Äntligen, studentprotester

Jag läste en text imorse av America Vera-Zavala som satte ord på många tankar jag haft den senaste veckan. Nu hör det ju inte till vanligheterna att jag så rakt håller med en vänsterpartist (det hör väl inte till de absoluta ovanligheterna heller ska sägas) men hennes text ger ett perspektiv på studentorganisering som jag inte sett någon annanstans i den svenska debatten. Det mesta har gått ut på att olika kolumnister, till yrket tvungna experter på allt de skriver om, har försökt berätta för studenterna hur de borde göra något annorlunda än det de gör nu.

Jag skiter lite i det. Som Vera-Zavala skriver, bojkotter är ett politiskt verktyg ämnat att slå brett för att skapa kedjeeffekter. Att det finns enskilda vettiga israeliska forskare som drabbas är tråkigt, men udden är riktad högre upp mot en akademi som är en integrerad del av en stat som (det här fick man inte säga högt för ett år sen men jag antar att man får det nu) bedrivit apartheid-politik i decennier.

Det stora här, är studenter som i bred front organiserar sig bortom första maj-tåg, och för något annat än höjda studiemedel. De är unga, de är arga och de lär sig av studentrörelser i andra länder. Äntligen! Jag tillhör dem som tycker att studenter ska vara bråkiga.

Det man gör och är med om som ung formar en som vuxen. Jag, född -85 och en millennial rakt igenom, växte upp i ett samhälle där protester och demonstrationståg var en alltmer sällsynt syn (Göteborgskravallerna sticker förstås ut). Aktioner flyttade ut på nätet och blev trolldopade bensinuppror medan faktiska manifestationer sällan samlade särskilt många. När Plattan fylldes av människor, var det väldigt ofta invandrare som engagerade sig på samma sätt de gjort i sina hemländer. Protester? Vi svenskar? Nej gud inte ska väl vi. Bättre skriva Facebook-inlägg eller göra karriär på bruna företag  (och kanske bli lite rik på kuppen). Jag har två vänner, den ena har valt att engagera sig för Palestina, den andra i klimatrörelsen. Båda behövde liksom lära sig hur man gör, skaka av sig obehaget att gå i protesttåg eller stå på ett torg och stå för något. För vi gjorde det aldrig som unga.

Men nu finns en aktiv och bråkig klimatrörelse bland unga, om än på marginalen. Och: en studentrörelse. Unga som galvaniserar sig för ett liv där demonstrationer, protester och civil olydnad finns som alternativ i den demokratiska verktygslådan. Nog kommer många att slipas i hörnen när de blir äldre, så är det ju alltid, men de kommer veta hur man gör. Den ljusnande framtid är deras.

Cementerade väljarblock

Sju av tio svenskar är kritiska till SDs trollfabriker enligt en färsk undersökning, sex av tio är mycket kritiska. En majoritet (53 %) tycker också att det här borde påverka hur regeringen samarbetar med SD. Man kan också nämna att gruppen på ca 20 % som inte bryr sig går ganska i linje med både SDs väljarstöd och den andel av befolkningen som troligen har slutat bry sig och tycker att all politik och alla politiker är skit. Nämnvärt är också att konservativa väljare är bekymrade, men inte tycker att det här ska påverka Tidö-samarbetet.

En slutsats man kan gissa sig till är att en stor andel konservativa väljare fortfarande ser det som ett värre alternativ att utlösa regeringskris och få ett nyval som skulle ge en vänsterseger, än att fortsätta med en regering som de facto är marionetter till SD. The lesser of two evils, typ.

Men något jag reagerade på är att väljarstödet för de olika partierna är i princip oförändrat. SD har inte förlorat något alls i opinionen av den här skandalen, och överlag ligger alla partier kvar ungefär där de låg innan trollfabriksavslöjandet. Det är anmärkningsvärt att den kanske största politiska skandalen under 2000-talet gör så lite för vilket parti man vill rösta på.

Jag jobbar ju med kommunikation till vardags, och där använder vi ofta en modell som kallas Effektkedjan. KOMM har skapat en utmärkt guide för hur man kan tänka där, men övergripande ser den ut såhär:


Källa: KOMMs Effektprincciper

Kedjan visualiserar vägen från kommunikationsinsats till affärseffekt och ska alltid göras baklänges: man börjar med att definiera önskad affärseffekt (tex mer försäljning eller, i det här fallet, fler röster). Det kan också röra sig om indirekta effekter som tex ökad lojalitet, prispremium eller i det här fallet tex ökad makt på den mediala eller parlamentariska arenan (och inte bara väljararenan).

För att skapa en effekt måste vi förändra ett existerande beteende i målgruppen (här: väljarna). Vi vill styra beteendet till att rösta på oss. För att ändra ett beteende behöver man ofta (men inte alltid när det kommer till små förändringar) ändra en attityd. Attityd är egentligen ett samlingsnamn för saker som kännedom, kunskap, intresse, associationer, känslor, åsikter, intentioner etc. Vilka av dessa attityder man vill förändra styr sedan kommunikationsinsatserna (exponering/bearbetning osv).

I fallet Trollfabriken ser vi tydligt en grupp väljare med oförändrat intresse (vet ej-gruppen), men stor en grupp med både kännedom, intresse och åtminstone åsikter om inte känslor. Men intentionerna, dvs vilja att förändra något, är helt opåverkade. Sveriges kanske största politiska skandal under 2000-talet ändrar inte intentioner! Och utan förändrade intentioner får man sällan ett förändrat beteende. Konservativa väljare ser det här som djupt problematiskt, men är ändå inte beredda att rösta annorlunda.

Och med en sådan obryddhet hos väljarna finns inga incitament hos regeringen att ändra sakernas tillstånd. Åtminstone inte utifrån den här skandalen. Det långsamt och över tid urgröpta förtroendet för MLKD verkar regeringen inte riktigt veta hur de ska hantera. De kopplar det iaf inte till Tidö är min gissning, för partipolitiska analyser kommer nästan aldrig fram till att man själva gjort något fel, det är bara omvärldsfaktorer man inte lyckats förhålla sig till.

Med en sån här cementering i väljarkåren är jag skeptisk till att något kommer att förändras till nästa val, tyvärr. Det här glappet mellan attitydeffekter och beteendeeffekter är något vi har sett vuxit fram under 2000-talet. Vi blir arga på något, men orkar inte riktigt reagera på det. Varför det är så, är kanske stoff för ett annat inlägg eller rentav upp till mer kvalificerade än jag att besvara.

Det lilla hopp vi kan ha, är att attityder ofta tar tid att påverka. Det som talar emot det är att SD drabbats av frekventa skandaler i 20 år utan att det påverkat beteendet emot dem negativt. Men att det inte genererar mer än rynkade ögonbryn att vi har ett riksdagsparti som med skattemedel underblåser hot och hat mot politiskt engagerade, bådar sannerligen inte gott.

Därför deltar jag inte på Företagarnas kongress

Imorgon, den 23 maj, går Företagarnas kongress av stapeln, denna gång i Gävle. För mig är det min sista kongress, jag har avböjt omval som ledamot i Riksstyrelsen av två skäl. Det första är att jag känner mig klar: jag har suttit i Riksstyrelsen i sex år.

Det andra skälet är att jag vill undvika alla misstankar om att jag sitter på dubbla stolar. Företagarna är en partipolitiskt obunden organisation och jag är trots allt politiskt förtroendevald, om än på kommunnivå. Att jag därmed har gjort min sista mandatperiod i Företagarna känns naturligt, och jag har också gått ur styrelsen i Företagarnas lokalförening här i Falun.

Men det är inte därför jag inte kommer att närvara under kongressen (det hade säkert varit en trevlig sak, och kongressen i sig är både lärorik och rolig).

Jag har länge varit tveksam och skeptisk till hur Företagarna förhållit oss gentemot Sverigedemokraterna. Jag har sett rimligheten i att vi för en dialog med dem och försöker påverka deras politik i frågor som är viktiga för oss, samtidigt som det länge varit uppenbart att deras övergripande politik är skadlig för Sverige, hotfull mot våra demokratiska institutioner och därmed också det fria företagande vi är satta att värna.

Den senaste granskningen från Kalla fakta visade det som vi som funnits på Twitter länge redan vetat: det som pågår är organiserat. I Sverige har vi ett riksdagsparti som använder skattemedel, från arbetare och företag, för att underblåsa hot och hat mot politiskt engagerade, inklusive mot vår regering. Den meningen tåls sannerligen att läsas igen.

För mig är det droppen. Det här är nu bortom allt tvivel ett parti som nyttjar våra politiska och demokratiska system för att försvaga dem med målet att avveckla dem. Som organisation må Företagarna vara partipolitiskt obundna men vi sysslar i högsta grad med politiska frågor. Och ingen kan säga sig vara opolitisk dessa dagar, man känner sig på sin höjd bara bekväm i rådande politiskt klimat.

Man må ibland behöva föra sakdiskussioner med SD, det är som det är. Men vi väljer själva om vi ska bjuda in dem till det finaste, viktigaste och största vi har, vår kongress. Oscar Sjöstedt, kanske mest känd för grova skämt om judar, har ett förflutet som skinhead, har gått på vit maktspelning och har också hamnat i blåsväder för att ha skrivit sig i sin sommarstuga samtidigt som han säger sig vilja ”stoppa skatteslöseriet”. Imorgon ska han tala inför kongressen och delta på middagen.

Jag kan inte stå bakom det. En inbjudan till kongressen är en legitimering. Av Sjöstedt, hans parti och den politik de för.

Hur känner förtroendevalda och anställda med annan bakgrund, hudfärg eller politisk åskådning än den av SD godkända inför det här? För mig kommer privilegiet att ännu inte ha drabbats av nuvarande politiska förflyttning med ett ansvar.

Det här visade sig vara min röda linje. Vänner och bekanta som jag har rådfrågat har pekat på möjligheten att påverka inifrån, men när det uppenbarligen inte går behöver jag för mitt eget samvetes skull markera. Om (när) någon frågar hur vi kunde bjuda in Sverigedemokraterna till vårt högsta beslutande organ, behöver jag kunna säga att jag tog och höll avstånd.

”Vi vill kunna överlämna ett land och ett samhälle till våra barn och barnbarn som är i bättre skick än det land vi fick till skänks av tidigare generationer.” Så lyder Företagarnas vision. Och det finns inget med det här vägvalet som tar oss dit, det har vi om inte annat lärt oss av historien.

Företagarna har givit mig otroligt mycket under de här sex åren. Jag är så, så tacksam för chansen att under en tid ha fått vara med och styra organisationen. Jag hoppas att ni får en givande kongress, och må ni orka hålla er på den smala vägen när jag nu lämnar över stafettpinnen.

Säg att du inte förstår företagande utan att säga att du inte förstår företagande

Det var ord och inga visor i den senaste debattartikeln från majoriteten gällande det nu uppskjutna köpet av innebandyarenan.

Värst för dem nu verkar vara risken för att näringslivet ska ha tappat förtroende för kommunen efter att en relativt samlad opposition har ifrågasatt:

– köpeskillingen baserad på en värdering där en arena som läcker in anges vara i gott skick och där turerna kring värderingsunderlag och nuvärdesberäkningar varit anmärkningsvärt många,
– att förskott ska betalas ut till säljaren innan beslutet är fattat (något som klädsamt togs bort ur handlingarna efter att det gjorts känt) och
– de alltigenom svaga argumenten kring rådighet och fler bokningsbara tider som legat till grund för köpet.

Men nu behövs nya argument och då är det näringslivets tur. Jag är själv företagare i den här kommunen sedan femton år och kan lugna Liza Lundberg och Anders Lindh: det är mer privatpersonen i mig som är orolig för att nya äventyr på Lugnet baserade på svajiga kalkyler ska kosta mig som skattebetalare mer än det smakar.

I min roll som företagare är jag mer brydd av saker som infrastrukturfrågor, offentlig upphandling, kopplingen mellan skola och näringsliv, kompetensförsörjning och dialogen med tjänstemän. Här vet jag att jag inte är ensam för jag både tog initiativ till, och satt med i referensgruppen för, den näringslivsstrategi som är beslutad för kommunen.

Som företagare ser jag fram emot att ni, när ni nu har lyft in Näringslivskontoret direkt under Kommunstyrelsen, ser till att strategin efterlevs. Måhända är det bättre investerad tid än att knyta ihop halmdockor om näringslivets förtroende på debattsidorna (föreningslivets förtroende vore lämpligare att lyfta!).

Falu kommun ligger klart under rikssnittet när det kommer till hur företagen upplever kommunens service och bemötande vid upphandling, handläggning, tillsyn och dialog. Jag vågar drista mig till åsikten att det är viktigare för våra företagare än hur ni, och även vi i oppositionen, hanterat arena-affären.

Och slutligen, i min roll som politiker, är det min uppgift att värna skattebetalarnas pengar och se till att de går till kommunal kärnverksamhet och dit de gör mest nytta. Att ta över centralt belägna innebandyhallar är inte det första jag tänker på i det sammanhanget.

Hur kommer Dalarna att stå sig om 10 år?

Förra veckan besökte jag Luleå och Piteå för att se hur Norrbotten rustar för de hundratals miljarder som ska investeras i regionen. 100 000 människor kommer att behöva flytta norrut de kommande 15 åren.

Och det är inte lätt att förstå vad det innebär när man sitter hemma i Falun och läser om det: det blir något helt annat när man faktiskt besöker företag som SSAB, eller får prata med småföretagare och kommunpolitiker i Piteå.

Klart är att Norrbotten står inför en potentiell strukturomvandling som snudd på saknar motstycke i svensk historia. Det närmaste vi kommer är troligen etableringen av vattenkraft och järnväg i Norrbotten för ett sekel sedan, när 25 % av Sveriges BNP investerades i malmfälten och kringliggande logistik. Jag hoppas att det lyckas: det är viktigt för klimatomställningen och något vi kommer kunna få tillbaka under decennier.

Och det är förvisso så att Norrbotten verkligen inte saknar utmaningar. 4 av 10 storstadsbor kan enligt WSP tänka sig att flytta norrut, men de kommer att vilja ha bättre boenden och högre livskvalitet. Inte bo i tillfälliga byggbaracker. De kräver också goda kommunikationer, något Norrbotten överlag har utmaningar med.

Och det finns mycket annat vi lärde oss och som egentligen är värt att diskutera, som t.ex. Länsstyrelsernas roll och ansvar. Koordinering och planering verkar saknas och matchningen mellan företagens behov och skolans utbildningar har nog aldrig varit större. Men jag vill lyfta ett lokalt och regionalt perspektiv idag.

LKAB, SSAB, H2GS, Northvolt. Industrijättar i absolut teknologisk framkant, som investerar på nivåer som kommer att innebära en elkonsumtion motsvarande mer än hälften av all el som produceras i Sverige idag (även det är värt ett separat inlägg).

Hur löser vi elförsörjningen?

Min fråga är: vad gör det här med Dalarna? SSAB, Stora Enso, Boliden, Northvolt, ABB. Industrijättar i teknologisk framkant. Dalarna importerar idag 42 % av sin elförbrukning: vi är inte självförsörjande. Vindkraftspark efter vindkraftspark blockeras. Är det inte försvarsintressen så är det naturintressen eller politisk rädsla för att stöta sig med de som vill ha obruten horisont. Den som säger nej till detta är svaret skyldig hur vi ska lösa problematiken! Nu verkar till och med Moderaterna mjukna (valet är ju över). Kanske måste vi drabbas av än högre priser och elbrist, innan vi inser att vindkraftverk i horisonten är ett pris vi lär betala för det moderna, miljövänliga samhället?

Vilka ska komma hit? Och var ska de bo?

Elförsörjningen är viktig, oerhört viktig. Men kanske ännu viktigare på sikt är kompetensförsörjningen. Northvolt ska anställa 1000 personer, ABB 700. Vi vet att runt varje storskalig industrisatsning så skapas det också jobb i småföretagen. Varifrån ska de här personerna komma?

Med invandring på så låga nivåer som idag, ställs vi inför ett nollsummespel. För att vi i Dalarna, eller Norrbotten, ska nå sådana nivåer av befolkningstillväxt, krävs att andra kommuner blir av med invånare. Vilka blir det?

Ett mardömsscenario är att Dalarna tappar invånare upp till Norrbotten. För vi konkurrerar nu med dessa län om högkvalificerad arbetskraft. Vårt län är lika naturskönt som de norrländska (om man frågar mig), och vi har en annan närhet till Stockholm och södra Sverige. Det är ett bra utgångsläge, men om vi inte bygger bostäder och släpper upp mark, så riskerar det här fönstret att stängas.

Vilket län ska Dalarna vara om 10 år? Hur ska vårt näringsliv se ut? Turismen är vansinnigt viktig, men kommer inte ensam att rädda oss.

Här behövs först och främst politisk insikt. Därefter politisk handling. Börja planera offensivt för tusentals inflyttade, lobba för infrastrukturfrågor som Dalabanan och elförsörjningen, lyft visionen om ett framtidens Dalarna och börja kavla upp ärmarna! Kroka arm med högskolan, med Science Park och med företagen. Planera och dimensionera förskola, skola och vård. Se över strandskydd och tillståndsprocesser och bygg ihop stora orter och nav. Våga!

Mycket av det här står i Dalastrategi 2030 som klubbades för i juni 2021. Den är bra, även om den redan börjar kännas gammal med tanke på vad som sker norrut. Och som alla strategier är den bred och abstrakt. Lösningarna behöver byggas ute i verksamheterna, och de behöver byggas snabbt. Framför allt kommunerna har stora möjligheter här, och den kommun som agerar snabbt och beslutsamt tror jag har mycket att vinna på sikt. Att börja investera och planera för den ljusnande framtid inför en stundande lågkonjunktur kräver sitt mod. Men det ordnar vi, det är jag säker på.