Nytt delningsplugin från Disruptive

Bryter den kanske något långa tystnaden här på bloggen för en kort liten recension av ett av de trevligare wp-plugin jag stött på på ganska länge: det är Christian Rudolf på Disruptive (med mycket annat) som ligger bakom det, och du kan läsa den långa beskrivningen här. Den korta beskrivningen är att det är ett tillägg, för alla som driver siter i WordPress, som gör det mycket enkelt att skapa möjligheter för läsare att dela innehållet man skapar.

Det finns två ställen man kan styra den här pluggen på, som du kan se i bilderna här:

Delaplugg1 Delaplugg2

På första bilden (klicka för förstoring) ser du hur det ser ut i texteditorn: gott om chanser att påverka det individuella budskapet för just det här inlägget. På bild två hittar vi en mer generell inställningsmeny där man också (syns in) kan ställa in färgval för hela konkarrongen.

Christian brinner för entreprenörskap, och har med det i åtanke skapat det här tilllägget som gör det lätt att dela entreprenörskapsrelaterade inlägg med andra, men i ärlighetens namn fungerar det precis lika bra för vem som helst: i och med att man kan ändra sitt “dela-meddelande” så är det en lätt sak att plocka bort defaulttexten.

Något jag uppskattar med det här är att jag snabbt får in alla delningsknappar i en och samma plugg. Samtidigt fungerar räkningen av delningar mycket bättre än något annat plugin jag testat tidigare, och jag kan själv också ställa in hur mycket jag vill visa av respektive nätverk (och kan också plocka bort vissa om jag inte vill att min post ska delas där).

En eventuell bugg jag hittade var att texteditorn krymper ner till tio rader, men det var lätt att ändra tillbaka under Inställningar -> Skriva i backend.

Allt som allt är det helt klart värt att testa om du liksom jag använder många olika plugins för social delning, och dessutom vill ha chans att kunna styra funktionaliteten bättre.

 

//J

Signerat Lars Ohly

“Jag tycker att företagare borde arbeta med lägsta ingångslön i branscher där ingen bryr sig om vad de tycker.”

Orden är Lars Ohlys, f.d. partiledare för Vänsterpartiet, till svar på Lina Skandevalls tweet: “Jag tycker att @OhlyLars borde skaffa sig ett företag. Gärna med några anställda. Driva det i några år. Och sen ge sig in i debatten igen.”

Nyheter för dig kanske Lars, men det gör vi redan.

Det är svårt att tolka det på något annat sätt än att företagare (läs: alla företagare, vi företagare) ger våra anställda dåligt betalt och skiter i vad de tycker.

Det här är en sådan öppen dörr att sparka in att det inte är sant, jag vet, men är det verkligen för mycket begärt med ens en vilja att förstå företagares situation från politikers håll? De politiker (främst på kommunal nivå såklart då jag är en alldeles för liten fjärt i rymden för att spela någon roll för riksdags- och regeringspolitiker) jag försökt tala med lyssnar vänligt och glömmer snabbt.

Lars Ohly fortsätter med att hänvisa till statistik från SCB som visar att de flesta företagare tjänar över 20000 i månaden. Fine, så är det säkert. Men att de troligtvis arbetar mer än 40 timmar i veckan, och att merparten garanterat inte hade den ingångslönen när de startade, är nog mindre viktigt för Lars.

Som sagt. En vidöppen dörr. Men jag hatar att det är såhär. Att det är så tydligt och accepterat att bara dra alla företagare över samma kam och stämpla oss som en girig bunt kapitalister som utnyttjar rättslösa och röstlösa arbetare. Det är sorgligt.

Det är sorgligt, inte av den anledningen att jag har större skyldigheter, sämre rättigheter, lägre lön och längre arbetstider än mina anställda. De gör ett förbannat bra jobb, jag betalar dem gladeligen för det och mitt företagande är ingen annans val än mitt. Nej, det är sorgligt av den anledningen att jag ständigt måste försvara att jag gör det.

Parasit, fascist, arbetarhatare, misslyckande. Bara några av de glada tillrop man får från allmänheten när man varje dag kämpar för att skapa värde (tydligen med enda motivet att sko sig på andras bekostnad), anställer folk ur arbetslöshet (tydligen med enda motivet att kunna utnyttja dem) och betalar sig själv sist och sämst varje månad (tydligen med enda orsaken att man är misslyckad).

Och från politiskt håll: tystnad. Kanske ska man vara tacksam för att vi åtminstone inte är ett särintresse längre i de flestas ögon. Kanske kunde man begära lite mer.

Så Lars, jag tycker faktiskt att du borde göra som Lina föreslog, och våga dig ut på vår sida av myntet. Kanske kan det leda till lite perspektiv och förståelse.

//J

Ringar på vattnet

Ringar på vattnet1250 besökare, 60 kommentarer, 150 likes och dryga femtiotalet retweets blev resultatet av de 203 ord som i mild affekt skrevs på fem minuter en onsdagsmorgon i februari.

Ett tack till alla er som tog er tiden att sprida och kommentera det inlägget är förstås på sin plats. Tydligen satte det fingret på något, för sällan har jag sett så många entreprenörer och företagare som jag respekterar och ser upp till samlas bakom något så snabbt, bestämt och entusiastiskt. Läs till exempel det här inlägget från Tore Friskopp, finare beröm går inte att få.

Visst kom det också en del kritik. Vissa stunder kändes det som en storm i ett vattenglas: jag hade ju bara skrivit om hur jag upplevde min verklighet, knappast ett manifest eller en debattartikel. Det märktes snabbt hur olika texten tolkades beroende på vilka glasögon (referensramar) man hade som läsare.

Man kan inte glädja alla. Och av stormen i vattenglaset uppstod en hel del fantastiska ringar på vattnet. Med största sannolikhet kommer en intervju med mig att publiceras i Internetworld i vår på temat entreprenörskap. Svenskt Näringsliv hörde av sig och vill träffas. Allt för 203 ord som i mild affekt skrevs på fem minuter en onsdagsmorgon.

Och framför allt insåg jag att jag inte står ensam. Vi är många som går den extra milen drivna av vår övertygelse, passion och viljestyrka. Det andra kallar misslyckanden kallar vi lärdomar, och vi vet att det enda riktiga misslyckandet är att ge upp. Passar på att skicka vidare det här fantastiska citatet signerat Theodore Roosevelt som Daniel Smith gav mig:

It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat.

 

//J

Jag är kapitalet

Jag har akademikerföräldrar. Jag är skilsmässobarn. Uppvuxen i Solna och i Upplands Väsby.

Mitt första jobb (säljare) betalade så dåligt att jag plankade på tåget och levde på mjölk, ris och

nudlar varje dag i ett år. Jag har 160 hp men ingen examen. Jag har en studieskuld på 115,000.

Jag har misslyckats med fyra företag. Ett av dem kostade mig 200,000. Jag startade ett femte.

Jag jobbar minst 50, oftast 60, timmar per vecka. Min hopsamlade pension är 127,000.

Jag är 26 år gammal. 2011 tjänade jag motsvarande en månadslön på 13,000 före skatt. Människor

som söker jobb här kräver det dubbla  med 180 hp och tre månaders arbetslivserfarenhet i ryggen.

Jag sysselsätter två personer till förutom mig. De tjänar bättre än jag, har bättre villkor och

större trygghet. Blir nog ytterligare två snart. Jag kämpar på. Undrar nyfiket varför arbetarklassen

numera kallar sig arbetarklass, när deras främsta mål ofta verkar vara att arbeta så lite som möjligt.

Får höra att frågan är provocerande och fånig. Att jag hatar arbetare.

Jag vill ha frihet under ansvar. Jag kräver ingen hjälp. Jag skyller inte på någon. Jag formar mitt öde.

Jag hatar inte arbetare. Det vore självhat. Trots det verkar jag per definition tillhöra den onda sidan.

För jag är ju kapitalet.

 

//J

Affiliate – hur passiv är en passiv inkomst?

Erik BergmanErik Bergman heter jag och jag har sysslat med affiliateverksamhet sedan 2008 med bingo på nätet som huvudnisch. Som många andra så slåss jag för att klättra i SERPen och just nu är bingobonus och svenska bingosajter två av de sökorden som jag jobbar hårdast med. Jag har fått chansen att gästblogga lite här hos Jonas och jag tänkte spinna lite på affiliateverksamhet och passiva inkomster.

Vad är en passiv inkomst?

En passiv inkomst är precis som namnet antyder att det är pengar som rullar in fast man själv är helt passiv. I den tredimensionella världen så krävs det oftast stort kapital för att uppnå en passiv inkomst värd att nämna men på allas vårt internet är situationen lite annorlunda.

En helt passiv inkomst är som affiliate är väldigt svår att nå och mig veterligen finns det inte många exempel. För att lyckas åstadkomma detta så krävs antingen att man har en helt fantastisk tjänst som dessutom är tidlös eller att man totalt dominerar sin nisch så att mödan att kunna börja konkurrera inte är värd besväret.

Det första alternativet finns det ganska många exempel på. De första som slår mig är tv.nu och synonymer.se, två väldigt enkla tjänster som med hjälp av bra domännamn, en timing och sannolikt en stor portion tur har lyckats väldigt bra. De har båda tio tusentals besökare om dagen och arbetsinsatsen som krävs måste vara väldigt begränsad.

Det andra alternativet har jag faktiskt inga exempel på. Har ni några förslag så får ni gärna lämna en kommentar!

Halvpassiv inkomst

En passiv inkomst kräver som sagt inget arbete och en vanlig inkomst kräver oftast att man arbetar X timmar för att få X timlöner. Som affiliate så faller man inte riktigt in i någon av kategorierna så “halvpassiv inkomst” känns som ett passande namn på det hela. Man tjänar pengar även när man inte jobbar men skulle man sluta med sitt länkbyggande och contentskrivande så skulle man sannolikt stå utan inkomst inom en inte allt för avlägsen framtid.

Hur passiv är min inkomst?

Min dröm är att vara mitt eget första exempel på alternativ två. Jag vill totalt dominera SERPen på alla bingotermer och därför är min inkomst i dagsläget långt ifrån passiv. Jag jobbar nästan jämt och det gör jag för att jag tycker att det är förbannat kul. Jag är kanske inte 100% effektiv hela tiden men jag tycker det är viktigare att ha 100% roligt, har jag det så orkar jag dessutom jobba mycket mer och i slutändan så blir det då mer gjort.

Vad gör jag för att min inkomst ska bli helt passiv?

Just nu jobbar jag mest med att jaga länkar till mina bingosajter. Drömmen är att konkurrera ut samtliga konkurrenter och kanske köpa upp de som blir över. Är målet realistiskt? Nej, inte ens nästan. Att kunna konkurrera bort jättar som MariaBingo eller Betsson kan man nog glömma men att vara ensam herre på täppan som bingoaffiliate är ett väldigt högt men ändå inte helt otänkbart mål!

Om mig

Jag sitter med 5 andra svenska webnissar i ett kontor på Malta. Har plats för fler om någon är intresserad! Här nere bor jag med min underbara flickvän Johanna som även bloggar om Malta om ni är sugna på att se hur vi har det. Titta gärna in på min personliga blogg om livet som Erik eller varför inte följa mig på twitter!

Tack Jonas för att jag fick gästa din blogg en sväng!

Tack Erik för att du kikade förbi och berättade lite om ditt entreprenörskap! Om någon annan läsare känner att man har något intressant som man vill skriva om, kopplat till någon av den här bloggens kategorier, lämna en kommentar eller maila jonas [a] grenfeldt.com så styr vi upp något!

//J

Den snälla företagaren på turné

Ni som känner mig och/eller följt mitt bloggande längre bak i tiden vet att jag har en förkärlek för schysst folk. Ni som var med redan på Battleground-tiden vet hur motarbetad jag blev från alla möjliga håll och kanter, och ni som varit med under GFD-eran har förmodligen förstått att jag nu får rejält med återbäring på karma-kontot i form av snälla kunder och branschkollegor.

Det här med snällt företagande är en ganska, jag skulle inte vilja säga ovanlig, men speciell sak. Så speciell faktiskt, att det går att skriva böcker om det. Det är precis vad författarinnan och företagaren Jenny Forsberg har gjort, och dagens inlägg kommer att bestå av en intervju jag gjort med henne efter att ha förhandsbeställt och läst den här boken (som jag verkligen kan rekommendera). Jenny driver idag företaget Klartext och bloggar här. Intervjun som följer (mina frågor i kursiverad stil):


Den snälla företagarenFörsta frågan, kan du i en eller två meningar sammanfatta vad en snäll företagare är för dig?

Jag menar att det handlar om att vara omtänksam och hjälpsam mot sina kunder, kolleger och samarbetspartners, men också mot sina konkurrenter och inte minst mot sig själv. Att vara en snäll företagare betyder däremot inte att man är mesig – en snäll företagare respekterar sig själv och sin egen tid och kan säga nej när det behövs.

Jag har själv erfarenhet av att försöka vara en snäll företagare. I det fallet ringde jag som nyuppstartad helt enkelt upp ett företag här i Falun som verkade i samma bransch, men hade en annan produkt. Jag föreslog ett samarbete eftersom våra verksamheter kompletterade varandra, men de avböjde vänligt men bestämt. Veckan efter fick jag telefonsamtal från kommunen, som helt plötsligt kommit på att de inte kunde ge mig tillstånd för min verksamhet. Jag är rätt säker på att de fått ett samtal från min konkurrent… Det hela slutade med att jag blev så försenad att det företaget fick läggas ner, och min fråga är därför: Det måste finnas många exempel där det lönar sig mer att vara den elaka företagaren. Finns det tillfällen när man helt enkelt tjänar på att vara elak istället för snäll?

Ja, det kommer alltid att finnas enstaka händelser där det lönar sig att vara den elaka företagaren – precis som i ditt exempel. Men jag tror ändå att den snälla företagaren vinner i längden. Tänk så här: Alla företagare står i en kö. Den elaka företagaren kastar sig fram och använder armbågarna för att komma först. Den elaka kommer först fram och vinner på sitt beteende för stunden. Den snälla företagaren väntar snällt i kön men lär känna de andra företagarna under tiden, bygger nätverk och får en trevlig pratstund. Och alla noterar den elakas beteende.

Nästa dag står alla företagare i kö igen. När den elaka närmar sig är de andra på sin vakt och den elaka blir inte framsläppt. I dag har den snälla företagaren bråttom och berättar det för de andra företagarna – och blir framsläppt först i kön. Fånigt exempel kanske :-) men jag menar att om vi är snälla mot varandra, tar hjälp när vi behöver det och hjälper andra när vi kan så vinner vi på det i längden.

Jag har också sett många exempel på när det har lönat sig att vara snäll! Min erfarenhet är att denna inställning, att kontinuerligt söka win win-situationer, främst verkar finnas hos yngre (20-30) år. Äldre företagare och företagsledare verkar vara mer misstänksamma mot människor som föreslår samarbeten etc. Vad har du för tankar kring den snälla företagarens ålder?

Spännande fråga! Jag har inte alls funderat på den snälla företagarens ålder. Nu när jag fick frågan så tittade jag på de personer som jag har använt som exempel i boken. De är mellan 35 och 60 med en snittålder på drygt 45. Alltså varken direkt unga eller gamla. Nej, jag tror inte att den snälla företagaren har någon särskild ålder. Men det vore intressant att undersöka närmare. Är det fler som är av samma uppfattning som du? Kanske någon läsare som vill kommentera här?

Du erbjuder många bra tips i din bok – kan du säga vilka tre du tycker är viktigast för att lyckas som snäll företagare?

1. Tänk: Hur kan jag vara snäll mot den här personen/i den här situationen? Snällhet smittar. Om du är snäll mot någon kommer den personen inte bara att vara snäll tillbaka utan också vara snäll mot andra. Tillsammans gör vi världen snällare :-)

2. Det är du som företagare som bestämmer hur du ska driva ditt företag. Gå din egen väg och låt ingen annan trampa på dig.

3. Undvik att bli stressad över allt du borde göra för att bli en snäll företagare. Om du gör en snäll sak så är det bättre än om du inte gör något snällt. Det räcker så länge.

Kan du också, som flerfaldigt publicerad författare, dela med dig några tankar och tips till den som funderar på att skriva en egen bok? Vem borde skriva en bok, hur vet man att en idé är värd att skriva ner, och vilka egenskaper bör man ha osv?

Oj, det skulle jag kunna skriva en hel bok om :-) Jag som är strukturfascist börjar gärna med bokens struktur. Om vi pratar fackböcker så tar jag fram ett synopsis för boken. Det innebär att jag tänker ut vilka olika delar boken ska bestå av. Därefter skriver jag ihop ett dokument som ska sälja in boken till ett förlag. Där skriver jag något som liknar en baksidestext, berättar om bokens olika avsnitt, beskriver bokens syfte och målgrupp, tidsplan, konkurrerande böcker och marknad, kanske något om bokens utseende och så vidare. Och så skriver jag ett provkapitel eller två.

När jag har kommit så här långt så vet jag om det här kan bli en bok eller inte. Om det kan det så letar jag upp ett förlag – eller flera – och försöker sälja in boken till dem. Jag tror att det bästa sättet att prova en bokidé – och sina egna författaregenskaper – är att göra ett försök. Om man är ovan vid att skriva böcker så kan man med fördel anlita en författarcoach, lektör eller liknande som kan hjälpa till på vägen. Den som vill veta mer om bokskrivande får gärna hänga på till min författarblogg.


Intressant va? Jag kan som sagt rekommendera Jennys bok till alla som driver eget eller har funderingar på det – tankarna i den är värda sin vikt i gul. Ni köper boken enklast genom TUK Förlag och om ni anger rabattkoden BLOGG när ni beställer får ni fram till den 23 mars hela 20 % rabatt. Gört!

//J