Blogg

Den senaste veckan har varit märklig. Med viss insyn i turerna i och kring Centerpartiet har jag parallellt följt ett mediaspinn som i lika delar rapporterat om, och självt drivit händelserna framåt.

Vissa har kallat det för en falangstrid mellan ultraliberaler som ska säkra vinster i välfärden och socialliberaler som ska säkra socialdemokratins styre. Förutom att det inte stämmer så visar det att man faktiskt inte riktigt förstår Centerpartiet.

C är intressant att vara medlem i. Som socialliberal småföretagare rör jag mig bland progressiva stadsliberaler, ideologiskt obrydda lantbrukare och antirasister som inte känner sig hemma till vänster. Vi är en bred kyrka med en bred mittgång: att leda en grupp liberaler är som att försöka valla katter.

Ungefär här blir det viktigt att vara tydlig: jag befinner mig i partiets periferi. Jag blev stödmedlem 2015 under flyktingkrisen, började engagera mig under pandemin och har idag en plats i Faluns kommunfullmäktige och den lokala kretsstyrelsen. Åsikterna här är helt och hållet mina egna.

Den klämmande skon är inte en falangstrid. Problemet är att vi tappat styrfart och riktning (förvisso ledarskapsfrågor). Idag äger vi inte narrativet på något av de 10 områden som väljarna rankar som viktigast. Vem ska rösta på C och varför?

Jag råkar arbeta med kommunikation. I mitt yrke sägs att en position behöver vara ledig, lönsam och logisk för att kunna bli långsiktig.

Så hur tar vi en position i svensk politik som är ledig (ingen annan är där), lönsam (den ger röster) och logisk (den går att förstå givet vår historia och politik)? Frågade någon mig, så skulle jag svara småföretagen.

Det är en löjligt bortglömd grupp i svensk politik. Vänstern är i bästa fall likgiltig, i värsta fall fientlig. S och Tidölaget har valt ”pro business” framför ”pro market” och regeringen har gång på gång torpederat näringslivets möjligheter att växa.

C skulle kunna prata om hur och varför(!) Sverige vinner som land på att lokala företag får möjlighet att bli delaktiga i stora satsningar, varför offentlig upphandling måste bli bättre och hur en företagare ska våga anställa sin första medarbetare.

Frågade någon mig, skulle jag säga att det finns rum för ett parti som på riktigt förstår villkoren för företagande. Som rakryggat kan säga ja till fri företagsamhet och friskolor drivna av engagerade lärare, men också rakryggat nej till rovkapitalism, skeva konkurrensvillkor och oansvariga koncerner i välfärden. Pro market framför pro business.

Frågade någon mig, skulle jag också säga att det är ett bra sätt att förena socialliberala entreprenörer i storstad med lantbrukande bondeförbundare på landsbygd. Ledigt, logiskt och rätt gjort också lönsamt.

Sverige behöver ett parti som står upp för entreprenörskap och innovation utan att bli gisslan åt lobbyism eller nationalromantisk protektionism, ett parti som förstår att stark välfärd och livskraftiga företag inte är motsatser utan förutsättningar för varandra. Jag tror fortfarande att C är det partiet.

Jag ska börja med att säga det. Min största politiska förebild är Bertil Ohlin, en folkpartist av den gamla skolan. Som socialliberal hade jag nästan lika gärna kunnat bli folkpartist själv, det finns mycket gammal politik de fört som jag tyckt varit bra. Folkpartiets namnbyte till Liberalerna signalerade något, något jag tyckte var bra. Det som sedan skett har inget med liberalism att göra: min liberalism är nationalkonservatismens motpol.

Att Liberalerna gick in i en SD-stödd regering har knappast hjälpt dem. Partiet splittrades, ny partiledare valdes och kvar är de som har accepterat att man trots allt får igenom en del skolpolitik genom kohandel med fascister. Men det var fram till igår.

För idag meddelar Sverigedemokraterna att skolan är deras nästa stora projekt. Läser man Jimmie Åkessons ganska taffliga debattartikel så ser man direkt att det egentligen handlar om invandring även där. Lärare ska inte få ha slöja. I en normskapande skola ska man anpassas in i majoritetssamhället. Ordsufflé. Skolan anpassar redan barn in i majoritetssamhället, Ebba Grön sjöng om det på 80-talet. Den anpassar bara inte barn in i det majoritetssamhälle som Sverigedemokraterna vill ha.

Nog för att skolan har sina problem. Lärare lägger mer och mer tid på administration och allt färre på undervisning. Nästan vem som helst kommer in på Lärarprogrammet. En del friskolekoncerner sänker kvalitén men ger glädjebetyg. Betygssystemet avskys av alla utom Skolverket. Och det är faktiskt inte samma ordning och reda längre, våld mot lärare fanns inte på samma sätt förr.

Så den skolpolitik som Liberalerna glädjer sig över att få igenom är faktiskt inte tillräcklig. De har inte svaret på allt, och om de har det så har de inte musklerna att få igenom allt de vill. Och de arbetar i det tysta, medialt osynliga i skolfrågan.

Så grattis, TvåöresLiberalerna (kan förkortas TvåL, även lämpligt mtp halhet). Nu är ni måltavlan. Nu vill SD tränga bort er från den enda starka position ni har kvar i svensk politik. Vad är kvar sen?

SD gör det förstås också för att man ser att om man kan förändra skolan så kan man förändra hur dagens unga tänker. Det finns ingen regim i världen som inte antingen har förbjudit skolgång eller använt den för indoktrinering. Man vet att en bred och gedigen utbildning är ett hot mot ideologi som inte ser fria individer. Långsiktigt mycket klokt spelat av SD, kortsiktigt får vi se. Liberalerna är sedan någon månad lite extra bekymrade över läget. Jag tror att deras enda räddning är att Johan Pehrson går upp i talarstolen på fredag och lämnar den här destruktiva relationen.

Det finns många take aways från gårdagen

En är att Valu numera stämmer ganska bra för alla partier, och media borde veta bättre än att sprida budskapet att SD underskattas i vallokalsundersökningar. Det är inte 2014 längre och folk skäms inte för att berätta att de röstar högerextremistiskt nationalkonservativt.

En annan är förstås att MP slog SD. Det är en signal till borgerligheten att miljö och klimat står högt upp på väljarnas agenda, och man gör kanske klokt i att ta det på allvar (kanske genom ett ministerbyte eller två i god tid före valet?). Det är också en signal till MP att väljarna bryr sig så mycket att man gärna skickar deras representanter till Bryssel för att bråka där, men ogärna har MP som ett styrande parti i Sverige. Min gissning är att det beror på att få ser dem som särskilt kompetenta när det kommer till att styra ett land.

En tredje är att – om det nu stämmer (jag vet inte och någon mediaanalytiker kommer säkert kolla på det vad det lider) att invandring inte stod lika högt på agendan i det här valet och att SD därför tappade: då kanske vi inte borde göra en grej av att spela dem i händerna inför nästa val och låta dem diktera agendan? Sen stämmer det väl troligen inte för det känns som att vi inte pratar om annat än invandring och då är det uppfriskande att SD trots/pga att de börjat sprida öppna nazistkonspirationsteorier faktiskt backar.

En fjärde på samma ämne är att SD framför allt verkar ha backat i regioner och kommuner där de har haft makt. Antingen börjar svenskarna där redan tröttna på högergiren (som i t.ex. Polen – att det inte var så jävla kul att leva under fascistoidstyre trots allt) eller så har väljarna där insett att det här partiet är inte lämpligt att styra över någonting.

Självrannsakan

Jag såg några riktade uddar mot KD imorse, som ju firar och kallar det en framgång att man gjort en stjärnvärvning, dominerat i media senaste tiden och ändå tappar ett mandat och ganska precis var tredje röst. Och varje parti försöker förstås alltid spinna saker, om inte för någon annans skull så åtminstone för sin egen. Men jag har ändå svårt att stämma in, för det liknar väldigt mycket en sten i ett glashus.

Jag måste ändå säga det, och det är nog inte en uppfattning helt i linje med partiets, att visst får man laga efter läge och 2 behållna mandat är utifrån det bra. Men vi kan ju inte vara nöjda med, än mindre fira, att vi tappat var tredje väljare?

Vart tog de vägen och varför?

Varför har vi högre stöd bland tjänstemän (9 %) än bland företagare och jordbrukare (6 %)?

Och varför har vi tappat 11 procentenheter bland förstagångsväljarna?

Vad står vi för?

Svensk politik har förstås blivit alltmer ideologisk, åtminstone retoriskt, än sakpolitisk. Det är en paradox, för medan något slags ”kulturkrig” har brett ut sig så står få (om något?) partier med en tydlig vision av hur de vill att samhället ska vara. Moderaterna tjatar ihjäl sig om att få ordning på Sverige men berättar aldrig hur livet blir i ett land de har fått ordning på. Socialdemokraterna har helt tappat sin framåtanda och ägnar mer tid åt att bråka med sverigedemokrater om allt från säkerhetsrisker till skitfrågor än åt att formulera ett landsbygge. Vänsterpartiet bråkar internt kring socialistfrågan och KDL har inte längre någon egen politik. SD och MP är uttalade enfrågepartier och som sådana har man en inbyggd avsaknad av rimliga framtidsvisioner.

Men väljarna röstar kanske inte heller fullt ut på framtidsvisioner, vi röstar alltjämt på ideologiskt grundad sakpolitik. Om det beror på avsaknaden av framtidsvisioner från politiken eller att vi som grupp tappat förmågan att kräva det låter jag vara osagt, men det hade onekligen piggat upp om åtminstone ett parti kunde frammana en framtidstro. Centerpartiet till exempel.

För faktum är att vi inte äger några sakfrågor alls. Och här kommer nästa paradox, för det är viktigt att ha en bredd i sin politik: det är så man visar att man klarar av att styra ett land/region/kommun. Men blir man för bred så tappar man i spets och jag kan knappt som medlem och förtroendevald på rak arm säga vilka Centerpartiets tre viktigaste frågor är. Valfrihet, företagande och klimat står det här och gott så: det kan jag stå för. Men vad vill vi när vi säger så? Och det finns ingen position vi äger av det väljarna tycker är viktigt, vi är inte ens topp 3.

Diagram från Novus januari-undersökning om bästa parti i politiska sakfrågor

Positionering

Inom kommunikation och marknadsföring pratar vi ibland om positionering. För att särskilja sig från sina konkurrenter behöver man ta en position som är ledig, lönsam och logisk. För att hitta sådana använder man ofta en enkel modell som kallas för positioneringsdiagram. I sin enklaste form kan det se ut såhär:

För ett politiskt parti kan man t.ex. lägga en sakfråga som rubrik, ens position i frågan på ena axeln och en dimension kring t.ex. ”för – emot” eller ”expert – engagerande” på den andra. Sedan plottar man ut övriga partier och försöker se om man matchar en lucka – positionen är ledig. Diagrammet ovan gjorde jag på kommunnivå efter valet 2022 och det visar att det finns en lucka för ett parti som erbjuder positiva budskap för landsbygden i Falun.

(Någon kan invända och hävda att vi visst pratade landsbygd i valet, och det gjorde vi. Problemet var att vi pratade om landsbygden som ett särintresse, något man ska kunna leva i, inte som den kontext där väldigt många människor lever helt vanliga liv.)

Men positionen behöver också vara lönsam! Det spelar ingen roll att man är ensam om något ifall ingen bryr sig. Inom politik kan en position vara lönsam framför allt parlamentariskt (det hjälper partiet att förhandla med andra partier) eller genom att generera röster. Nationellt har vi t.ex. haft en position kring friskolor och det fria skolvalet. Problemet är att den inte har varit lönsam för oss.

Positionen behöver också vara logisk, dvs hyggligt i linje med partiets övriga politik och långsiktigt hållbar. Alla positionsförflyttningar är svåra och kräver rejält med ideologiskt och kommunikativt kött på benen.

Nu då?

Ett arbete finns att göra:

• vilka positioner har C i svensk politik?
• vilka positioner bör vi ha?
• hur kokar vi ner dem till max tre konkreta, sakpolitiska frågor som börjar få alla väljare att förknippa dem med oss?
• hur formulerar vi dessa budskap på ett sätt som ger resultat de resultat vi vill ha?
• vilka resultat vill vi ha?

Det här kräver mod, skicklighet och uthållighet. Mod, för när man tar en position så väljer man samtidigt bort alla andra positioner. Det innebär att säga nej till stora väljargrupper. Skicklighet, för när vi väl har kommit dit så kommer det att krävas bearbetning som väcker känslor och driver beteende. Uthållighet för att det inte räcker med kampanjer, det här måste in i ryggraden på alla som uttalar sig för Centerpartiets räkning till och bortom valet 2026.

Det kan gå, men det kommer kräva mycket av oss. Och det kommer kräva att vi slår oss bort från den självbild vi har av oss som ett litet parti, ett parti som firar två behållna mandat i parlamentet.