Blogg

I dagarna har Entreprenörskapsforum släppt en intressant rapport om AI och robotiseringens påverkan på arbetsmarknaden framåt. Till skillnad från den numera smått berömda rapporten från Stiftelsen för strategisk framtidsforskning, menar författaren Joakim Wernberg att utslagningen kommer att bli betydligt mindre.

I stora drag säger den ungefär det man redan kan gissa sig till, nämligen att digitaliseringen påverkar eller kommer påverka i princip alla jobb som finns idag. Men också att det kanske inte behöver bli så blodigt som man trott.

Kärnan i rapporten är att såna studier ofta utgår från att om AI och robotar kan ta över en arbetsuppgift så kommer dom att göra det. Wernberg menar snarare att arbetet kommer att omorganiseras runt den nya tekniken.

Istället för att fem personer blir av med jobbet för att företaget köpt in en AI som gör samma sak som de (lika snabbt och bra, snabbare och bättre eller sämre men godtagbart och billigare), så tolkar jag Wernberg som att kanske 1-2 förlorar sitt jobb och att de andras uppgifter struktureras om för att dra nytta av, eller komplettera, det nya verktyget.

En konsekvens Wernberg drar är att vi gissningsvis kommer att gå mot en mer polariserad arbetsmarknad, där AI utgör arbetskraft i ett mittensegment av jobb som består av repetitiva men inte särskilt kreativa arbetsuppgifter. Ovanför dem arbetar människor med komplexa/kreativa jobb (tänk strategi och ledarskap) som är högavlönade. Under mittensegmentet arbetar människor med komplexa/kreativa (tänk trädgårdsskötsel) jobb som då tfa konkurrens på arbetsmarknaden blir lönepressade.

Vad jag tror

Jag tror inte att Wernberg är ute och cyklar: det är rimligt att vi under en överskådlig tid kommer att ha AI-funktioner mer som verktyg och resursoptimering (tänk granskning av röntgenbilder som AI redan idag gör lika bra som läkare men många gånger snabbare, vilket frigör tid för dessa att vara med patient).

Något som också talar för att jobben inte försvinner i en handvändning är den politiska oviljan att göra upp med arbetslinjen och det nuvarande skattesystemet. Samhället drivs i viss mån runt av ”bullshit jobs”, marknaden är långt ifrån perfekt och bara för att människor kan rationaliseras bort ekonomiskt så gör man inte det såfort det går. Det enda som kan tvinga fram det är att vi når en tipping point där arbetslinjen överges och skattesystemet görs om eftersom det inte finns något annat val. Den dagen ligger ganska långt fram.

Det som talar emot Wernberg är människors vilja och förmåga att inte bara kompetensutveckla sig, utan att kompetensväxla. Hur sugen (och kapabel) är en metallarbetare från Arboga på att bli robotförare? Eller en läkare på att sluta ställa diagnoser och istället mest leverera dem, för den delen? Eller en jurist på att bli språkrör och administratör snarare än sakkunnig expert?

Det här är stora frågor som inte låter sig besvaras så lätt. Jag tror att vi med intresse för digitaliseringen lätt springer för fort fram och underskattar systemets tröghet. Samtidigt tror jag att många mindre insatta underskattar hur omvälvande utvecklingen faktiskt är och blir.

Det dröjde inte många minuter efter att jag levererat måndagens Digikoll i P4 Dalarna, innan nyheten om det största IT-haveriet någonsin i Sverige, klart allvarligare än Transportstyrelsens katastrof, briserade. Computer Sweden avslöjade då att 2,7 miljoner samtal till 1177 sedan 2013 lagrats på en öppen och oskyddad server. Det följdes upp med ett avslöjande om samtal för sjuktransporter som spelats in och lagrats öppet.

Vilka som bär ansvar är ganska uppenbart: det finns en tydlig ansvarskedja som börjar med Regionerna och slutar med MediCall i Thailand. Men det är skillnad på att ha ansvar och att ta ansvar, och här är det uppenbarligen många i kedjan som inte tagit det ansvar de borde.

Klart är att patientsäkerhet och konfidentialitet inom vården väger mycket tungt i svensk lagstiftning, med eller utan GDPR. Landstingen och Regionerna har ofta bra koll internt både på processer, riskanalys och användarbeteende. Däremot verkar de mycket svaga när det kommer till att säkerställa, bortom en upphandling med skall-krav, att underleverantörer (och underleverantörers underleverantörer) har samma koll.

Klart är också att vi är alldeles för naiva när det kommer till IT-säkerhet i Sverige. Det räcker med att läsa på i två timmar för att bli fullständigt paranoid kring vad som kan göras mot individer, organisationer och stater till följd av dålig säkerhet – ändå är det en fråga som inte tas på allvar.

På många sätt liknar det hanteringen av naturkatastrofer: ingen vill betala för dyra vattenbombningsplan förrän vi har en stor skogsbrand – då är plötsligt alla arga för att vi inte hade resurserna på plats. På samma sätt är det ingen som får en löneförhöjning för att man lägger timmar på att förebygga IT-fuckups som kanske aldrig uppstår (särskilt som de ju då är förebyggda) – och när de händer letar alla någon att hänga. Det är mänskligt, antar jag.

I Digikollen 18/2 pratade jag bland annat om hur kylrum och kyldiskar på ICA och Hemköp har kunnat fjärrkontrolleras och saboteras i flera år, tills dess att en outsider kontrollerar säkerheten. Nu var det en välvillig sådan, men föreställ dig en agent för främmande makt som genom hybridkrigsföring vill störa livsmedelstillgången i ett land. Vad bättre än att förstöra livsmedel vid sista distributionspunkt?

Jag tog också upp fjärrhackade elscootrar, och det finns gott om exempel på hur samhällsviktig infrastruktur kan hackas. Du minns kanske störningar under förra året som berörde flera banker, Swish och tågnätet.

Det gör onekligen lite ont i magen när man inser hur lätt det är att störa viktiga delar av vårt samhälle idag. Man behöver inte anordna en brand-REA för att skapa rejäl oreda, och om man ville så skulle det troligen gå nästan bara genom att attackera system som knappt är skyddade.

(En brand-REA kallas så för att ”allt måste bort” och är en koordinerad IT-attack där man slår ut transportsystem (tåg, flyg, väg, hamn), finansiella system (banker, korthantering) och infrastruktur (telefon, internet, elektricitet). Du kan använda det här som argument för att Die Hard 4 inte bara är fantastisk action utan också samhällsinformation, när det är din tur att välja film hemma.)

Ju mer digitaliserade vi blir desto mer sårbara blir vi helt enkelt. Då håller det inte att lagra patientdata på oskyddade servrar, eller hasta igenom upphandlingar som lägger känslig data i händerna på tjeckiska IT-tekniker.

Och don’t get me started on konsekvenserna av uppkopplade hem och IoT, men det får bli ett separat inlägg.