ner politiskt motstånd från väljare, organisationer och/eller politiska motståndare. Cambridge definierar det som

”the use of force or violence to control a group of people:
The political repression in this country is enforced by terror.”

Åsikterna om SD går ofta isär, men jag vill mena att de har fascistoida inslag i sin politik och retorik. Efter avslöjandet om trollfabriken, där de använde skattemedel för att underblåsa hat och hot mot politiska motståndare, har jag faktiskt börjat kalla dem för ett fascistiskt parti för jag tvivlar inte längre på att de vill avveckla demokratin. De är sannerligen rasistiska, och de driver regeringen framför sig åt det hållet. Här är konkreta saker att kika på:

• Ny terrorlagstiftning, trots hård kritik från Lagrådet
• Ny lagstiftning kring ordningsvakters befogenheter, trots hård kritik från människorättsorganisationer
• Regeringen är, till skillnad från sina EU-parlamentariker, positiv till Chat Control 2.0, en långtgående inskränkning i digital kommunikation som i princip skulle förbjuda kryptering
• Slopade krav för kameraövervakning i kommunerna
• Preventiv avlyssning, dvs möjligheten att avlyssna människor utan misstanke om brott (!!)
• Storskalig ”folkräkning” med fokus på ”riskområden”, trots hård kritik från professorer
• Visitationszoner i utsatta områden trots hård kritik från i princip alla
• Polisen ska kunna fatta anonyma beslut trots hård kritik från Lagrådet
• Jimmie Åkesson vill kunna låsa in misstänkt gängkriminella på obestämd tid utan brottsmisstanke (!!)
• Kommunerna ska få tillgång till inte bara brottsregister, utan till misstankeregister
• Drönarövervakning över vissa områden utan annat syfte än allmän övervakning
• Eventuellt ministerstyre vid avskedandet av en rebellmamma för lagliga aktiviteter utförda som privatperson
• Strömmer vill kunna avlyssna Polisen
• Anonyma vittnen ska tillåtas i domstol
• Regeringen vill kunna utvisa människor utan dom (!!)

Det finns fler exempel, det här var de jag kunde komma på på rak arm (bidra gärna med fler i kommentarerna).

Det ovan går att kritisera vart och ett för sig. Det går också att förstå resonemanget bakom en del av förslagen. Men det är när man slår ihop dem som man, eller åtminstone jag, ser en potentiell framtid som är betydligt mer i händerna på en auktoritär och repressiv statsapparat som bygger på övervakning och hot om våld. Repression.

En framtid där även den med ”rent mjöl i påsen” börjar akta sig och censurera sig, rädd för att plötsligt drabbas av repressalier eller bli föremål för avlyssning. En framtid där du enkelt kan anmäla någon du ogillar för att se till att personen inte får ett jobb eftersom kommunen har tillgång till misstankeregistret. En framtid där anonyma poliser fattar beslut om avlyssning av din telefon utan brottsmisstanke, och du döms i en domstol av politiskt tillsatta nämndemän som stödjer sig mot anonyma vittnesmål.

Lägg därtill att det är närmast konsekvensfritt för politiker idag att fuska med folkbokföringen, medförfatta konspirationsteorier om folkutbyte, eller träna militär närstrid med fascistiska kampgrupper. Eller använda skattemedel för att underblåsa hat och hot mot politiska meningsmotståndare.

Fascism? Proto-fascism? Fascistoidiskt? You tell me. Men vi måste våga kalla en spade för spade: det här är repressiv politik. Och för mig räcker det med beskrivningar som ”auktoritär och repressiv” för att jag ska vara emot det med varenda fiber. Så: hur står vi emot?

Jag läste en text imorse av America Vera-Zavala som satte ord på många tankar jag haft den senaste veckan. Nu hör det ju inte till vanligheterna att jag så rakt håller med en vänsterpartist (det hör väl inte till de absoluta ovanligheterna heller ska sägas) men hennes text ger ett perspektiv på studentorganisering som jag inte sett någon annanstans i den svenska debatten. Det mesta har gått ut på att olika kolumnister, till yrket tvungna experter på allt de skriver om, har försökt berätta för studenterna hur de borde göra något annorlunda än det de gör nu.

Jag skiter lite i det. Som Vera-Zavala skriver, bojkotter är ett politiskt verktyg ämnat att slå brett för att skapa kedjeeffekter. Att det finns enskilda vettiga israeliska forskare som drabbas är tråkigt, men udden är riktad högre upp mot en akademi som är en integrerad del av en stat som (det här fick man inte säga högt för ett år sen men jag antar att man får det nu) bedrivit apartheid-politik i decennier.

Det stora här, är studenter som i bred front organiserar sig bortom första maj-tåg, och för något annat än höjda studiemedel. De är unga, de är arga och de lär sig av studentrörelser i andra länder. Äntligen! Jag tillhör dem som tycker att studenter ska vara bråkiga.

Det man gör och är med om som ung formar en som vuxen. Jag, född -85 och en millennial rakt igenom, växte upp i ett samhälle där protester och demonstrationståg var en alltmer sällsynt syn (Göteborgskravallerna sticker förstås ut). Aktioner flyttade ut på nätet och blev trolldopade bensinuppror medan faktiska manifestationer sällan samlade särskilt många. När Plattan fylldes av människor, var det väldigt ofta invandrare som engagerade sig på samma sätt de gjort i sina hemländer. Protester? Vi svenskar? Nej gud inte ska väl vi. Bättre skriva Facebook-inlägg eller göra karriär på bruna företag  (och kanske bli lite rik på kuppen). Jag har två vänner, den ena har valt att engagera sig för Palestina, den andra i klimatrörelsen. Båda behövde liksom lära sig hur man gör, skaka av sig obehaget att gå i protesttåg eller stå på ett torg och stå för något. För vi gjorde det aldrig som unga.

Men nu finns en aktiv och bråkig klimatrörelse bland unga, om än på marginalen. Och: en studentrörelse. Unga som galvaniserar sig för ett liv där demonstrationer, protester och civil olydnad finns som alternativ i den demokratiska verktygslådan. Nog kommer många att slipas i hörnen när de blir äldre, så är det ju alltid, men de kommer veta hur man gör. Den ljusnande framtid är deras.

Sju av tio svenskar är kritiska till SDs trollfabriker enligt en färsk undersökning, sex av tio är mycket kritiska. En majoritet (53 %) tycker också att det här borde påverka hur regeringen samarbetar med SD. Man kan också nämna att gruppen på ca 20 % som inte bryr sig går ganska i linje med både SDs väljarstöd och den andel av befolkningen som troligen har slutat bry sig och tycker att all politik och alla politiker är skit. Nämnvärt är också att konservativa väljare är bekymrade, men inte tycker att det här ska påverka Tidö-samarbetet.

En slutsats man kan gissa sig till är att en stor andel konservativa väljare fortfarande ser det som ett värre alternativ att utlösa regeringskris och få ett nyval som skulle ge en vänsterseger, än att fortsätta med en regering som de facto är marionetter till SD. The lesser of two evils, typ.

Men något jag reagerade på är att väljarstödet för de olika partierna är i princip oförändrat. SD har inte förlorat något alls i opinionen av den här skandalen, och överlag ligger alla partier kvar ungefär där de låg innan trollfabriksavslöjandet. Det är anmärkningsvärt att den kanske största politiska skandalen under 2000-talet gör så lite för vilket parti man vill rösta på.

Jag jobbar ju med kommunikation till vardags, och där använder vi ofta en modell som kallas Effektkedjan. KOMM har skapat en utmärkt guide för hur man kan tänka där, men övergripande ser den ut såhär:

Källa: KOMMs Effektprincciper

Kedjan visualiserar vägen från kommunikationsinsats till affärseffekt och ska alltid göras baklänges: man börjar med att definiera önskad affärseffekt (tex mer försäljning eller, i det här fallet, fler röster). Det kan också röra sig om indirekta effekter som tex ökad lojalitet, prispremium eller i det här fallet tex ökad makt på den mediala eller parlamentariska arenan (och inte bara väljararenan).

För att skapa en effekt måste vi förändra ett existerande beteende i målgruppen (här: väljarna). Vi vill styra beteendet till att rösta på oss. För att ändra ett beteende behöver man ofta (men inte alltid när det kommer till små förändringar) ändra en attityd. Attityd är egentligen ett samlingsnamn för saker som kännedom, kunskap, intresse, associationer, känslor, åsikter, intentioner etc. Vilka av dessa attityder man vill förändra styr sedan kommunikationsinsatserna (exponering/bearbetning osv).

I fallet Trollfabriken ser vi tydligt en grupp väljare med oförändrat intresse (vet ej-gruppen), men stor en grupp med både kännedom, intresse och åtminstone åsikter om inte känslor. Men intentionerna, dvs vilja att förändra något, är helt opåverkade. Sveriges kanske största politiska skandal under 2000-talet ändrar inte intentioner! Och utan förändrade intentioner får man sällan ett förändrat beteende. Konservativa väljare ser det här som djupt problematiskt, men är ändå inte beredda att rösta annorlunda.

Och med en sådan obryddhet hos väljarna finns inga incitament hos regeringen att ändra sakernas tillstånd. Åtminstone inte utifrån den här skandalen. Det långsamt och över tid urgröpta förtroendet för MLKD verkar regeringen inte riktigt veta hur de ska hantera. De kopplar det iaf inte till Tidö är min gissning, för partipolitiska analyser kommer nästan aldrig fram till att man själva gjort något fel, det är bara omvärldsfaktorer man inte lyckats förhålla sig till.

Med en sån här cementering i väljarkåren är jag skeptisk till att något kommer att förändras till nästa val, tyvärr. Det här glappet mellan attitydeffekter och beteendeeffekter är något vi har sett vuxit fram under 2000-talet. Vi blir arga på något, men orkar inte riktigt reagera på det. Varför det är så, är kanske stoff för ett annat inlägg eller rentav upp till mer kvalificerade än jag att besvara.

Det lilla hopp vi kan ha, är att attityder ofta tar tid att påverka. Det som talar emot det är att SD drabbats av frekventa skandaler i 20 år utan att det påverkat beteendet emot dem negativt. Men att det inte genererar mer än rynkade ögonbryn att vi har ett riksdagsparti som med skattemedel underblåser hot och hat mot politiskt engagerade, bådar sannerligen inte gott.