Att stanna upp

Alla djur, utom människan, vet att livets huvudsakliga mening är att njuta av det.
– Samuel Butler

Det händer så extremt mycket nu. Det är kanske den dåliga standardursäkten, men det är till stor del därför jag inte har uppdaterat den här bloggen på så länge. I firman rullar det på i 180 och varje gång jag försöker lyfta blicken för att se bortom nästa krök eller vägbula, så händer något som tvingar ner den igen. Bränder ska släckas, fakturor ska betalas och trots att den ekonomiska biten är klart mycket bättre än den var i januari och februari då vi var helt nya (i aktiebolaget) samtidigt som vi expanderade kraftigt, så vågar man liksom inte ropa hej och andas ut.

Jag och sambon har nog hittat ett hus vi vill ha, men det kräver att vi får låna lite till renovering och upprustning av det så fort vi flyttar in. Bolånelöfte har vi, men från banken vi fått det från (den enda vi frågat hittills) blev det tvärt nej på att (blanco)låna till någon renovering. Samtidigt var de okej med att vi istället lånade till extra handpenning och köpte ett dyrare hus. Besynnerligt att man kan få låna till ett dyrare hus men inte låna för att göra sitt köpta hus dyrare. En investering (värdeskapande) kontra en spekulation (tillför inget värde), banken valde det senare. Självklart är det inte små summor vi talar om, men sett till vad andra fått och får låna känns det inte särskilt blodigt alls, snarare tvärtom.

Det som nog slog allra värst var att banken inte hade några problem med att rakt ut säga att det är mitt fel att vi inte kan få det tämligen ringa lån vi begär. Jag är orsaken till att jag och min familj inte kan flytta. Jag och mitt företag. Det är sådant som verkligen får en att känna att det är värt det, eller hur? Jag har inte varit så nära på att ge upp, lägga ner och skita i alltsammans på mycket länge. Att få svart på vitt att man inte är betrodd är en av de värsta känslorna som finns, åtminstone för mig. Man kastas mellan glöden och viljan att motbevisa dem och visa världen att man minsann klarar det oavsett vad någon bedömningsgrupp på Länsförsäkringar tycker, och känslan av att man kanske är värdelös ändå, och att man nog skulle ha större chanser om man gav upp, tog ett normalt jobb som en normal människa, började läsa Aftonbladet och oroa sig för pensionen. Ena minuten är man stolt och rakryggad, nästa är det som att kroppen fått pyspunka (inte helt olikt häxmästaren som imploderar i Sagan om Konungens Återkomst, du vet).

…

Samtidigt händer det så extremt mycket bra och roligt i mitt liv. Trots ständig likviditetsoro så tuffar byrån på, jag syssselsätter tre personer utöver mig själv, projekten vi gör går bra och kunderna är nöjda. Jag själv bjuds in till möten här och föreläsningar där, intervjuas här och hittar nya kontakter där.

Såg en dokumentär om några överlevare från Utöya igår. Där snackar vi riktiga överlevare. Vardagsproblemen bleknar när man ser vad de har övervunnit eller kämpar för att övervinna. Kanske borde jag försöka bli bättre på att fokusera på vad jag faktiskt har, hellre än allt jag (ännu) inte har. Stanna upp ibland. Lyfta blicken om så bara för en minut.

Det känns som en ganska bra plan.

Ringar på vattnet

1250 besökare, 60 kommentarer, 150 likes och dryga femtiotalet retweets blev resultatet av de 203 ord som i mild affekt skrevs på fem minuter en onsdagsmorgon i februari.

Ett tack till alla er som tog er tiden att sprida och kommentera det inlägget är förstås på sin plats. Tydligen satte det fingret på något, för sällan har jag sett så många entreprenörer och företagare som jag respekterar och ser upp till samlas bakom något så snabbt, bestämt och entusiastiskt. Läs till exempel det här inlägget från Tore Friskopp, finare beröm går inte att få.

Visst kom det också en del kritik. Vissa stunder kändes det som en storm i ett vattenglas: jag hade ju bara skrivit om hur jag upplevde min verklighet, knappast ett manifest eller en debattartikel. Det märktes snabbt hur olika texten tolkades beroende på vilka glasögon (referensramar) man hade som läsare.

Man kan inte glädja alla. Och av stormen i vattenglaset uppstod en hel del fantastiska ringar på vattnet. Med största sannolikhet kommer en intervju med mig att publiceras i Internetworld i vår på temat entreprenörskap. Svenskt Näringsliv hörde av sig och vill träffas. Allt för 203 ord som i mild affekt skrevs på fem minuter en onsdagsmorgon.

Jag är kapitalet

Jag har akademikerföräldrar. Jag är skilsmässobarn. Uppvuxen i Solna och i Upplands Väsby.

Mitt första jobb (säljare) betalade så dåligt att jag plankade på tåget och levde på mjölk, ris och

nudlar varje dag i ett år. Jag har 160 hp men ingen examen. Jag har en studieskuld på 115,000.

Jag har misslyckats med fyra företag. Ett av dem kostade mig 200,000. Jag startade ett femte.

Jag jobbar minst 50, oftast 60, timmar per vecka. Min hopsamlade pension är 127,000.

Jag är 26 år gammal. 2011 tjänade jag motsvarande en månadslön på 13,000 före skatt. Människor

som söker jobb här kräver det dubbla  med 180 hp och tre månaders arbetslivserfarenhet i ryggen.

Jag sysselsätter två personer till förutom mig. De tjänar bättre än jag, har bättre villkor och

större trygghet. Blir nog ytterligare två snart. Jag kämpar på. Undrar nyfiket varför arbetarklassen

numera kallar sig arbetarklass, när deras främsta mål ofta verkar vara att arbeta så lite som möjligt.

Får höra att frågan är provocerande och fånig. Att jag hatar arbetare.

Jag vill ha frihet under ansvar. Jag kräver ingen hjälp. Jag skyller inte på någon. Jag formar mitt öde.

Jag hatar inte arbetare. Det vore självhat. Trots det verkar jag per definition tillhöra den onda sidan.

För jag är ju kapitalet.

 

//J

Entreprenörer är som skalbaggar

Den som någon gång har läst en kurs i psykologi eller haft en ’motiverande gästföreläsare’ på jobbkonferensen har obönhörligen stött på fyrfältsmatrisen. Ni vet, den där matrisen som ska katalogisera oss utifrån vilket djur vår personlighetstyp är. Ungefär någonting i den här stilen:

Ugglan är klok och tålmodig, bryr sig om både sig själv och andra, och försöker alltid nå en win-win. Krokodilen är aggressiv, bryr sig bara om sig själv och gör vad som helst för att vinna en konflikt. Hunden lever för att göra andra glada och förlorar gärna ett bråk så länge det innebär att alla blir vänner efteråt. Sköldpaddan skyr konflikten likt pesten och kryper in i sitt skal såfort molnen hopar sig.

Även om den är en töntig och förenklad konferensversion av mänskliga relationer och samspel, gillar jag faktiskt djurliknelsen. Att katalogisera människor och sätta in dem i fack är ett naturligt mänskligt beteende, och visst finns det ofta mycket som stämmer i dessa högst generella beskrivningar av personlighetsdrag.

Jag har också funderat en del kring vilken personlighetstyp jag själv är och, vilket kanske har ett större allmänintresse, vilken personlighetstyp entreprenören är.

Entreprenörer tillskrivs ju ofta en mängd olika egenskaper. Orädd, initiativrik, handlingskraftig, beslutsam, målmedveten, envis och många andra ord används ofta för att beskriva en ”sann” entreprenör. En del av dem stämmer i min erfarenhet bättre än andra men inga, och alla, stämmer in på djurtyperna ovan. Och sanningen är nog att inget av djuren i exemplet ovan passar särskilt bra för att beskriva någon med just entreprenöriella egenskaper.

Så vad göra? Jo, initiativrik, beslutsam och målmedveten som jag enligt skolböckerna är, gav jag mig ut på jakt efter ett djur som skulle kunna symbolisera entreprenören och fann – pillerbaggen.

Pillerbaggen

Så vad är en pillerbagge? Sanningen är att det finns hundratals arter  inom denna skalbaggsfamilj, men den mest kända är utan tvivel Scarabaeus Sacer, kanske mer känd som den egyptiska Skarabén. Denna 2 cm långa skalbagge har gjort sig känd i otaliga naturdokumentärer för att den gör små bollar av elefantbajs som den sedan rullar ut i öknen.

Och nej, poängen med inlägget är inte att entreprenörer dras till skit (även om man ibland får ta en del). Poängen med inlägget är denna:

De gamla egyptierna avgudade Skarabén som en inkarnation av solguden Khepri. För dem symboliserade den lilla bajsklutten nämligen inget annat än själva Solen, och baggen måste alltså vara en mini-version av guden som varje dag drog Solen över himlavalvet. Egyptierna såg nämligen att Skarabén inte tog någon skit. När den väl satt sin boll i rullning lät den varken sanddyner, sandstormar eller snyltande konkurrentbaggar röra den.

Om en sanddyn var för hög, grävde baggen helt enkelt en liten dalgång genom den. Kom en sandstorm och blåste iväg baggens boll, gick den tillbaka och rullade en ny. Och de baggar som försökte fula till sig en färdigrullad klutt fick öppna en burk med whoop ass. Så är det förstås än idag, Skarabén har hittat ett vinnande koncept och kör på det sedan tusentals år tillbaka.

Egyptierna såg skalbaggarna som rullade ut sina bollar i öknen. De såg också hur nya baggar kunde komma upp ur sanddyner, som genom magi. För dem var det inga konstigheter: Khepri föddes ur sanden (gryning), hämtade sin boll (solen) och rullade den över öknen (himlen) för att sedan vila på natten. Symboliken var glasklar.

Men sanningen till varför nya baggar hela tiden fortsätter att dyka upp ur intet i Saharas dyner, är att de föds inuti bajsbollarna som deras föräldrar ömt har grävt ner i sanden. De tar sin första mat ur den näringsrika spillningen och växer sig stora nog att själva ge sig ut på jakt efter en alldeles egen boll.

För mig är skalbaggen entreprenören. Entreprenörsegenskaperna får näring av en idé (eller bajsklutt) som man vet är så bra att den bara måste genomföras. Man ger sig ut på jakt efter verktygen man behöver (en fin mocka av godsaker) och formar något verkligt, något konkret (en alldeles egen bajsklutt). Man skyddar sin skapelse med sitt liv och driver den hela tiden framåt, mot ett mål som ibland kan ligga många sanddyner bort.

Ibland kommer det en sanddyn som ter sig obestigbar, men på något sätt lyckas man ta sig genom den ändå. Ibland kommer en sandstorm och havererar hela ens projekt – då får man gå tillbaka till ruta ett och prova igen. Ibland kommer nån och tror sig kunna ta ens boll – dom får smaka helveteseld, för en entreprenör tar ingen skit. Och precis som pillerbaggen drivs också entreprenören av en djup överlevnadsinstinkt – utan entreprenören dör ju idén. Utan idén dör entreprenören.

Som entreprenör har du alltid bajsbollen på din planhalva. Se till att hålla den i rullning.

Ett steg närmare 1984

När vi gick till val för några månader sedan stod en sak smärtsamt klar: oavsett vilken regering vi fick skulle dess justitieminister vara någon som drev på hårdare linjer än vad svenska folket egentligen ville. Ett asshole, om man ska tala klarspråk. Bodström (s) var tidigare en av de som drev på hårdast kring datalagringsdirektivet på EU-nivå, och det är ingen hemlighet att sossarna stöder förslaget.

Beatrice Ask lyckades väl under förra mandatperioden mest göra sig känd för att vilja bryta mot grundlagen genom att hänga ut misstänkta sexköpare, och den gemensamma reaktionen från övriga Sverige var väl ungefär den här.

Och trots flera rockader och byten i Reinfeldts regering fick den här människan, som inte har en färdig ekonomiexamen eller än mindre juridikutbildning i ryggen, sitta kvar som högsta ansvarig för vårt lands lagstiftning. Då kanske det blir såhär galet.

Ask har nu gått ut och ännu tydligare visat att hon representerar övervakningssamhället. Trots att EU-kommissionens expertgrupp tydligt avrått från det, vill Ask att uppgifter lagras kring var personer befinner sig när de kommunicerar med varandra. Integritetskränkande är bara första bokstaven i förnamnet.

Jag kan ha viss förståelse för andemeningen i lagförslaget, som ju åtminstone på ytan är att kunna göra det lättare att spåra organiserade brottslingar och terrorister. Själva innehållet sparas inte, så syftet är bara att kunna etablera kommunikationsmönster, t.ex. mellan medlemmar i en terrorcell. Men Beatrice Ask, hon som inte har någon juridisk utbildning ni vet, vill alltså gå längre än så. Hårda nypor.

Och frågan är var det stannar.

För uppgifter från inom justitiedepartementet som läckte ut för ett tag sen visade att man förbereder ett förslag som ska göra det möjligt för Polisen att begära ut ip-adresser även för mindre allvarliga brott. Bra när det gäller förtal och upphovsrättsbrott kanske, men jag tror bara att det leder till att ännu fler väljer att surfa anonymt. Anonymiseringstjänsterna var svaret på en hårdare lagstiftning kring skitbrottet fildelning, men öppnade också en ny dörr för hemlighetsmakeri bedragare, pedofiler och andra organiserade brottslingar.

Det gick snett helt enkelt. Och en vettig människa förstår att man inte släcker en brasa genom att hälla på bensin. Det är dock precis det Ask vill göra, för snart är vi tillbaka till att skicka brev till varandra. De skyddas ju – åtminstone än så länge – av grundlagen.