Blogg

  • ”Ni borde haft en buffert för det här”

    Här och var väcks det nu röster mot att företag/are söker och behöver stöd för att klara Corona-krisen. Vi borde ha byggt en buffert för det här och vi borde gå in med egna pengar eftersom vi ju tagit ut pengar ur bolagen genom åren.

    Jag vill bara förklara vad ett sånt resonemang innebär genom ett exempel. (Rätta mig om du hittar räknefel!)

    Vi tar en restaurangägare. Det har varit finfina tider i 10 år. För enkelhetens skull omsätter hens restaurang/er 100 mkr per år. Lönsamheten i restaurangbranschen är i snitt 2 % över tid. Det betyder att av de 100 miljonerna man säljer mat för, så kommer 98 miljoner att lämna företaget i form av löner, hyror, råvaror, försäkringar, amorteringar, inköp osv.

    Ungefär 55 %, eller 55 miljoner av de 100 kommer att ha gått till löner (schablon, ekonomifakta som källa). Skattetrycket har varit ca 43 % senaste 10 åren i snitt, vilket innebär att företaget har bidragit med skatteinbetalningar motsvarande cirka 24 mkr per år. (Lägg därtill momsinbetalningarna från alla gäster och momsutbetalningar för inköp, men vi räknar bort dem för de pengarna hade ju kanske uppstått på annat håll ändå även om restaurangen inte fanns.)

    Så: 100 mkr i omsättning, 55 mkr till staten och de ca 50-70 anställda (+ timmare) det brukar motsvara i restaurangbranschen, 43 mkr till leverantörer och 2 mkr i vinst. Som hen sen betalar 22 % bolagsskatt på: 0,45 mkr till till staten och 1,55 till ägaren.

    Fortfarande, en och en halv mille. Bra cash! Varför inte bara stoppa in dom nu när dom behövs?

    Jo. Dels så återinvesterar de flesta bolag i verksamheten. Det är oansvarigt att dela ut all vinst hela tiden för då finns inga marginaler alls i bolaget, och samtidigt är det oansvarigt att ha för stor kassa för då gör pengarna ingen nytta i verksamheten. Så: lite behålls i kassan, typ för att klara ett par veckor med dåligt väder, en del återinvesteras i kanske en till anställd eller ny inredning, och en del plockas ut. Men vi räknar med att hälften tas ut av ägaren, det är en ganska vanlig policy: 750’000 kronor. Ka-ching!

    Eller ja, det är ju 20 % skatt på utdelningen. Så 150’000 till staten och 600’000 i fickan.

    Så av 100 miljoner kronor är det fullt realistiskt att ägaren nu (utöver sin lön) har fått 600’000 kronor i fickan. Hen gör detta varje år i 10 år, och har nu delat ut 6 miljoner kronor.

    Det här är också en extremt sparsam ägare, som sparar precis allt, och investerar det på börsen. Som vi vet, så har börsen gått som tåget och hens 6 miljoner har nu tack vare kloka placeringar i andra bolag, blivit 12 miljoner efter schablonskatten på investeringssparkontot.

    Men så kommer Corona-krisen.

    Verksamheten som normalt omsätter 100 mkr per år, kanske en femtondel av detta en vanlig marsmånad (mer på sommaren och vid julborden), tappar 90 % av sin omsättning. Från 6,7 mkr i försäljning till 670’000. Och lönsamheten på de 6,7 miljonerna var ju 2 %, dvs 134’000 ett normalår (schablon). Det innebär kostnader på 6’566’000.

    Sitter du med en försäljning på 0,7 mkr och kostnader på 6,6 mkr så har du ett problem. Allt du tagit ut efter skatt i 10 år räcker för en månads drift, två om du gjort det bra. Sen är det slut och du är pank efter tio års företagande och nästan en kvarts miljard i genererade skatteintäkter. 

    Du kan dra ner på vissa saker snabbt: timanställda och vissa leverantörer (som får se sin omsättning minska med 90 %). Annars har du avtal att följa: anställningsavtal, hyresavtal, leasingavtal, löpande avtal med uppsägningstid. Du kan kanske få ner kostnaderna till 5 mkr snabbt, kanske till och med 4. Men även fyra miljoner är sju raka års utdelningar som du ska ha orörda och opåverkade av börsen. Visa mig den som vill driva företag på de villkoren.

    Det här går helt enkelt inte att bygga en buffert för som företagare. En bra tumregel brukar vara att försöka ha tre månaders löneutbetalningar i cash på banken. Då kan man klara en rejäl dipp. Men ska man ha tre månaders totala driftkostnader på kontot så behöver man sätta undan varenda vinstkrona i femton år med 2 % lönsamhet. Det fungerar inte så, lika lite som att alla löntagare har en årslön på banken.

    Ledsen för långläsning. Jag behövde bara få räkna själv på det här och räta ut det i huvudet. Det här är kanske inte en svart svan, men det går inte att planera för. Därför behöver företagen kunna permittera, därför behöver de få skattelättnader, därför behövs statens hjälp just nu, och det är bråttom.

  • Ny intressant rapport om AI och jobben

    Ny intressant rapport om AI och jobben

    I dagarna har Entreprenörskapsforum släppt en intressant rapport om AI och robotiseringens påverkan på arbetsmarknaden framåt. Till skillnad från den numera smått berömda rapporten från Stiftelsen för strategisk framtidsforskning, menar författaren Joakim Wernberg att utslagningen kommer att bli betydligt mindre.

    I stora drag säger den ungefär det man redan kan gissa sig till, nämligen att digitaliseringen påverkar eller kommer påverka i princip alla jobb som finns idag. Men också att det kanske inte behöver bli så blodigt som man trott.

    Kärnan i rapporten är att såna studier ofta utgår från att om AI och robotar kan ta över en arbetsuppgift så kommer dom att göra det. Wernberg menar snarare att arbetet kommer att omorganiseras runt den nya tekniken.

    Istället för att fem personer blir av med jobbet för att företaget köpt in en AI som gör samma sak som de (lika snabbt och bra, snabbare och bättre eller sämre men godtagbart och billigare), så tolkar jag Wernberg som att kanske 1-2 förlorar sitt jobb och att de andras uppgifter struktureras om för att dra nytta av, eller komplettera, det nya verktyget.

    En konsekvens Wernberg drar är att vi gissningsvis kommer att gå mot en mer polariserad arbetsmarknad, där AI utgör arbetskraft i ett mittensegment av jobb som består av repetitiva men inte särskilt kreativa arbetsuppgifter. Ovanför dem arbetar människor med komplexa/kreativa jobb (tänk strategi och ledarskap) som är högavlönade. Under mittensegmentet arbetar människor med komplexa/kreativa (tänk trädgårdsskötsel) jobb som då tfa konkurrens på arbetsmarknaden blir lönepressade.

    Vad jag tror

    Jag tror inte att Wernberg är ute och cyklar: det är rimligt att vi under en överskådlig tid kommer att ha AI-funktioner mer som verktyg och resursoptimering (tänk granskning av röntgenbilder som AI redan idag gör lika bra som läkare men många gånger snabbare, vilket frigör tid för dessa att vara med patient).

    Något som också talar för att jobben inte försvinner i en handvändning är den politiska oviljan att göra upp med arbetslinjen och det nuvarande skattesystemet. Samhället drivs i viss mån runt av ”bullshit jobs”, marknaden är långt ifrån perfekt och bara för att människor kan rationaliseras bort ekonomiskt så gör man inte det såfort det går. Det enda som kan tvinga fram det är att vi når en tipping point där arbetslinjen överges och skattesystemet görs om eftersom det inte finns något annat val. Den dagen ligger ganska långt fram.

    Det som talar emot Wernberg är människors vilja och förmåga att inte bara kompetensutveckla sig, utan att kompetensväxla. Hur sugen (och kapabel) är en metallarbetare från Arboga på att bli robotförare? Eller en läkare på att sluta ställa diagnoser och istället mest leverera dem, för den delen? Eller en jurist på att bli språkrör och administratör snarare än sakkunnig expert?

    Det här är stora frågor som inte låter sig besvaras så lätt. Jag tror att vi med intresse för digitaliseringen lätt springer för fort fram och underskattar systemets tröghet. Samtidigt tror jag att många mindre insatta underskattar hur omvälvande utvecklingen faktiskt är och blir.

  • Ge dig själv jobbgaranti

    Ge dig själv jobbgaranti

    Fast i din nuvarande anställning och vill byta riktning? Eller har du svårt att få in en fot på arbetsmarknaden? Att byta riktning mitt i karriären är inte det enklaste: tre års studier med tillhörande lån och därtill risken med lägre ingångslön än man har idag, stoppar många från att ta klivet. Och att stå utanför arbetsmarknaden för att man inte har de kompetenser som råkar efterfrågas just nu är såklart ingen rolig situation för någon.

    Men det finns en karriärmöjlighet som de flesta verkar ha förbisett, som jag tänkte tipsa om nu. Jag tror att det här fungerar i mer eller mindre hela landet, och jag tror också att löneläget är relativt gott över hela landet. Jag pratar om Google Ads.

    Google Ads, tidigare AdWords, är de annonser som dyker upp i Googles sökresultat eller tittar på klipp på Youtube. Det är ofta de annonser som visas för dig när du besökt en webbplats och sedan får reklam från just den sidan. Det är de annonser som visas i din Gmail och det är annonser för appar i Google Play-butiken för dig som har en Android-telefon.

    Och vill du veta en hemlighet? Det är extremt få i Sverige som verkligen är duktiga på det här. Och bara genom att bara halvbra, är du bättre än nästan alla kommunikatörer och marknadsförare som är satta av sin chef på att också sköta Ads-kontot för företaget. Duktiga frilansare står högt i kurs och blir ofta norpade av antingen byråer eller storföretag.

    En till hemlis? Det kostar dig inget utöver tid och intresse att bli bra på det. Om du nöter så tar det kanske 2-3 veckor eller motsvarande att köra igenom hela Googles Academy for Ads, deras egen plattform för att utbilda marknadsförare i Ads. Kostnadsfritt. Där kan du också bli en hejare på Googles statistikverktyg Analytics.

    Samtidigt som du gör det här, så öppnar du ett eget Ads-konto och börjar experimentera. Se till att hitta något sådant där erbjudande som ger dig 750 kronor extra när du stoppar in några hundralappar själv. Bygg kampanjer, skapa annonsgrupper, hitta sökord och skriv annonser. Testa dig fram medan du lär dig nya saker, mät resultaten och utvärdera vad som skett. Du kan inte göra fel, inget kan gå sönder. I bästa fall kan du bekräfta dina teser och få direkt feedback på att du gör rätt. Det värsta som händer är att du lär dig något nytt.

    När du känner dig tillräckligt säker erbjuder du ett företag att göra det här jobbet gratis i utbyte mot en referens, och att du får mäta skillnaderna före dig och efter dig. Kanske två eller tre företag till och med. Har du ett jobb idag men vill byta bana? Bra! Gör det här på kvällarna och helgerna.

    Det är inte osannolikt att något av dem erbjuder dig jobb eftersom de ser vad du kan göra för att förbättra deras lönsamhet genom sänkta kostnader och ökad försäljning (för Google Ads fungerar, och det går att mäta!).

    Beväpnad med dina referenser och din data skickar du nu ansökningar till alla byråer och större företag (de måste ha råd att ha någon med din kompetens som specialist på heltid, och det har sällan små företag). Du kommer få napp.

    Om du dessutom kompletterar det här med att lära dig antingen SEO eller annonsering i sociala medier (t.ex. Business Manager och Ads Manager i Facebook, båda två kostnadsfria att använda och båda två med kostnadsfria manualer och utbildningar) så är du värd din vikt i guld för företag som förstått vikten av digital marknadsföring. I storstäderna är löneläget bra och på landsbygden kommer du att vara så sällsynt att lönen blir förhandlingsbar även där.

    Men vad gör du fortfarande här? Sätt igång, och berätta för mig hur det gick.

  • Hur blev 6 timmar normen?

    Hur blev 6 timmar normen?

    Normen och normen. 8 timmars arbetsdag är ju såklart normen över stora delar av världen, men överallt där det ifrågasätts så verkar 6 timmar vara alternativet.

    Jag har funderat mycket genom åren kring arbetstid och arbetskvalitet på Panang, och testat både arbetstidsförkortning för friskvård, och livsvård istället för friskvård. Och inte vet jag om det inspirerade någon, men innovativa bostadsbolaget Mimer i Västerås införde liknande system med stor framgång.

    Senaste tiden har jag dock funderat framför allt på tid och arbetstid. Det har kommit en hel del intressant forskning på ämnet under det senaste året, som bland annat visar att vi upplever att vi arbetar mer och mer trots att vi de facto arbetar mindre än på t.ex. 70-talet sett i antal timmar.

    Det här verkar ha två orsaker. Den ena är ganska självklar: vi tar med oss arbete hem, med mail i telefonen suddas gränserna mellan jobb och fritid ut och vi förväntas också vara mer tillgängliga än förut i många yrken.

    Den andra orsaken är långt ifrån självklar: teorin är, att eftersom vi tjänar mer per timme idag än på 70-talet, så värderar vi också varje timme högre. En dags sjukledigt påverkar oss ekonomiskt mer än det gjorde förr. Och när vi människor upplever att något är värdefullt, så gör vi också en automatisk koppling till att det är sällsynt eller otillräckligt (tänk tillgång och efterfrågan). Resultatet blir att vi upplever att vi har alltmer ont om tid!

    Varför jobbar vi 8 timmar per dag?

    I Sverige togs beslutet att införa åtta timmars arbetsdag i augusti 1919 (snart 100-årsjubileum!) men man arbetade på lördagar fram till 1971. Man arbetade alltså 48 timmar i veckan eftersom lördagen var arbetsdag. Det här var i sig ett resultat av en arbetstidsförkortning till 51 timmar i byggbranschen året innan, som i sin tur var resultat av en stark arbetarrörelse. Go arbetarrörelsen.

    Backar vi ännu längre bakåt så kan 8-timmarsdagen spåras till Storbritannien 1810, där den Walesiska (och socialistiska) fabriksägaren Robert Owen lyfte frågan 1810 under parollen ”åtta timmars arbete, åtta timmars vila, åtta timmars sömn”. Aha! Det är alltså en smart och slagkraftig indelning av dygnet som verkar ligga bakom de just åtta timmarna.

    Varför pratar vi 6-timmars arbetsdag?

    Och än idag är det främst arbetarrörelser och socialister som driver vidare krav på arbetstidsförkortning. I Sverige är Vänsterpartiet den drivande kraften politiskt, medan de flesta initiativen på arbetsmarknaden faktiskt har startats av entreprenörer som Magnus på Brath och Jimmy och Gabriel på Background. (Det ska dock sägas att de följts av flera försök från det offentliga också.)

    Och resultaten har varit blandade. På Brath verkar det fungera bra, medan det inte gjorde det på Background. Från det offentliga hör man också både för- och nackdelar. Personalen är glad: man upplever mer tid över till annat och stundtals mindre stress över livspusslet, men samtidigt stundtals mer stress kring jobbpusslet. Utbildningar, möten och annat som går utanför att helt enkelt utföra sin kärnverksamhet har varit svåra att klämma in.

    En stor utmaning tror jag också är att höja tempot med 20-25 % för att kompensera för tappet i timmar. Man får inte lika mycket gjort på 6 timmar som på 8, om man inte arbetar mer effektivt. Och visst – det finns studier som visar att man är effektiv ca 5 av 8 timmar en arbetsdag, men det innebär inte att vi kan hitta just de tre timmarna och ta bort dem: slösurfande och idleande är ju utspritt över hela arbetsdagen i små portioner här och där.

    Och får man bara ut 75 % så mycket som tidigare, är det mycket svårt att som arbetsgivare kunna bibehålla en lönsamhet baserad på att frisknärvaron och personalnöjdheten ökar lite. Det kräver helt enkelt ett mycket mer fokuserat och effektivt arbete när man är på plats: kafferaster och informella samtal i korridorerna kan man glömma, och frågan är hur mycket nöjdare man blir som anställd i slutändan då. Brath som lyckats, hade konceptet från start. Jag tror att det är skälet till deras framgång, att hos dem är det ”såhär vi alltid gjort” och inte ”nu testar vi nåt nytt”.

    Mitt case för 7,5-timmars arbetsdag

    Okej så vi ser att 6-timmarsdagen har en hel del fördelar, men också en hel del nackdelar. Ser man till BNP och tillväxt så skulle 6-timmarsdagens införande på nationell nivå bli en katastrof som det ser ut idag. Venezuela style.

    Mina tankar går istället kring början och slutet på arbetsdagen. Just nu arbetar jag på HelpHero där vi börjar 08.30 på morgonen, och jag har märkt stor skillnad i att slippa stressa till 08 prick. Hela morgonrutinen är betydligt lugnare och trevligare än tidigare!

    När jag hämtat barn lite tidigare på dagen under småbarnsåren, har jag också värdesatt möjligheten att sluta 16.30 högt. Den där extra halvtimmen, att slippa trafiken på och lyckas fånga några fler solglimtar under vintermånaderna, har gjort stor skillnad. Arbetsdagen har också känts mycket kortare.

    Baserat endast på en djupintervju med mig själv, och knappast statistiskt säkerställt, vill jag alltså hävda att 08.30 – 16.30 skulle kunna vara en arbetsdag som tog bort stora delar av det vi upplever som negativt: att vi måste stressa på morgonen, och missar familjetid på kvällen.

    Därtill så behöver jag, och många med mig, sällan en hel timme för lunch. Man har sin matlåda, man mikrar den, man äter den, och efter 20 minuter sitter man och slår ihjäl tid eller går tillbaka till skrivbordet. 30 minuter av lunchen skulle absolut kunna offras för att få gå 30 minuter tidigare.

    Summan blir då att arbetsgivaren behöver bjuda på 30 minuter per dag, och gå med på flex i samband med lunch och hemgång. Resultatet av det är troligen betydligt enklare att räkna hem (6,25 %) än 2 timmars arbetstidsförkortning (25 %).

    Om det visar sig att det fungerar, så kan vi prova 1 timme. Kan vi bibehålla lönsamheten då, så provar vi 1,5. Jag är absolut med på att vi bör arbeta så kort tid som möjligt av våra liv (även om vi redan idag ligger på futtiga 10 %!). Men att dra ner från 8 till 6 från en vecka till en annan får stora konsekvenser. Onödigt stora. Bättre då, kanske, att ta små steg och utvärdera istället för att testa, misslyckas och konstatera att det ”inte var för oss”?

  • Kan vi börja ta IT-säkerhet på allvar i år?

    Kan vi börja ta IT-säkerhet på allvar i år?

    Det dröjde inte många minuter efter att jag levererat måndagens Digikoll i P4 Dalarna, innan nyheten om det största IT-haveriet någonsin i Sverige, klart allvarligare än Transportstyrelsens katastrof, briserade. Computer Sweden avslöjade då att 2,7 miljoner samtal till 1177 sedan 2013 lagrats på en öppen och oskyddad server. Det följdes upp med ett avslöjande om samtal för sjuktransporter som spelats in och lagrats öppet.

    Vilka som bär ansvar är ganska uppenbart: det finns en tydlig ansvarskedja som börjar med Regionerna och slutar med MediCall i Thailand. Men det är skillnad på att ha ansvar och att ta ansvar, och här är det uppenbarligen många i kedjan som inte tagit det ansvar de borde.

    Klart är att patientsäkerhet och konfidentialitet inom vården väger mycket tungt i svensk lagstiftning, med eller utan GDPR. Landstingen och Regionerna har ofta bra koll internt både på processer, riskanalys och användarbeteende. Däremot verkar de mycket svaga när det kommer till att säkerställa, bortom en upphandling med skall-krav, att underleverantörer (och underleverantörers underleverantörer) har samma koll.

    Klart är också att vi är alldeles för naiva när det kommer till IT-säkerhet i Sverige. Det räcker med att läsa på i två timmar för att bli fullständigt paranoid kring vad som kan göras mot individer, organisationer och stater till följd av dålig säkerhet – ändå är det en fråga som inte tas på allvar.

    På många sätt liknar det hanteringen av naturkatastrofer: ingen vill betala för dyra vattenbombningsplan förrän vi har en stor skogsbrand – då är plötsligt alla arga för att vi inte hade resurserna på plats. På samma sätt är det ingen som får en löneförhöjning för att man lägger timmar på att förebygga IT-fuckups som kanske aldrig uppstår (särskilt som de ju då är förebyggda) – och när de händer letar alla någon att hänga. Det är mänskligt, antar jag.

    I Digikollen 18/2 pratade jag bland annat om hur kylrum och kyldiskar på ICA och Hemköp har kunnat fjärrkontrolleras och saboteras i flera år, tills dess att en outsider kontrollerar säkerheten. Nu var det en välvillig sådan, men föreställ dig en agent för främmande makt som genom hybridkrigsföring vill störa livsmedelstillgången i ett land. Vad bättre än att förstöra livsmedel vid sista distributionspunkt?

    Jag tog också upp fjärrhackade elscootrar, och det finns gott om exempel på hur samhällsviktig infrastruktur kan hackas. Du minns kanske störningar under förra året som berörde flera banker, Swish och tågnätet.

    Det gör onekligen lite ont i magen när man inser hur lätt det är att störa viktiga delar av vårt samhälle idag. Man behöver inte anordna en brand-REA för att skapa rejäl oreda, och om man ville så skulle det troligen gå nästan bara genom att attackera system som knappt är skyddade.

    (En brand-REA kallas så för att ”allt måste bort” och är en koordinerad IT-attack där man slår ut transportsystem (tåg, flyg, väg, hamn), finansiella system (banker, korthantering) och infrastruktur (telefon, internet, elektricitet). Du kan använda det här som argument för att Die Hard 4 inte bara är fantastisk action utan också samhällsinformation, när det är din tur att välja film hemma.)

    Ju mer digitaliserade vi blir desto mer sårbara blir vi helt enkelt. Då håller det inte att lagra patientdata på oskyddade servrar, eller hasta igenom upphandlingar som lägger känslig data i händerna på tjeckiska IT-tekniker.

    Och don’t get me started on konsekvenserna av uppkopplade hem och IoT, men det får bli ett separat inlägg.