Jonas Grenfeldt

Kategori: Allmänt

  • Den viktigaste frågan

    Sitter här och följer utvecklingen kring Högskolan Dalarna och Mehran Mahmoudi som fick ett minst sagt stötande svar från sin kursansvarige lärare Hans-Erik Hellborg. Ni har säkert läst det redan, men Hans-Erik Hellborg som skulle vidarebefordra mailet men istället råkade klicka på svara, skrev ” Kan du hjälpa Mohammed – han kommer nog direkt från Mecka/ mvh he.”

    Mehran postade svaret på Facebook, och bilden har i skrivande stund drygt 2500 delningar. Även media har plockat upp det, och DT har intervjuat Hellborg som förstås ångrar sig. Högskolan Dalarna har agerat snabbt, men jag vet inte om det är tillräckligt att man tar ett allvarligt samtal om det här.

    Till saken hör, tycker åtminstone jag, att Hans-Erik Hellborg också är kommunpolitiker för (c) i Rättvik. Jag har frågat centerpartiet i Dalarna vad de tycker om saken och de skriver att ”Det är absolut inte okej med främlingsfientlighet, vare sig det är i högskolans värld eller någon annanstans.” men har ännu inte svarat på om det är okej i kommunpolitikens värld.

    Som en parentes har jag faktiskt haft Hellborg som lärare, och jag var inte ensam i den klassen om att känna mig mycket arrogant bemött (via just mail), ironiskt nog också anklagad för att gå bakom ryggen på Hellborg via mail och att ”det är säkert roligt att skicka mail om man har tiden därtill” (efter att vi upprepade gånger aldrig fick svar ang orättade tentor eller otydliga instruktioner gick vi vidare till akademichefen).

    Hursom, det är egentligen inte poängen. Frågan vi borde ställa oss är: är det här första och enda gången Hans-Erik Hellborg uttryckt sig rasistiskt i mail ämnade för kollegor?

    Förhoppningsvis är det det. Men är det inte det, så är det djupt olyckligt att Högskolan Dalarna har en organisation där sådant beteende inte bemöts internt.

    //J

  • Manifestation för jobben

    Såg på nyheterna att man hållit en manifestation för jobben i Tranås ikväll. En manifestation för jobben.

    ?

    Man gör det dock av ett skäl: 175 personer får gå från Stiga, ortens största arbetsgivare. En hemsk dag för de 175 och deras familjer, och det här inlägget är verkligen inget försök att frånta dem någonting eller förminska deras situation på något sätt. Verkligen inte.

    Men en manifestation för jobben? Är det verkligen den bästa lösningen? Är det överhuvudtaget en lösning?

    Jag läser om bakgrunden och manifestationen på IF Metalls egen sida. Varslet bottnar i att de italienska ägarna vill ha mer flexibilitet inom koncernen, vilket är italienska för att LAS gör det svårare att hålla en smidig produktionslinje (som ökar och minskar utifrån produktionsbehov) i Sverige än i Italien.

    Facket går i taket och menar att det är dags att företagen tar ett större samhällsansvar, och jag tillåter mig själv att bli provocerad.

    Vad sägs om att man tar ansvar för sig själv istället för att ett företag ska behöva göra det?
    Vad sägs om att samhället tar ett större företagsansvar istället, och skapar förutsättningar som gör att italienska koncerner (ja svenska också för den delen) inte vill flytta ut verksamheten från landet?
    Vad sägs om att  agera, istället för manifestera?

    Men facket rasar hellre vidare:

    – Vi kräver att regeringen vaknar och agerar, vi kräver att det satsas på utbildning i stället för uppsägning, vi kräver att Arbetsförmedlingens regler ändras så att de faktiskt kan motverka arbetslöshet och vi kräver att ersättningen i a-kassan höjs, avslutar Anders Ferbe. *

    Undrar just om något av dessa krav hade räddat de 175 män och kvinnor som fick sina liv förändrade idag.

     

    //J

  • Karma

    Jag jobbar extremt hårt med att vara en snäll företagare. En som spelar med öppna kort och raka puckar, en som levererar i tid och betalar i tid, en som snackar snacket men också går gången. Och ärligt talat är det faktiskt det enda sätt jag vill företaga på, av flera skäl. Det starkaste skälet är förstås att jag i grund och botten vill vara en schysst kille och nån slags förebild. Ett annat är att jag är väldigt medveten om att rykten, bra som dåliga, far fort fram i branschen jag är verksam i liksom i sociala medier. Ett tredje skäl är att jag tror på att behandla andra som jag själv vill bli behandlad.

    Och du som känner mig vet att jag varken tror på Gud, högre makter, tomtar, troll eller spöken. Men en sak jag väljer att tro på, lite sådär mest för att det gör mig till en gladare (och kanske lite bättre) människa – är karma. Som man sår får man skörda. Som man bäddar får man ligga.

    Och tja, det kostar ibland att hålla på sina principer. Jag har nog tackat nej till uppdrag värda ett par månadslöner. Men ett rent samvete är en bra huvudkudde och yrkesstolthet köper man inte för pengar. Så nej, inga större kval där.

    Men det här med att behandla andra som man själv vill blir behandlad, och inte som man behandlas, är tungt ibland. Folk förväxlar snällhet med svaghet. Levererar inte som man lovat, betalar inte som man lovat. Ibland är det honest mistakes, och jag har inga problem med det för misstag gör vi alla. Och ibland kommer saker emellan, som saker ju kan göra. Men ibland blir det smärtsamt uppenbart att man utnyttjas och används av de som valt att inte spela schysst, de som behandlar andra som just – svaga.

    Jag tar det med ro. Karma kommer ikapp alla. De tusenlappar jag förlorat på att följa mitt samvete har jag fått igen mångdubbelt av samma skäl. Och du som satt i system att ljuga, blåsa, förhala och bortförklara kommer märka att du helt plötsligt står väldigt ensam, lämnad i sticket av alla som tillslut bestämt sig för att behandla dig som du behandlar dem.

    Som man sår får man skörda. Var snäll där ute.

    //J

  • Att stanna upp

    Alla djur, utom människan, vet att livets huvudsakliga mening är att njuta av det.
    – Samuel Butler

    Det händer så extremt mycket nu. Det är kanske den dåliga standardursäkten, men det är till stor del därför jag inte har uppdaterat den här bloggen på så länge. I firman rullar det på i 180 och varje gång jag försöker lyfta blicken för att se bortom nästa krök eller vägbula, så händer något som tvingar ner den igen. Bränder ska släckas, fakturor ska betalas och trots att den ekonomiska biten är klart mycket bättre än den var i januari och februari då vi var helt nya (i aktiebolaget) samtidigt som vi expanderade kraftigt, så vågar man liksom inte ropa hej och andas ut.

    Jag och sambon har nog hittat ett hus vi vill ha, men det kräver att vi får låna lite till renovering och upprustning av det så fort vi flyttar in. Bolånelöfte har vi, men från banken vi fått det från (den enda vi frågat hittills) blev det tvärt nej på att (blanco)låna till någon renovering. Samtidigt var de okej med att vi istället lånade till extra handpenning och köpte ett dyrare hus. Besynnerligt att man kan få låna till ett dyrare hus men inte låna för att göra sitt köpta hus dyrare. En investering (värdeskapande) kontra en spekulation (tillför inget värde), banken valde det senare. Självklart är det inte små summor vi talar om, men sett till vad andra fått och får låna känns det inte särskilt blodigt alls, snarare tvärtom.

    Det som nog slog allra värst var att banken inte hade några problem med att rakt ut säga att det är mitt fel att vi inte kan få det tämligen ringa lån vi begär. Jag är orsaken till att jag och min familj inte kan flytta. Jag och mitt företag. Det är sådant som verkligen får en att känna att det är värt det, eller hur? Jag har inte varit så nära på att ge upp, lägga ner och skita i alltsammans på mycket länge. Att få svart på vitt att man inte är betrodd är en av de värsta känslorna som finns, åtminstone för mig. Man kastas mellan glöden och viljan att motbevisa dem och visa världen att man minsann klarar det oavsett vad någon bedömningsgrupp på Länsförsäkringar tycker, och känslan av att man kanske är värdelös ändå, och att man nog skulle ha större chanser om man gav upp, tog ett normalt jobb som en normal människa, började läsa Aftonbladet och oroa sig för pensionen. Ena minuten är man stolt och rakryggad, nästa är det som att kroppen fått pyspunka (inte helt olikt häxmästaren som imploderar i Sagan om Konungens Återkomst, du vet).

    …

    Samtidigt händer det så extremt mycket bra och roligt i mitt liv. Trots ständig likviditetsoro så tuffar byrån på, jag syssselsätter tre personer utöver mig själv, projekten vi gör går bra och kunderna är nöjda. Jag själv bjuds in till möten här och föreläsningar där, intervjuas här och hittar nya kontakter där.

    Såg en dokumentär om några överlevare från Utöya igår. Där snackar vi riktiga överlevare. Vardagsproblemen bleknar när man ser vad de har övervunnit eller kämpar för att övervinna. Kanske borde jag försöka bli bättre på att fokusera på vad jag faktiskt har, hellre än allt jag (ännu) inte har. Stanna upp ibland. Lyfta blicken om så bara för en minut.

    Det känns som en ganska bra plan.

  • Livet i brottstycken

    Okej, nu lämnar jag valet och rasisterna för en stund, trots att det egentligen finns mycket mer att säga. Men hur jävla hemskt det än är att nationalsocialister kommit in i min riksdag, så fortsätter livet.

    Turligt nog regnar det ute, så jag har en ursäkt för att inte göra alltför många knop idag. För de som inte vet ska jag springa Tjurruset den 16e oktober, och hårdträningen är i full gång. Igår skulle milen tämjas i ett av Faluns många terrängspår, men självklart lyckades jag springa fel och fick svettas i sex extra kilometer. Det känns idag kan jag säga.

    I Koppargruvan har det tagit rejäl fart igen efter relativ stiltje i augusti. Ordrarna rullar in, och framför allt ökar snittvärdet hela tiden vilket kan ses som ett tecken på att folk nu vågar köpa för större summor. De återkommande kunderna är också många, och en del av uppsvinget kommer möjligtvis från att jag har arbetat på produktbeskrivningarna.

    Mitt företag har nu officiellt bytt namn. Teampark Dalarna kändes inte så rätt när jag inte längre hade en teampark att erbjuda, och att smacka in Dalarna i namnet är att smacka in en underförstådd geografisk begränsning. Nytt namn är Grenfeldt GFD, men inriktningen mot content providing, e-handel och uppstartshjälp för mindre företag är förstås densamma.

    I höstens projekt ligger jag lite efter i artikelpubliceringen, men sidan har nu med hjälp av relativt lite SEO tagit sig från 47 till 10 plats i sökresultaten. Besökarantalet har fördubblats från 148 till +300, men håller den senaste veckans trend i sig är jag i praktiken redan uppe över 500. AdWords var inte särskilt lyckat, nischen är mycket dyr, men en del besökare har den självklart genererat.

    På börsfronten intet nytt. Jag ligger kvar i Sampo och Frontline, utöver mina onoterade innehav. Hittills har ingen dipp kommit, men inte heller någon uppgång att tala om, så jag är trygg i all min likviditet. Har fått upp ögonen för ett otroligt stabilt amerikanskt företag, samt en kanadensisk högutdelare (nej, inte en trust) och lär återkomma med analyser av dem. Kan även tipsa om att Fortum nu sportar en direktavkastning på +5%, och EON +7%.

    Och det var nog allt för den här gången.