En tanke om arbetsgivaravgifter

Arbetsgivaravgiften på unga ska höjas, vilket innebär att Falu kommun står inför ökade kostnader på cirka 7,5 miljoner kronor under 2015 och på 15 miljoner kronor 2016. Men Jonny Gahnshag är inte orolig – kommunerna ska kompenseras genom ökade statsbidrag, säger han i en artikel publicerad i DT 14-11-03.

Som företagare hade jag kunnat tycka att det är lite magstarkt att kommuner ska kompenseras för en skattehöjning som regeringen menar ska ha liten påverkan på företag. Jag hade också kunnat tycka att det är en ganska grov form av dubbelmoral, när regeringen glatt ger till sina kommuner men menar att jag ska klara mig på egen hand för att… Ja, varför?

Men det finns ju alltid två sidor av mynt och skattekronor, så jag väljer att vara stolt. Varsågod, Falu kommun. Den extra skatt jag får betala in för mina två unga anställda betalar ju på ett ganska direkt sätt för den ökade kostnaden för två av era unga. Jag gör det så gärna, för det är sällan man ser en så direkt nytta av skatten man betalar in!

Det känns skönt att kunna bidra så direkt – jag och andra företagare med mig ser ju till att vår kommun slipper drabbas av den skattehöjning som drabbar oss. Vi får jobba lite hårdare, lite smartare, lite längre in på kvällen bara, så ska vi nog kunna klara oss ändå 2015. Väl bekomme, Jonny.

//J

Vi tröttnar inte. Men kanske borde vi.

Håll i er för här kommer en rant om hur det känns att vara företagare i årets valrörelse.

Jag kommer att utelämna Vänsterpartiet för vi vet alla var de står i såna här frågor och det är Socialdemokraterna som, som Sveriges största parti, också står för det i mina ögon största sveket mot svenska företagare. Vänsterpartiet är i alla fall ärligt. De gillar inte min världsbild, jag gillar inte deras (även om jag röstade på dem i min ungdom!) och det är ok för man får tycka olika.

Men sossarna (har röstat på dem med!). Sossar träffas och pratar gärna, och det kan ta ganska lång tid innan man inser att det mest bara är för att de ska kunna säga att ”jag har minsann varit ute hos företagen”, och inte för att de på något sätt bryr sig. För när vi träffats så har jag sagt ungefär såhär:

Jag gör mitt bästa för att behandla min personal med den respekt och de förmåner de förtjänar, att ge dem förutsättningarna att växa i sina roller. Jag vill göra vinst, absolut. Och ju bättre vi alla mår desto bättre tror jag att vi jobbar (därav t.ex. vårt system med pauspoäng). Jag förstår att de är i beroendeställning till mig, men de förstår också att jag är i beroendeställning till dem. Vi jobbar tillsammans. Hela poängen med en organisation, ju, att en och en kan bli tre. Vi är bättre tillsammans än var och en för sig.

Och de hör mig, men de lyssnar inte. För problemet är att Socialdemokraterna inte ser samma ”tillsammans” som jag. För dem är det de anställda som är ”tillsammans”. Vi arbetsgivare får inte plats i deras gemenskap. Och jag förstår det inte. Jag kan faktiskt inte för mitt liv förstå hur man så aktivt väljer att ignorera den ena parten i en anställning. Hur man blir så förblindad av sin ideologi att man inte inser risken en företagare tar när den blir arbetsgivare. Hur man är så principstyv att man på allvar verkar tycka att höjda avgifter på att anställa kan stimulera fram fler anställningar.

Jag vet företagare som fått välja mellan att lägga ner sitt företag och börja om utan vissa anställda som de inte kunnat säga upp pga LAS (trots misskött jobb, hot på arbetsplatsen och andra riktigt allvarliga saker), och att lägga ner helt. De uppmanas att anställa, men behöver de krympa kostymen så har de både lag och fack emot sig.

Och det här är den socialdemokratiska politik som ska ge fler jobb:

– Man vill höja arbetsgivaravgifterna för unga och fördyra anställningar
– Man vill höja restaurangmomsen
– Man vill ta bort undantaget från turordningsreglerna för småföretag
– Man vill försvåra för vård- och utbildningsföretag att gå med vinst
– Man vill halvera RUT-avdraget

Det man vill ge till företagen i form av innovationsstöd, klimatinitiativ mm (och sen när blev staten bra på att driva företag?) är en bråkdel, en droppe i havet, jämfört med de miljarder man får in. Newsflash Löfven: jag behöver inte era pengar. Vill inte ha dem. Däremot vill jag ha de pengar jag gjort mig förtjänt av i mitt företag (och självklart betalar jag mer än gärna en del av dem till välfärden varje månad men det är mina pengar från början – inte statens).

Under tiden växer mitt lilla företag vidare, men det är inte tack vare statliga incitament, utan trots dem. Och kanske är det det som är problemet. Vi företagare kämpar på genom politiska minfält och över de hinder som läggs ut framför oss. Vi klagar visserligen ibland, men de enda som verkligen lyssnar är de som redan håller med. Så vi gnetar vidare, ibland med lön, ibland utan, och alltid med den där klumpen i magen som kommer med ansvar för anställda, för den egna familjen, för Skatteverket, för att kunna sätta mat på bordet. Vi tröttnar inte.

Men kanske borde vi.

Full fart i höst

Det kommer bli en spännande höst. Renoveringen fortgår och nu ligger fokus på nedervåningen/källaren som ska göras klar så att grabben kan flytta ner dit lagom till bebisen kommer. Mycket är kvar och det ser ut att bli en inte helt billig historia – ny luftvärmepump (troligtvis, vi har inte helt bestämt oss för hur vi löser uppvärmningen nere) och ny garageport. Tur vi har bra vänner och att undertecknad råkar deläga ett garageportsföretag… ;)

Utöver renoveringen kommer det hända en hel del smaskiga saker med GFD. Jag får inte säga så mycket än men det lär hända ett och annat som kommer att skaka om livet för våra kära konkullegor i närområdet. Återkommer kring det!

//J

Klart (snudd på)

Mycket hemmavid just nu. Men det är svårt att låta bli när man har saker man byggt som man vill visa upp. Ribborna kommer från Byggmax, ”bark” var det nån som kallade dem och visst – de är billiga och några har redan slagit sig lite. Men det är billigare att köpa ett par nya nästa år och byta ut de värsta än att köpa premiumvirke från början!

Glaset kommer från utmärkta räckesbutiken, en utmärkt ”fågeldödare” som bror kallade dem, men jag tyckte det var värt den extra kostnaden för att maxa utsikten över sjön.

Kvar nu är kjolen, men det blir nog nästa år (är ju ändå bara grannarna som ser den).

altan

Bara ord

Det tog mig flera år, in i vuxen ålder, att förstå mig på konstens storhet. Att förstå inte bara nyanserna och det kreativa geni som skapat de stora verken, utan kanske framför allt att förstå det mäktiga i att lämna någonting efter sig. Ett bevis på att någon en gång strävade efter något mer, något större, än att bara hanka sig fram. Ett bevis på människans kapacitet som håller genom tid och rum, vare sig det är bilder på en grottvägg, ord på ett pergament, olja på en duk, former i ett marmorblock eller noter på ett papper.

Jag är ingen målare. Ingen skulptör. Jag är ingen vidare kompositör heller, men jag är en berättare. En som fått ordets gåva. Med ord kan jag måla upp storslagna miljöer, beskriva skulpturer så fantastiska att de ännu ej har skapats och beskriva de känslor som uppstår när man hör ett musikstycke som berör ens innersta.

Det är en stor ynnest – och ett tungt ansvar. För med förmågan att berätta, att måla med ord, kommer också plikten att göra det. En berättare måste berätta lika mycket som en skicklig musiker måste spela. Det är vårt syre, och utan det tynar vi sakta bort i en värld av gråskalor. Som om vi bara verkligen lever när vi skapar, och all annan tid runt omkring skapandet bara är transportsträcka mellan ögonblicken då vi ser verkligheten bortom.

Det är en plikt vi ålägger oss själva: ingen ber oss att berätta. Men vi vet att vi skulle göra det även om där inte fanns någon som hörde oss, läste oss. Och det är sant att våra ord ofta går ohörda, som om de endast var formulerade i tanken. Men det gör inget, för det finns ett egenvärde i att de tänkts – talats – skrivits. Vi måste, och vi vill. Det är den ljuvaste av förbannelser.