Jonas Grenfeldt

Blogg

  • Om min medverkan i Ekots Lördagsintervju

    Om min medverkan i Ekots Lördagsintervju

    Igår medverkade jag i Ekots Lördagsintervju (lyssna på inslaget här) för att ge småföretagarens perspektiv i ett reportage om den LAS-utredning som nu har lagts framför januaripartierna.

    Utredningen beställdes i april 2019 och blev precis klar. Utredaren har till sin hjälp haft representanter från både arbetsgivar- och fackhåll, samt en representant från Företagarna (disclosure: där jag är aktiv som förtroendevald, jag uttalar mig dock utifrån mitt eget perspektiv).

    Resultatet blev en kalldusch för fack och vänsterpartierna som helt förkastat den och Sjöstedt hotar med att fälla regeringen. C och L är däremot mer nöjda, och allt detta talar ju för att det verkligen är ett förslag som är till arbetsgivarsidans fördel.

    Jag fick nyansera perspektivet med att det här lagförslaget ju
    1) inte blir lag om parterna kan komma överens om liknande villkor som i utredningen
    2) troligen kommer att kunna påverkas rejält av just avtalsrörelsen och dess beslut.

    De som inte berörs av avtalsrörelsen är ju småföretagen som inte är kollektivanslutna, något en merpart av Sveriges småföretagare faktiskt inte är. Det innebär att vi behöver förhålla oss till LAS ner till sista bokstav, och där kan utredningen göra stor skillnad för oss.

    Något som jag tryckte på men inte kom med i intervjun, var att uppsägning av personliga skäl i grund och botten är en trasig lagstiftning. Dels så har arbetsgivaren incitament att undvika den: facket kan överklaga uppsägningen, tvister har kunnat pågå i uppemot två år och under tiden står man där med lönekostnad för någon som troligen inte vill vara på jobbet (och man troligen inte vill ha där). Det hindrar i sin tur att man anställer en ersättare.

    Men dels så har också arbetstagaren incitament att undvika uppsägning av personliga skäl: för det första kan det tolkas negativt i dennes CV när hen sedan söker nästa jobb, och för det andra så förlängs karensperioden markant. Båda parter tjänar alltså egentligen på att runda lagen genom att istället ange arbetsbrist som skäl, och sedan gå vidare i sina respektive liv!

    Motargumentet/frågan är ”men kan inte utredningens förslag göra att färre vågar säga ifrån och stå upp mot sin arbetsgivare?”. Kanske, jag vet faktiskt inte och hoppas sannerligen inte det. Men det är också min tro att personer redan idag sägs upp på grund av påhittad arbetsbrist även om det i grunden beror på att de är ”obekväma” för arbetsgivaren (dvs detta varken löser eller förvärrar grundproblemet) och att i branscher där det historiskt funnits konfliktytor mellan arbetsgivare och -tagare, har facket en fortsatt stark ställning och de flesta känner till sina rättigheter.

    Turordningsreglerna då? Ja, det här kan bli problematiskt. Vi vet att äldre diskrimineras på arbetsmarknaden, så om ålder inte längre ska spela roll så ökar risken för dem. Jag är inte odelat positiv till det även om jag som princip tycker att kompetens bör gå först och att arbetsgivaren bör ges stora friheter i att bemanna sitt företag såsom hen tycker är bäst.

    Och kompetensbiten? Tja, där fick jag ganska mycket utrymme i intervjun men i sak: vad är kompetens? Hur ska den värderas och vem ska avgöra vad som är formell resp. informell kompetens och hur mycket som är tillräcklig? Det ställer krav på mig att dokumentera kompetensutvecklingen av mina anställda vilket är en liten men ytterligare börda.

    Men allt som allt är jag positiv. Det här är lagstiftning som skulle kunna förbättra och förenkla i många småföretag, och som är mer anpassad för dagens arbetsmarknad än 70-talets, då LAS kom till. Idag är min upplevelse att det råder samförstånd mellan arbetsgivare och anställda i de flesta branscher: vi behöver varandra. Och i de branscher där konflikt fortfarande är norm fyller facket sin funktion.

  • COVID-19 är ingen svart svan

    COVID-19 är ingen svart svan

    Att ett virus hoppar över från djur till människor och ställer till med både oreda och dödsfall är ingen svart svan. Inte heller en pandemi ryms inom definitionen. Men de effekter vi nu ser, gör det.

    Vi tar det från början. ”En svart svan” är i grunden ett uttryck för en händelse som är så osannolik att den helt ligger utanför den skala man normalt använder för att tolka, analysera och försöka förutspå sin omvärld. Begreppet kommer ursprungligen från uppfattningen att alla svanar i världen var vita, tills någon expanderade världsbilden genom att segla runt och upptäcka Australien – varpå svarta svanar upptäcktes och därmed ställde alla föreställningar på ända.

    Men den skala man använder för på sin omvärld är inte statisk. Man har också många olika skalor som används parallellt. Två exempel:

    Om vi tar alla vinster som Bingolotto-spelarna får under en säsong och lägger dem i storleksordning, så kommer vi att få ett longtail-diagram: ett fåtal stora vinster/höga staplar i ena änden, och en väldigt lång svans av små vinster/låga staplar ut mot den andra.

    Den högsta vinst som någonsin delats ut i Bingolotto låg på 31,5 miljoner kronor, men sedan 2011 har enskilda vinster sänkt och ligger efter det kring 3 miljoner. Att någon vann femtio miljoner på Bingolotto kan därför ses som en svart svan: det ligger utanför skalan (även om det såklart är möjligt givet att man köper tillräckligt många lotter under säsongen) för rimlig sannolikhet.

    Vi det med Eurojackpot, där största möjliga vinst är €90 miljoner. Där kommer skalan att vara en annan, och att någon vinner femtio miljoner kronor eller (bra mycket) mer sker med relativ regelbundenhet.

    Exempel två: vi samlar alla kirurger i Sverige och plottar ut deras löner i ett diagram. Troligen får vi något som liknar en normalfördelningskurva där den sämst betalda ligger någonstans kring 65’000 kr/månad och den högst betalda kanske på 150’000. Däremellan hamnar nästan alla, och även om någon kanske lyckas dra in 190’000 som stafettläkare, så kan vi konstatera att ingen drar in 1 mkr/månad. Dit är det långt, och en sådan kirurglön skulle kunna vara en svart svan om den uppfyller kriterierna (vi kommer till det).

    Sen samlar vi alla Sveriges artister och plottar ut månadsinkomsten i ett diagram. Nu kommer skalan att se betydligt annorlunda ut: högst upp hittar vi troligen några DJs, Håkan Hellström, Zara Larsson osv som tjänar kanske 50 mkr/år. Längst ner, en oändlig ström av hobbymusiker och pubadurer som inte kan leva på sin musik. Här är 4 mkr/månad inte en svart svan. Räknar vi in låtskrivarna så är inte ens 15 mkr/månad det. Olika skalor.

    Jag bemödade dig med det här långa introt för att synliggöra skillnaden mellan vad som är osannolikt, och vad som är en svart svan.

    Nicholas Taleb är kanske den som har gjort mest för att konceptualisera svarta svan-händelser. Enligt honom behöver en händelse uppfylla följande krav för att kvalificeras som en svart svan:

    1. Den är i princip omöjlig att förutse utifrån hur vi förklarar världen omkring oss idag.
    2. Den är stor i omfattning och har stor påverkan (det händer ju saker vi inte förutsåg dagligen, men de har sällan så stor inverkan på många).
    3. Den kommer i efterhand att kunna förklaras med omvänd logik. Det kommer alltså vara fullt naturligt för den som har facit, att det blev som det blev.

    Så var corona-utbrottet stort i omfattning? Tveklöst. Kan det förklaras bakåt? Ja, mestadels. Var det omöjligt att förutse? Absolut inte.

    Vi har drabbats av virus-epidemier och pandemier tidigare. Många har också flaggat för att vår globaliserade livsstil också möjliggör precis det som skett. En pandemi var ingen oförklarlig outlier, den låg i korten.

    Att pandemin skulle få så våldsamma konsekvenser för samhället som de vi nu ser, är dock en svart svan. Varför?

    Jo, för baserat på de kriser vi sett tidigare, är effekterna av denna något helt annat. Världen/Sverige har i modern tid upplevt Chernobyl och missilkriser, oljekriser, säsongsinfluensa, asiaten, SARS, MERS, klimatförstörelse, 11 september, IS, 90-talskrisen, IT-kraschen, finanskrisen, Euro-krisen och mycket mer som satt oss på prov.

    Vi har fortsatt jobba, konsumera, träffas och resa genom allt detta. I mindre utsträckning, absolut. Och liv har förstörts och ändats, absolut. Men aldrig i modern tid har samhället, och med samhället menar jag både vårt här i Sverige och världen över, så totalt tvärstannat. En tredjedel av Jordens befolkning är i karantän.

    Det går att diskutera rimligheten i många av åtgärderna som satts på plats, men det här inlägget handlar inte om det.

    Det handlar om att vi står inför en situation som är helt ny för oss. Ett paradigmskifte där gamla lösningar inte biter. Sänka räntan lite? Den är redan kring noll. Stänga gränserna? För sent. Billiga lån? För hög osäkerhet. Utegångsförbud? Skjuter bara upp problemet.

    Den enda rimliga parallellen är till krigstillstånd, med skillnaden att vi där ställer om ekonomin till krigsproduktion, skickar ut männen till fronten och förstör en massa infrastruktur som sen behöver byggas upp. Här kraschar vi ekonomin, skickar hem alla och skapar inga stimulanser i form av infrastrukturinvesteringar (även om de säkert kommer komma).

    Och jag antar att min poäng är denna: i en välfungerande blandekonomi i normalläge, ska staten generera välfärd med skatteintäkterna och hålla sig så långt som möjligt från näringslivet som genererar intäkterna och avnjuter välfärdens fördelar. Statliga stöd bör hållas till ett minimum, liksom statlig inblandning, och skatterna bör inte vara högre än vad som behövs.

    Men nu är vi inte där längre. Sedan tre veckor tillbaka kollapsar näringslivet till följd av regler satta av staten. Vad gäller Sverige är jag personligen positiv till reglerna och den strategi som används, men konsekvenserna som uppstår är också statens ansvar att hantera.

    Och eftersom allt sitter ihop så är det konsekvenser som först slår mot vissa branscher, sprids till fler branscher, gör människor arbetslösa och skapar kostnader för staten. Det enda rimliga är att väga dessa kostnader mot kostnaderna för stimulanser som förebygger dem.

    Det pratas helikopterpengar här och var, det pratas medborgarlön, och det gör mig glad. Sådant var egentligen inte på skalan av åtgärder ens under finanskrisen. Men nu är vi bortom den, och vi är kvar i låg/nollräntemiljö, och vi har slut på ammunition snart. Så pratar vi helikopterpengar för att hålla hjulen i rullning, så lyssnar jag. Pratar vi att staten tar AGAn, eller 75 % av lönen som i Danmark, så lyssnar jag. Då kan vi klara det här utan en ekonomisk krasch.

    För det är lite där vi är. Antingen parerar vi nu, och då får det bli med oortodoxa metoder. Såna som inte fanns på skalan för ett kvartal sen. Eller så kommer det här är skita sig. De företag som ändå klarar tre månader av det här, kommer inte klara sex eller nio lika enkelt. Nu sitter vi alla i samma båt, och som vi bäddar nu kommer vi också att få ligga.

    Vad kommer hända på andra sidan av det här? Vilka blir konsekvenserna för världen och hur kan vi positionera oss för dem? Mer om det i nästa inlägg.

  • ”Ni borde haft en buffert för det här”

    Här och var väcks det nu röster mot att företag/are söker och behöver stöd för att klara Corona-krisen. Vi borde ha byggt en buffert för det här och vi borde gå in med egna pengar eftersom vi ju tagit ut pengar ur bolagen genom åren.

    Jag vill bara förklara vad ett sånt resonemang innebär genom ett exempel. (Rätta mig om du hittar räknefel!)

    Vi tar en restaurangägare. Det har varit finfina tider i 10 år. För enkelhetens skull omsätter hens restaurang/er 100 mkr per år. Lönsamheten i restaurangbranschen är i snitt 2 % över tid. Det betyder att av de 100 miljonerna man säljer mat för, så kommer 98 miljoner att lämna företaget i form av löner, hyror, råvaror, försäkringar, amorteringar, inköp osv.

    Ungefär 55 %, eller 55 miljoner av de 100 kommer att ha gått till löner (schablon, ekonomifakta som källa). Skattetrycket har varit ca 43 % senaste 10 åren i snitt, vilket innebär att företaget har bidragit med skatteinbetalningar motsvarande cirka 24 mkr per år. (Lägg därtill momsinbetalningarna från alla gäster och momsutbetalningar för inköp, men vi räknar bort dem för de pengarna hade ju kanske uppstått på annat håll ändå även om restaurangen inte fanns.)

    Så: 100 mkr i omsättning, 55 mkr till staten och de ca 50-70 anställda (+ timmare) det brukar motsvara i restaurangbranschen, 43 mkr till leverantörer och 2 mkr i vinst. Som hen sen betalar 22 % bolagsskatt på: 0,45 mkr till till staten och 1,55 till ägaren.

    Fortfarande, en och en halv mille. Bra cash! Varför inte bara stoppa in dom nu när dom behövs?

    Jo. Dels så återinvesterar de flesta bolag i verksamheten. Det är oansvarigt att dela ut all vinst hela tiden för då finns inga marginaler alls i bolaget, och samtidigt är det oansvarigt att ha för stor kassa för då gör pengarna ingen nytta i verksamheten. Så: lite behålls i kassan, typ för att klara ett par veckor med dåligt väder, en del återinvesteras i kanske en till anställd eller ny inredning, och en del plockas ut. Men vi räknar med att hälften tas ut av ägaren, det är en ganska vanlig policy: 750’000 kronor. Ka-ching!

    Eller ja, det är ju 20 % skatt på utdelningen. Så 150’000 till staten och 600’000 i fickan.

    Så av 100 miljoner kronor är det fullt realistiskt att ägaren nu (utöver sin lön) har fått 600’000 kronor i fickan. Hen gör detta varje år i 10 år, och har nu delat ut 6 miljoner kronor.

    Det här är också en extremt sparsam ägare, som sparar precis allt, och investerar det på börsen. Som vi vet, så har börsen gått som tåget och hens 6 miljoner har nu tack vare kloka placeringar i andra bolag, blivit 12 miljoner efter schablonskatten på investeringssparkontot.

    Men så kommer Corona-krisen.

    Verksamheten som normalt omsätter 100 mkr per år, kanske en femtondel av detta en vanlig marsmånad (mer på sommaren och vid julborden), tappar 90 % av sin omsättning. Från 6,7 mkr i försäljning till 670’000. Och lönsamheten på de 6,7 miljonerna var ju 2 %, dvs 134’000 ett normalår (schablon). Det innebär kostnader på 6’566’000.

    Sitter du med en försäljning på 0,7 mkr och kostnader på 6,6 mkr så har du ett problem. Allt du tagit ut efter skatt i 10 år räcker för en månads drift, två om du gjort det bra. Sen är det slut och du är pank efter tio års företagande och nästan en kvarts miljard i genererade skatteintäkter. 

    Du kan dra ner på vissa saker snabbt: timanställda och vissa leverantörer (som får se sin omsättning minska med 90 %). Annars har du avtal att följa: anställningsavtal, hyresavtal, leasingavtal, löpande avtal med uppsägningstid. Du kan kanske få ner kostnaderna till 5 mkr snabbt, kanske till och med 4. Men även fyra miljoner är sju raka års utdelningar som du ska ha orörda och opåverkade av börsen. Visa mig den som vill driva företag på de villkoren.

    Det här går helt enkelt inte att bygga en buffert för som företagare. En bra tumregel brukar vara att försöka ha tre månaders löneutbetalningar i cash på banken. Då kan man klara en rejäl dipp. Men ska man ha tre månaders totala driftkostnader på kontot så behöver man sätta undan varenda vinstkrona i femton år med 2 % lönsamhet. Det fungerar inte så, lika lite som att alla löntagare har en årslön på banken.

    Ledsen för långläsning. Jag behövde bara få räkna själv på det här och räta ut det i huvudet. Det här är kanske inte en svart svan, men det går inte att planera för. Därför behöver företagen kunna permittera, därför behöver de få skattelättnader, därför behövs statens hjälp just nu, och det är bråttom.

  • Ny intressant rapport om AI och jobben

    Ny intressant rapport om AI och jobben

    I dagarna har Entreprenörskapsforum släppt en intressant rapport om AI och robotiseringens påverkan på arbetsmarknaden framåt. Till skillnad från den numera smått berömda rapporten från Stiftelsen för strategisk framtidsforskning, menar författaren Joakim Wernberg att utslagningen kommer att bli betydligt mindre.

    I stora drag säger den ungefär det man redan kan gissa sig till, nämligen att digitaliseringen påverkar eller kommer påverka i princip alla jobb som finns idag. Men också att det kanske inte behöver bli så blodigt som man trott.

    Kärnan i rapporten är att såna studier ofta utgår från att om AI och robotar kan ta över en arbetsuppgift så kommer dom att göra det. Wernberg menar snarare att arbetet kommer att omorganiseras runt den nya tekniken.

    Istället för att fem personer blir av med jobbet för att företaget köpt in en AI som gör samma sak som de (lika snabbt och bra, snabbare och bättre eller sämre men godtagbart och billigare), så tolkar jag Wernberg som att kanske 1-2 förlorar sitt jobb och att de andras uppgifter struktureras om för att dra nytta av, eller komplettera, det nya verktyget.

    En konsekvens Wernberg drar är att vi gissningsvis kommer att gå mot en mer polariserad arbetsmarknad, där AI utgör arbetskraft i ett mittensegment av jobb som består av repetitiva men inte särskilt kreativa arbetsuppgifter. Ovanför dem arbetar människor med komplexa/kreativa jobb (tänk strategi och ledarskap) som är högavlönade. Under mittensegmentet arbetar människor med komplexa/kreativa (tänk trädgårdsskötsel) jobb som då tfa konkurrens på arbetsmarknaden blir lönepressade.

    Vad jag tror

    Jag tror inte att Wernberg är ute och cyklar: det är rimligt att vi under en överskådlig tid kommer att ha AI-funktioner mer som verktyg och resursoptimering (tänk granskning av röntgenbilder som AI redan idag gör lika bra som läkare men många gånger snabbare, vilket frigör tid för dessa att vara med patient).

    Något som också talar för att jobben inte försvinner i en handvändning är den politiska oviljan att göra upp med arbetslinjen och det nuvarande skattesystemet. Samhället drivs i viss mån runt av ”bullshit jobs”, marknaden är långt ifrån perfekt och bara för att människor kan rationaliseras bort ekonomiskt så gör man inte det såfort det går. Det enda som kan tvinga fram det är att vi når en tipping point där arbetslinjen överges och skattesystemet görs om eftersom det inte finns något annat val. Den dagen ligger ganska långt fram.

    Det som talar emot Wernberg är människors vilja och förmåga att inte bara kompetensutveckla sig, utan att kompetensväxla. Hur sugen (och kapabel) är en metallarbetare från Arboga på att bli robotförare? Eller en läkare på att sluta ställa diagnoser och istället mest leverera dem, för den delen? Eller en jurist på att bli språkrör och administratör snarare än sakkunnig expert?

    Det här är stora frågor som inte låter sig besvaras så lätt. Jag tror att vi med intresse för digitaliseringen lätt springer för fort fram och underskattar systemets tröghet. Samtidigt tror jag att många mindre insatta underskattar hur omvälvande utvecklingen faktiskt är och blir.

  • Ge dig själv jobbgaranti

    Ge dig själv jobbgaranti

    Fast i din nuvarande anställning och vill byta riktning? Eller har du svårt att få in en fot på arbetsmarknaden? Att byta riktning mitt i karriären är inte det enklaste: tre års studier med tillhörande lån och därtill risken med lägre ingångslön än man har idag, stoppar många från att ta klivet. Och att stå utanför arbetsmarknaden för att man inte har de kompetenser som råkar efterfrågas just nu är såklart ingen rolig situation för någon.

    Men det finns en karriärmöjlighet som de flesta verkar ha förbisett, som jag tänkte tipsa om nu. Jag tror att det här fungerar i mer eller mindre hela landet, och jag tror också att löneläget är relativt gott över hela landet. Jag pratar om Google Ads.

    Google Ads, tidigare AdWords, är de annonser som dyker upp i Googles sökresultat eller tittar på klipp på Youtube. Det är ofta de annonser som visas för dig när du besökt en webbplats och sedan får reklam från just den sidan. Det är de annonser som visas i din Gmail och det är annonser för appar i Google Play-butiken för dig som har en Android-telefon.

    Och vill du veta en hemlighet? Det är extremt få i Sverige som verkligen är duktiga på det här. Och bara genom att bara halvbra, är du bättre än nästan alla kommunikatörer och marknadsförare som är satta av sin chef på att också sköta Ads-kontot för företaget. Duktiga frilansare står högt i kurs och blir ofta norpade av antingen byråer eller storföretag.

    En till hemlis? Det kostar dig inget utöver tid och intresse att bli bra på det. Om du nöter så tar det kanske 2-3 veckor eller motsvarande att köra igenom hela Googles Academy for Ads, deras egen plattform för att utbilda marknadsförare i Ads. Kostnadsfritt. Där kan du också bli en hejare på Googles statistikverktyg Analytics.

    Samtidigt som du gör det här, så öppnar du ett eget Ads-konto och börjar experimentera. Se till att hitta något sådant där erbjudande som ger dig 750 kronor extra när du stoppar in några hundralappar själv. Bygg kampanjer, skapa annonsgrupper, hitta sökord och skriv annonser. Testa dig fram medan du lär dig nya saker, mät resultaten och utvärdera vad som skett. Du kan inte göra fel, inget kan gå sönder. I bästa fall kan du bekräfta dina teser och få direkt feedback på att du gör rätt. Det värsta som händer är att du lär dig något nytt.

    När du känner dig tillräckligt säker erbjuder du ett företag att göra det här jobbet gratis i utbyte mot en referens, och att du får mäta skillnaderna före dig och efter dig. Kanske två eller tre företag till och med. Har du ett jobb idag men vill byta bana? Bra! Gör det här på kvällarna och helgerna.

    Det är inte osannolikt att något av dem erbjuder dig jobb eftersom de ser vad du kan göra för att förbättra deras lönsamhet genom sänkta kostnader och ökad försäljning (för Google Ads fungerar, och det går att mäta!).

    Beväpnad med dina referenser och din data skickar du nu ansökningar till alla byråer och större företag (de måste ha råd att ha någon med din kompetens som specialist på heltid, och det har sällan små företag). Du kommer få napp.

    Om du dessutom kompletterar det här med att lära dig antingen SEO eller annonsering i sociala medier (t.ex. Business Manager och Ads Manager i Facebook, båda två kostnadsfria att använda och båda två med kostnadsfria manualer och utbildningar) så är du värd din vikt i guld för företag som förstått vikten av digital marknadsföring. I storstäderna är löneläget bra och på landsbygden kommer du att vara så sällsynt att lönen blir förhandlingsbar även där.

    Men vad gör du fortfarande här? Sätt igång, och berätta för mig hur det gick.