Jonas Grenfeldt

Blogg

  • Entreprenörer är som skalbaggar

    Den som någon gång har läst en kurs i psykologi eller haft en ’motiverande gästföreläsare’ på jobbkonferensen har obönhörligen stött på fyrfältsmatrisen. Ni vet, den där matrisen som ska katalogisera oss utifrån vilket djur vår personlighetstyp är. Ungefär någonting i den här stilen:

    Ugglan är klok och tålmodig, bryr sig om både sig själv och andra, och försöker alltid nå en win-win. Krokodilen är aggressiv, bryr sig bara om sig själv och gör vad som helst för att vinna en konflikt. Hunden lever för att göra andra glada och förlorar gärna ett bråk så länge det innebär att alla blir vänner efteråt. Sköldpaddan skyr konflikten likt pesten och kryper in i sitt skal såfort molnen hopar sig.

    Även om den är en töntig och förenklad konferensversion av mänskliga relationer och samspel, gillar jag faktiskt djurliknelsen. Att katalogisera människor och sätta in dem i fack är ett naturligt mänskligt beteende, och visst finns det ofta mycket som stämmer i dessa högst generella beskrivningar av personlighetsdrag.

    Jag har också funderat en del kring vilken personlighetstyp jag själv är och, vilket kanske har ett större allmänintresse, vilken personlighetstyp entreprenören är.

    Entreprenörer tillskrivs ju ofta en mängd olika egenskaper. Orädd, initiativrik, handlingskraftig, beslutsam, målmedveten, envis och många andra ord används ofta för att beskriva en ”sann” entreprenör. En del av dem stämmer i min erfarenhet bättre än andra men inga, och alla, stämmer in på djurtyperna ovan. Och sanningen är nog att inget av djuren i exemplet ovan passar särskilt bra för att beskriva någon med just entreprenöriella egenskaper.

    Så vad göra? Jo, initiativrik, beslutsam och målmedveten som jag enligt skolböckerna är, gav jag mig ut på jakt efter ett djur som skulle kunna symbolisera entreprenören och fann – pillerbaggen.

    Pillerbaggen

    Så vad är en pillerbagge? Sanningen är att det finns hundratals arter  inom denna skalbaggsfamilj, men den mest kända är utan tvivel Scarabaeus Sacer, kanske mer känd som den egyptiska Skarabén. Denna 2 cm långa skalbagge har gjort sig känd i otaliga naturdokumentärer för att den gör små bollar av elefantbajs som den sedan rullar ut i öknen.

    Och nej, poängen med inlägget är inte att entreprenörer dras till skit (även om man ibland får ta en del). Poängen med inlägget är denna:

    De gamla egyptierna avgudade Skarabén som en inkarnation av solguden Khepri. För dem symboliserade den lilla bajsklutten nämligen inget annat än själva Solen, och baggen måste alltså vara en mini-version av guden som varje dag drog Solen över himlavalvet. Egyptierna såg nämligen att Skarabén inte tog någon skit. När den väl satt sin boll i rullning lät den varken sanddyner, sandstormar eller snyltande konkurrentbaggar röra den.

    Om en sanddyn var för hög, grävde baggen helt enkelt en liten dalgång genom den. Kom en sandstorm och blåste iväg baggens boll, gick den tillbaka och rullade en ny. Och de baggar som försökte fula till sig en färdigrullad klutt fick öppna en burk med whoop ass. Så är det förstås än idag, Skarabén har hittat ett vinnande koncept och kör på det sedan tusentals år tillbaka.

    Egyptierna såg skalbaggarna som rullade ut sina bollar i öknen. De såg också hur nya baggar kunde komma upp ur sanddyner, som genom magi. För dem var det inga konstigheter: Khepri föddes ur sanden (gryning), hämtade sin boll (solen) och rullade den över öknen (himlen) för att sedan vila på natten. Symboliken var glasklar.

    Men sanningen till varför nya baggar hela tiden fortsätter att dyka upp ur intet i Saharas dyner, är att de föds inuti bajsbollarna som deras föräldrar ömt har grävt ner i sanden. De tar sin första mat ur den näringsrika spillningen och växer sig stora nog att själva ge sig ut på jakt efter en alldeles egen boll.

    För mig är skalbaggen entreprenören. Entreprenörsegenskaperna får näring av en idé (eller bajsklutt) som man vet är så bra att den bara måste genomföras. Man ger sig ut på jakt efter verktygen man behöver (en fin mocka av godsaker) och formar något verkligt, något konkret (en alldeles egen bajsklutt). Man skyddar sin skapelse med sitt liv och driver den hela tiden framåt, mot ett mål som ibland kan ligga många sanddyner bort.

    Ibland kommer det en sanddyn som ter sig obestigbar, men på något sätt lyckas man ta sig genom den ändå. Ibland kommer en sandstorm och havererar hela ens projekt – då får man gå tillbaka till ruta ett och prova igen. Ibland kommer nån och tror sig kunna ta ens boll – dom får smaka helveteseld, för en entreprenör tar ingen skit. Och precis som pillerbaggen drivs också entreprenören av en djup överlevnadsinstinkt – utan entreprenören dör ju idén. Utan idén dör entreprenören.

    Som entreprenör har du alltid bajsbollen på din planhalva. Se till att hålla den i rullning.

  • Ett steg närmare 1984

    När vi gick till val för några månader sedan stod en sak smärtsamt klar: oavsett vilken regering vi fick skulle dess justitieminister vara någon som drev på hårdare linjer än vad svenska folket egentligen ville. Ett asshole, om man ska tala klarspråk. Bodström (s) var tidigare en av de som drev på hårdast kring datalagringsdirektivet på EU-nivå, och det är ingen hemlighet att sossarna stöder förslaget.

    Beatrice Ask lyckades väl under förra mandatperioden mest göra sig känd för att vilja bryta mot grundlagen genom att hänga ut misstänkta sexköpare, och den gemensamma reaktionen från övriga Sverige var väl ungefär den här.

    Och trots flera rockader och byten i Reinfeldts regering fick den här människan, som inte har en färdig ekonomiexamen eller än mindre juridikutbildning i ryggen, sitta kvar som högsta ansvarig för vårt lands lagstiftning. Då kanske det blir såhär galet.

    Ask har nu gått ut och ännu tydligare visat att hon representerar övervakningssamhället. Trots att EU-kommissionens expertgrupp tydligt avrått från det, vill Ask att uppgifter lagras kring var personer befinner sig när de kommunicerar med varandra. Integritetskränkande är bara första bokstaven i förnamnet.

    Jag kan ha viss förståelse för andemeningen i lagförslaget, som ju åtminstone på ytan är att kunna göra det lättare att spåra organiserade brottslingar och terrorister. Själva innehållet sparas inte, så syftet är bara att kunna etablera kommunikationsmönster, t.ex. mellan medlemmar i en terrorcell. Men Beatrice Ask, hon som inte har någon juridisk utbildning ni vet, vill alltså gå längre än så. Hårda nypor.

    Och frågan är var det stannar.

    För uppgifter från inom justitiedepartementet som läckte ut för ett tag sen visade att man förbereder ett förslag som ska göra det möjligt för Polisen att begära ut ip-adresser även för mindre allvarliga brott. Bra när det gäller förtal och upphovsrättsbrott kanske, men jag tror bara att det leder till att ännu fler väljer att surfa anonymt. Anonymiseringstjänsterna var svaret på en hårdare lagstiftning kring skitbrottet fildelning, men öppnade också en ny dörr för hemlighetsmakeri bedragare, pedofiler och andra organiserade brottslingar.

    Det gick snett helt enkelt. Och en vettig människa förstår att man inte släcker en brasa genom att hälla på bensin. Det är dock precis det Ask vill göra, för snart är vi tillbaka till att skicka brev till varandra. De skyddas ju – åtminstone än så länge – av grundlagen.

  • Sveriges Annonsörer sågar sociala medier

    En artikel i dagens pappersupplaga av Dagens Industri har krigsrubriken

    ”Annonsörerna förblindade av sociala medier”

    Det är intresseorganisationen Sveriges Annonsörer som gjort en trendspaning kring vilken trend som är viktigast att ta till sig inom marknadskommunikation just nu. 157 av cirka 500 medlemsföretag svarade på undersökningen, och 62 % ansåg att sociala medier var värda mest uppmärksamhet. 42 stycken, eller 27 %, angav också att de kommer behöva anställa en kommunikatör för sociala medier under de kommande två åren.

    Det är förstås glädjande nyheter att så många företag börjar inse värdet av kommunikation på nätet, och jag hoppas åtminstone de flesta av dem också förstår att det handlar om just kommunikation, och inte det megafondopade monologtänk som många förknippar med traditionell marknadsföring.

    Nu finns det förstås fläckar även på den här solen. Stora delar av artikeln ger utrymme för Sveriges Annonsörers VD Anders Ericson att spy galla över sociala medier och hur uttjatat fenomenet är. Ericson menar, till skillnad från 62 % av de medlemmar han företräder, att det inte alls finns något behov av ytterligare konsulter. Marknadsföring i sociala medier är enligt honom en ”modenyck” som snart dör ut.

    I en sak har Ericson rätt, och det är att det fortfarande finns en kvantifierings- och ROI-relaterad problematik som dröjer kvar i begreppet, men frågan är hur relevant den problematiken egentligen är. Att kommunicera med sina kunder är idag såpass viktigt att ett misslyckande på det området kan vara katastrofalt för ett företag. Exemplen är otaliga.

    Vad är ROI på ett Twitterkonto? Omöjligt att mäta eftersom kontot i sig inte drar in några pengar.Vad är ROI på ett par byxor? Omöjligt att mäta eftersom byxorna i sig inte drar in några pengar, men du ser ut som en clown om du inte investerar i ett par. Fördelarna är mjuka i form av stärkt varumärke, högre nöjdkundandel, färre stämningar för sexuellt ofredande osv. Samma fördelar som nås av traditionell annonsering, så en liten sten i glashuset är det allt.

    Anders Ericson säger också till Dagens Industri att

    ”Det är inte svårare att jobba med sociala medier än att twittra, facebooka eller blogga privat.”

    Jag tror att företag som Kiva, Wal-Mart och General Motors kanske har ett och annat att säga om den saken, och några hundratusen företag med en social media-policy kanske inte håller med fullt ut.

    Skälet till att Ericson går hårt åt sociala medier är förstås att Sveriges Annonsörer, likt IFPI och den musikindustri de representerar, är en smula oroliga för att de ska tappa kontrollen över sin bransch. Internet har gjort det löjligt lätt för företag att jämföra och utvärdera annons-, media- och webbyråer. Pressen ligger på dessa att leverera, och när den individuella annonsörens makt ökar, behöver man då en branschorganisation vars makt ligger i det kollektiva?

    Framgångsrika annonser och kampanjer kan skapas på en grötbudget (2) (3) vilket inte bara släpper in nya, mindre aktörer på marknaden, utan också gör det möjligt för kunderna att allokera kapital på ett mycket friare sätt. Det leder inte bara till mer effektiv marknadsföring i och med att man frigör kapital för splittester och liknande, utan även till att digital marknadsföring och marknadsföring inom social media utvecklas darwinistiskt (fungerar det får det vara kvar, fungerar det inte är det borta nästa gång). Jag tycker att det är något positivt, och något som gynnar marknadsföringen som helhet.

    Det är fullt förståeligt att Anders Ericson vill värna den gamla värld han tillhör, men frågan är om han inte skulle tjäna mer på att lätta ankar och styra sin organisation mot Nya Världen istället. Speciellt som de annonserande företag han representerar har allt att tjäna på en sådan resa.

  • Livet i brottstycken

    Okej, nu lämnar jag valet och rasisterna för en stund, trots att det egentligen finns mycket mer att säga. Men hur jävla hemskt det än är att nationalsocialister kommit in i min riksdag, så fortsätter livet.

    Turligt nog regnar det ute, så jag har en ursäkt för att inte göra alltför många knop idag. För de som inte vet ska jag springa Tjurruset den 16e oktober, och hårdträningen är i full gång. Igår skulle milen tämjas i ett av Faluns många terrängspår, men självklart lyckades jag springa fel och fick svettas i sex extra kilometer. Det känns idag kan jag säga.

    I Koppargruvan har det tagit rejäl fart igen efter relativ stiltje i augusti. Ordrarna rullar in, och framför allt ökar snittvärdet hela tiden vilket kan ses som ett tecken på att folk nu vågar köpa för större summor. De återkommande kunderna är också många, och en del av uppsvinget kommer möjligtvis från att jag har arbetat på produktbeskrivningarna.

    Mitt företag har nu officiellt bytt namn. Teampark Dalarna kändes inte så rätt när jag inte längre hade en teampark att erbjuda, och att smacka in Dalarna i namnet är att smacka in en underförstådd geografisk begränsning. Nytt namn är Grenfeldt GFD, men inriktningen mot content providing, e-handel och uppstartshjälp för mindre företag är förstås densamma.

    I höstens projekt ligger jag lite efter i artikelpubliceringen, men sidan har nu med hjälp av relativt lite SEO tagit sig från 47 till 10 plats i sökresultaten. Besökarantalet har fördubblats från 148 till +300, men håller den senaste veckans trend i sig är jag i praktiken redan uppe över 500. AdWords var inte särskilt lyckat, nischen är mycket dyr, men en del besökare har den självklart genererat.

    På börsfronten intet nytt. Jag ligger kvar i Sampo och Frontline, utöver mina onoterade innehav. Hittills har ingen dipp kommit, men inte heller någon uppgång att tala om, så jag är trygg i all min likviditet. Har fått upp ögonen för ett otroligt stabilt amerikanskt företag, samt en kanadensisk högutdelare (nej, inte en trust) och lär återkomma med analyser av dem. Kan även tipsa om att Fortum nu sportar en direktavkastning på +5%, och EON +7%.

    Och det var nog allt för den här gången.

  • Svart söndag

    Det gick som det gick igår. I SD-bunkern ute på Gärdet i Stockholm fick Jimmie Åkesson ta emot publikens jubel och huliganbröl, medan de allra flesta av oss nog inte riktigt kunde greppa situationen. Inget block fick egen majoritet, och Sverigedemokraterna blev vågmästare.

    Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval med bara drygt 30% av rösterna, mindre än en procentenhet skiljde dem från Moderaterna. Det är förstås ett kvitto på att svenska folket har sett att (m) kan bedriva en ansvarsfull politik även i kristider. Arbetslinjen har vunnit gehör och Reinfeldt, Borg och Bildt är alla på topp5-listan över politiker med starkast varumärke.

    Sossarna däremot, har genom att alliera sig med (v) och (mp) sänkt sig själva. De väljare som traditionellt har pendlat mellan (s) och (m) har gått till (m) eftersom de inte vill ha Vänsterpartiet eller dess ledare i någon form av maktposition. Den gamla sossekåren, LO-medlemmarna och människorna ute på bruk och verk, har nog kanske inte haft så mycket mot Lars Ohly som Maria Wetterstrand. Det gamla gardet skiter i miljön och är oroliga för vad en trädkramare i maktposition kan ställa till med, och jag tror att blocket som helhet tappade pga det.

    I Skåne och Blekinge fick Sverigedemokraterna kring 10% av rösterna. Vansinnigt. Men som Jardenberg skriver är det viktigt att komma ihåg att 90% faktiskt inte röstade på SD, och dessa 90% skäms förmodligen idag.

    Samtidigt ska man ta Sverigedemokraternas entré i Rosenbads finrum på allvar. Man ska ta det som ett totalt misslyckande för svensk invandrings-, integrations-, jobb- och utbildningspolitik. För de som röstade SD är till stor del män(niskor) med låg utbildning och halvkassa jobb, som bor i områden med låg andel invandrare. Alltså grundar sig deras röster förmodligen på lika delar missnöje och okunskap. Och sådant löses lämpligtvis med förbättringar inom just invandrings-, integrations-, jobb- och utbildningspolitiken.

    Hur Alliansen löser regeringsformen nu återstår att se. Man har sträckt ut en hand till (mp) som jag hoppas att de tar. Självklart ska de få mycket tillbaka för att hjälpa de blå partierna, men att de bör göra det är det nog många som tycker även inom de egna leden.

    Hursom, är den parlamentariska situationen så osäker att jag inte tänker sitta och spekulera om den. Istället bör vi fokusera på vad vi kan göra på ett privat plan för att se till att mandatperioden med rasister i vår riksdag bara var en kort och olycklig parentes i vår historia.

    De flesta säger att det är fel att säga upp bekantskapen med de som röstade på SD, att det är bättre att försöka föra en dialog med dem och övertyga dem om att de har fel. Problemet med det är som jag har skrivit tidigare att dialogen snarare är två monologer som förs på olika plan. Precis som i partiledardebatterna vi sett är det väldigt få som faktiskt lyssnar på sin motståndare, hellre än att bara basunera ut budskap till sina väljare. Så förs i mina ögon också debatten med och mot SD-anhängare just nu. De förklarar varför de känner sig otrygga och oförstådda på ett personligt plan (exempel här), vi klappar dem på huvudet och säger att men lilla gubben, statistiskt sett är det ju inte alls många som är otrygga och oförstådda.

    För det första anser jag att vi måste satsa mer på utbildning, mig veterligen lär man inte ut kritiskt tänkande och källkritik förrän i gymnasiet, och de 36% av barnen till lågutbildade föräldrar som aldrig får gymnasiebehörighet lär sig förmodligen aldrig att man måste kontrollera källorna till vad som påstås. För det andra måste vi försöka ta den här diskussionen på samma plan. SD älskar när de får kalla andra för PK-töntar, vi älskar att kunna motbevisa partiets luftsiffror gång på gång. Men det löser inget.

    För det tredje tycker åtminstone jag att det är mycket viktigt att vi faktiskt vänder SD ryggen. Det kan kanske låta paradoxalt, men medan vi för den här dialogen med dem måste vi visa att vi aldrig någonsin accepterar den här typen av rasism förklädd till politik. Vi får inte vika oss en millimeter, och varje person som bryr sig lika mycket som jag måste stå upp och ta fajten varje gång någon säger något främlingsfientligt i fikarummet, varje gång man ser någon diskrimineras eller särbehandlas, varje gång något SD-troll sitter och skriver om bluffstatistik i något forum på nätet.

    Själv hoppas jag på en positiv utveckling trots katastrofen igår. För jag struntar i om du är röd, blå eller grön, sålänge du inte är brun. Och jag hoppas att fler kan tänka så och lägga sina motsättningar åt sidan och hjälpas åt för att mota en gemensam fiende i dörren. Det vore trevligt om det kunde bli så, men vi får se.