Det är inte svårt att hitta förändringsfaktorer i Sverige under 1800-talet. Innovationer och utveckling från kontinenten nådde oss samtidigt som en outsinlig efterfrågan på järn och trä. Frihandel med Storbritannien sparkade igång exporten på allvar, samtidigt som 1848 års aktiebolagslag stimulerade företagandet.
(Man kan förstås gå mycket, mycket bredare och prata om tillgången på arbetskraft som konsekvens av innovationer inom jordbruket tillsammans med klimatförändringar, men låt oss välja ett individualistiskt perspektiv i dagens inlägg.)
1864 års näringsförordning förändrade Sverige i grunden. Först då avskaffades den obligatoriska skråtillhörigheten helt och hållet, och fri etableringsrätt för handlare och fabriksanläggningar upprättades på landsbygden. Innan dess var man alltså dömd att som hantverkare ”bliva vid sin läst”. En bondson kunde bli fabriksarbetare, men aldrig äga fabriken.
Det ska sedan sägas, att under arbetarrörelsens framväxt och uppbyggnad, var möjligheterna att äga en fabrik alltjämt små. Att finansiera stora, kapitalintensiva verksamheter krävde generellt banklån eller aktiekapital från de redan rika, och ur det perspektivet var de marxistiska rörelsernas mål att ta kontroll över produktionsmedlen (med våld vid behov) inte ologiskt.
Visst kunde en arbetare från 1864 och kanske hundra år framåt starta ett eget företag, men då i form av något som inte krävde ett stort insatskapital. Generellt var den tidens tjänste- eller kunskapsföretag också små och byggde på någon speciell utbildning som ägaren hade (tänk bokföring, juridik). Det som återstod var handel, och det saknas inte köpmän och grosshandlare som gjorde sig namn under perioden.
(Vi hoppar här över innovatörerna som under 1800-talets slut grundade flera av Sveriges största bolag och ekonomiska lokomotiv till följd av näringsfriheten och aktiebolagslagen.)
Och efter den här historiska inflygningen börjar vi närma oss kontexten kring den poäng jag vill göra. Flera demokratiserande lagändringar vad gäller företagande, inträde i EU och en omfattande digitalisering har sedan åtminstone 90-talet helt ritat om förutsättningarna. Uttrycket ”det har aldrig varit lättare att starta företag än idag” har fortsatt vara sant under åtminstone 30 år.
Givet det (nu kommer poängen) så är det för mig ett fullständigt mysterium varför vänstern envisas med analysen att makten över produktionsmedlen måste tas politiskt (eller politiskt utomparlamentariskt), istället för att bara starta egna företag och visa att deras föredragna typ av organisering är bättre än den vedertagna.
Å ena sidan har vi att på något magiskt sätt mobilisera det svenska folket i en sådan utsträckning att Vänsterpartiet ges tungt regeringsinflytande, något de aldrig haft, och det i en värld som är långt ifrån 1970-talets vänstermiljö med löntagarfonder och whatnot. Alternativt genomföra en socialistisk revolution mot en statsapparat som idag är högerlutande och backad av den största medelklass det här landet har sett.
Å andra sidan har vi att ”spränga systemet inifrån” och ”frigöra” arbetarna en arbetsplats i taget genom att de själva tar ägarskap över den helt lagligt och okontroversiellt genom ett aktiebolag eller ekonomisk förening. I tillräcklig skala väcks debatten om organisering garanterat, och snöbollen är i rullning.
Det kapitalistiska, liberala systemet erbjuder helt enkelt medlen till sin egen reformation helt öppet och utan skyddsvallar. Ändå väljs det konfliktfokuserade narrativet att arbetarna står i ett omöjligt underläge mot kapitalägarna inom det rådande systemet.
På ett sätt ska jag väl som liberal, företagare och ekonomiskt högersinnad vara glad över att vänstern aldrig går från ord till handling. På ett annat sätt är det tröttsamt att varje diskussion stannar av eller spårar ur när jag försynt nämner möjligheten att faktiskt göra något åt orättvisorna som finns på arbetsmarknaden.
Är det enkelt och riskfritt att starta eget och börja konkurrera med sin kompetens mot forna arbetsgivare? Nej. Men det är det inte för någon oavsett politisk färg.
Går det i exakt varje bransch? Nej. Men i många! Två av tre företag i Sverige är tjänsteföretag.
Går det att skola om sig på fritiden kostnadsfritt idag? Ja. MOOCS, Udemys, fristående distanskurser på svenska universitet står till vårt förfogande.
Är det möjligt för en grupp människor att gå ihop och spara ihop eller få låna 25 000 kronor till aktiekapital? Ja. Och inte ens det behövs för en ekonomisk förening.
De reella hinder som står i vägen för att själv/a ta makten över produktionsmedlen är avskaffade. Det betyder inte att det är lätt att starta och driva ett framgångsrikt företag – men det är det ju inte för någon. Är det bristande självförtroende som håller en tillbaka? Ovilja att ta risk och arbeta många underbetalda timmar under ett par år för att bygga upp något eget? Ointresse om företagandes förutsättningar och villkor?
Jag vet inte, och lägger faktiskt ingen värdering i det. Däremot köper jag inte argumentet att man är ointresserad av att förändra systemet inifrån för att man inte tycker om systemet. Ni får gärna hjälpa mig att reda ut det här fullständiga mysteriet i kommentarsfältet!
