Lösa tankar som samlats på hög den senaste tiden.
Valrörelsen är igång. Igår blev jag vald som tredjenamn på Centerns kommunlista i Falun. Ett stort förtroende, inte minst som jag inte ens har gjort en hel mandatperiod än.
I Falun styr S+M och en gissning är att den lokala rörelsen kommer att handla en del om hur de ser på en fortsättning. Som nästan alltid, har en del saker blivit bra och andra mindre bra. Just nu verkar de göra sitt bästa för att förlora: nedläggningar av bibliotek på landsbygden, nedläggning av Naturskolan, nån slags halv nedläggning av Konstgrafiska, öppna bråk kring vad som ska byggas eller inte byggas på Lugnet. Folk är förbannade.
Något alla partier, möjligen undantaget SD som inte vill ha hit människor med annan hudfärg, verkar överens om är att Falun ska växa. Som kommunpolitiker tänker jag då att vi behöver kunna svara på frågorna
- varför ska någon flytta till Falun?
- varför ska någon stanna kvar i Falun?
- varför ska någon vilja bilda familj i Falun?
Kan vi svara på det och skapa förutsättningarna, så har vi gjort vad vi kan. Utifrån det hade C gjort andra prioriteringar än majoriteten, och det är väl så det är. Reformutrymmet, särskilt i lågkonjunktur, är plågsamt lågt. Och en stor del av våra förutsättningar beslutas om över våra huvuden.
Nu har vi en valrörelsen framför oss, och jag ska göra mitt bästa för att lyssna in, men också berätta. För vi behöver koppla sakfrågorna till berättelsen.
Centerpartiets Sverige
Många röstar likadant i kommunpolitiken som i rikspolitiken. På så vis har den genomslag även för mig. Och undersökningar verkar visa att väljarna gillar vår politik, men inte oss som parti.
Jag tror att det är en förenkling. Jag tror att väljare, liksom jag, förhåller sig till politiken i tre dimensioner. I den ena hittar man frågor man tycker är viktiga och där ett partis politik går i linje med ens egna åsikter. Då kan man tänka sig att rösta på det.
I den andra hittar vi frågor man tycker är avgörande, och där ett parti kan ha en politik man gillar i övrigt. Men tycker de ”fel” i just den frågan så blir de omöjliga att rösta på. Den är för viktig.
Och däremellan hittar vi en massa frågor där man antingen håller med eller inte, men som inte betyder lika mycket.
C ”äger” inte någon av väljarnas viktigaste frågor. Det är såklart ett problem, om än inte ett avgörande. Jag tycker inte att vi ska vara ”det” partiet som likt L eller MP bara förknippas med skolan eller miljön. Däremot bör vi fråga oss varför väljare som vill rösta på oss inte känner att de kan.
Ett annat överskattat problem är regeringsfrågan. C får oproportionerligt mycket frågor kring vilken statsminister vi ska stötta. Inte ens S eller M avkrävs lika hårt att berätta hur de ska få ihop en regering. Varför ska C behöva ta ansvar för det när de andra inte gör det?
Hursom, frågar ni mig så tycker jag inte att C ska ingå i en regering efter valet. Små partier krossas i regering, det är bara att titta på MP under S och L under M. Man får ta ansvar för allt dumt men får kredd för väldigt lite av det bra.
Bättre då att hålla linjen, tvätta bort flackar-stämpeln och stötta de förslag vi anser gör Sverige bättre oavsett om de kommer från höger eller vänster. Vill man få igenom sin politik så får man förhandla med Centerpartiet, och det får kosta. Så kan vi få maximalt inflytande i svensk politik.
Kanske är det nostalgi kring januariavtalet. Så kan det förstås vara. Men att vara nostalgisk kring gamla block är lika illa. Agens och inflytande med friheten att välja slår i min bok att ha formell, men inte reell, makt. Undrar om Romina inte skulle hålla med ändå.
