Blogg

  • Vi tröttnar inte. Men kanske borde vi.

    Håll i er för här kommer en rant om hur det känns att vara företagare i årets valrörelse.

    Jag kommer att utelämna Vänsterpartiet för vi vet alla var de står i såna här frågor och det är Socialdemokraterna som, som Sveriges största parti, också står för det i mina ögon största sveket mot svenska företagare. Vänsterpartiet är i alla fall ärligt. De gillar inte min världsbild, jag gillar inte deras (även om jag röstade på dem i min ungdom!) och det är ok för man får tycka olika.

    Men sossarna (har röstat på dem med!). Sossar träffas och pratar gärna, och det kan ta ganska lång tid innan man inser att det mest bara är för att de ska kunna säga att ”jag har minsann varit ute hos företagen”, och inte för att de på något sätt bryr sig. För när vi träffats så har jag sagt ungefär såhär:

    Jag gör mitt bästa för att behandla min personal med den respekt och de förmåner de förtjänar, att ge dem förutsättningarna att växa i sina roller. Jag vill göra vinst, absolut. Och ju bättre vi alla mår desto bättre tror jag att vi jobbar (därav t.ex. vårt system med pauspoäng). Jag förstår att de är i beroendeställning till mig, men de förstår också att jag är i beroendeställning till dem. Vi jobbar tillsammans. Hela poängen med en organisation, ju, är att en och en kan bli tre. Vi är bättre tillsammans än var och en för sig.

    Och de hör mig, men de lyssnar inte. För problemet är att Socialdemokraterna inte ser samma ”tillsammans” som jag. För dem är det de anställda som är ”tillsammans”. Vi arbetsgivare får inte plats i deras gemenskap. Och jag förstår det inte. Jag kan faktiskt inte för mitt liv förstå hur man så aktivt väljer att ignorera den ena parten i en anställning. Hur man blir så förblindad av sin ideologi att man inte inser risken en företagare tar när den blir arbetsgivare. Hur man är så principstyv att man på allvar verkar tycka att höjda avgifter på att anställa kan stimulera fram fler anställningar.

    Jag vet företagare som fått välja mellan att lägga ner sitt företag och börja om utan vissa anställda som de inte kunnat säga upp pga LAS (trots misskött jobb, hot på arbetsplatsen och andra riktigt allvarliga saker), och att lägga ner helt. De uppmanas att anställa, men behöver de krympa kostymen så har de både lag och fack emot sig.

    Och det här är den socialdemokratiska politik som ska ge fler jobb:

    – Man vill höja arbetsgivaravgifterna för unga och fördyra anställningar
    – Man vill höja restaurangmomsen
    – Man vill ta bort undantaget från turordningsreglerna för småföretag
    – Man vill försvåra för vård- och utbildningsföretag att gå med vinst
    – Man vill halvera RUT-avdraget

    Det man vill ge till företagen i form av innovationsstöd, klimatinitiativ mm (och sen när blev staten bra på att driva företag?) är en bråkdel, en droppe i havet, jämfört med de miljarder man får in. Newsflash Löfven: jag behöver inte era pengar. Vill inte ha dem. Däremot vill jag ha de pengar jag gjort mig förtjänt av i mitt företag (och självklart betalar jag mer än gärna en del av dem till välfärden varje månad men det är mina pengar från början – inte statens).

    Under tiden växer mitt lilla företag vidare, men det är inte tack vare statliga incitament, utan trots dem. Och kanske är det det som är problemet. Vi företagare kämpar på genom politiska minfält och över de hinder som läggs ut framför oss. Vi klagar visserligen ibland, men de enda som verkligen lyssnar är de som redan håller med. Så vi gnetar vidare, ibland med lön, ibland utan, och alltid med den där klumpen i magen som kommer med ansvar för anställda, för den egna familjen, för Skatteverket, för att kunna sätta mat på bordet. Vi tröttnar inte.

    Men kanske borde vi.

  • Skillnaden mellan offentlig och privat verksamhet

    Skillnaden mellan offentlig och privat verksamhet kan enkelt beskrivas såhär:

    Offentlig verksamhet – shit happens

    I offentlig verksamhet kan du åka till Cannes och köpa, säg, en klänning som du drar av som restaurangrepresentation genom att ta klänningskvittot och skriva dit ett dricksbelopp på det. Du kan också köpa crémant och delikatesser som du drar av utan att ha kvitto, och få igenom att du hyrt en bil i 10 dagar fast affärsbesöket bara vara 4 dagar långt.

    Du handlar med skattepengar, eller kort och gott andras pengar.

    När detta sedan uppdagas kan du säga att det har skett misstag, att det var mycket tråkigt och att du ska jobba för att det inte ska hända igen.

    Privat verksamhet – sayonara

    I privat verksamhet kan du också åka till Cannes och köpa, säg, en klänning som du drar av som restaurangrepresentation genom att ta klänningskvittot och skriva dit ett dricksbelopp på det. Du kan också köpa crémant och delikatesser som du drar av utan att ha kvitto, och få igenom att du hyrt en bil i 10 dagar fast affärsbesöket bara vara 4 dagar långt.

    Du handlar med företagets pengar.

    När detta sedan uppdagas väntar rättegång för trolöshet mot huvudman och återbetalningsskyldighet om du är anställd, alternativt grovt bokföringsbrott och näringsförbud om du är ägare.

    Accountability

    Accountability är ett himla fint ord som inte riktigt låter sig översättas från engelskan. Att härleda en handling till en person, att kunna ställa någon till svars, att man kort och gott ta sitt ansvar.

    Det är när det inte finns någon accountability som vi får finanskriser och kommunmygel. Där misstag dyker upp från tomma intet och det var ju tråkigt och vi ska göra vårt bästa…

    Som företagare har man alltid, oavsett vem som gjort vad, full accountability. Det är mig du ska prata med när något gått snett och jag kommer att ta mitt ansvar och fixa det – inte lägga på luren som Mats Andersson.

    Så förlåt mig om jag ibland har lite svårt för det kommunala.

  • Expressen och den så kallade förintelsen

    Årsminne av Kristallnatten. Nazister marscherar i Sverige till stöd för nazister i Europa. En av tio svenskar går från ord till handling och säger sig komma rösta på ett rasistiskt parti. Vi lär oss fan aldrig. Om det är något vi kan lära oss av historien, så är det att vi aldrig lär oss av historien. Det är därför den upprepar sig.

    Värst är förstås Expressen. Nazister kallas för högerdemonstranter, motdemonstranter som trotsat ösregn för att visa att nazism faktiskt inte är okej på vår huvudstads gator benämns ”vänsterextrema”. Förintelsen förminskas ner till ”den så kallade Förintelsen”, och de 1000 synagogor och 7500 judiska butiker som förstördes blir plötsligt ”några juvelerarbutiker”.

    Men vi har den media vi förtjänar. Var sjätte svensk läser Expressen dagligen enligt deras egna siffror. Tidningen gör någonstans mellan 40 och 100 miljoner kronor i vinst per år, pengar från såväl läsare som annonsörer. På många sätt är det ett mycket hälsosamt företag. Ja, inte moraliskt då, men fanns det ingen efterfrågan så fanns det ingen upplaga. Vi vill ha det här.

    Och jag undrar varför vi vill ha det. Varför vi så gärna vill läsa om andra människors liv och – vanligtvis – olycka. Varför vi vill skrämma upp oss själva med CHOCK, SKRÄCK, RYSSAR, EXTRA, SUPER och allt annat som POLISEN MISSTÄNKER. Vad är det för jävla fel på oss?

    Disclaimer: För tydlighetens skull tycker jag lika illa om Aftonbladet som Expressen.

  • Den viktigaste frågan

    Sitter här och följer utvecklingen kring Högskolan Dalarna och Mehran Mahmoudi som fick ett minst sagt stötande svar från sin kursansvarige lärare Hans-Erik Hellborg. Ni har säkert läst det redan, men Hans-Erik Hellborg som skulle vidarebefordra mailet men istället råkade klicka på svara, skrev ” Kan du hjälpa Mohammed – han kommer nog direkt från Mecka/ mvh he.”

    Mehran postade svaret på Facebook, och bilden har i skrivande stund drygt 2500 delningar. Även media har plockat upp det, och DT har intervjuat Hellborg som förstås ångrar sig. Högskolan Dalarna har agerat snabbt, men jag vet inte om det är tillräckligt att man tar ett allvarligt samtal om det här.

    Till saken hör, tycker åtminstone jag, att Hans-Erik Hellborg också är kommunpolitiker för (c) i Rättvik. Jag har frågat centerpartiet i Dalarna vad de tycker om saken och de skriver att ”Det är absolut inte okej med främlingsfientlighet, vare sig det är i högskolans värld eller någon annanstans.” men har ännu inte svarat på om det är okej i kommunpolitikens värld.

    Som en parentes har jag faktiskt haft Hellborg som lärare, och jag var inte ensam i den klassen om att känna mig mycket arrogant bemött (via just mail), ironiskt nog också anklagad för att gå bakom ryggen på Hellborg via mail och att ”det är säkert roligt att skicka mail om man har tiden därtill” (efter att vi upprepade gånger aldrig fick svar ang orättade tentor eller otydliga instruktioner gick vi vidare till akademichefen).

    Hursom, det är egentligen inte poängen. Frågan vi borde ställa oss är: är det här första och enda gången Hans-Erik Hellborg uttryckt sig rasistiskt i mail ämnade för kollegor?

    Förhoppningsvis är det det. Men är det inte det, så är det djupt olyckligt att Högskolan Dalarna har en organisation där sådant beteende inte bemöts internt.

    //J

  • Manifestation för jobben

    Såg på nyheterna att man hållit en manifestation för jobben i Tranås ikväll. En manifestation för jobben.

    ?

    Man gör det dock av ett skäl: 175 personer får gå från Stiga, ortens största arbetsgivare. En hemsk dag för de 175 och deras familjer, och det här inlägget är verkligen inget försök att frånta dem någonting eller förminska deras situation på något sätt. Verkligen inte.

    Men en manifestation för jobben? Är det verkligen den bästa lösningen? Är det överhuvudtaget en lösning?

    Jag läser om bakgrunden och manifestationen på IF Metalls egen sida. Varslet bottnar i att de italienska ägarna vill ha mer flexibilitet inom koncernen, vilket är italienska för att LAS gör det svårare att hålla en smidig produktionslinje (som ökar och minskar utifrån produktionsbehov) i Sverige än i Italien.

    Facket går i taket och menar att det är dags att företagen tar ett större samhällsansvar, och jag tillåter mig själv att bli provocerad.

    Vad sägs om att man tar ansvar för sig själv istället för att ett företag ska behöva göra det?
    Vad sägs om att samhället tar ett större företagsansvar istället, och skapar förutsättningar som gör att italienska koncerner (ja svenska också för den delen) inte vill flytta ut verksamheten från landet?
    Vad sägs om att  agera, istället för manifestera?

    Men facket rasar hellre vidare:

    – Vi kräver att regeringen vaknar och agerar, vi kräver att det satsas på utbildning i stället för uppsägning, vi kräver att Arbetsförmedlingens regler ändras så att de faktiskt kan motverka arbetslöshet och vi kräver att ersättningen i a-kassan höjs, avslutar Anders Ferbe. *

    Undrar just om något av dessa krav hade räddat de 175 män och kvinnor som fick sina liv förändrade idag.

     

    //J