Jonas Grenfeldt

Blogg

  • Nej, bristyrken är inte automatiskt framtidsyrken

    Nej, bristyrken är inte automatiskt framtidsyrken

    I veckan hörde jag ett långt inslag i Eftermiddag i P4 Dalarna om hur det öppnas alltfler byggprogram i länet för att möta den aldrig avstannande efterfrågan på arbetskraft inom byggbranschen. Något ensidigt, måste sägas, intervjuades elever och branschföreträdare som alla bedyrade att här – här ligger framtiden.

    Och visst, det kommer behöva byggas rejält framöver. Inte minst som klimatförändringar kommer att förändra demografin över hela planeten och många kommer att vilja flytta/fly till klimatzoner som inte dödar dem (köp mark!). Men är det människor, utbildade i Falun och Borlänge, som kommer att bygga? Jag är nog mer tveksam än branschrepresentanterna.

    2014, dvs för fem år sedan, släppte Stiftelsen för strategisk forskning en gedigen rapport som baserades på forskning från Oxford. Stefan Fölster ledde arbetet.

    I den kom man fram till att ungefär hälften av svenska jobb kunde digitaliseras, robotiseras eller helt enkelt automatiseras inom 20 år. 15 år kvar till rapportens framtidsscenario med andra ord. Och sedan den släpptes har utvecklingen inom framför allt AI accelererat på sätt som ingen förutsåg då, vilket får mig att bedöma att det i själva verket är fler branscher och yrken som är utsatta, än vad som listas där.

    Och ja – nya jobb kommer att skapas i nya branscher. Och nej – det kommer troligen inte att räcka för att ersätta alla som går förlorade. Dessutom är det svårt att kunskapsväxla uppåt, det kräver utbildning och utbildning kräver skattetryck och skattetryck kräver arbeten. Men – det är en annan diskussion, nu pratar vi byggbransch.

    7 februari i år släppte Arbetsförmedlingen sin prognos ”Var finns jobben?” med en bedömningshorisont på 5 år. Det är viktigt att ha i åtanke, för det här är glödhet läsning för studie- och yrkesvägledare som vill lotsa dagens elever ut i morgondagens arbetsmarknad. Går du i nian idag och ska välja gymnasieutbildning, är det rimligt att du väljer något som kan leda till jobba när du går ut, om 3-4 år.

    Så vad säger rapporten om byggbranschen? Jo, där finns flera yrken med på listan med minst konkurrens 2024. Dvs här är det jobbgaranti. Branschen som helhet ligger också trea (efter pedagogik och data/IT) när man tar fram ett kortsiktigt bristindex, och trea (efter pedagogik och hälso/sjukvård) på lite längre sikt. Branschföreträdare har alltså rätt i att man ser en stark framtid.

    Men man har ju ett yrkesliv som spänner över 40-50 år, åtminstone om man inte pluggar vidare (snittet ut på arbetsmarknaden ligger kring 30 år idag!). Då är det rimligt att man också höjer blicken och inte bara ser till de närmsta fem åren, speciellt om man också är medveten om att det är svårare att kompetensväxla uppåt än nedåt.

    Då kan man ta Arbetsförmedlingens lista över yrken med ”mycket liten konkurren” under de kommande åren:

    • Anläggningsarbetare
    • Betongarbetare
    • Byggnads- och ventilationsplåtslagare
    • Golvläggare
    • Murare
    • Målare
    • Takmontör
    • Träarbetare och snickare

    och ser hur hög sannolikhet det är, enligt Fölsters och SSF:s rapport, att dessa jobb är automatiserade 2034:

    • Anläggningsarbetare 85 %
    • Betongarbetare 84 %
    • Byggnads- och ventilationsplåtslagare 84 %
    • Golvläggare 73 %
    • Murare 73 %
    • Målare 76 %
    • Takmontör 73 %
    • Träarbetare och snickare 73 %

    Kort sagt: om du inte är ersatt av en robot inom femton år, så är du det definitivt innan pension.

    Detsamma gäller för övrigt lastbilsförare (80 %), lokförare (90 %), kassapersonal (95 %) och redovisningsekonomer (89 %). I dessa yrken ser vi tydligt hur arbeten utmanas (ett trevligare ord än hotas) av teknologiska lösningar. I Australien kör man nu hela malmbanor med självkörande tåg. I USA och Sverige byggs självkörande lastbilar. Konsumkassor blir självscanning som blir e-handel. Ekonomibyråer bygger in AI i sina lösningar.

    Men byggbranschen då? Där händer det väl inget? Spikar ska i, brädor ska sågas. Det måste väl ändå människor göra?

    Inte alls, visade det sig. Redan idag finns robotar som kan mura 1000 stenar i timmen. I Japan har man konstruerat en robot som själv kan identifiera, lyfta upp, sätta på plats och skruva fast byggskivor. Inga raster, inget läggdags, inga lönekrav.

    Och vi ska komma ihåg en sak. Automatisering av den här branschen är bra. Det är tuffa jobb som sliter på kroppen. Ibland dör människor på sina arbetsplatser. Finns det någon typ av jobb som borde byggas bort, så är det ju just sådana. Och även om robotiseringen under de kommande 15 åren ”bara” skulle nå så långt som att ta bort tunga lyft och farliga moment, så kommer det att påverka branschen hårt. Om en robot kan frakta upp allt material till femte våningen och låta golvläggaren fokusera på läggning, så kan man troligen spara 1-2 timmar per dag bara i kringarbete. I ett lite större företag är det en eller två heltider som elimineras.

    Så, vart vill jag komma med det här? Jag är osäker själv. Att sprida sånt här riskerar att elda på en självuppfyllande profetia: branscher som verkligen behöver folk idag lider av brist eftersom ingen vill ge sig in i dem om det inte finns jobb om 10 år. Samtidigt kan brist ofta driva teknisk utveckling och finna andra lösningar på problem.

    Övertygad om att utvecklingen är svår att stoppa, och att människor är sämre än robotar i nästan allt som innebär repetativt arbete utan krav på kreativ problemlösning, är nog min slutsats ändå denna: bortsett från att samhället och synen på arbete kommer att behöva förändras i grunden under min livstid, skulle jag idag inte råda mitt barn eller tonåring att söka sig till branscher som vi mer eller mindre ”vet” är döda inom 15 år.

    Och det är synd att dagens ungdomar sällan verkar ges hela bilden av hur framtidens arbetsmarknader kommer att se ut. Många kommer att falla handlöst i det paradigmskifte som är på väg.

  • Det kan bli värre än vi tror, fortare än vi tror

    Det går fort i USA nu. Nya försök att förvirra, blanda bort korten och få folk att tröttna görs varje dag, och då och då (ett par gånger i veckan eller så) så försöker man sig på något värre. Det här är en post som förstås bygger på spekulation, men som tyvärr inte är helt osannolik. Medan jag skriver det här kommer också rapporter om att US Marshalls inte lyder order från de juridiska grenarna av USAs regering, utan sällar sig till de myndigheter som är trogna presidenten.

    Och vi får se hur det går framåt. Jag skulle vara ganska nervös om jag var del av en minoritet i USA idag. Kanske till och med så nervös att jag började undersöka mina alternativ för att flytta någon annanstans (vilket såklart också är målet för Trump).

    Kan det här hända i Sverige? Jag är rädd för att vi underskattar riskerna. Nu vill jag absolut inte ropa varg: vi har en lång tradition av stark demokrati, låg korruption och fristående rättsväsende och press. Men kanske är det just därför lätt att underskatta hur sårbart vårt system också är.

    För allt i en demokrati bygger på överenskommelser. Precis som våra pengar bara är värda något för att vi är överens om deras köpkraft, är saker som regeringsform och andra grundlagar också bara värda något, för att vi är överens om att de är det. Om vi får en regering som helt enkelt vägrar erkänna demokratiska principer – vad gör vi då? Ted Ekeroth, Kents läskiga brorsa, säger öppet på Twitter att ”Dagens polischefer ska bort när vi tar makten. Varenda en ska väck och ersättas med riktiga poliser.” Hans i sin tur ännu läskigare brorsa Kent har sagt medierna ska stoppas i sinom tid. Tro inte att de inte menar det!

    Av den här anledningen så tror jag att Moderaternas senaste u-sväng är mycket oroväckande. De vill nog väl, de flesta av dem. Några vill nog åt makten. Men att vägra erkänna att ett samarbete kräver eftergifter, är att dumförklara sina väljare (något som kanske också visas i att förtroendet för AKB sjunker över alla väljargrupper). Och att förklara sin u-sväng med att omvärlden förändrats sedan Hanif Bali 2011 anklagade Juholt för det som hans eget parti gör idag, är inte pragmatism. Det är kappvänderi.

    Världens har ju alltid förändrats mycket ”de senaste fem åren”, oavsett vilket år det är när man påstår det. Det är ingen giltig anledning till att överge sina principer – om man nu hade sådana. Och om moderaterna tror att de ska kunna tämja SD, så får de hemskt gärna ta av våra skattepengar och åka på studieresa till USA och GOP – som var säkra på att de kunde tämja Donald Trump.

    //J

  • Vem är John Galt?

    Det har hänt något de senaste våren. Egentligen är det väl en utveckling som puttrat på så länge jag levat, men det känns som att luften gick ur efter valet 2014. När SD suttit i riksdagen i fyra år och inte imploderat, utan istället nästan tredubblat sitt stöd.

    Det är svårt att sätta fingret på, men det är en trötthet. En apati.

    Vi får veta att FRA-lagen, som först skulle användas för att hitta spioner och terrorister, nu används för de mest blandade syften. Vår integritet blir allt lättare att kränka, och skälen att göra det blir allt fler. Vi rycker på axlarna. Orkar inte vara arga, för vad gör det för skillnad?

    Vi får dagligen bilder på brända, skadade, bombade, drunknade, avrättade, torterade människor från Syrien, i Nyheterna och i sociala medier. Vi skänker kanske en hundring ibland, gör vårt bästa för att inte tänka så mycket på det.

    Partierna pratar om andrum och stänger gränser. Gör Sverige till ett av de mest ovälkomnande länderna i Europa. På ett halvår går vi från stolta svenska ideal, till ”andrum”. Många tycker det är en bra idé. ”Flyktingar är ju inte som vi, och dessutom har några ljugit om sin ålder.” De flesta orkar inte riktigt bry sig.

    Näthatet breder ut sig, framför allt mot kvinnor. Såväl riksdagspolitiker som journalister har svansar som de naturligt och bekvämt nog inte tar ansvar för (och det kanske de helt och hållet inte kan förstås, men som någon sa: när man når en viss nivå har man inte längre bara ansvar för vad man säger utan också vad folk hör), och misogynism, rasism, hot, dickpics och förolämpningar är vardag för de som vågar sticka ut hakan och prata om saker de anser viktiga. Men vad ska man göra? Det borde väl Twitter fixa? Och aftonbladet med sitt kommentarsfält? De flesta ignorerar lavinen av skit som drabbar andra, glada över att den inte drabbar en själv.

    Tiggare sitter på våra gator, sparkas på, spottas på. Det pratas om förbud, och många håller med: varför ska de behöva se fattiga människor på väg in till Bolaget? De flesta har inte nån starkare åsikt, och om man nu hade det – vad skulle det spela för roll. Enstaka eldsjälar gör enorm skillnad för enstaka tiggare. De flesta ger en femma eller inget alls.

    Sverigedemokraterna blir ertappade med järnrör, oräkneliga fall av extrem rasism, anställda informatörer och partiledare som spökskriver på hatsajter. Deras stöd ökar. Ökar. Och det är inte längre fult att vara Sverigedemokrat. Allt färre orkar säga emot när de bränner av en svada idioti på festen, i fikarummet, i kommentarsfältet. För vad spelar det för roll?

    Polisen går på knäna. Landstingen har missköts i decennier och går på knäna. Vården går på knäna. Lärarna går på knäna. Staten fallerar i sina kärnuppgifter, men så länge räntorna är låga är det väl lugnt? Vi delar en artikel om Polisens kollaps och frågar tomt hur man kan låta det fortgå, väl medvetna om att varken vi eller någon vi känner på Facebook sitter på svaren.

    Det finns en trötthet. Man gör vad man kan, men när så få gör det – hur ska det kunna göra den skillnad som krävs? Hur ska vi orka vända det här? När bilder på en drunknad treåring sätter hjärtan i brand – i tre dagar – innan vi fortsätter att inte göra ett skit åt något?

    Det finns en apati. Med så mycket skit som händer, och så små vi är som individer – hur spelar det någon roll? Vad spelar det för roll att eldsjälar ordnar svenskalektioner på asylboenden, när nästan alla där efter regeländringar får tillfälliga uppehållstillstånd och skickas ut till olika byar runtom i landet? Vad spelar det för roll att eldsjälar ger rumänska romer mat och varma duschar, när de måste tillbaka till ett land som systematiskt förtrycker dem?

    Det finns en hjälplöshet, och jag börjar tro att den är inlärd. Sånt här kan väl inte vi göra något åt, det är väl statens jobb? Polisens jobb? Militärens jobb? Socialtjänstens jobb?

    Det finns en outsourcad känsla för ansvar. Skolan borde faktiskt kunna uppfostra våra barn, nu när de spenderar fler timmar där än hemma med familjen. Politikerna borde faktiskt lösa min arbetslöshet, min hälsa, mitt lösgodisberoende. Lite hårdare tag bara så kommer stenkastarna lära sig, in med kravallpolis bara. Inte ska jag behöva gå ner på Tjärna ängar och prata med ungdomarna. Det borde deras föräldrar göra. Och skolan. Och Polisen. Inte jag.

    Summan blir ett samhälle som inte bryr sig längre. Som är bra på att rasa, dela, tycka och blogga – men som glömt hur man faktiskt engagerar sig och gör något.

    Undantag finns självklart överallt. Om du engagerar dig ska du såklart inte ta åt dig – men kanske känner du igen lite av det jag skriver? För jag tror inte jag är ensam om de här tankarna. Jag hoppas i alla fall inte det.

    //J

  • En tanke om arbetsgivaravgifter

    Arbetsgivaravgiften på unga ska höjas, vilket innebär att Falu kommun står inför ökade kostnader på cirka 7,5 miljoner kronor under 2015 och på 15 miljoner kronor 2016. Men Jonny Gahnshag är inte orolig – kommunerna ska kompenseras genom ökade statsbidrag, säger han i en artikel publicerad i DT 14-11-03.

    Som företagare hade jag kunnat tycka att det är lite magstarkt att kommuner ska kompenseras för en skattehöjning som regeringen menar ska ha liten påverkan på företag. Jag hade också kunnat tycka att det är en ganska grov form av dubbelmoral, när regeringen glatt ger till sina kommuner men menar att jag ska klara mig på egen hand för att… Ja, varför?

    Men det finns ju alltid två sidor av mynt och skattekronor, så jag väljer att vara stolt. Varsågod, Falu kommun. Den extra skatt jag får betala in för mina två unga anställda betalar ju på ett ganska direkt sätt för den ökade kostnaden för två av era unga. Jag gör det så gärna, för det är sällan man ser en så direkt nytta av skatten man betalar in!

    Det känns skönt att kunna bidra så direkt – jag och andra företagare med mig ser ju till att vår kommun slipper drabbas av den skattehöjning som drabbar oss. Vi får jobba lite hårdare, lite smartare, lite längre in på kvällen bara, så ska vi nog kunna klara oss ändå 2015. Väl bekomme, Jonny.

    //J

  • Vi tröttnar inte. Men kanske borde vi.

    Håll i er för här kommer en rant om hur det känns att vara företagare i årets valrörelse.

    Jag kommer att utelämna Vänsterpartiet för vi vet alla var de står i såna här frågor och det är Socialdemokraterna som, som Sveriges största parti, också står för det i mina ögon största sveket mot svenska företagare. Vänsterpartiet är i alla fall ärligt. De gillar inte min världsbild, jag gillar inte deras (även om jag röstade på dem i min ungdom!) och det är ok för man får tycka olika.

    Men sossarna (har röstat på dem med!). Sossar träffas och pratar gärna, och det kan ta ganska lång tid innan man inser att det mest bara är för att de ska kunna säga att ”jag har minsann varit ute hos företagen”, och inte för att de på något sätt bryr sig. För när vi träffats så har jag sagt ungefär såhär:

    Jag gör mitt bästa för att behandla min personal med den respekt och de förmåner de förtjänar, att ge dem förutsättningarna att växa i sina roller. Jag vill göra vinst, absolut. Och ju bättre vi alla mår desto bättre tror jag att vi jobbar (därav t.ex. vårt system med pauspoäng). Jag förstår att de är i beroendeställning till mig, men de förstår också att jag är i beroendeställning till dem. Vi jobbar tillsammans. Hela poängen med en organisation, ju, är att en och en kan bli tre. Vi är bättre tillsammans än var och en för sig.

    Och de hör mig, men de lyssnar inte. För problemet är att Socialdemokraterna inte ser samma ”tillsammans” som jag. För dem är det de anställda som är ”tillsammans”. Vi arbetsgivare får inte plats i deras gemenskap. Och jag förstår det inte. Jag kan faktiskt inte för mitt liv förstå hur man så aktivt väljer att ignorera den ena parten i en anställning. Hur man blir så förblindad av sin ideologi att man inte inser risken en företagare tar när den blir arbetsgivare. Hur man är så principstyv att man på allvar verkar tycka att höjda avgifter på att anställa kan stimulera fram fler anställningar.

    Jag vet företagare som fått välja mellan att lägga ner sitt företag och börja om utan vissa anställda som de inte kunnat säga upp pga LAS (trots misskött jobb, hot på arbetsplatsen och andra riktigt allvarliga saker), och att lägga ner helt. De uppmanas att anställa, men behöver de krympa kostymen så har de både lag och fack emot sig.

    Och det här är den socialdemokratiska politik som ska ge fler jobb:

    – Man vill höja arbetsgivaravgifterna för unga och fördyra anställningar
    – Man vill höja restaurangmomsen
    – Man vill ta bort undantaget från turordningsreglerna för småföretag
    – Man vill försvåra för vård- och utbildningsföretag att gå med vinst
    – Man vill halvera RUT-avdraget

    Det man vill ge till företagen i form av innovationsstöd, klimatinitiativ mm (och sen när blev staten bra på att driva företag?) är en bråkdel, en droppe i havet, jämfört med de miljarder man får in. Newsflash Löfven: jag behöver inte era pengar. Vill inte ha dem. Däremot vill jag ha de pengar jag gjort mig förtjänt av i mitt företag (och självklart betalar jag mer än gärna en del av dem till välfärden varje månad men det är mina pengar från början – inte statens).

    Under tiden växer mitt lilla företag vidare, men det är inte tack vare statliga incitament, utan trots dem. Och kanske är det det som är problemet. Vi företagare kämpar på genom politiska minfält och över de hinder som läggs ut framför oss. Vi klagar visserligen ibland, men de enda som verkligen lyssnar är de som redan håller med. Så vi gnetar vidare, ibland med lön, ibland utan, och alltid med den där klumpen i magen som kommer med ansvar för anställda, för den egna familjen, för Skatteverket, för att kunna sätta mat på bordet. Vi tröttnar inte.

    Men kanske borde vi.