Jonas Grenfeldt

Etikett: politik

  • Den viktigaste frågan

    Sitter här och följer utvecklingen kring Högskolan Dalarna och Mehran Mahmoudi som fick ett minst sagt stötande svar från sin kursansvarige lärare Hans-Erik Hellborg. Ni har säkert läst det redan, men Hans-Erik Hellborg som skulle vidarebefordra mailet men istället råkade klicka på svara, skrev ” Kan du hjälpa Mohammed – han kommer nog direkt från Mecka/ mvh he.”

    Mehran postade svaret på Facebook, och bilden har i skrivande stund drygt 2500 delningar. Även media har plockat upp det, och DT har intervjuat Hellborg som förstås ångrar sig. Högskolan Dalarna har agerat snabbt, men jag vet inte om det är tillräckligt att man tar ett allvarligt samtal om det här.

    Till saken hör, tycker åtminstone jag, att Hans-Erik Hellborg också är kommunpolitiker för (c) i Rättvik. Jag har frågat centerpartiet i Dalarna vad de tycker om saken och de skriver att ”Det är absolut inte okej med främlingsfientlighet, vare sig det är i högskolans värld eller någon annanstans.” men har ännu inte svarat på om det är okej i kommunpolitikens värld.

    Som en parentes har jag faktiskt haft Hellborg som lärare, och jag var inte ensam i den klassen om att känna mig mycket arrogant bemött (via just mail), ironiskt nog också anklagad för att gå bakom ryggen på Hellborg via mail och att ”det är säkert roligt att skicka mail om man har tiden därtill” (efter att vi upprepade gånger aldrig fick svar ang orättade tentor eller otydliga instruktioner gick vi vidare till akademichefen).

    Hursom, det är egentligen inte poängen. Frågan vi borde ställa oss är: är det här första och enda gången Hans-Erik Hellborg uttryckt sig rasistiskt i mail ämnade för kollegor?

    Förhoppningsvis är det det. Men är det inte det, så är det djupt olyckligt att Högskolan Dalarna har en organisation där sådant beteende inte bemöts internt.

    //J

  • Ringar på vattnet

    1250 besökare, 60 kommentarer, 150 likes och dryga femtiotalet retweets blev resultatet av de 203 ord som i mild affekt skrevs på fem minuter en onsdagsmorgon i februari.

    Ett tack till alla er som tog er tiden att sprida och kommentera det inlägget är förstås på sin plats. Tydligen satte det fingret på något, för sällan har jag sett så många entreprenörer och företagare som jag respekterar och ser upp till samlas bakom något så snabbt, bestämt och entusiastiskt. Läs till exempel det här inlägget från Tore Friskopp, finare beröm går inte att få.

    Visst kom det också en del kritik. Vissa stunder kändes det som en storm i ett vattenglas: jag hade ju bara skrivit om hur jag upplevde min verklighet, knappast ett manifest eller en debattartikel. Det märktes snabbt hur olika texten tolkades beroende på vilka glasögon (referensramar) man hade som läsare.

    Man kan inte glädja alla. Och av stormen i vattenglaset uppstod en hel del fantastiska ringar på vattnet. Med största sannolikhet kommer en intervju med mig att publiceras i Internetworld i vår på temat entreprenörskap. Svenskt Näringsliv hörde av sig och vill träffas. Allt för 203 ord som i mild affekt skrevs på fem minuter en onsdagsmorgon.

  • Ett steg närmare 1984

    När vi gick till val för några månader sedan stod en sak smärtsamt klar: oavsett vilken regering vi fick skulle dess justitieminister vara någon som drev på hårdare linjer än vad svenska folket egentligen ville. Ett asshole, om man ska tala klarspråk. Bodström (s) var tidigare en av de som drev på hårdast kring datalagringsdirektivet på EU-nivå, och det är ingen hemlighet att sossarna stöder förslaget.

    Beatrice Ask lyckades väl under förra mandatperioden mest göra sig känd för att vilja bryta mot grundlagen genom att hänga ut misstänkta sexköpare, och den gemensamma reaktionen från övriga Sverige var väl ungefär den här.

    Och trots flera rockader och byten i Reinfeldts regering fick den här människan, som inte har en färdig ekonomiexamen eller än mindre juridikutbildning i ryggen, sitta kvar som högsta ansvarig för vårt lands lagstiftning. Då kanske det blir såhär galet.

    Ask har nu gått ut och ännu tydligare visat att hon representerar övervakningssamhället. Trots att EU-kommissionens expertgrupp tydligt avrått från det, vill Ask att uppgifter lagras kring var personer befinner sig när de kommunicerar med varandra. Integritetskränkande är bara första bokstaven i förnamnet.

    Jag kan ha viss förståelse för andemeningen i lagförslaget, som ju åtminstone på ytan är att kunna göra det lättare att spåra organiserade brottslingar och terrorister. Själva innehållet sparas inte, så syftet är bara att kunna etablera kommunikationsmönster, t.ex. mellan medlemmar i en terrorcell. Men Beatrice Ask, hon som inte har någon juridisk utbildning ni vet, vill alltså gå längre än så. Hårda nypor.

    Och frågan är var det stannar.

    För uppgifter från inom justitiedepartementet som läckte ut för ett tag sen visade att man förbereder ett förslag som ska göra det möjligt för Polisen att begära ut ip-adresser även för mindre allvarliga brott. Bra när det gäller förtal och upphovsrättsbrott kanske, men jag tror bara att det leder till att ännu fler väljer att surfa anonymt. Anonymiseringstjänsterna var svaret på en hårdare lagstiftning kring skitbrottet fildelning, men öppnade också en ny dörr för hemlighetsmakeri bedragare, pedofiler och andra organiserade brottslingar.

    Det gick snett helt enkelt. Och en vettig människa förstår att man inte släcker en brasa genom att hälla på bensin. Det är dock precis det Ask vill göra, för snart är vi tillbaka till att skicka brev till varandra. De skyddas ju – åtminstone än så länge – av grundlagen.

  • Klart inte allt är bra…

    …men det här inlägget ska handla om varför en missnöjesröst på Sverigedemokraterna knappast gör det bättre.

    Det är snart valdags, och jag kan förstå att många kan känna sig bortglömda under det blåa paraplyet. Decennier av rött styre har lärt oss att vi blir omhändertagna när saker och ting går snett, att staten finns där för oss när vi mår dåligt. Och så ska det också vara. Så ska det verkligen vara.

    Men problemet med ett välfärdssystem som vill väl, är att det utnyttjas av människor som inte vill lika väl. Det kan ske både omedvetet och medvetet. För ett exempel på vad jag menar med omedvetet rekommenderar jag en fantastisk krönika av Bengt Gustavsson. För ett exempel på medvetet utnyttjande är det bara att se till vardagen. Jag vet människor som bidragsfuskar, och du känner säkert någon som tagit ut ett par extra sjukdagar någon gång. För att det går.

    Den blåa regeringen har gått hårt åt fuskarna, men också åt de som verkligen behöver hjälp. Istället för att skjuta prick har man kastat handgranat. Man träffar kanske målet, men oskyldiga skadas också. Försäkringskassan är inget mer än ett skämt som blivit så slitet att det numera bara är sorgligt. En empatilös koloss på lerfötter, en byråkrati. En statlig myndighet. Arbetsförmedlingen gör nog sitt bästa, men regler är regler och man kan inte förmedla jobb som inte finns. Jobb som inte skapas eftersom det sällan lönar sig för företagare att anställa.

    Jag vet att många är arga. Det är klart man känner sig hjälplös och svag när skyddsnätet dras undan och man landar i Försäkringskassans manege. Jag vet också att många skyller på invandrarna. Att SD’s påstådda massinvandring och överrepresentation i våldtäktsstatistik är överbevisade lögner spelar inte alltid mest roll: en förlorad känsla av trygghet är svår att återskapa.

    Men det är inte invandringspolitiken som är problemet. Det är integrationspolitiken. Stela svenska myndigheter fulla av byråkrater som efter år av tuffa och ibland till och med omänskliga beslut har tvingats bli härdade. ”Vi följer bara reglerna”. Arbetsgivare som hellre anställer någon med svenskt namn än ett utländskt. Invandrarkillar i förorten som i hemmet uppfostras med regler anpassade för ett samhälle som inte finns. Svenskar som väljer att flytta ifrån ett området när invandrare flyttar dit, istället för att lära känna dem.

    Där har vi misslyckandet. Att vi tar emot människor som är på flykt och är skyddsbehövande är inget misslyckande. Det är det bästa vi kan göra som medmänniskor. Vi borde få en jävla medalj för det.

    Men snälla, kära läsare. Oavsett vad du tycker om blå utförsäkringspolitik, oavsett vad du tycker om Mona Sahlin och Lars Ohly, oavsett vad du tycker om invandrare, jobb, miljö, fallskärmar, kollektivtrafik, utbildning, vård, pensioner, integration eller avfolkningen i Norrbotten, oavsett vad du är missnöjd med: Använd inte Sverigedemokraterna för att visa ditt missnöje. En röst på SD skadar Sverige.

    Missnöjesrösta gärna, det har jag gjort hela mitt liv. Någon gång kanske de lär sig. Men om du ska missnöjesrösta, är verkligen Sverigedemokraterna ett parti som borde vara med och forma Sveriges framtid? Handen på hjärtat?