Jonas Grenfeldt

Blogg

  • Signerat Lars Ohly

    ”Jag tycker att företagare borde arbeta med lägsta ingångslön i branscher där ingen bryr sig om vad de tycker.”

    Orden är Lars Ohlys, f.d. partiledare för Vänsterpartiet, till svar på Lina Skandevalls tweet: ”Jag tycker att @OhlyLars borde skaffa sig ett företag. Gärna med några anställda. Driva det i några år. Och sen ge sig in i debatten igen.”

    Nyheter för dig kanske Lars, men det gör vi redan.

    Det är svårt att tolka det på något annat sätt än att företagare (läs: alla företagare, vi företagare) ger våra anställda dåligt betalt och skiter i vad de tycker.

    Det här är en sådan öppen dörr att sparka in att det inte är sant, jag vet, men är det verkligen för mycket begärt med ens en vilja att förstå företagares situation från politikers håll? De politiker (främst på kommunal nivå såklart då jag är en alldeles för liten fjärt i rymden för att spela någon roll för riksdags- och regeringspolitiker) jag försökt tala med lyssnar vänligt och glömmer snabbt.

    Lars Ohly fortsätter med att hänvisa till statistik från SCB som visar att de flesta företagare tjänar över 20000 i månaden. Fine, så är det säkert. Men att de troligtvis arbetar mer än 40 timmar i veckan, och att merparten garanterat inte hade den ingångslönen när de startade, är nog mindre viktigt för Lars.

    Som sagt. En vidöppen dörr. Men jag hatar att det är såhär. Att det är så tydligt och accepterat att bara dra alla företagare över samma kam och stämpla oss som en girig bunt kapitalister som utnyttjar rättslösa och röstlösa arbetare. Det är sorgligt.

    Det är sorgligt, inte av den anledningen att jag har större skyldigheter, sämre rättigheter, lägre lön och längre arbetstider än mina anställda. De gör ett förbannat bra jobb, jag betalar dem gladeligen för det och mitt företagande är ingen annans val än mitt. Nej, det är sorgligt av den anledningen att jag ständigt måste försvara att jag gör det.

    Parasit, fascist, arbetarhatare, misslyckande. Bara några av de glada tillrop man får från allmänheten när man varje dag kämpar för att skapa värde (tydligen med enda motivet att sko sig på andras bekostnad), anställer folk ur arbetslöshet (tydligen med enda motivet att kunna utnyttja dem) och betalar sig själv sist och sämst varje månad (tydligen med enda orsaken att man är misslyckad).

    Och från politiskt håll: tystnad. Kanske ska man vara tacksam för att vi åtminstone inte är ett särintresse längre i de flestas ögon. Kanske kunde man begära lite mer.

    Så Lars, jag tycker faktiskt att du borde göra som Lina föreslog, och våga dig ut på vår sida av myntet. Kanske kan det leda till lite perspektiv och förståelse.

    //J

  • Karma

    Jag jobbar extremt hårt med att vara en snäll företagare. En som spelar med öppna kort och raka puckar, en som levererar i tid och betalar i tid, en som snackar snacket men också går gången. Och ärligt talat är det faktiskt det enda sätt jag vill företaga på, av flera skäl. Det starkaste skälet är förstås att jag i grund och botten vill vara en schysst kille och nån slags förebild. Ett annat är att jag är väldigt medveten om att rykten, bra som dåliga, far fort fram i branschen jag är verksam i liksom i sociala medier. Ett tredje skäl är att jag tror på att behandla andra som jag själv vill bli behandlad.

    Och du som känner mig vet att jag varken tror på Gud, högre makter, tomtar, troll eller spöken. Men en sak jag väljer att tro på, lite sådär mest för att det gör mig till en gladare (och kanske lite bättre) människa – är karma. Som man sår får man skörda. Som man bäddar får man ligga.

    Och tja, det kostar ibland att hålla på sina principer. Jag har nog tackat nej till uppdrag värda ett par månadslöner. Men ett rent samvete är en bra huvudkudde och yrkesstolthet köper man inte för pengar. Så nej, inga större kval där.

    Men det här med att behandla andra som man själv vill blir behandlad, och inte som man behandlas, är tungt ibland. Folk förväxlar snällhet med svaghet. Levererar inte som man lovat, betalar inte som man lovat. Ibland är det honest mistakes, och jag har inga problem med det för misstag gör vi alla. Och ibland kommer saker emellan, som saker ju kan göra. Men ibland blir det smärtsamt uppenbart att man utnyttjas och används av de som valt att inte spela schysst, de som behandlar andra som just – svaga.

    Jag tar det med ro. Karma kommer ikapp alla. De tusenlappar jag förlorat på att följa mitt samvete har jag fått igen mångdubbelt av samma skäl. Och du som satt i system att ljuga, blåsa, förhala och bortförklara kommer märka att du helt plötsligt står väldigt ensam, lämnad i sticket av alla som tillslut bestämt sig för att behandla dig som du behandlar dem.

    Som man sår får man skörda. Var snäll där ute.

    //J

  • Att stanna upp

    Alla djur, utom människan, vet att livets huvudsakliga mening är att njuta av det.
    – Samuel Butler

    Det händer så extremt mycket nu. Det är kanske den dåliga standardursäkten, men det är till stor del därför jag inte har uppdaterat den här bloggen på så länge. I firman rullar det på i 180 och varje gång jag försöker lyfta blicken för att se bortom nästa krök eller vägbula, så händer något som tvingar ner den igen. Bränder ska släckas, fakturor ska betalas och trots att den ekonomiska biten är klart mycket bättre än den var i januari och februari då vi var helt nya (i aktiebolaget) samtidigt som vi expanderade kraftigt, så vågar man liksom inte ropa hej och andas ut.

    Jag och sambon har nog hittat ett hus vi vill ha, men det kräver att vi får låna lite till renovering och upprustning av det så fort vi flyttar in. Bolånelöfte har vi, men från banken vi fått det från (den enda vi frågat hittills) blev det tvärt nej på att (blanco)låna till någon renovering. Samtidigt var de okej med att vi istället lånade till extra handpenning och köpte ett dyrare hus. Besynnerligt att man kan få låna till ett dyrare hus men inte låna för att göra sitt köpta hus dyrare. En investering (värdeskapande) kontra en spekulation (tillför inget värde), banken valde det senare. Självklart är det inte små summor vi talar om, men sett till vad andra fått och får låna känns det inte särskilt blodigt alls, snarare tvärtom.

    Det som nog slog allra värst var att banken inte hade några problem med att rakt ut säga att det är mitt fel att vi inte kan få det tämligen ringa lån vi begär. Jag är orsaken till att jag och min familj inte kan flytta. Jag och mitt företag. Det är sådant som verkligen får en att känna att det är värt det, eller hur? Jag har inte varit så nära på att ge upp, lägga ner och skita i alltsammans på mycket länge. Att få svart på vitt att man inte är betrodd är en av de värsta känslorna som finns, åtminstone för mig. Man kastas mellan glöden och viljan att motbevisa dem och visa världen att man minsann klarar det oavsett vad någon bedömningsgrupp på Länsförsäkringar tycker, och känslan av att man kanske är värdelös ändå, och att man nog skulle ha större chanser om man gav upp, tog ett normalt jobb som en normal människa, började läsa Aftonbladet och oroa sig för pensionen. Ena minuten är man stolt och rakryggad, nästa är det som att kroppen fått pyspunka (inte helt olikt häxmästaren som imploderar i Sagan om Konungens Återkomst, du vet).

    …

    Samtidigt händer det så extremt mycket bra och roligt i mitt liv. Trots ständig likviditetsoro så tuffar byrån på, jag syssselsätter tre personer utöver mig själv, projekten vi gör går bra och kunderna är nöjda. Jag själv bjuds in till möten här och föreläsningar där, intervjuas här och hittar nya kontakter där.

    Såg en dokumentär om några överlevare från Utöya igår. Där snackar vi riktiga överlevare. Vardagsproblemen bleknar när man ser vad de har övervunnit eller kämpar för att övervinna. Kanske borde jag försöka bli bättre på att fokusera på vad jag faktiskt har, hellre än allt jag (ännu) inte har. Stanna upp ibland. Lyfta blicken om så bara för en minut.

    Det känns som en ganska bra plan.

  • Ringar på vattnet

    1250 besökare, 60 kommentarer, 150 likes och dryga femtiotalet retweets blev resultatet av de 203 ord som i mild affekt skrevs på fem minuter en onsdagsmorgon i februari.

    Ett tack till alla er som tog er tiden att sprida och kommentera det inlägget är förstås på sin plats. Tydligen satte det fingret på något, för sällan har jag sett så många entreprenörer och företagare som jag respekterar och ser upp till samlas bakom något så snabbt, bestämt och entusiastiskt. Läs till exempel det här inlägget från Tore Friskopp, finare beröm går inte att få.

    Visst kom det också en del kritik. Vissa stunder kändes det som en storm i ett vattenglas: jag hade ju bara skrivit om hur jag upplevde min verklighet, knappast ett manifest eller en debattartikel. Det märktes snabbt hur olika texten tolkades beroende på vilka glasögon (referensramar) man hade som läsare.

    Man kan inte glädja alla. Och av stormen i vattenglaset uppstod en hel del fantastiska ringar på vattnet. Med största sannolikhet kommer en intervju med mig att publiceras i Internetworld i vår på temat entreprenörskap. Svenskt Näringsliv hörde av sig och vill träffas. Allt för 203 ord som i mild affekt skrevs på fem minuter en onsdagsmorgon.

  • Jag är kapitalet

    Jag har akademikerföräldrar. Jag är skilsmässobarn. Uppvuxen i Solna och i Upplands Väsby.

    Mitt första jobb (säljare) betalade så dåligt att jag plankade på tåget och levde på mjölk, ris och

    nudlar varje dag i ett år. Jag har 160 hp men ingen examen. Jag har en studieskuld på 115,000.

    Jag har misslyckats med fyra företag. Ett av dem kostade mig 200,000. Jag startade ett femte.

    Jag jobbar minst 50, oftast 60, timmar per vecka. Min hopsamlade pension är 127,000.

    Jag är 26 år gammal. 2011 tjänade jag motsvarande en månadslön på 13,000 före skatt. Människor

    som söker jobb här kräver det dubbla  med 180 hp och tre månaders arbetslivserfarenhet i ryggen.

    Jag sysselsätter två personer till förutom mig. De tjänar bättre än jag, har bättre villkor och

    större trygghet. Blir nog ytterligare två snart. Jag kämpar på. Undrar nyfiket varför arbetarklassen

    numera kallar sig arbetarklass, när deras främsta mål ofta verkar vara att arbeta så lite som möjligt.

    Får höra att frågan är provocerande och fånig. Att jag hatar arbetare.

    Jag vill ha frihet under ansvar. Jag kräver ingen hjälp. Jag skyller inte på någon. Jag formar mitt öde.

    Jag hatar inte arbetare. Det vore självhat. Trots det verkar jag per definition tillhöra den onda sidan.

    För jag är ju kapitalet.

     

    //J