Kategori: Samhälle & politik

1962 var 1 346 000 svenskar medlemmar i ett politiskt parti. Idag är det 247 000. källa

Om du är frustrerad över politiken så kan en del av svaret ligga här. Med en mindre bas blir inte bara idéerna färre och kanske ibland också sämre (den ”kollektiva intelligensen” går ner). Färre ska göra också göra mer. Det blir lättare för ”fel” personer att ta sig fram. Förståelsen för det politiska systemet och hantverket blir mindre utbredd och fördomar kan slå rot. Det upplevda avståndet till politiker blir också större. Kort sagt: demokratin dör sotdöden.

Inom marknadsföring pratar vi ofta om ”funnels” och illustrerar det med en tratt. I den här man de som är intresserade men långt ifrån ett engagemang (ofta köp) högt upp i en bred tratt. Går vi nedåt smalnar tratten av allteftersom antalet personer som kan tänka sig att gå vidare naturligt sjunker. Längst ner har vi de som blir kunder.

källa

Ju bredare topp (i politikens fall väljare) desto bredare mitt (medlemmar) och desto bättre kan urvalet bli längst ner (förtroendevalda).

Trenden i Sverige är ganska tydlig: vi upplever att vi har mindre tid trots att vi har mer, och väljer att köpa oss fria från eget engagemang. Exempelvis genom att vi accepterar en högre medlemsavgift i fotbollslaget för att kunna ta in arvoderade tränare, istället för att själva dra på oss mjukisbyxorna och träna laget.

Så här är en till marknadsföringsterm från mig, en ”call to action”. Vad jag vill att du ska göra när du har läst det här. Bli medlem i ett parti.

Du behöver inte hålla med om allt, för det finns inget sånt parti. Du behöver hitta det där dina viktiga frågor linjerar med partiets politik. Där det inte finns någon röd linje som överträds.

Det kostar typ 100-300 kronor per år. Du köper dig fri från engagemang, i alla fall om du vill. Jag gick med i ett parti 2015 och gjorde -ingenting- mer i fem år än att betala medlemsavgiften. För jag ville visa mitt stöd genom ett blygsamt ekonomiskt bidrag och genom att bli en pinne i statistiken. Jag slängde all post jag fick, gick inte på ett enda medlemsmöte. Det var okej för alla.

Sen, när barnet hade blivit lite äldre och jag ville byta riktning på mitt samhällsengagemang, gick jag på några möten. Digitalt då, för det var pandemi. Och så tog jag på mig nån enkel uppgift här och där. Doppade tårna. Närsomhelst kunde jag hoppa av, gå tillbaka.

Sen växte engagemanget och igår blev jag vald till tredjeplats på kommunlistan. Jag kandiderar också till region och riksdag. Det är inte för alla och behöver definitivt inte vara det för dig.

Men jag vet att jag med några skrivna motioner till det första årsmötet jag deltog på påverkade falupolitiken mer än jag hade lyckats göra under fem års ideellt engagemang i lokalstyrelsen för Företagarna Falun. Ens agens är större på insidan än utsidan. Och insidans dörrar står öppna och välkomnande.

Så om du bryr dig om demokrati och kvalitén på politik i din kommun, eller i det här fina, fina landet vi delar. Googla lite. Gå med i ett parti. Det är inte vansinnigt mycket begärt.

 

Lösa tankar som samlats på hög den senaste tiden.

Valrörelsen är igång. Igår blev jag vald som tredjenamn på Centerns kommunlista i Falun. Ett stort förtroende, inte minst som jag inte ens har gjort en hel mandatperiod än.

I Falun styr S+M och en gissning är att den lokala rörelsen kommer att handla en del om hur de ser på en fortsättning. Som nästan alltid, har en del saker blivit bra och andra mindre bra. Just nu verkar de göra sitt bästa för att förlora: nedläggningar av bibliotek på landsbygden, nedläggning av Naturskolan, nån slags halv nedläggning av Konstgrafiska, öppna bråk kring vad som ska byggas eller inte byggas på Lugnet. Folk är förbannade.

Något alla partier, möjligen undantaget SD som inte vill ha hit människor med annan hudfärg, verkar överens om är att Falun ska växa. Som kommunpolitiker tänker jag då att vi behöver kunna svara på frågorna

• varför ska någon flytta till Falun?
• varför ska någon stanna kvar i Falun?
• varför ska någon vilja bilda familj i Falun?

Kan vi svara på det och skapa förutsättningarna, så har vi gjort vad vi kan. Utifrån det hade C gjort andra prioriteringar än majoriteten, och det är väl så det är. Reformutrymmet, särskilt i lågkonjunktur, är plågsamt lågt. Och en stor del av våra förutsättningar beslutas om över våra huvuden.

Nu har vi en valrörelsen framför oss, och jag ska göra mitt bästa för att lyssna in, men också berätta. För vi behöver koppla sakfrågorna till berättelsen.

Centerpartiets Sverige

Många röstar likadant i kommunpolitiken som i rikspolitiken. På så vis har den genomslag även för mig. Och undersökningar verkar visa att väljarna gillar vår politik, men inte oss som parti.

Jag tror att det är en förenkling. Jag tror att väljare, liksom jag, förhåller sig till politiken i tre dimensioner. I den ena hittar man frågor man tycker är viktiga och där ett partis politik går i linje med ens egna åsikter. Då kan man tänka sig att rösta på det.

I den andra hittar vi frågor man tycker är avgörande, och där ett parti kan ha en politik man gillar i övrigt. Men tycker de ”fel” i just den frågan så blir de omöjliga att rösta på. Den är för viktig.

Och däremellan hittar vi en massa frågor där man antingen håller med eller inte, men som inte betyder lika mycket.

C ”äger” inte någon av väljarnas viktigaste frågor. Det är såklart ett problem, om än inte ett avgörande. Jag tycker inte att vi ska vara ”det” partiet som likt L eller MP bara förknippas med skolan eller miljön. Däremot bör vi fråga oss varför väljare som vill rösta på oss inte känner att de kan.

Ett annat överskattat problem är regeringsfrågan. C får oproportionerligt mycket frågor kring vilken statsminister vi ska stötta. Inte ens S eller M avkrävs lika hårt att berätta hur de ska få ihop en regering. Varför ska C behöva ta ansvar för det när de andra inte gör det?

Hursom, frågar ni mig så tycker jag inte att C ska ingå i en regering efter valet. Små partier krossas i regering, det är bara att titta på MP under S och L under M. Man får ta ansvar för allt dumt men får kredd för väldigt lite av det bra.

Bättre då att hålla linjen, tvätta bort flackar-stämpeln och stötta de förslag vi anser gör Sverige bättre oavsett om de kommer från höger eller vänster. Vill man få igenom sin politik så får man förhandla med Centerpartiet, och det får kosta. Så kan vi få maximalt inflytande i svensk politik.

Kanske är det nostalgi kring januariavtalet. Så kan det förstås vara. Men att vara nostalgisk kring gamla block är lika illa. Agens och inflytande med friheten att välja slår i min bok att ha formell, men inte reell, makt. Undrar om Romina inte skulle hålla med ändå.

Å ena sidan är det bra journalistik att synliggöra hur partierna röstar i relation till varandra. Å andra sidan känner jag verkligen att det borde komma med mycket bättre analys och förklaringar från SVT redan från start.

Jag har redan behövt förklara varför C röstar som SD nästan hälften av gångerna, jag har sett S få kritik. Jag har ännu inte sett något om att V röstar med regeringen varannan gång. Men det sista borde mana till eftertanke innan man kritiserar andra partier: kan verkligen V hålla med regeringen??
Och ja, det kan man. En minoritetsregering är betydligt mer beroende av förhandling inför beslut: man vill säkra att man får igenom något innan man lägger fram det. Då jämkar man sitt förslag tills det har stöd, och sen röstar vi.

Dessutom så är en majoritet av besluten vad många skulle se som ”oviktiga” eller småsaker. Ett tillägg i en prop nånstans, ändring av en paragraf. Det är inte stridsfrågor och alla håller för det mesta med varandra eftersom man går på tjänstemännens beredning.

På senaste nämnden jag satt i höll tex V med SD 100 %. Även C gjorde det. Och S, och M, och MP. För det fanns inga principiella stridsfrågor på dagordningen. Men ni kan lita på att vi bråkar och begär votering och återremiss osv osv när det är politik vi inte kan stå för!

I statistiken blir en paragrafändring i socialtjänstlagen lika mycket värd som beslut om att fängsla 13-åringar. Antal beslut man håller med varandra om är inte oviktigt, men inte heller särskilt viktigt. Viktigare är VAD man håller med VEM om. Och den fördjupningen saknas ännu från SVT.

Utan att skriva nån på näsan så skulle jag säga att nästan ingen jag känner har bra koll på hur riksdagsarbete bedrivs. Inte jag heller, men bättre än många tror jag. Men kort sagt: vill man veta vad ett parti verkligen tycker så ska man läsa utskottsprotokoll, inte se riksdagsdebatter. De är, i brist på bättre ord, skådespel. Ingen kommer att ändra sig under debatten, man har en plan som riksdagsgruppen har tagit fram kring hur man röstar. Debatten är till för att åhörare ska kunna förstå hur man har resonerat.

Hursom, ni kan inte kräva att ert älskparti ska rösta 0% gemensamt med ert hatparti. Det skulle innebära att man triangulerar varenda ingång SD (tex) har och gör tvärtom. Vad är det för politik? Dels följer den inte den egna partilinjen (för det finns överlapp i Cs, Vs och SDs partiprogram hur lite du än vill det) och dels är det vanvettig politik ingen kan lita på.

Och sist: jag är helt säker på att du skulle svara likadant som en väljare till partiet du ogillar allra mest på minst 50 av 100 samhällsfrågor. Troligen fler. Antalet är inte poängen. Poängen är att det ni i 10 av dessa frågor står så långt ifrån varandra att ni inte kan mötas. Värt att ha med sig innan man ryggmärgsreagerar på sensationsstatistik.

Och SVT, ni kan bättre än att släppa grafik och sedan jaga centerpartister genom riksdagskorridorerna. Folkbilda, det är ert uppdrag.

Det hela började med att regeringen, driven framför sig av SD, kom på att man ville bli av med så många invandrare som möjligt. För det var ju invandrarna det var fel på, inte integrationen. (Här är för övrigt en fin text av Juan Fonseca som vänder på den steken.)

Man kom på att om man mutar Somalias regering så kanske de kan tänka sig att ta emot några till.

Man kom också på att om man höjer återvandringsbidraget som infördes av S redan 1984, så borde fler vilja dra tillbaka till sina hemländer. Man kom på att det behövdes en samordnare till det. Så samordnaren skickade ut brev till kommunerna för att se hur vi på bästa sätt ska bli av med så många invandrare som möjligt.

Men det fanns ett problem med det. Kommunerna var helt ointresserade av att bli av med så många invandrare som möjligt. De ville inte bli av med någon.

Kommunal politik är ganska jordnära. Kommunen har ett skatteunderlag i form av de som bor där och betalar skatt, och ett utjämningssystem. För det bedriver man kommunal verksamhet, i huvudsak skola och omsorg av olika slag.

En stor grupp invandrade jobbar inom välfärden och trots skyhög arbetslöshet är det totalt ologiskt att uppmuntra en befintlig eller potentiell medarbetare att lämna landet, eftersom den personen inte bara behöver ersättas utan också tar sin del av skatteunderlaget och försvinner. Det här vet alla kommunpolitiker oavsett färg.

Så kommunerna började skriva öppna brev. Det började med Jokkmokk och efter en våg av hyllningar i sociala medier – folk var uppenbarligen ganska utsvultna på ett narrativ där vanligt folk-humanister utmanar politikerklassen i Stockholm – vågade fler och fler kommuner haka på. Även moderatstyrda, inklusive samordnarens gamla arbetsgivare (Håbo).

Att hjälpa människor bort från en kommun är, som någon elegant förklarade för regeringen, inte kommunal kärnverksamhet. Man kan rentav nästan säga att det är, om inte en kärnverksamhet så en kärnangelägenhet, att få folk att flytta in och stanna kvar.

Region Dalarna har sammanställt en förträfflig statistik över integrationen i länet. Lägg gärna en stund på den. Där kan man bland annat läsa:

Dalarnas inrikes födda befolkning har under de senaste decennierna minskat i antal och fått en förändrad åldersstruktur. Färre i arbetsför ålder ska försörja fler, framförallt äldre, som inte arbetar.

Befolkningstillskottet från utrikes födda som invandrat under det senaste decenniet har bidragit till att begränsa denna negativa demografiska utveckling, dels i antal invånare, dels i en ökad andel i arbetsför ålder som bidragit till en föryngring av länets befolkning.

De generella trenderna över tid för utrikes födda som kan observeras är att

• Andelen behöriga till gymnasiet och högskolan ökar
• Utbildningsnivån ökar
• Sysselsättningsgraden ökar
• Arbetslösheten minskar markant
• Medelinkomsten ökar
• Trångboddheten minskar
• Andel personer i hushåll med låg ekonomisk standard minskar
• Behovet av ekonomiskt stöd minskar
• Andelen unga vuxna som inte studerar eller arbetar minskar
• Vistelsetiden för godkänt i SFI ökar

Man kan helt enkelt säga, att om det inte hade varit för ”flyktingkrisen” så hade vi suttit i den demografiska skiten redan nu. Det här vet en duktig politiker.

Sammanställningen visar också att mycket löser sig över tid. De första 2-3 åren i Sverige är svåra för många (även svenskfödda bebisar, där är arbetslösheten skyhög), men efter 10 år börjar det bli svårt att skilja invandrade från svenskfödda nästan hur man än tittar. Det gäller att ha uthållighet. Det här vet en duktig politiker.

Den som säger att ”vi har problem med invandringen” menar ganska ofta ”jag har problem med invandrare”, men kan också egentligen mena att ”vi har problem med integrationen” (det är alltid på sin plats att fråga vad hen egentligen menar). Det sistnämnda kan jag hålla med om.

Och det är värt ett helt annat inlägg eftersom det finns så många faktorer som gör det onödigt svårt för någon att ta sig in i vårt samhälle. Långa handläggningstider hos det Migrationsverk som får 12 miljarder per år, kulturella skillnader, strukturell rasism på arbetsmarknaden, olika utbildningsnivå osv osv. Allt det och mycket mer.

Men det Sveriges kommuner nu säger med enad röst är att det är viktigt att lösa integrationen. Mycket viktigare än att bli av med invandrare. Ert drag, regeringen.

Det här med mutor och korruption är komplicerat ibland, åtminstone att bevisa. En bekant berättade en gång hur han på 90-talet gjorde en roadtrip genom Baltikum upp till Finland. Vid ett tillfälle behövde familjen passera igenom Ryssland. Trots att de fixat med visum och alla tillstånd blev de stoppade. En tulltjänsteman förklarade att ett papper saknades, men att det kunde upprättas mot en administrativ avgift på 1000 dollar.

1000 dollar var förstås en vansinnig siffra, så familjen förklarade att det inte gick och att de skulle vända tillbaka. Okej, men 100 dollar då? frågade ryssen. De fick ner det till 25. Mycket pengar för en statsanställd ryss på den tiden.

Självklart var det här en muta för att få ta sig vidare mot målet. Ingen kallade det för muta, alla visste att det var det.

En muta måste inte vara pengar i en väska. Samtidigt måste olika sätt att runda lagstiftningen inte per definition vara mutor enligt vår justitieminister. Samma justitieminister som la ner korruptionsutredningen. Avslappnad inställning ändå.

Så avslöjas då att regeringen skickat skattepengar till Somalia, världens näst mest korrupta land, för att de skulle ta emot fler av de människor som regeringen vill skicka tillbaka dit. Benjamin Dousa tog sig ur situationen genom att lova att inga pengar hade gått direkt till direkt till kansliet runt premiärminister Barre.

Inte ens en månad senare får vi veta av DN att pengar faktiskt visst har gått direkt dit. Dokumenten, vars existens först förnekades, är vid utlämnande kraftigt maskade, men det vi kan läsa är att fem miljoner av våra skattepengar ska gå till att ”stärka den somaliska regeringens förmåga att hantera frågor om migration och återvändande.”

Lite som när min bekante fick stärka tulltjänstemännens förmåga att låta dem fortsätta sin resa. Ingen behöver kalla det för muta för att man ska förstå vad det är.

Pengarna har gått till att avlöna tre personer nära Barre, handplockade för uppdraget och med löner som med somaliska mått mätt är stratosfäriska. Självklart kommer inget gå att bevisa. Johan Forssell kommer att sitta sin mandatperiod ut, oavsett vad.

Poängen med en bra muta är att man inte kan bevisa att det är en muta. Och vi stärker andra länders förmåga genom bistånd hela tiden. Skillnaden är att i de fallen brukar inte regeringen känna sig tvungen att ljuga om det och maska handlingar. Pikant, särskilt som att ett av vår biståndsministers första uttalanden var att biståndet måste bli mer transparent.

Ingen kommer avgår för det här, precis som vanligt. Men vi kan komma ihåg det till valet. Allt från hur Gunnar Strömmer tipsar partifinansiärer om hur de kan runda lagen, via nedlagda utredningar mot korruption, till hur tiotals miljoner betalas ut till länder för att de ska ta emot personer som Moderaterna vill utvisa.