Jonas Grenfeldt

Kategori: Allmänt

  • En odyssé i rotfrukt

    Det har skördats framgångar i det Grenfeldtska hemmet. Framgångar i form av potatis. Jag har tidigare snuddat vid det här med odling som ett fantastiskt sätt att få tillbaka på en investering, och eftersom jag försöker leva som jag lär tog jag i våras beslutet att utnyttja vår sorgliga lilla rabatt till något annat än en fristad för ogräs.

    Sagt och gjort, jag rotade fram spaden och började vända jord, rensa bort en miljon rötter ner till en meters djup och allmänt luckra upp hela klabbet. För att slippa få in så förbannat mycket rötter från gräsmattan promenerade jag förbi en byggarbetsplats och råkade visst få med mig några gamla tegelpannor de slängt i en container. Dessa sattes upp som barriär och har faktiskt fungerat som förväntat. Tjejen, som förhåller sig något reserverat till det här med matodling (men gärna äter resultatet), fick en liten ruta med lullull på.

    Sedan var det dags att sätta lite potäter. Varför potäter? Dels för att tjejen lagt veto mot allt som växer ovan jord då det ränner både kissande katter och kissande tonåringar här på nätterna, dels för att potatis är bra på att hålla ogräset nere. Valet föll på en sort med rött skal som heter Naturo. Den skulle tydligen ha goda chanser mot både röta och skorv, men den största anledning till att den valdes var att allt annat var slut uppe på Plantagen.

    Klumparna åkte i jorden och tyvärr kom inte alla upp av någon anledning. Någon som är bättre på potatisodling kanske kan förklara varför? Men skit samma, för nio av tolv gick det iaf bra.

    Så under sommaren har jag vattnat och kupat plantorna efter bästa förmåga och nu har det alltså skördats. Då mitt tålamod som ni vet är något av en bristvara ibland orkade jag inte ta bara de stora knölarna och lämna de små på tillväxt, så hela rubbet åkte med upp. Per planta var det kanske 5-7 stora klumpar och lika många småttingar. Riktigt fina och goda saker om jag får säga det själv, som avnjöts tillsammans med fisk igår och ska avnjutas tillsammans med falukorv idag. Gourmet på min ära, gourmet.

    Nästa år blir det andra bullar i rabatten. Vi promenerade nämligen förbi ett stort fält här om dagen och jag råkade visst få med mig lite vetekorn därifrån. Utöver det blir det lök för hela slanten: vitlök, rödlök och schalottenlök. Det om det.

  • Sen då?

    Om ett par veckor är det terminsstart igen. Efter den här terminen kommer jag att ha en högskoleexamen i Entreprenörskap och innovationsteknik med inriktning på entreprenöriellt företagande, som det så vackert heter. Räknar man med de extrakurser jag läst kommer jag att ha 165 hp.

    Men vad är det värt?

    Egentligen?

    På mitt papper kommer det ju faktiskt att stå högskoleexamen, inte kandidatexamen eller Master’s degree. Och mitt papper kommer att ha Högskolan Dalarnas logga i hörnet, inte KTHs, Chalmers, Lunds eller Handels. Så vad är det då värt? Inte mycket inbillar jag mig.

    Enligt rykte finns det bemanningsföretag och rekryterare där ute som per automatik sållar bort alla som inte kommer från någon av ovanstående skolor. Inte ens Uppsala får vara med, högrankande Umeå ska vi inte tala om och en högskoleexamen från Högskolan Dalarna (som hamnar på en föga smickrande 19e plats av 30 i Handelskammarens högskoleranking) är nog värd ungefär lika mycket eller något mindre än pappret den är skriven på.

    Men vad ska de göra? Tiderna är inte de bästa, och får man tvåtusen ansökningar till en tjänst kan man inte ta in alla på intervju för att se om det finns något outbildat guldkorn bland de 1800 som inte har en Master’s från Lund. Kanske kunde man göra som Stenbeck, dela upp högen i två delar och slänga den ena med motiveringen att ”för att jobba för mig måste man ha tur också”.

    Förr, när våra föräldrar var unga, var en universitetsutbildning i princip detsamma som jobbgaranti. Akademiker var eliten. Idag är värdet av en utbildning så devalverat att man måste ha en högskoleexamen för att ha en chans att få bli assistent.

    Så vad har jag egentligen för möjligheter när jag i januari avslutar en två-årig högskoleutbildning med höga betyg och 100.000 i studieskuld? Om vi ska vara ärliga, menar jag.

    Mitt företag går visserligen plus, men intäkterna är långt ifrån något jag kan leva på. Det har varit en resa i sig, som inneburit att jag svängt av från en affärsidé som är beroende av Falu Kommun, till att skriva och producera digitalt innehåll. Det är en verksamhet med små utgifter (utöver min tid), men till en början också små inkomster: i januari är jag tvungen att ha ett jobb, vilket för oss tillbaka till ruta ett.

    Vad är min utbildning värd?

    Den som lever får se.

  • Israel nya Sydafrika?

    Dags för historielektion.

    År 1647 förliste det holländska handelsfartyget Nieuewe Haarlem utanför Godahoppsudden vid Afrikas södra spets. Bara hälften av besättningsmännen tog sig i land, de andra drog ner i djupet. Förlisningar kring den notoriskt farliga Godahoppsudden var inte ovanliga, men det som gjorde denna förlisning unik var att överlevarna de facto blev Sydafrikas första kolonister.

    De skeppsbrutna plockades snart upp, och 1652 grundades den första riktiga kolonin av anställda vid Holländska ostindiska kompaniet. I lite drygt hundra år stod Sydafrika under holländsk kontroll och boerna (holländska för bönderna) levde ett hårt liv med karga jordar och ständiga krig mot lokala stammar. 1770 tog Storbritannien kontrollen över det då strategiskt viktiga området, och gav alla som ville en jordlott i Kapprovinsen. Detta erbjudande föll i god jord och i början av 1800-talet förstärktes boerpopulationen med 5000 brittiska familjer.

    Länge brydde sig Storbritannien inte särskilt mycket om Sydafrika, men från mitten av 1800-talet började konflikter uppstå mellan britterna och de nu mentalt självständiga boerna kring diamant- och guldfyndigheter. Boerna hade efter flera hundra år i det ogästvänliga landet slutat lita på både infödingar och européer, och betraktade nu sig själva som ett enskilt folk, utvalt av Gud att kolonisera och äga Sydafrika. Hårt sattes mot hårt. Boerna bedrev framgångsrik gerillakrigföring ända  till britterna började sätta sympatisörer och gerillamedlemmar i koncentrationsläger och deras gårdar i brand. Sammanlagt dog ca 26000 kvinnor och barn i lägren, en tiondel av boerrepublikernas totala befolkning. 1902 kapitulerade man och 1910 bildades officiellt den Sydafrikanska unionen som löd under Storbritannien.

    De vita styrde sedan Sydafrika och de svarta användes som arbetskraft i gruvor och fabriker. Detta system ”fungerade” i nästan 50 år, men efter andra världskrigets slut hördes allt högre svarta röster tala om jämlikhet och frihet. Detta fick 1950 parlamentet att anta två lagar som kom att lägga grunden till apartheid (afrikaans för åtskillnad). Den första lagen slog fast att det fanns tre raser: vita, svarta och färgade. Den andra slog fast att dessa inte kunde få bo, leva, studera eller arbeta tillsammans.

    I nordöstra Sydafrika bildades tio stycken områden, ”homelands”, till vilka miljoner svarta tvångsförflyttades. Ghetton revs till marken och ersattes av nybyggda ”vita” kvarter. Tanken var att de fortfarande skulle jobba åt de vita i fabrikerna, men ge upp sitt sydafrikanska medborgarskap till förmån för ett nytt i sina respektive provinser. På så vis skulle de vita kunna utnyttja arbetskraften utan att behöva ta något ansvar för de svartas utbildning, hälsa, försörjning eller boende. Svarta skulle också tvingas bära pass vid alla tidpunkter, att inte göra det kunde bestraffas med fängelse.

    Som ett svar på passlagarna bildades flera svarta medborgarrättsorganisationer, varav den kanske mest kända är Nelson Mandelas ANC. Under de kommande decennierna hårdnade konflikten med bland annat massakern vid Sharpeville, massarrester och över 250 mord utförda av paramilitära grupper på regeringens order. Tillslut blev situationen ohållbar och 1993 avskaffades så apartheid i Sydafrika.

    Det om det. Många hävdar att det som nu för tiden sker i Israel är en är en modern form av apartheid. Jag håller faktiskt med, och jag ska förklara varför.

    Om vi först och främst bortser från de religiösa fordringar på området kring Jerusalem (Kaanans land osv) som alla parter har och bara fokuserar på rena fakta så uppstår en del intressanta likheter mellan Sydafrika och Israel:

    • En ”ursprungsbefolkning” (svarta/palestinier) levde ett tag sida vid sida och i relativ fred med ”kolonisatörerna” (boerna/ israelerna).
    • Båda konflikterna har sin grund i åsikter kring nationalstatlig äganderätt.
    • Både boer och judar hade i närtid utsatts för omänskligt förtryck som utplånade stora delar av deras befolkning (i boerkrigen och andra världskriget).
    • Ursprungsbefolkningen ansåg sig dåligt behandlad och bildade organisationer som skulle verka för deras frihet och rättigheter (PLO och ANC mfl.).
    • Båda ursprungsbefolkningarna tilldelades speciella områden (homelands resp. Gaza, Golan och Västbanken) inom det koloniserade/ockuperade territoriet där de fick/får bo baserat på hudfärg i ena fallet och religion/etnicitet i det andra. Alla dessa områden var/är resursfattiga. Medlemmar ur båda ursprungsbefolkningarna har fördrivits från sina hem i samband med detta.
    • För att ta sig från sitt tilldelade område till arbetsplatser och dylikt i den koloniserande/ockuperande staten krävs pass/måste man passera genom väggspärrar.
    • Övergrepp mot ursprungsbefolkningen förekom/mer.
    • Både den israeliska regeringen och det sydafrikanska parlamentet har upprepade gånger ignorerat krav och kritik från FN.

    Det låter kanske magstarkt att anklaga Israel för apartheid, men ser man till definitionen av ordet som är systematisk och politisk åtskillnad av folkgrupper, är det inte lika svårt att dra parallellen. Ser man till mönstret är det i mina ögon inte ett dugg förvånande att Israel nu är ute och kapar fartyg i farvatten som man inte äger utan i själva verket ockuperar, och tydligen är det värt ganska mycket att hålla delar av befolkningen i fattigdom. En intressant sak var att man snabbt insåg att vanlig propaganda inte längre fungerar och snabbt slängde sig på YouTube med lite live action footage.

    Man kan ifrågasätta värdet av att förvandla en humanitär insats till en pr-aktion, det kan man. Det är ju inte första gången Dror Feiel är igång till exempel. Och man kan verkligen ifrågasätta motivet/intelligensen bakom att börja spöa israeliska beväpnade soldater som repellerar ner på däck, det kan man. Och man kan också ifrågasätta hur Israel har mage att påstå att skälet till att man skjuter ner folk är för att man blev överraskad av att de attackerade israeliska beväpnade soldater som repellerade ner på däck, att man inte hade räknat med det scenariot liksom. Det kan man.

    Men det är såhär. Israel har rätt att existera, självklart. Precis som Sydafrika har rätt att existera. Precis som Palestina har rätt att existera. Men Israel har inte rätt att utöva statligt våld mot en ockuperad befolkning, oavsett vad som hände för 65 år sedan. Terrorism är resultatet av förtryck, ingen spänner på sig ett bombbälte för att det är så jävla kul. Och vad vi har nu är alltså en kärnvapenbestyckad regional supermakt som isolerar sig alltmer mot omvärlden samtidigt som den bryter mot mänskliga rättigheter i ett rasande tempo.

    Tyvärr. Det började ju så bra.

  • Det verkliga värdet av ekosystemtjänster

    I dagens pappersnummer av DI blev jag glatt överraskad av att se en helsida dedikerad till något så fint som ekosystemtjänster. Speciellt Sveaskog och Akzo Nobel togs fram som två företag som ligger i framkant, Sveaskog för att man experimenterar med att försöka optimera skogens koldioxidupptag, Akzo för att man försöker räkna ut det verkliga värdet av ekosystemtjänster.

    En ekosystemtjänst är något vi tar för givet, men som har en stor ekonomisk betydelse för oss eftersom vi slipper göra det själva. Ett exempel kan vara en myr som renar vårt dricksvatten, ett annat kan vara träd och gräs som fungerar som erosionskydd i slänten ovanför vårt hus.

    Nu tänker jag förekomma Akzo Nobel lite här, för det har nämligen gjorts beräkningar på dessa värden tidigare. Under min sejour på Gotland läste jag en kurs i hållbar utveckling som leddes av den lika engagerande som kunniga Patrik Rönnbäck. Där togs bland annat det här med ekosystemtjänster upp, och delad kunskap är ju dubbel kunskap så here goes.

    När man tänker på ekosystemtjänster så tänker man ofta på stora globala grejer som att rent, friskt regn gör att vi slipper vattna våra åkrar. Då kan det vara lätt att glömma en så ”liten” grej som pollinering. 90% av världens växter, och över 70% av våra grödor, är beroende av insekter för pollinering. Vi vet att bin håller på och massdör över hela världen, det är konstaterade fakta. Vad vi inte riktigt vet är varför, men teorier om ogräsmedel, global uppvärmning, kvalster, svamp och stress verkar vara vanligast. Kanske är det en kombination, kanske har det olika orsaker på olika platser.

    Konsekvensen blir att de växter som bina förr kunde pollinera nu måste pollineras av människor. Enorma äppelodlingar måste penslas för hand när bina har försvunnit. Och tiden som en människa måste spendera på att pensla ett äppelträd är tid hon kunde gjort något annat med. Typisk ekosystemstjänsttid. Värdet? Svårmätt. Vad man har räknat ut är att ett blåbärsbi skapar värden för ca $75 på ett år. Ett enda bi.

    Ett mer konkret exempel är kustskydd. I stora delar av sydostasien skyddas kustremsorna av mangroveskog. Tyvärr struntar man i värdet av denna ekosystemtjänst – skogen står ju bara där i vattnet och luktar äckel päckel, och hugger ner den för att beredda plats för räkodlingar. Något ljushuvud kom nämligen på att det är enklare att odla räkor än att fiska dem.

    Men räkodlingar är smutsiga saker. Först hugger man ner mangroveskogen. Sedan måste man hålla bassängerna fyllda med det som räkor älskar mest, nämligen saltvatten. Annars dör de ju. Problemet är att vattnet dunstar, men det gör inte saltet som stannar kvar i jorden och gör den obrukbar för till exempel jordbruk. Räkor är också otroligt känsliga små krabater som behöver mycket mediciner och antibiotika för att inte bli sjuka i bassängerna som efter ett tag mest liknar små bajspölar. Lösningen blir att hugga ner lite mer skog, göra en ny bassäng och låta saltet och medicinerna ligga kvar i marken medan räkorna får ett nytt hem att plaska i. Och så fortsätter det.
    Hanteringen är så smutsig att räkor ligger på WWFs röda lista.

    I Orissa, Indien, slog en supercyklon till 1999, ni kanske minns den. Enorma tidvattenvågor och vindar över 70 m/s dödade 10.000 människor och 500.000 boskapsdjur. Totalt förstördes 2 mijoner hus och 1.8 miljoner hektar jordbruksmark ödelades. En jävla katastrof helt enkelt.

    Bara 50% av den mangroveskog som fanns 1950 fanns kvar 1999, resten hade huggits ner. Uträkningar visade att om all skog funnits på plats när cyklonen kom hade förmodligen så lite som 800 människor mist livet. Hade å andra sidan all mangrove varit nedhuggen hade över 15.000 människor dött. Man kom också fram till att varje hektar mangroveskog som faktiskt stod på plats när cyklonen kom, förhindrade skador till ett värde av $43.000.

    Och nu till det sjuka. Att bygga en barriär i betong eller sten, vilket är det första som de flesta tänker på, kostar ca $75.000 per hektar. Att återplantera 1 hektar mangroveskog kostar $100. Och där har ni värdet av ekosystemtjänster, inte bara i kronor och ören utan i liv.

    Jag skulle kunna skriva vidare om hur det går åt 7.000 liter rent dricksvatten för att producera 100 gram nötkött, eller hur 550 liter går åt till en enda limpa, men ni fattar poängen. Vi kan inte ta naturen för given, pengar löser inte allt och vi kan inte ersätta skog med betong. Åtminstone inte i all evighet.