Kategori: Samhälle & politik

Å ena sidan är det bra journalistik att synliggöra hur partierna röstar i relation till varandra. Å andra sidan känner jag verkligen att det borde komma med mycket bättre analys och förklaringar från SVT redan från start.

Jag har redan behövt förklara varför C röstar som SD nästan hälften av gångerna, jag har sett S få kritik. Jag har ännu inte sett något om att V röstar med regeringen varannan gång. Men det sista borde mana till eftertanke innan man kritiserar andra partier: kan verkligen V hålla med regeringen??
Och ja, det kan man. En minoritetsregering är betydligt mer beroende av förhandling inför beslut: man vill säkra att man får igenom något innan man lägger fram det. Då jämkar man sitt förslag tills det har stöd, och sen röstar vi.

Dessutom så är en majoritet av besluten vad många skulle se som ”oviktiga” eller småsaker. Ett tillägg i en prop nånstans, ändring av en paragraf. Det är inte stridsfrågor och alla håller för det mesta med varandra eftersom man går på tjänstemännens beredning.

På senaste nämnden jag satt i höll tex V med SD 100 %. Även C gjorde det. Och S, och M, och MP. För det fanns inga principiella stridsfrågor på dagordningen. Men ni kan lita på att vi bråkar och begär votering och återremiss osv osv när det är politik vi inte kan stå för!

I statistiken blir en paragrafändring i socialtjänstlagen lika mycket värd som beslut om att fängsla 13-åringar. Antal beslut man håller med varandra om är inte oviktigt, men inte heller särskilt viktigt. Viktigare är VAD man håller med VEM om. Och den fördjupningen saknas ännu från SVT.

Utan att skriva nån på näsan så skulle jag säga att nästan ingen jag känner har bra koll på hur riksdagsarbete bedrivs. Inte jag heller, men bättre än många tror jag. Men kort sagt: vill man veta vad ett parti verkligen tycker så ska man läsa utskottsprotokoll, inte se riksdagsdebatter. De är, i brist på bättre ord, skådespel. Ingen kommer att ändra sig under debatten, man har en plan som riksdagsgruppen har tagit fram kring hur man röstar. Debatten är till för att åhörare ska kunna förstå hur man har resonerat.

Hursom, ni kan inte kräva att ert älskparti ska rösta 0% gemensamt med ert hatparti. Det skulle innebära att man triangulerar varenda ingång SD (tex) har och gör tvärtom. Vad är det för politik? Dels följer den inte den egna partilinjen (för det finns överlapp i Cs, Vs och SDs partiprogram hur lite du än vill det) och dels är det vanvettig politik ingen kan lita på.

Och sist: jag är helt säker på att du skulle svara likadant som en väljare till partiet du ogillar allra mest på minst 50 av 100 samhällsfrågor. Troligen fler. Antalet är inte poängen. Poängen är att det ni i 10 av dessa frågor står så långt ifrån varandra att ni inte kan mötas. Värt att ha med sig innan man ryggmärgsreagerar på sensationsstatistik.

Och SVT, ni kan bättre än att släppa grafik och sedan jaga centerpartister genom riksdagskorridorerna. Folkbilda, det är ert uppdrag.

Det hela började med att regeringen, driven framför sig av SD, kom på att man ville bli av med så många invandrare som möjligt. För det var ju invandrarna det var fel på, inte integrationen. (Här är för övrigt en fin text av Juan Fonseca som vänder på den steken.)

Man kom på att om man mutar Somalias regering så kanske de kan tänka sig att ta emot några till.

Man kom också på att om man höjer återvandringsbidraget som infördes av S redan 1984, så borde fler vilja dra tillbaka till sina hemländer. Man kom på att det behövdes en samordnare till det. Så samordnaren skickade ut brev till kommunerna för att se hur vi på bästa sätt ska bli av med så många invandrare som möjligt.

Men det fanns ett problem med det. Kommunerna var helt ointresserade av att bli av med så många invandrare som möjligt. De ville inte bli av med någon.

Kommunal politik är ganska jordnära. Kommunen har ett skatteunderlag i form av de som bor där och betalar skatt, och ett utjämningssystem. För det bedriver man kommunal verksamhet, i huvudsak skola och omsorg av olika slag.

En stor grupp invandrade jobbar inom välfärden och trots skyhög arbetslöshet är det totalt ologiskt att uppmuntra en befintlig eller potentiell medarbetare att lämna landet, eftersom den personen inte bara behöver ersättas utan också tar sin del av skatteunderlaget och försvinner. Det här vet alla kommunpolitiker oavsett färg.

Så kommunerna började skriva öppna brev. Det började med Jokkmokk och efter en våg av hyllningar i sociala medier – folk var uppenbarligen ganska utsvultna på ett narrativ där vanligt folk-humanister utmanar politikerklassen i Stockholm – vågade fler och fler kommuner haka på. Även moderatstyrda, inklusive samordnarens gamla arbetsgivare (Håbo).

Att hjälpa människor bort från en kommun är, som någon elegant förklarade för regeringen, inte kommunal kärnverksamhet. Man kan rentav nästan säga att det är, om inte en kärnverksamhet så en kärnangelägenhet, att få folk att flytta in och stanna kvar.

Region Dalarna har sammanställt en förträfflig statistik över integrationen i länet. Lägg gärna en stund på den. Där kan man bland annat läsa:

Dalarnas inrikes födda befolkning har under de senaste decennierna minskat i antal och fått en förändrad åldersstruktur. Färre i arbetsför ålder ska försörja fler, framförallt äldre, som inte arbetar.

Befolkningstillskottet från utrikes födda som invandrat under det senaste decenniet har bidragit till att begränsa denna negativa demografiska utveckling, dels i antal invånare, dels i en ökad andel i arbetsför ålder som bidragit till en föryngring av länets befolkning.

De generella trenderna över tid för utrikes födda som kan observeras är att

• Andelen behöriga till gymnasiet och högskolan ökar
• Utbildningsnivån ökar
• Sysselsättningsgraden ökar
• Arbetslösheten minskar markant
• Medelinkomsten ökar
• Trångboddheten minskar
• Andel personer i hushåll med låg ekonomisk standard minskar
• Behovet av ekonomiskt stöd minskar
• Andelen unga vuxna som inte studerar eller arbetar minskar
• Vistelsetiden för godkänt i SFI ökar

Man kan helt enkelt säga, att om det inte hade varit för ”flyktingkrisen” så hade vi suttit i den demografiska skiten redan nu. Det här vet en duktig politiker.

Sammanställningen visar också att mycket löser sig över tid. De första 2-3 åren i Sverige är svåra för många (även svenskfödda bebisar, där är arbetslösheten skyhög), men efter 10 år börjar det bli svårt att skilja invandrade från svenskfödda nästan hur man än tittar. Det gäller att ha uthållighet. Det här vet en duktig politiker.

Den som säger att ”vi har problem med invandringen” menar ganska ofta ”jag har problem med invandrare”, men kan också egentligen mena att ”vi har problem med integrationen” (det är alltid på sin plats att fråga vad hen egentligen menar). Det sistnämnda kan jag hålla med om.

Och det är värt ett helt annat inlägg eftersom det finns så många faktorer som gör det onödigt svårt för någon att ta sig in i vårt samhälle. Långa handläggningstider hos det Migrationsverk som får 12 miljarder per år, kulturella skillnader, strukturell rasism på arbetsmarknaden, olika utbildningsnivå osv osv. Allt det och mycket mer.

Men det Sveriges kommuner nu säger med enad röst är att det är viktigt att lösa integrationen. Mycket viktigare än att bli av med invandrare. Ert drag, regeringen.

Det här med mutor och korruption är komplicerat ibland, åtminstone att bevisa. En bekant berättade en gång hur han på 90-talet gjorde en roadtrip genom Baltikum upp till Finland. Vid ett tillfälle behövde familjen passera igenom Ryssland. Trots att de fixat med visum och alla tillstånd blev de stoppade. En tulltjänsteman förklarade att ett papper saknades, men att det kunde upprättas mot en administrativ avgift på 1000 dollar.

1000 dollar var förstås en vansinnig siffra, så familjen förklarade att det inte gick och att de skulle vända tillbaka. Okej, men 100 dollar då? frågade ryssen. De fick ner det till 25. Mycket pengar för en statsanställd ryss på den tiden.

Självklart var det här en muta för att få ta sig vidare mot målet. Ingen kallade det för muta, alla visste att det var det.

En muta måste inte vara pengar i en väska. Samtidigt måste olika sätt att runda lagstiftningen inte per definition vara mutor enligt vår justitieminister. Samma justitieminister som la ner korruptionsutredningen. Avslappnad inställning ändå.

Så avslöjas då att regeringen skickat skattepengar till Somalia, världens näst mest korrupta land, för att de skulle ta emot fler av de människor som regeringen vill skicka tillbaka dit. Benjamin Dousa tog sig ur situationen genom att lova att inga pengar hade gått direkt till direkt till kansliet runt premiärminister Barre.

Inte ens en månad senare får vi veta av DN att pengar faktiskt visst har gått direkt dit. Dokumenten, vars existens först förnekades, är vid utlämnande kraftigt maskade, men det vi kan läsa är att fem miljoner av våra skattepengar ska gå till att ”stärka den somaliska regeringens förmåga att hantera frågor om migration och återvändande.”

Lite som när min bekante fick stärka tulltjänstemännens förmåga att låta dem fortsätta sin resa. Ingen behöver kalla det för muta för att man ska förstå vad det är.

Pengarna har gått till att avlöna tre personer nära Barre, handplockade för uppdraget och med löner som med somaliska mått mätt är stratosfäriska. Självklart kommer inget gå att bevisa. Johan Forssell kommer att sitta sin mandatperiod ut, oavsett vad.

Poängen med en bra muta är att man inte kan bevisa att det är en muta. Och vi stärker andra länders förmåga genom bistånd hela tiden. Skillnaden är att i de fallen brukar inte regeringen känna sig tvungen att ljuga om det och maska handlingar. Pikant, särskilt som att ett av vår biståndsministers första uttalanden var att biståndet måste bli mer transparent.

Ingen kommer avgår för det här, precis som vanligt. Men vi kan komma ihåg det till valet. Allt från hur Gunnar Strömmer tipsar partifinansiärer om hur de kan runda lagen, via nedlagda utredningar mot korruption, till hur tiotals miljoner betalas ut till länder för att de ska ta emot personer som Moderaterna vill utvisa.

Jag ska säga att jag har tvekat över att skriva det här, och särskilt idag när Centerpartiets partiledare avgår efter hot och hat riktade mot henne. Inte för att jag inte står för det, utan för att det är laddat, kan vara farligt, och av vissa tidigare har beskrivits som okonstruktivt.

Men min utgångspunkt är den här: fascism är en extrem form av nationalism som ser olika ut från land till land, beroende på vilken kultur och tid den har formats av. En totalitär populism som också formas av de egenskaper, värderingar och prioriteringar dess ledare råkar ha.

Umberto Eco, italiensk forskare och författare som växte upp under Mussolini, och som jag ska luta mig mot ganska tungt i det här inlägget, beskrev det såhär:

Fascism became an all-purpose term because one can eliminate from a fascist regime one or more features, and it will still be recognizable as fascist. Take away  imperialism from fascism and you still have Franco and Salazar. Take away colonialism and you still have the Balkan fascism of the Ustashes. Add to the Italian fascism a radical anti-capitalism (which never much
fascinated Mussolini) and you have Ezra Pound. Add a cult of Celtic mythology and the Grail mysticism (completely alien to official fascism) and you have one of the most respected fascist gurus, Julius Evola.

Att definitionen kan göras lite så bred man känner för har öppnat för utmaningar, och varningar till de som i andras ögon för lättvindigt ropat ”fascism!” om auktoritära regimer. Det råder ju, tyvärr, ingen brist på totalitär populism i dessa dagar – det betyder inte att alla som ägnar sig åt det ska kallas för just fascister.

För att hjälpa oss så listade Eco fjorton stycken drag, eller egenskaper, som kan hjälpa oss att snäva in när en auktoritär rörelse kan förtjänas att kallas fascistisk, eller ur-fascistisk som han kallar det. Han är noggrann med att påpeka att alla inte behöver rymmas i en ledare eller organisation, utan att det tvärtom kan räcka med en enda för att en fascistisk rörelse ska börja formas runt den.

Att kalla Sverigedemokraterna, Sveriges näst största parti som samlar en femtedel av rösterna, för fascister är ett djärvt påstående, jag vet. Men vi måste också våga kalla en spade för spade. Snus är snus, om ock i gyllne dosor du vet. Så för att motivera det tänker jag gå igenom Ecos fjorton drag och ge exempel på hur SD manifesterar dem.

1. The cult of tradition

Traditionalism definieras enligt Oxford Dictionary som ”tron att seder och traditioner är viktigare för samhället än moderna idéer”. Eco utvecklar det som en form av trossystem som går ut på att människan redan har fått all den visdom man behöver: det blir viktigare att tolka det man redan känner till, än att söka ny kunskap som utmanar det.

2009 startade Mattias Karlsson och Erik Almqvist kulturföreningen Gimle, som om sig själv skriver:

Vår kultur är En omistlig del av vår identitet och Sverige som nation. Människor, traditioner och händelser har formgivit Sverige och svenskarna till det land och folk vi är idag. Genom att vårda och förmedla vårt gemensamma kulturarv hedrar vi inte bara tidigare generationer utan lär även känna oss själva. Det hjälper oss att inse att vi bara är en del av en tusentals år gammal historieskrivning. Detta har länge varit en självklarhet i Sverige.

Tyvärr har denna självklarhet ifrågasatts alltmer under de senaste decennierna av etablerade medier, kulturprofiler och samhällsinstitutioner. Det verkar numera vara normen att betrakta nationen Sverige som en påhittad konstruktion, och om det skulle finnas något svenskt så är det negativt.

Vi anser att detta är skadligt, både för individer och för Sverige som nation.”

Om det inte räcker så kan det vara värt att nämna att SD är partiet bakom den omskrivna Kulturkanon som har tagits fram, och inte ska innehålla några kulturyttringar yngre än 50 år. De är ett bakåtblickande parti, med en traditionskult.

Man lockar väljarna med löften om en enklare och bättre tid när allt var frid och fröjd, det vill säga väljarens barndom (när nu den skedde), eftersom världen alltid upplevs som enklare av ett barn.

2. The rejection of modernism

En konsekvens av traditionsvurmande blir förstås en skepticism mot det moderna. Exempelvis jämställdhet i hemmet går emot de traditionella könsnormerna (SD har motionerat om återinförd sambeskattning). Ny, miljövänlig teknik går emot traditionella förbränningsmotorer (SD har motionerat många gånger mot vindkraft). Nya vacciner går emot hur de ”alltid” har gjorts (flera SD-toppar har uttalat sig).

3. Handling för handlingens skull

Handling slår ord, kan man säga. Eco menar att fascistiska ideologer främst har ägnat sig åt att attackera meningsmotståndare, snarare än att i diskurs försöka resonera sig framåt. Komplexa skeenden förenklas och meningsmotståndare kallas woke, snöflingor, radical left, kulturkramare, politiskt korrekta, kulturmarxister, godhetsknarkare och andra förolämpningar som gör att man inte behöver lyssna på dem.

SD har använt skattepengar för att avlöna personer som under pseudonym ska ägna sig åt just detta.

4. Disagreement is treason

Lojalitet framför allt. Eftersom fascistisk ideologi innehåller motsättningar så behöver man tysta de som pekar på dessa. Det är allmänt känt att SD överlag använder sin så kallade ”nolltolerans mot rasism” som ett internt verktyg för att bli av med obekväma medlemmar. Partitopparna sitter generellt säkert. Man trycker också gärna ut de som påpekar missförhållanden.

5. Fear of difference

Eco skriver ut det tydligt:

The first appeal of a fascist or prematurely fascist movement is an appeal against the intruders. Thus Ur-Fascism is racist by definition.

Att SD är ett rasistiskt parti grundat av nazister, som ständigt spelar på främlingsfientlighet och rädsla för invandrare, behöver inte ens diskuteras.

6. Appeal to a frustrated middle class

Man bygger sitt erbjudande på klassmotsättningar och utmålar ”lägre” klasser som hot mot de man riktar sig mot. I Sveriges fall får man säga att SD främst har nått framgångar bland de mindre bemedlade och utbildade, och hotet man målat upp är invandrare som antingen kommer att ta deras jobb eller deras bidrag. Minns SD-reklamen med kvinnor i burka som med barnvagnar skyndade förbi en pensionär. Man använder också stad mot land-konflikten för att attrahera väljare på landsbygd.

7. Obsession with a plot

Eco argumenterar för att de enda som kan ge en nation sin identitet är dess fiender. Nationalism ska gärna springa ur tradition och kultur, men en fascistisk nationalism behöver också en yttre (invandrare, exempelvis i form av ”valboskap”) eller inre (historiskt inte sällan judar). Externt har SD ofta tonat ner sin antisemitism. Den har dock dykt upp i formuleringar om exempelvis Bonnier, beskrivs ingående som utbredd i deras egen vitbok, och har luftats av Oscar Sjöstedt.

8. The enemy is strong – and weak

Å ena sidan är man en underdog: fienderna är starka, mäktiga, rika och inflytelserika. Å andra sidan är fienden svag, lat, korkad och degenererad, och kan övervinnas om vi bara mobiliserar med tillräckligt ursinne.

För SD gäller detta både ”sjuklövern”, innan man blev en del av ”åttaklövern”, men kanske framför allt islam. Exemplen är otaliga kring hur det muslimska kollektivet är ett existentiellt hot, samtidigt som enskilda muslimer pekas ut som dåliga och svaga individer. Man går också hårt åt media som å ena sidan gör allt för att motarbeta sanningssägarna i SD, samtidigt som det inte finns en enda bra journalist i Sverige. Det sverigedemokratiska narrativet är fullt av dessa motsägelser men generellt är fienden en stark och vagt defininerad grupp, samtidigt som den består av förkastliga individer.

9. Life is permanent war, peace is trafficking with the enemy

Fascistisk ideologi kretsar kring konflikten mellan stater, religioner, ideologier eller vad som än råkar forma den. Det enda sättet att nå en permanent fred och välstånd är att krossa alla andra – eller gå under själv.

Mattias Karlsson var kanske tydligast i sitt inlägg på Facebook som kan sammanfattas med orden ”segra eller dö” i existentiell kamp om överlevnad.

10. Popular elitism – and contempt for the weak

Föraktet för svaghet går igen. Är det inte kopplat till klass så är det kopplat till etnicitet, inte sällan båda. Samtidigt bygger den fascistiska maktstrukturen på en stark ledare som behöver vara hård i sitt styre eftersom folket, även de egna leden, inte är tillräckligt starka för att styra sig självt. Det skulle kunna vara en paradox, men löser sig genom att det alltid finns någon under en i pyramiden att leda och förakta. De längst ner får nöja sig med fienden.

SD har den mest extrema maktstrukturen av alla svenska partier. I toppen sitter landets längst sittande partiledare, och styrelsen består av lojalister som i sin tur styr över distrikten. Svaga medlemmar som pekar på oegentligheter kastas ut. Svenskarna verkar inte förstå vad som är bäst för dem, bara Jimmie ”jag vet inte” Åkesson vet.

11. Viva la muerte!

Leve döden. Hjältedöden. Att dö för ”saken” är den högsta äran. Det är en krigisk kultur som ska entusiasmera följarna att kämpa till döden för den stora hjälte-äran.

Bortsett från ”segra eller dö” så hittas det här inte i SDs officiella retorik, även om nätet är fyllt av fora och chattgrupper som uppmanar till våld och väpnad kamp.

13. Machismo

Macho-idealet om den starka mannen som håller kvinnorna på plats och föraktar sexuella ”avarter”. I brist på detta fetischerar man kring vapen.

I Sverige syns det förstås främst i sverigedemokraters inställning till Pride, homosexuella och förstås transsexuella. SD som parti verkar också ha en väldig otur med att dra till sig företrädare som inte är främmande för våld mot kvinnor. Och så vapnen förstås. Hur ska man annars kunna dö en hjältes död i den existentiella kampen?

14. Newspeak

Ordet som myntades i Orwells 1984 handlar inte bara om uttryck som att ”krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka”. Det handlar också om att förenkla språket och ta bort vokabulären som behövs för kritiska och komplexa resonemang. Ju sämre en befolkning är på att formulera sig, desto sämre förutsättningar har den att formulera ett motstånd, är tanken.

Jag har tagit upp hur SD länge har arbetat för att vända på begrepp och förflytta snällhet till svaghet, godhet till naivitet etc. Men häri behöver vi också lägga SDs attacker mot skolväsendet.

Så var landar vi?

Jag vet i alla fall var jag själv landar, men avgör själv du. Är det här tillräckligt för att våga yttra att ett parti som har ”-demokraterna” i sitt namn inte är demokratiskt?

Jag vill särskilt, igen, lyfta vad jag skrev för ett och ett halvt år sedan:

”Det som pågår är organiserat. I Sverige har vi ett riksdagsparti som använder skattemedel, från arbetare och företag, för att underblåsa hot och hat mot politiskt engagerade, inklusive mot vår regering.”

Hat och hot, som i sin förlängning drev Theodor Engström till att mörda, och har fått Anna-Karin Hatt att avgå som partiledare för C.

Jag vill också lyfta att Sverigedemokraterna vill försvaga demokratin med hänvisning till ”folkets vilja”.

Och vi är illa ute om vi inte kan kalla det här vad det faktiskt är.