Nytt delningsplugin från Disruptive

Bryter den kanske något långa tystnaden här på bloggen för en kort liten recension av ett av de trevligare wp-plugin jag stött på på ganska länge: det är Christian Rudolf på Disruptive (med mycket annat) som ligger bakom det, och du kan läsa den långa beskrivningen här. Den korta beskrivningen är att det är ett tillägg, för alla som driver siter i WordPress, som gör det mycket enkelt att skapa möjligheter för läsare att dela innehållet man skapar.

Det finns två ställen man kan styra den här pluggen på, som du kan se i bilderna här:

Delaplugg1 Delaplugg2

På första bilden (klicka för förstoring) ser du hur det ser ut i texteditorn: gott om chanser att påverka det individuella budskapet för just det här inlägget. På bild två hittar vi en mer generell inställningsmeny där man också (syns in) kan ställa in färgval för hela konkarrongen.

Christian brinner för entreprenörskap, och har med det i åtanke skapat det här tilllägget som gör det lätt att dela entreprenörskapsrelaterade inlägg med andra, men i ärlighetens namn fungerar det precis lika bra för vem som helst: i och med att man kan ändra sitt ”dela-meddelande” så är det en lätt sak att plocka bort defaulttexten.

Något jag uppskattar med det här är att jag snabbt får in alla delningsknappar i en och samma plugg. Samtidigt fungerar räkningen av delningar mycket bättre än något annat plugin jag testat tidigare, och jag kan själv också ställa in hur mycket jag vill visa av respektive nätverk (och kan också plocka bort vissa om jag inte vill att min post ska delas där).

En eventuell bugg jag hittade var att texteditorn krymper ner till tio rader, men det var lätt att ändra tillbaka under Inställningar -> Skriva i backend.

Allt som allt är det helt klart värt att testa om du liksom jag använder många olika plugins för social delning, och dessutom vill ha chans att kunna styra funktionaliteten bättre.

 

//J

Signerat Lars Ohly

”Jag tycker att företagare borde arbeta med lägsta ingångslön i branscher där ingen bryr sig om vad de tycker.”

Orden är Lars Ohlys, f.d. partiledare för Vänsterpartiet, till svar på Lina Skandevalls tweet: ”Jag tycker att @OhlyLars borde skaffa sig ett företag. Gärna med några anställda. Driva det i några år. Och sen ge sig in i debatten igen.”

Nyheter för dig kanske Lars, men det gör vi redan.

Det är svårt att tolka det på något annat sätt än att företagare (läs: alla företagare, vi företagare) ger våra anställda dåligt betalt och skiter i vad de tycker.

Det här är en sådan öppen dörr att sparka in att det inte är sant, jag vet, men är det verkligen för mycket begärt med ens en vilja att förstå företagares situation från politikers håll? De politiker (främst på kommunal nivå såklart då jag är en alldeles för liten fjärt i rymden för att spela någon roll för riksdags- och regeringspolitiker) jag försökt tala med lyssnar vänligt och glömmer snabbt.

Lars Ohly fortsätter med att hänvisa till statistik från SCB som visar att de flesta företagare tjänar över 20000 i månaden. Fine, så är det säkert. Men att de troligtvis arbetar mer än 40 timmar i veckan, och att merparten garanterat inte hade den ingångslönen när de startade, är nog mindre viktigt för Lars.

Som sagt. En vidöppen dörr. Men jag hatar att det är såhär. Att det är så tydligt och accepterat att bara dra alla företagare över samma kam och stämpla oss som en girig bunt kapitalister som utnyttjar rättslösa och röstlösa arbetare. Det är sorgligt.

Det är sorgligt, inte av den anledningen att jag har större skyldigheter, sämre rättigheter, lägre lön och längre arbetstider än mina anställda. De gör ett förbannat bra jobb, jag betalar dem gladeligen för det och mitt företagande är ingen annans val än mitt. Nej, det är sorgligt av den anledningen att jag ständigt måste försvara att jag gör det.

Parasit, fascist, arbetarhatare, misslyckande. Bara några av de glada tillrop man får från allmänheten när man varje dag kämpar för att skapa värde (tydligen med enda motivet att sko sig på andras bekostnad), anställer folk ur arbetslöshet (tydligen med enda motivet att kunna utnyttja dem) och betalar sig själv sist och sämst varje månad (tydligen med enda orsaken att man är misslyckad).

Och från politiskt håll: tystnad. Kanske ska man vara tacksam för att vi åtminstone inte är ett särintresse längre i de flestas ögon. Kanske kunde man begära lite mer.

Så Lars, jag tycker faktiskt att du borde göra som Lina föreslog, och våga dig ut på vår sida av myntet. Kanske kan det leda till lite perspektiv och förståelse.

//J

Ringar på vattnet

Ringar på vattnet1250 besökare, 60 kommentarer, 150 likes och dryga femtiotalet retweets blev resultatet av de 203 ord som i mild affekt skrevs på fem minuter en onsdagsmorgon i februari.

Ett tack till alla er som tog er tiden att sprida och kommentera det inlägget är förstås på sin plats. Tydligen satte det fingret på något, för sällan har jag sett så många entreprenörer och företagare som jag respekterar och ser upp till samlas bakom något så snabbt, bestämt och entusiastiskt. Läs till exempel det här inlägget från Tore Friskopp, finare beröm går inte att få.

Visst kom det också en del kritik. Vissa stunder kändes det som en storm i ett vattenglas: jag hade ju bara skrivit om hur jag upplevde min verklighet, knappast ett manifest eller en debattartikel. Det märktes snabbt hur olika texten tolkades beroende på vilka glasögon (referensramar) man hade som läsare.

Man kan inte glädja alla. Och av stormen i vattenglaset uppstod en hel del fantastiska ringar på vattnet. Med största sannolikhet kommer en intervju med mig att publiceras i Internetworld i vår på temat entreprenörskap. Svenskt Näringsliv hörde av sig och vill träffas. Allt för 203 ord som i mild affekt skrevs på fem minuter en onsdagsmorgon.

Och framför allt insåg jag att jag inte står ensam. Vi är många som går den extra milen drivna av vår övertygelse, passion och viljestyrka. Det andra kallar misslyckanden kallar vi lärdomar, och vi vet att det enda riktiga misslyckandet är att ge upp. Passar på att skicka vidare det här fantastiska citatet signerat Theodore Roosevelt som Daniel Smith gav mig:

It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat.

 

//J

Jag är kapitalet

Jag har akademikerföräldrar. Jag är skilsmässobarn. Uppvuxen i Solna och i Upplands Väsby.

Mitt första jobb (säljare) betalade så dåligt att jag plankade på tåget och levde på mjölk, ris och

nudlar varje dag i ett år. Jag har 160 hp men ingen examen. Jag har en studieskuld på 115,000.

Jag har misslyckats med fyra företag. Ett av dem kostade mig 200,000. Jag startade ett femte.

Jag jobbar minst 50, oftast 60, timmar per vecka. Min hopsamlade pension är 127,000.

Jag är 26 år gammal. 2011 tjänade jag motsvarande en månadslön på 13,000 före skatt. Människor

som söker jobb här kräver det dubbla  med 180 hp och tre månaders arbetslivserfarenhet i ryggen.

Jag sysselsätter två personer till förutom mig. De tjänar bättre än jag, har bättre villkor och

större trygghet. Blir nog ytterligare två snart. Jag kämpar på. Undrar nyfiket varför arbetarklassen

numera kallar sig arbetarklass, när deras främsta mål ofta verkar vara att arbeta så lite som möjligt.

Får höra att frågan är provocerande och fånig. Att jag hatar arbetare.

Jag vill ha frihet under ansvar. Jag kräver ingen hjälp. Jag skyller inte på någon. Jag formar mitt öde.

Jag hatar inte arbetare. Det vore självhat. Trots det verkar jag per definition tillhöra den onda sidan.

För jag är ju kapitalet.

 

//J

Affiliate – hur passiv är en passiv inkomst?

Erik BergmanErik Bergman heter jag och jag har sysslat med affiliateverksamhet sedan 2008 med bingo på nätet som huvudnisch. Som många andra så slåss jag för att klättra i SERPen och just nu är bingobonus och svenska bingosajter två av de sökorden som jag jobbar hårdast med. Jag har fått chansen att gästblogga lite här hos Jonas och jag tänkte spinna lite på affiliateverksamhet och passiva inkomster.

Vad är en passiv inkomst?

En passiv inkomst är precis som namnet antyder att det är pengar som rullar in fast man själv är helt passiv. I den tredimensionella världen så krävs det oftast stort kapital för att uppnå en passiv inkomst värd att nämna men på allas vårt internet är situationen lite annorlunda.

En helt passiv inkomst är som affiliate är väldigt svår att nå och mig veterligen finns det inte många exempel. För att lyckas åstadkomma detta så krävs antingen att man har en helt fantastisk tjänst som dessutom är tidlös eller att man totalt dominerar sin nisch så att mödan att kunna börja konkurrera inte är värd besväret.

Det första alternativet finns det ganska många exempel på. De första som slår mig är tv.nu och synonymer.se, två väldigt enkla tjänster som med hjälp av bra domännamn, en timing och sannolikt en stor portion tur har lyckats väldigt bra. De har båda tio tusentals besökare om dagen och arbetsinsatsen som krävs måste vara väldigt begränsad.

Det andra alternativet har jag faktiskt inga exempel på. Har ni några förslag så får ni gärna lämna en kommentar!

Halvpassiv inkomst

En passiv inkomst kräver som sagt inget arbete och en vanlig inkomst kräver oftast att man arbetar X timmar för att få X timlöner. Som affiliate så faller man inte riktigt in i någon av kategorierna så ”halvpassiv inkomst” känns som ett passande namn på det hela. Man tjänar pengar även när man inte jobbar men skulle man sluta med sitt länkbyggande och contentskrivande så skulle man sannolikt stå utan inkomst inom en inte allt för avlägsen framtid.

Hur passiv är min inkomst?

Min dröm är att vara mitt eget första exempel på alternativ två. Jag vill totalt dominera SERPen på alla bingotermer och därför är min inkomst i dagsläget långt ifrån passiv. Jag jobbar nästan jämt och det gör jag för att jag tycker att det är förbannat kul. Jag är kanske inte 100% effektiv hela tiden men jag tycker det är viktigare att ha 100% roligt, har jag det så orkar jag dessutom jobba mycket mer och i slutändan så blir det då mer gjort.

Vad gör jag för att min inkomst ska bli helt passiv?

Just nu jobbar jag mest med att jaga länkar till mina bingosajter. Drömmen är att konkurrera ut samtliga konkurrenter och kanske köpa upp de som blir över. Är målet realistiskt? Nej, inte ens nästan. Att kunna konkurrera bort jättar som MariaBingo eller Betsson kan man nog glömma men att vara ensam herre på täppan som bingoaffiliate är ett väldigt högt men ändå inte helt otänkbart mål!

Om mig

Jag sitter med 5 andra svenska webnissar i ett kontor på Malta. Har plats för fler om någon är intresserad! Här nere bor jag med min underbara flickvän Johanna som även bloggar om Malta om ni är sugna på att se hur vi har det. Titta gärna in på min personliga blogg om livet som Erik eller varför inte följa mig på twitter!

Tack Jonas för att jag fick gästa din blogg en sväng!

Tack Erik för att du kikade förbi och berättade lite om ditt entreprenörskap! Om någon annan läsare känner att man har något intressant som man vill skriva om, kopplat till någon av den här bloggens kategorier, lämna en kommentar eller maila jonas [a] grenfeldt.com så styr vi upp något!

//J