Blogg

Jag sitter och ser på Magdalena Anderssons regeringsförklaring. Det är verkligen världens längsta tal. Fullt av pekpinnar, så som ett socialdemokratiskt tal ju ska vara. Absolut inte dåligt! Men kanske inget man springer och ställer sig på barrikader för. Historiskt är det hur som helst tveklöst.

Vi har nu tio månader fram till valet, och jag vill tro att S ska kunna regera hjälpligt fram till dess. Det är ett kompetent parti, vant att regera och navigera i svåra miljöer.

Vad jag dock hoppas, men inte direkt tror på, är en opposition som gör sitt till för att svensk politik ska kunna styra landet ansvarsfullt. En konstruktiv opposition.

För om det är något det blåbruna blocket tyvärr har visat, så är det en fäbless för destruktiv oppositionspolitik. SD förstås, med rasismen som hela tiden ventileras från partiledningen och den acceptans som finns för rasism inom partiet. MKD i den bemärkelsen, som accepterar, välkomnar och ursäktar ett parti som drabbas av otroliga skandaler på i princip veckobasis.

Det finns mycket att skriva om SD, men jag nöjer mig med att konstatera att destruktiv oppositionspolitik helt enkelt är kärnan i deras politiska strategi. Söndra och härska. Skapa otrygghet – skyll den sedan på andra. Ställ grupper mot varandra, presentera förenklade lösningar. Osv.

Men utöver MKD-vurmen för ett rasistiskt parti med fascistoida tendenser (ja, vi måste faktiskt våga kalla det för vad det är), så saknar de en konstruktiv oppositionspolitik. Det fäktas vilt om energiförsörjning och elpriser – men när det kommer till kritan skriver man inte in ett öre till kärnkraftsutveckling i sin budget, och säger dessutom nej till havsbaserad vindkraft där man kan. Det är destruktivt att klaga på förd politik utan att presentera egna lösningar. Det är – gnäll.

Sedan har vi gnället över vården, som i vissa delar och vissa landsdelar tveklöst är misskött, felstyrd och underbemannad. Att som Ebba Busch gå ut och skylla det på nuvarande regering, när det krävs en myggas förstånd för att se att hennes eget parti som styrande i flertalet regioner bär ett stort eget ansvar, är inget annat än destruktivt.

I invandrings- och integrationsfrågan har M svängt från en arbetslinje till att dels inte vilja ha arbetskraftsinvandring till okvalificerade jobb (något som sågades vid fotknölarna av ett enigt näringsliv), dels gjort sig känt för att vilja utvisa afghanska ensamkommande bara dagar innan Kabul föll. Det är destruktiv politik som vill skjuta ifrån sig problem istället för att lösa dem.

Men lag och ordning då, där är väl det nationalistkonservativa blocket ändå bra? Och hårdare tag-politiken behövs absolut här och var. Luckor som gängen har hittat behöver täppas till (ungdomsfängelser och slopad ungdomsrabatt vid grov brottslighet är t.ex. bra idéer). Men hårdare övervakning är ett dubbeleggat svärd, och högern ska (borde) vara den sida av skalan som försvarar individens rättigheter gentemot staten – inte reducerar dem.

Sist men inte minst miljöpolitiken. Sänkt bränsleskatt under en pågående klimatkris, när utredningar visar att det främst gynnar storstadsbor och vi dessutom har sett en ökad köpkraft kontra bensinpriser över tid – är destruktivt. Det löser framför allt exakt ingenting, och kan därför knappast ses som konstruktiv oppositionspolitik.

Tänk om, gör rätt, är min uppmaning. Tyvärr tror jag inte att den kommer att hörsammas under det kommande året.

Twittrade en tråd igår kring pro market vs pro business. Den ska tas för vad den här: jag är en lokal medlem i Centerpartiet utan ambition att ”driva en linje” kring det här, som tänkte högt. För tydlighet och kontext: jag har varit stödmedlem i C sedan 2015 men har under det senaste året utforskat mitt engagemang mer aktivt som en del av min utbildning i Stiftelsen Höj Röstens Politikerskola. Jag står till förfogande till kommunlistan i Falun 2022.

Här är tråden i något förtydligad form:

Ni är inga som bett mig om den här analysen, men ni ska få den ändå. Jag tror att C behöver göra upp med valda delar av marknadsliberalismen, och helst i god tid före valet, av två skäl. Det första är att det helt enkelt inte är populärt. Det är politiskt oklokt att driva en politik som skrämmer väljare som annars hade kunnat tänka sig att rösta på C. Folket vill ha valfrihet utan rovkapitalism. Det andra är att det är dålig politik. IES-ägarnystanet, Attendo-skandalen och Doktorsgruppen är tydliga bevis på att systemet inte fungerar som det var tänkt. Det är dåligt för Sverige. Gör om, gör rätt, släpp prestigen.

Om C ska undvika att uppfattas som ett parti som går storkapitalets ärenden, så behöver vi göra upp med det här. Hur gör vi det, utan att uppfattas som vindflöjlar och kappvändare? Jag ser svaret i en ännu tydligare småföretagarpolitik. Att värna småföretagen är att värna de som skapar 4/5 jobb, inklusive de som driver små vårdcentraler och skolor.

Jag känner för många som startat sin egen skola, riskerat allt och hoppat för att man var så trött på det kommunala och visste att man kunde göra bättre. Det vill jag aldrig ta ifrån dem. De gör det också bättre än kommunen. Och de går med vinst. Och det måste de få göra för allt annat är oansvarigt i en välskött verksamhet, oavsett vad diverse kommunpolitiker försöker lura i oss.

Undantaget små fifflare, verkar dock de stora problemen alltid uppstå när de små köps upp av de stora. Hamnar i ägarstrukturer. När besluten tas allt längre från elever eller patienter, och blir mer ekonomiska än värdedrivna.

Gör elevpengen jämlik och rättvis, reglera nätläkarna och deras ersättning hårdare och ge både IVA och Skolinspektionen mer resurser och större mandat. Jag är för allt detta. En välreglerad marknad är en välfungerande marknad. Men låt Eva som driver den fantastiska förskola min son gick på fortsätta. Låt Henrik som driver Faluns bästa gymnasium fortsätta. Låt Mats jobba kvar på den privata vårdcentralen. De ser och tar hand om våra barn. De är hjältar.

Så hur kan C göra upp med koncernerna? Jag tror på tydlighet. Låt M fortsätta kroka arm med SNL och vara storföretagens parti. Vi är småföretagarpartiet som står upp för de små – ibland mot de stora. Det gör att vi kan sätta tryck. Vi kan bevara och slå värn om principerna vi står för, slå vakt om en viktig väljargrupp – jobbskaparna, och positionera oss tydligt gentemot både S och M som älskar storföretagen. Vi fortsätter att ta ansvar. Det finns ingen konflikt mellan att vara företagsvänlig och att sätta tryck på koncerner som agerar mot eller bredvid regelverket för att det går. För fortsätter vi såhär, så hotar deras existens själva marknaden de verkar på och vi säger oss värna.

En sådan positionering skulle också möjliggöra, om man vill, att ta position för de små skogsägarna som vill bruka med alternativa/hållbara metoder och sätta press på de stora skogsbolagen. Det finns ingen motsättning till tex stark äganderätt där.

Obs! Jag är inte emot koncerner i välfärden per se, men upplever att C har en position som gör det svårt att sätta tryck på dem. Analysen att det finns problem på området känns ganska okontroversiell, men lösningen – att tala mer till småföretagarna och därmed individerna för att ta en position som gör att vi kan bevara marknaden utan att släppa fram de ”värsta” exemplen, har jag inte sett tidigare.