Jonas Grenfeldt

Det tog mig flera år, in i vuxen ålder, att förstå mig på konstens storhet. Att förstå inte bara nyanserna och det kreativa geni som skapat de stora verken, utan kanske framför allt att förstå det mäktiga i att lämna någonting efter sig. Ett bevis på att någon en gång strävade efter något mer, något större, än att bara hanka sig fram. Ett bevis på människans kapacitet som håller genom tid och rum, vare sig det är bilder på en grottvägg, ord på ett pergament, olja på en duk, former i ett marmorblock eller noter på ett papper.

Jag är ingen målare. Ingen skulptör. Jag är ingen vidare kompositör heller, men jag är en berättare. En som fått ordets gåva. Med ord kan jag måla upp storslagna miljöer, beskriva skulpturer så fantastiska att de ännu ej har skapats och beskriva de känslor som uppstår när man hör ett musikstycke som berör ens innersta.

Det är en stor ynnest – och ett tungt ansvar. För med förmågan att berätta, att måla med ord, kommer också plikten att göra det. En berättare måste berätta lika mycket som en skicklig musiker måste spela. Det är vårt syre, och utan det tynar vi sakta bort i en värld av gråskalor. Som om vi bara verkligen lever när vi skapar, och all annan tid runt omkring skapandet bara är transportsträcka mellan ögonblicken då vi ser verkligheten bortom.

Det är en plikt vi ålägger oss själva: ingen ber oss att berätta. Men vi vet att vi skulle göra det även om där inte fanns någon som hörde oss, läste oss. Och det är sant att våra ord ofta går ohörda, som om de endast var formulerade i tanken. Men det gör inget, för det finns ett egenvärde i att de tänkts – talats – skrivits. Vi måste, och vi vill. Det är den ljuvaste av förbannelser.

Skillnaden mellan offentlig och privat verksamhet kan enkelt beskrivas såhär:

Offentlig verksamhet – shit happens

I offentlig verksamhet kan du åka till Cannes och köpa, säg, en klänning som du drar av som restaurangrepresentation genom att ta klänningskvittot och skriva dit ett dricksbelopp på det. Du kan också köpa crémant och delikatesser som du drar av utan att ha kvitto, och få igenom att du hyrt en bil i 10 dagar fast affärsbesöket bara vara 4 dagar långt.

Du handlar med skattepengar, eller kort och gott andras pengar.

När detta sedan uppdagas kan du säga att det har skett misstag, att det var mycket tråkigt och att du ska jobba för att det inte ska hända igen.

Privat verksamhet – sayonara

I privat verksamhet kan du också åka till Cannes och köpa, säg, en klänning som du drar av som restaurangrepresentation genom att ta klänningskvittot och skriva dit ett dricksbelopp på det. Du kan också köpa crémant och delikatesser som du drar av utan att ha kvitto, och få igenom att du hyrt en bil i 10 dagar fast affärsbesöket bara vara 4 dagar långt.

Du handlar med företagets pengar.

När detta sedan uppdagas väntar rättegång för trolöshet mot huvudman och återbetalningsskyldighet om du är anställd, alternativt grovt bokföringsbrott och näringsförbud om du är ägare.

Accountability

Accountability är ett himla fint ord som inte riktigt låter sig översättas från engelskan. Att härleda en handling till en person, att kunna ställa någon till svars, att man kort och gott ta sitt ansvar.

Det är när det inte finns någon accountability som vi får finanskriser och kommunmygel – Ayn Rand beskriver just bristen på det väldigt målande i Och Världen Skälvde, där allt alltid är någon annans ansvar eller fel. Där misstag dyker upp från tomma intet och det var ju tråkigt och vi ska göra vårt bästa…

Som företagare har man alltid, oavsett vem som gjort vad, full accountability. Det är mig du ska prata med när något gått snett och jag kommer att ta mitt ansvar och fixa det – inte lägga på luren som Mats Andersson.

Så förlåt mig om jag ibland har lite svårt för det kommunala.