Jonas Grenfeldt

Etikett: företagande

  • Att stanna upp

    Alla djur, utom människan, vet att livets huvudsakliga mening är att njuta av det.
    – Samuel Butler

    Det händer så extremt mycket nu. Det är kanske den dåliga standardursäkten, men det är till stor del därför jag inte har uppdaterat den här bloggen på så länge. I firman rullar det på i 180 och varje gång jag försöker lyfta blicken för att se bortom nästa krök eller vägbula, så händer något som tvingar ner den igen. Bränder ska släckas, fakturor ska betalas och trots att den ekonomiska biten är klart mycket bättre än den var i januari och februari då vi var helt nya (i aktiebolaget) samtidigt som vi expanderade kraftigt, så vågar man liksom inte ropa hej och andas ut.

    Jag och sambon har nog hittat ett hus vi vill ha, men det kräver att vi får låna lite till renovering och upprustning av det så fort vi flyttar in. Bolånelöfte har vi, men från banken vi fått det från (den enda vi frågat hittills) blev det tvärt nej på att (blanco)låna till någon renovering. Samtidigt var de okej med att vi istället lånade till extra handpenning och köpte ett dyrare hus. Besynnerligt att man kan få låna till ett dyrare hus men inte låna för att göra sitt köpta hus dyrare. En investering (värdeskapande) kontra en spekulation (tillför inget värde), banken valde det senare. Självklart är det inte små summor vi talar om, men sett till vad andra fått och får låna känns det inte särskilt blodigt alls, snarare tvärtom.

    Det som nog slog allra värst var att banken inte hade några problem med att rakt ut säga att det är mitt fel att vi inte kan få det tämligen ringa lån vi begär. Jag är orsaken till att jag och min familj inte kan flytta. Jag och mitt företag. Det är sådant som verkligen får en att känna att det är värt det, eller hur? Jag har inte varit så nära på att ge upp, lägga ner och skita i alltsammans på mycket länge. Att få svart på vitt att man inte är betrodd är en av de värsta känslorna som finns, åtminstone för mig. Man kastas mellan glöden och viljan att motbevisa dem och visa världen att man minsann klarar det oavsett vad någon bedömningsgrupp på Länsförsäkringar tycker, och känslan av att man kanske är värdelös ändå, och att man nog skulle ha större chanser om man gav upp, tog ett normalt jobb som en normal människa, började läsa Aftonbladet och oroa sig för pensionen. Ena minuten är man stolt och rakryggad, nästa är det som att kroppen fått pyspunka (inte helt olikt häxmästaren som imploderar i Sagan om Konungens Återkomst, du vet).

    …

    Samtidigt händer det så extremt mycket bra och roligt i mitt liv. Trots ständig likviditetsoro så tuffar byrån på, jag syssselsätter tre personer utöver mig själv, projekten vi gör går bra och kunderna är nöjda. Jag själv bjuds in till möten här och föreläsningar där, intervjuas här och hittar nya kontakter där.

    Såg en dokumentär om några överlevare från Utöya igår. Där snackar vi riktiga överlevare. Vardagsproblemen bleknar när man ser vad de har övervunnit eller kämpar för att övervinna. Kanske borde jag försöka bli bättre på att fokusera på vad jag faktiskt har, hellre än allt jag (ännu) inte har. Stanna upp ibland. Lyfta blicken om så bara för en minut.

    Det känns som en ganska bra plan.

  • Ringar på vattnet

    1250 besökare, 60 kommentarer, 150 likes och dryga femtiotalet retweets blev resultatet av de 203 ord som i mild affekt skrevs på fem minuter en onsdagsmorgon i februari.

    Ett tack till alla er som tog er tiden att sprida och kommentera det inlägget är förstås på sin plats. Tydligen satte det fingret på något, för sällan har jag sett så många entreprenörer och företagare som jag respekterar och ser upp till samlas bakom något så snabbt, bestämt och entusiastiskt. Läs till exempel det här inlägget från Tore Friskopp, finare beröm går inte att få.

    Visst kom det också en del kritik. Vissa stunder kändes det som en storm i ett vattenglas: jag hade ju bara skrivit om hur jag upplevde min verklighet, knappast ett manifest eller en debattartikel. Det märktes snabbt hur olika texten tolkades beroende på vilka glasögon (referensramar) man hade som läsare.

    Man kan inte glädja alla. Och av stormen i vattenglaset uppstod en hel del fantastiska ringar på vattnet. Med största sannolikhet kommer en intervju med mig att publiceras i Internetworld i vår på temat entreprenörskap. Svenskt Näringsliv hörde av sig och vill träffas. Allt för 203 ord som i mild affekt skrevs på fem minuter en onsdagsmorgon.

  • Sen då?

    Om ett par veckor är det terminsstart igen. Efter den här terminen kommer jag att ha en högskoleexamen i Entreprenörskap och innovationsteknik med inriktning på entreprenöriellt företagande, som det så vackert heter. Räknar man med de extrakurser jag läst kommer jag att ha 165 hp.

    Men vad är det värt?

    Egentligen?

    På mitt papper kommer det ju faktiskt att stå högskoleexamen, inte kandidatexamen eller Master’s degree. Och mitt papper kommer att ha Högskolan Dalarnas logga i hörnet, inte KTHs, Chalmers, Lunds eller Handels. Så vad är det då värt? Inte mycket inbillar jag mig.

    Enligt rykte finns det bemanningsföretag och rekryterare där ute som per automatik sållar bort alla som inte kommer från någon av ovanstående skolor. Inte ens Uppsala får vara med, högrankande Umeå ska vi inte tala om och en högskoleexamen från Högskolan Dalarna (som hamnar på en föga smickrande 19e plats av 30 i Handelskammarens högskoleranking) är nog värd ungefär lika mycket eller något mindre än pappret den är skriven på.

    Men vad ska de göra? Tiderna är inte de bästa, och får man tvåtusen ansökningar till en tjänst kan man inte ta in alla på intervju för att se om det finns något outbildat guldkorn bland de 1800 som inte har en Master’s från Lund. Kanske kunde man göra som Stenbeck, dela upp högen i två delar och slänga den ena med motiveringen att ”för att jobba för mig måste man ha tur också”.

    Förr, när våra föräldrar var unga, var en universitetsutbildning i princip detsamma som jobbgaranti. Akademiker var eliten. Idag är värdet av en utbildning så devalverat att man måste ha en högskoleexamen för att ha en chans att få bli assistent.

    Så vad har jag egentligen för möjligheter när jag i januari avslutar en två-årig högskoleutbildning med höga betyg och 100.000 i studieskuld? Om vi ska vara ärliga, menar jag.

    Mitt företag går visserligen plus, men intäkterna är långt ifrån något jag kan leva på. Det har varit en resa i sig, som inneburit att jag svängt av från en affärsidé som är beroende av Falu Kommun, till att skriva och producera digitalt innehåll. Det är en verksamhet med små utgifter (utöver min tid), men till en början också små inkomster: i januari är jag tvungen att ha ett jobb, vilket för oss tillbaka till ruta ett.

    Vad är min utbildning värd?

    Den som lever får se.

  • Undergången, en recension

    Handling
    Filmen tar sin början en varm vårkväll när Jonas får ett samtal. Under samtalet väcks en dröm: ett eget företag. Jonas tänder till på alla cylindrar och planeringen börjar. Snart ska han driva en egen lasertagarena!

    Månaderna går och Jonas utvärderar olika system och olika leverantörer tillsammans med sin affärspartner. Efter att ha bestämt sig går han till banken och lånar en inte helt oansenlig summa pengar. Pengarna räcker precis till att köpa in allt som behövs.

    Tyvärr har allt tagit längre tid än beräknat, säsongen är påväg att ta slut. Dessutom har Jonas stött på patrull. Falu Kommun, som tidigare varit positiv till hans idé har nu tvärvänt och förvägrar honom arrende. Striderna pågår ända fram till januari.

    I januari har Jonas äntligen alla tillstånd som behövs, och han är redo att dra igång. Tyvärr ser Sverige den snöigaste vintern i mannaminne, och att spela lasertag i 1,5 m snö är tyvärr uteslutet. Inte mycket mer att göra än att vänta ut det hela. Under den tid som gått sedan våren innan har Jonas sparpengar hunnit ta slut, och han betalar nu ränta och amorteringar med hjälp av sitt studiestöd. Pengabristen tär på honom, men han är fast besluten att bita ihop: till sommaren kommer ju allt att ordna sig.

    Så den första maj, på arbetarnas dag, hålls det sista genrepet innan Jonas kan börja marknadsföra sig mot betalande kunder. Hans entusiasm dämpas något av ihållande regn, men deltagarna gör sitt bästa och verkar vara glada.

    Då händer något. Ett efter ett slutar gevären att fungera. Tillslut står Jonas där med tre fungerande gevär, och han måste avbryta spelet. När han kommer hem kan han konstatera att skadan visserligen inte var lika stor som befarat, men att tre av tio gevär är odugliga. Dessutom har systemet krånglat med blåtandskopplingar och annat, och ett snabbt samtal ner till Lund visar att de har haft samma problem där.

    Jonas har inte råd att köpa in mer utrustning: pengarna räcker knappt till att betala på lånet. Drömmen om lasertag i Sverige är slut, och Jonas spenderar resten av sitt liv med att försöka betala priset för att drömma stort. Kanske går något av hans andra företag bättre, kanske klipper han sig och skaffar ett jobb. Det kan vi bara spekulera i, i väntan på uppföljaren.