Hur blev 6 timmar normen?

Normen och normen. 8 timmars arbetsdag är ju såklart normen över stora delar av världen, men överallt där det ifrågasätts så verkar 6 timmar vara alternativet.

Jag har funderat mycket genom åren kring arbetstid och arbetskvalitet på Panang, och testat både arbetstidsförkortning för friskvård, och livsvård istället för friskvård. Och inte vet jag om det inspirerade någon, men innovativa bostadsbolaget Mimer i Västerås införde liknande system med stor framgång.

Senaste tiden har jag dock funderat framför allt på tid och arbetstid. Det har kommit en hel del intressant forskning på ämnet under det senaste året, som bland annat visar att vi upplever att vi arbetar mer och mer trots att vi de facto arbetar mindre än på t.ex. 70-talet sett i antal timmar.

Det här verkar ha två orsaker. Den ena är ganska självklar: vi tar med oss arbete hem, med mail i telefonen suddas gränserna mellan jobb och fritid ut och vi förväntas också vara mer tillgängliga än förut i många yrken.

Den andra orsaken är långt ifrån självklar: teorin är, att eftersom vi tjänar mer per timme idag än på 70-talet, så värderar vi också varje timme högre. En dags sjukledigt påverkar oss ekonomiskt mer än det gjorde förr. Och när vi människor upplever att något är värdefullt, så gör vi också en automatisk koppling till att det är sällsynt eller otillräckligt (tänk tillgång och efterfrågan). Resultatet blir att vi upplever att vi har alltmer ont om tid!

Varför jobbar vi 8 timmar per dag?

I Sverige togs beslutet att införa åtta timmars arbetsdag i augusti 1919 (snart 100-årsjubileum!) men man arbetade på lördagar fram till 1971. Man arbetade alltså 48 timmar i veckan eftersom lördagen var arbetsdag. Det här var i sig ett resultat av en arbetstidsförkortning till 51 timmar i byggbranschen året innan, som i sin tur var resultat av en stark arbetarrörelse. Go arbetarrörelsen.

Backar vi ännu längre bakåt så kan 8-timmarsdagen spåras till Storbritannien 1810, där den Walesiska (och socialistiska) fabriksägaren Robert Owen lyfte frågan 1810 under parollen ”åtta timmars arbete, åtta timmars vila, åtta timmars sömn”. Aha! Det är alltså en smart och slagkraftig indelning av dygnet som verkar ligga bakom de just åtta timmarna.

Varför pratar vi 6-timmars arbetsdag?

Och än idag är det främst arbetarrörelser och socialister som driver vidare krav på arbetstidsförkortning. I Sverige är Vänsterpartiet den drivande kraften politiskt, medan de flesta initiativen på arbetsmarknaden faktiskt har startats av entreprenörer som Magnus på Brath och Jimmy och Gabriel på Background. (Det ska dock sägas att de följts av flera försök från det offentliga också.)

Och resultaten har varit blandade. På Brath verkar det fungera bra, medan det inte gjorde det på Background. Från det offentliga hör man också både för- och nackdelar. Personalen är glad: man upplever mer tid över till annat och stundtals mindre stress över livspusslet, men samtidigt stundtals mer stress kring jobbpusslet. Utbildningar, möten och annat som går utanför att helt enkelt utföra sin kärnverksamhet har varit svåra att klämma in.

En stor utmaning tror jag också är att höja tempot med 20-25 % för att kompensera för tappet i timmar. Man får inte lika mycket gjort på 6 timmar som på 8, om man inte arbetar mer effektivt. Och visst – det finns studier som visar att man är effektiv ca 5 av 8 timmar en arbetsdag, men det innebär inte att vi kan hitta just de tre timmarna och ta bort dem: slösurfande och idleande är ju utspritt över hela arbetsdagen i små portioner här och där.

Och får man bara ut 75 % så mycket som tidigare, är det mycket svårt att som arbetsgivare kunna bibehålla en lönsamhet baserad på att frisknärvaron och personalnöjdheten ökar lite. Det kräver helt enkelt ett mycket mer fokuserat och effektivt arbete när man är på plats: kafferaster och informella samtal i korridorerna kan man glömma, och frågan är hur mycket nöjdare man blir som anställd i slutändan då. Brath som lyckats, hade konceptet från start. Jag tror att det är skälet till deras framgång, att hos dem är det ”såhär vi alltid gjort” och inte ”nu testar vi nåt nytt”.

Mitt case för 7,5-timmars arbetsdag

Okej så vi ser att 6-timmarsdagen har en hel del fördelar, men också en hel del nackdelar. Ser man till BNP och tillväxt så skulle 6-timmarsdagens införande på nationell nivå bli en katastrof som det ser ut idag. Venezuela style.

Mina tankar går istället kring början och slutet på arbetsdagen. Just nu arbetar jag på HelpHero där vi börjar 08.30 på morgonen, och jag har märkt stor skillnad i att slippa stressa till 08 prick. Hela morgonrutinen är betydligt lugnare och trevligare än tidigare!

När jag hämtat barn lite tidigare på dagen under småbarnsåren, har jag också värdesatt möjligheten att sluta 16.30 högt. Den där extra halvtimmen, att slippa trafiken på och lyckas fånga några fler solglimtar under vintermånaderna, har gjort stor skillnad. Arbetsdagen har också känts mycket kortare.

Baserat endast på en djupintervju med mig själv, och knappast statistiskt säkerställt, vill jag alltså hävda att 08.30 – 16.30 skulle kunna vara en arbetsdag som tog bort stora delar av det vi upplever som negativt: att vi måste stressa på morgonen, och missar familjetid på kvällen.

Därtill så behöver jag, och många med mig, sällan en hel timme för lunch. Man har sin matlåda, man mikrar den, man äter den, och efter 20 minuter sitter man och slår ihjäl tid eller går tillbaka till skrivbordet. 30 minuter av lunchen skulle absolut kunna offras för att få gå 30 minuter tidigare.

Summan blir då att arbetsgivaren behöver bjuda på 30 minuter per dag, och gå med på flex i samband med lunch och hemgång. Resultatet av det är troligen betydligt enklare att räkna hem (6,25 %) än 2 timmars arbetstidsförkortning (25 %).

Om det visar sig att det fungerar, så kan vi prova 1 timme. Kan vi bibehålla lönsamheten då, så provar vi 1,5. Jag är absolut med på att vi bör arbeta så kort tid som möjligt av våra liv (även om vi redan idag ligger på futtiga 10 %!). Men att dra ner från 8 till 6 från en vecka till en annan får stora konsekvenser. Onödigt stora. Bättre då, kanske, att ta små steg och utvärdera istället för att testa, misslyckas och konstatera att det ”inte var för oss”?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.