Jonas Grenfeldt

Kategori: Företagande & entreprenörskap

  • Ringar på vattnet

    1250 besökare, 60 kommentarer, 150 likes och dryga femtiotalet retweets blev resultatet av de 203 ord som i mild affekt skrevs på fem minuter en onsdagsmorgon i februari.

    Ett tack till alla er som tog er tiden att sprida och kommentera det inlägget är förstås på sin plats. Tydligen satte det fingret på något, för sällan har jag sett så många entreprenörer och företagare som jag respekterar och ser upp till samlas bakom något så snabbt, bestämt och entusiastiskt. Läs till exempel det här inlägget från Tore Friskopp, finare beröm går inte att få.

    Visst kom det också en del kritik. Vissa stunder kändes det som en storm i ett vattenglas: jag hade ju bara skrivit om hur jag upplevde min verklighet, knappast ett manifest eller en debattartikel. Det märktes snabbt hur olika texten tolkades beroende på vilka glasögon (referensramar) man hade som läsare.

    Man kan inte glädja alla. Och av stormen i vattenglaset uppstod en hel del fantastiska ringar på vattnet. Med största sannolikhet kommer en intervju med mig att publiceras i Internetworld i vår på temat entreprenörskap. Svenskt Näringsliv hörde av sig och vill träffas. Allt för 203 ord som i mild affekt skrevs på fem minuter en onsdagsmorgon.

  • Jag är kapitalet

    Jag har akademikerföräldrar. Jag är skilsmässobarn. Uppvuxen i Solna och i Upplands Väsby.

    Mitt första jobb (säljare) betalade så dåligt att jag plankade på tåget och levde på mjölk, ris och

    nudlar varje dag i ett år. Jag har 160 hp men ingen examen. Jag har en studieskuld på 115,000.

    Jag har misslyckats med fyra företag. Ett av dem kostade mig 200,000. Jag startade ett femte.

    Jag jobbar minst 50, oftast 60, timmar per vecka. Min hopsamlade pension är 127,000.

    Jag är 26 år gammal. 2011 tjänade jag motsvarande en månadslön på 13,000 före skatt. Människor

    som söker jobb här kräver det dubbla  med 180 hp och tre månaders arbetslivserfarenhet i ryggen.

    Jag sysselsätter två personer till förutom mig. De tjänar bättre än jag, har bättre villkor och

    större trygghet. Blir nog ytterligare två snart. Jag kämpar på. Undrar nyfiket varför arbetarklassen

    numera kallar sig arbetarklass, när deras främsta mål ofta verkar vara att arbeta så lite som möjligt.

    Får höra att frågan är provocerande och fånig. Att jag hatar arbetare.

    Jag vill ha frihet under ansvar. Jag kräver ingen hjälp. Jag skyller inte på någon. Jag formar mitt öde.

    Jag hatar inte arbetare. Det vore självhat. Trots det verkar jag per definition tillhöra den onda sidan.

    För jag är ju kapitalet.

     

    //J

  • Entreprenörer är som skalbaggar

    Den som någon gång har läst en kurs i psykologi eller haft en ’motiverande gästföreläsare’ på jobbkonferensen har obönhörligen stött på fyrfältsmatrisen. Ni vet, den där matrisen som ska katalogisera oss utifrån vilket djur vår personlighetstyp är. Ungefär någonting i den här stilen:

    Ugglan är klok och tålmodig, bryr sig om både sig själv och andra, och försöker alltid nå en win-win. Krokodilen är aggressiv, bryr sig bara om sig själv och gör vad som helst för att vinna en konflikt. Hunden lever för att göra andra glada och förlorar gärna ett bråk så länge det innebär att alla blir vänner efteråt. Sköldpaddan skyr konflikten likt pesten och kryper in i sitt skal såfort molnen hopar sig.

    Även om den är en töntig och förenklad konferensversion av mänskliga relationer och samspel, gillar jag faktiskt djurliknelsen. Att katalogisera människor och sätta in dem i fack är ett naturligt mänskligt beteende, och visst finns det ofta mycket som stämmer i dessa högst generella beskrivningar av personlighetsdrag.

    Jag har också funderat en del kring vilken personlighetstyp jag själv är och, vilket kanske har ett större allmänintresse, vilken personlighetstyp entreprenören är.

    Entreprenörer tillskrivs ju ofta en mängd olika egenskaper. Orädd, initiativrik, handlingskraftig, beslutsam, målmedveten, envis och många andra ord används ofta för att beskriva en ”sann” entreprenör. En del av dem stämmer i min erfarenhet bättre än andra men inga, och alla, stämmer in på djurtyperna ovan. Och sanningen är nog att inget av djuren i exemplet ovan passar särskilt bra för att beskriva någon med just entreprenöriella egenskaper.

    Så vad göra? Jo, initiativrik, beslutsam och målmedveten som jag enligt skolböckerna är, gav jag mig ut på jakt efter ett djur som skulle kunna symbolisera entreprenören och fann – pillerbaggen.

    Pillerbaggen

    Så vad är en pillerbagge? Sanningen är att det finns hundratals arter  inom denna skalbaggsfamilj, men den mest kända är utan tvivel Scarabaeus Sacer, kanske mer känd som den egyptiska Skarabén. Denna 2 cm långa skalbagge har gjort sig känd i otaliga naturdokumentärer för att den gör små bollar av elefantbajs som den sedan rullar ut i öknen.

    Och nej, poängen med inlägget är inte att entreprenörer dras till skit (även om man ibland får ta en del). Poängen med inlägget är denna:

    De gamla egyptierna avgudade Skarabén som en inkarnation av solguden Khepri. För dem symboliserade den lilla bajsklutten nämligen inget annat än själva Solen, och baggen måste alltså vara en mini-version av guden som varje dag drog Solen över himlavalvet. Egyptierna såg nämligen att Skarabén inte tog någon skit. När den väl satt sin boll i rullning lät den varken sanddyner, sandstormar eller snyltande konkurrentbaggar röra den.

    Om en sanddyn var för hög, grävde baggen helt enkelt en liten dalgång genom den. Kom en sandstorm och blåste iväg baggens boll, gick den tillbaka och rullade en ny. Och de baggar som försökte fula till sig en färdigrullad klutt fick öppna en burk med whoop ass. Så är det förstås än idag, Skarabén har hittat ett vinnande koncept och kör på det sedan tusentals år tillbaka.

    Egyptierna såg skalbaggarna som rullade ut sina bollar i öknen. De såg också hur nya baggar kunde komma upp ur sanddyner, som genom magi. För dem var det inga konstigheter: Khepri föddes ur sanden (gryning), hämtade sin boll (solen) och rullade den över öknen (himlen) för att sedan vila på natten. Symboliken var glasklar.

    Men sanningen till varför nya baggar hela tiden fortsätter att dyka upp ur intet i Saharas dyner, är att de föds inuti bajsbollarna som deras föräldrar ömt har grävt ner i sanden. De tar sin första mat ur den näringsrika spillningen och växer sig stora nog att själva ge sig ut på jakt efter en alldeles egen boll.

    För mig är skalbaggen entreprenören. Entreprenörsegenskaperna får näring av en idé (eller bajsklutt) som man vet är så bra att den bara måste genomföras. Man ger sig ut på jakt efter verktygen man behöver (en fin mocka av godsaker) och formar något verkligt, något konkret (en alldeles egen bajsklutt). Man skyddar sin skapelse med sitt liv och driver den hela tiden framåt, mot ett mål som ibland kan ligga många sanddyner bort.

    Ibland kommer det en sanddyn som ter sig obestigbar, men på något sätt lyckas man ta sig genom den ändå. Ibland kommer en sandstorm och havererar hela ens projekt – då får man gå tillbaka till ruta ett och prova igen. Ibland kommer nån och tror sig kunna ta ens boll – dom får smaka helveteseld, för en entreprenör tar ingen skit. Och precis som pillerbaggen drivs också entreprenören av en djup överlevnadsinstinkt – utan entreprenören dör ju idén. Utan idén dör entreprenören.

    Som entreprenör har du alltid bajsbollen på din planhalva. Se till att hålla den i rullning.

  • Sveriges Annonsörer sågar sociala medier

    En artikel i dagens pappersupplaga av Dagens Industri har krigsrubriken

    ”Annonsörerna förblindade av sociala medier”

    Det är intresseorganisationen Sveriges Annonsörer som gjort en trendspaning kring vilken trend som är viktigast att ta till sig inom marknadskommunikation just nu. 157 av cirka 500 medlemsföretag svarade på undersökningen, och 62 % ansåg att sociala medier var värda mest uppmärksamhet. 42 stycken, eller 27 %, angav också att de kommer behöva anställa en kommunikatör för sociala medier under de kommande två åren.

    Det är förstås glädjande nyheter att så många företag börjar inse värdet av kommunikation på nätet, och jag hoppas åtminstone de flesta av dem också förstår att det handlar om just kommunikation, och inte det megafondopade monologtänk som många förknippar med traditionell marknadsföring.

    Nu finns det förstås fläckar även på den här solen. Stora delar av artikeln ger utrymme för Sveriges Annonsörers VD Anders Ericson att spy galla över sociala medier och hur uttjatat fenomenet är. Ericson menar, till skillnad från 62 % av de medlemmar han företräder, att det inte alls finns något behov av ytterligare konsulter. Marknadsföring i sociala medier är enligt honom en ”modenyck” som snart dör ut.

    I en sak har Ericson rätt, och det är att det fortfarande finns en kvantifierings- och ROI-relaterad problematik som dröjer kvar i begreppet, men frågan är hur relevant den problematiken egentligen är. Att kommunicera med sina kunder är idag såpass viktigt att ett misslyckande på det området kan vara katastrofalt för ett företag. Exemplen är otaliga.

    Vad är ROI på ett Twitterkonto? Omöjligt att mäta eftersom kontot i sig inte drar in några pengar.Vad är ROI på ett par byxor? Omöjligt att mäta eftersom byxorna i sig inte drar in några pengar, men du ser ut som en clown om du inte investerar i ett par. Fördelarna är mjuka i form av stärkt varumärke, högre nöjdkundandel, färre stämningar för sexuellt ofredande osv. Samma fördelar som nås av traditionell annonsering, så en liten sten i glashuset är det allt.

    Anders Ericson säger också till Dagens Industri att

    ”Det är inte svårare att jobba med sociala medier än att twittra, facebooka eller blogga privat.”

    Jag tror att företag som Kiva, Wal-Mart och General Motors kanske har ett och annat att säga om den saken, och några hundratusen företag med en social media-policy kanske inte håller med fullt ut.

    Skälet till att Ericson går hårt åt sociala medier är förstås att Sveriges Annonsörer, likt IFPI och den musikindustri de representerar, är en smula oroliga för att de ska tappa kontrollen över sin bransch. Internet har gjort det löjligt lätt för företag att jämföra och utvärdera annons-, media- och webbyråer. Pressen ligger på dessa att leverera, och när den individuella annonsörens makt ökar, behöver man då en branschorganisation vars makt ligger i det kollektiva?

    Framgångsrika annonser och kampanjer kan skapas på en grötbudget (2) (3) vilket inte bara släpper in nya, mindre aktörer på marknaden, utan också gör det möjligt för kunderna att allokera kapital på ett mycket friare sätt. Det leder inte bara till mer effektiv marknadsföring i och med att man frigör kapital för splittester och liknande, utan även till att digital marknadsföring och marknadsföring inom social media utvecklas darwinistiskt (fungerar det får det vara kvar, fungerar det inte är det borta nästa gång). Jag tycker att det är något positivt, och något som gynnar marknadsföringen som helhet.

    Det är fullt förståeligt att Anders Ericson vill värna den gamla värld han tillhör, men frågan är om han inte skulle tjäna mer på att lätta ankar och styra sin organisation mot Nya Världen istället. Speciellt som de annonserande företag han representerar har allt att tjäna på en sådan resa.

  • Undergången, en recension

    Handling
    Filmen tar sin början en varm vårkväll när Jonas får ett samtal. Under samtalet väcks en dröm: ett eget företag. Jonas tänder till på alla cylindrar och planeringen börjar. Snart ska han driva en egen lasertagarena!

    Månaderna går och Jonas utvärderar olika system och olika leverantörer tillsammans med sin affärspartner. Efter att ha bestämt sig går han till banken och lånar en inte helt oansenlig summa pengar. Pengarna räcker precis till att köpa in allt som behövs.

    Tyvärr har allt tagit längre tid än beräknat, säsongen är påväg att ta slut. Dessutom har Jonas stött på patrull. Falu Kommun, som tidigare varit positiv till hans idé har nu tvärvänt och förvägrar honom arrende. Striderna pågår ända fram till januari.

    I januari har Jonas äntligen alla tillstånd som behövs, och han är redo att dra igång. Tyvärr ser Sverige den snöigaste vintern i mannaminne, och att spela lasertag i 1,5 m snö är tyvärr uteslutet. Inte mycket mer att göra än att vänta ut det hela. Under den tid som gått sedan våren innan har Jonas sparpengar hunnit ta slut, och han betalar nu ränta och amorteringar med hjälp av sitt studiestöd. Pengabristen tär på honom, men han är fast besluten att bita ihop: till sommaren kommer ju allt att ordna sig.

    Så den första maj, på arbetarnas dag, hålls det sista genrepet innan Jonas kan börja marknadsföra sig mot betalande kunder. Hans entusiasm dämpas något av ihållande regn, men deltagarna gör sitt bästa och verkar vara glada.

    Då händer något. Ett efter ett slutar gevären att fungera. Tillslut står Jonas där med tre fungerande gevär, och han måste avbryta spelet. När han kommer hem kan han konstatera att skadan visserligen inte var lika stor som befarat, men att tre av tio gevär är odugliga. Dessutom har systemet krånglat med blåtandskopplingar och annat, och ett snabbt samtal ner till Lund visar att de har haft samma problem där.

    Jonas har inte råd att köpa in mer utrustning: pengarna räcker knappt till att betala på lånet. Drömmen om lasertag i Sverige är slut, och Jonas spenderar resten av sitt liv med att försöka betala priset för att drömma stort. Kanske går något av hans andra företag bättre, kanske klipper han sig och skaffar ett jobb. Det kan vi bara spekulera i, i väntan på uppföljaren.