Hur kommer Dalarna att stå sig om 10 år?

Förra veckan besökte jag Luleå och Piteå för att se hur Norrbotten rustar för de hundratals miljarder som ska investeras i regionen. 100 000 människor kommer att behöva flytta norrut de kommande 15 åren.

Och det är inte lätt att förstå vad det innebär när man sitter hemma i Falun och läser om det: det blir något helt annat när man faktiskt besöker företag som SSAB, eller får prata med småföretagare och kommunpolitiker i Piteå.

Klart är att Norrbotten står inför en potentiell strukturomvandling som snudd på saknar motstycke i svensk historia. Det närmaste vi kommer är troligen etableringen av vattenkraft och järnväg i Norrbotten för ett sekel sedan, när 25 % av Sveriges BNP investerades i malmfälten och kringliggande logistik. Jag hoppas att det lyckas: det är viktigt för klimatomställningen och något vi kommer kunna få tillbaka under decennier.

Och det är förvisso så att Norrbotten verkligen inte saknar utmaningar. 4 av 10 storstadsbor kan enligt WSP tänka sig att flytta norrut, men de kommer att vilja ha bättre boenden och högre livskvalitet. Inte bo i tillfälliga byggbaracker. De kräver också goda kommunikationer, något Norrbotten överlag har utmaningar med.

Och det finns mycket annat vi lärde oss och som egentligen är värt att diskutera, som t.ex. Länsstyrelsernas roll och ansvar. Koordinering och planering verkar saknas och matchningen mellan företagens behov och skolans utbildningar har nog aldrig varit större. Men jag vill lyfta ett lokalt och regionalt perspektiv idag.

LKAB, SSAB, H2GS, Northvolt. Industrijättar i absolut teknologisk framkant, som investerar på nivåer som kommer att innebära en elkonsumtion motsvarande mer än hälften av all el som produceras i Sverige idag (även det är värt ett separat inlägg).

Hur löser vi elförsörjningen?

Min fråga är: vad gör det här med Dalarna? SSAB, Stora Enso, Boliden, Northvolt, ABB. Industrijättar i teknologisk framkant. Dalarna importerar idag 42 % av sin elförbrukning: vi är inte självförsörjande. Vindkraftspark efter vindkraftspark blockeras. Är det inte försvarsintressen så är det naturintressen eller politisk rädsla för att stöta sig med de som vill ha obruten horisont. Den som säger nej till detta är svaret skyldig hur vi ska lösa problematiken! Nu verkar till och med Moderaterna mjukna (valet är ju över). Kanske måste vi drabbas av än högre priser och elbrist, innan vi inser att vindkraftverk i horisonten är ett pris vi lär betala för det moderna, miljövänliga samhället?

Vilka ska komma hit? Och var ska de bo?

Elförsörjningen är viktig, oerhört viktig. Men kanske ännu viktigare på sikt är kompetensförsörjningen. Northvolt ska anställa 1000 personer, ABB 700. Vi vet att runt varje storskalig industrisatsning så skapas det också jobb i småföretagen. Varifrån ska de här personerna komma?

Med invandring på så låga nivåer som idag, ställs vi inför ett nollsummespel. För att vi i Dalarna, eller Norrbotten, ska nå sådana nivåer av befolkningstillväxt, krävs att andra kommuner blir av med invånare. Vilka blir det?

Ett mardömsscenario är att Dalarna tappar invånare upp till Norrbotten. För vi konkurrerar nu med dessa län om högkvalificerad arbetskraft. Vårt län är lika naturskönt som de norrländska (om man frågar mig), och vi har en annan närhet till Stockholm och södra Sverige. Det är ett bra utgångsläge, men om vi inte bygger bostäder och släpper upp mark, så riskerar det här fönstret att stängas.

Vilket län ska Dalarna vara om 10 år? Hur ska vårt näringsliv se ut? Turismen är vansinnigt viktig, men kommer inte ensam att rädda oss.

Här behövs först och främst politisk insikt. Därefter politisk handling. Börja planera offensivt för tusentals inflyttade, lobba för infrastrukturfrågor som Dalabanan och elförsörjningen, lyft visionen om ett framtidens Dalarna och börja kavla upp ärmarna! Kroka arm med högskolan, med Science Park och med företagen. Planera och dimensionera förskola, skola och vård. Se över strandskydd och tillståndsprocesser och bygg ihop stora orter och nav. Våga!

Mycket av det här står i Dalastrategi 2030 som klubbades för i juni 2021. Den är bra, även om den redan börjar kännas gammal med tanke på vad som sker norrut. Och som alla strategier är den bred och abstrakt. Lösningarna behöver byggas ute i verksamheterna, och de behöver byggas snabbt. Framför allt kommunerna har stora möjligheter här, och den kommun som agerar snabbt och beslutsamt tror jag har mycket att vinna på sikt. Att börja investera och planera för den ljusnande framtid inför en stundande lågkonjunktur kräver sitt mod. Men det ordnar vi, det är jag säker på.

5 saker du kan göra med anledning av Rysslands krig mot Ukraina

Jag är ingen militärstrategisk expert. Inte heller en politisk eller diplomatisk. Så jag ska undvika spekulation kring vad som skett, sker och framför allt kommer att ske i Ukraina och Ryssland.

Däremot vill jag uppmana till detta:

1. Stötta det ukrainska folket och/eller staten med vad du kan. Det pågår insamlingar av t.ex. kläder, djurmat och medicinsk utrustning på flera ställen i Sverige. Du kan också skänka pengar till någon av de erfarna hjälporganisationer som finns på plats. UNICEF, Röda Korset och Läkare utan gränser är säkra kort. Vill du stötta de ukrainska styrkorna direkt så kan du göra det här (laddar segt, men det finns möjlighet till kortbetalning).

2. Engagera dig! Att bli månadsgivare är inte att engagera sig, det är att betala andra för att de ska engagera sig. Gå med i civilförsvarsförbundet eller hemvärnet. Gå med i ett parti. Bli fotbollstränare eller klassförälder. Gör något som gör att du bidrar till ett starkt, godhjärtat och sammansvetsat samhälle. Det kommer också att ge dig ett värdefullt och viktigt sammanhang i tuffa tider, och dessutom förbereda dig för dem.

3. Se över din egen beredskap. Alla svenskar har ett eget ansvar att klara sig själva i 1 vecka i händelse av kris. Klarar du dig om elen går och vattnet slutar rinna? Har du en vevradio så att du kan ta del av viktig samhällsinformation? Vatten, värme och information är minimum, därefter mat. (Nej, jag tycker inte att du ska vara rädd för kärnvapenhot. Däremot kan IT-attacker slå ut samhällsviktiga system som elnät, mobilnät och internet.) Ha koll på eventuell krigsplacering. Må så bra du kan.

4. Var källkritisk. Läs på. Dela inte overifierat innehåll från okända källor, eller källor som vi vet historiskt stått Ryssland nära (flera s.k. sverigevänliga låtsasnyhetssidor tex). Dela absolut inte propaganda. Dela inte spekulationer som kan skapa oro. Dela inte information om militärens rörelser eller övningar på sociala medier. Rapportera misstänkt verksamhet till Polisen.

5. Se över ditt företags IT-skydd. Här är en enkel och effektiv åtgärdslista lånad från Niels Paarup-Petersen:

Text med tio frågor att ställa till din IT-avdelning

Vi behöver en bättre högeropposition

Jag sitter och ser på Magdalena Anderssons regeringsförklaring. Det är verkligen världens längsta tal. Fullt av pekpinnar, så som ett socialdemokratiskt tal ju ska vara. Absolut inte dåligt! Men kanske inget man springer och ställer sig på barrikader för. Historiskt är det hur som helst tveklöst.

Vi har nu tio månader fram till valet, och jag vill tro att S ska kunna regera hjälpligt fram till dess. Det är ett kompetent parti, vant att regera och navigera i svåra miljöer.

Vad jag dock hoppas, men inte direkt tror på, är en opposition som gör sitt till för att svensk politik ska kunna styra landet ansvarsfullt. En konstruktiv opposition.

För om det är något det blåbruna blocket tyvärr har visat, så är det en fäbless för destruktiv oppositionspolitik. SD förstås, med rasismen som hela tiden ventileras från partiledningen och den acceptans som finns för rasism inom partiet. MKD i den bemärkelsen, som accepterar, välkomnar och ursäktar ett parti som drabbas av otroliga skandaler på i princip veckobasis.

Det finns mycket att skriva om SD, men jag nöjer mig med att konstatera att destruktiv oppositionspolitik helt enkelt är kärnan i deras politiska strategi. Söndra och härska. Skapa otrygghet – skyll den sedan på andra. Ställ grupper mot varandra, presentera förenklade lösningar. Osv.

Men utöver MKD-vurmen för ett rasistiskt parti med fascistoida tendenser (ja, vi måste faktiskt våga kalla det för vad det är), så saknar de en konstruktiv oppositionspolitik. Det fäktas vilt om energiförsörjning och elpriser – men när det kommer till kritan skriver man inte in ett öre till kärnkraftsutveckling i sin budget, och säger dessutom nej till havsbaserad vindkraft där man kan. Det är destruktivt att klaga på förd politik utan att presentera egna lösningar. Det är – gnäll.

Sedan har vi gnället över vården, som i vissa delar och vissa landsdelar tveklöst är misskött, felstyrd och underbemannad. Att som Ebba Busch gå ut och skylla det på nuvarande regering, när det krävs en myggas förstånd för att se att hennes eget parti som styrande i flertalet regioner bär ett stort eget ansvar, är inget annat än destruktivt.

I invandrings- och integrationsfrågan har M svängt från en arbetslinje till att dels inte vilja ha arbetskraftsinvandring till okvalificerade jobb (något som sågades vid fotknölarna av ett enigt näringsliv), dels gjort sig känt för att vilja utvisa afghanska ensamkommande bara dagar innan Kabul föll. Det är destruktiv politik som vill skjuta ifrån sig problem istället för att lösa dem.

Men lag och ordning då, där är väl det nationalistkonservativa blocket ändå bra? Och hårdare tag-politiken behövs absolut här och var. Luckor som gängen har hittat behöver täppas till (ungdomsfängelser och slopad ungdomsrabatt vid grov brottslighet är t.ex. bra idéer). Men hårdare övervakning är ett dubbeleggat svärd, och högern ska (borde) vara den sida av skalan som försvarar individens rättigheter gentemot staten – inte reducerar dem.

Sist men inte minst miljöpolitiken. Sänkt bränsleskatt under en pågående klimatkris, när utredningar visar att det främst gynnar storstadsbor och vi dessutom har sett en ökad köpkraft kontra bensinpriser över tid – är destruktivt. Det löser framför allt exakt ingenting, och kan därför knappast ses som konstruktiv oppositionspolitik.

Tänk om, gör rätt, är min uppmaning. Tyvärr tror jag inte att den kommer att hörsammas under det kommande året.

Klarar du normal ränta?

Som det slumpade sig, har jag blivit att följa en budgivning på en villa i närheten av oss här i Falun. Den ligger i Krondiket med utsikt över världsarvet och Falun, vilket såklart bidrar, men 111 kvm lades ut för 2.875.000 och är i skrivande stund uppe i 4.680.000 och det är nog inte klart där. Och det fick mig att börja tänka, vilket sen fick mig att skriva det här.

Vi befinner oss sedan flera år tillbaka i en exceptionell situation. Finanskrisen ledde till negativa eller åtminstone låga räntor som aldrig hängde med upp i återhämtningen. Räntevapnet är avfyrat, som det heter. Sen kom pandemin, men inte ens den kunde hindra bostadsmarknaden från att stiga. Här i Dalarna eldades marknaden på av höginkomsttagare som plötsligt inte kunde flyga på semester och istället hade pengar över till att köpa ett fritidshus (Malung Sälen har sett ganska vansinniga uppgångar, Älvdalen med, tex.). Hemvändare som hängt med i Stockholms bostadsmarknad kan driva upp priset på villor, vilket fått bostadsrätter att följa med och Falun är en av de kommuner i länet där priserna stigit mest.

Medellönen i Dalarnas län är 284’000 kr per år (vilket sätter oss på plats 16/21 län) vilket också är i nivå med våra villapriser (16/21). I Falun är medelinkomsten högre än i Dalarna: 304’000. Istället för genomsnittliga 2.058.000 kr får man här betala 3.330.000 kr för en villa. Så lönerna är 7 % högre medan villapriserna är 62 % högre. Svettigt.

Och vi ponerar att man är två arbetande vuxna när man köper en villa för 5 mkr (banken kräver ju nästan alltid det då). Då är disponibel inkomst någonstans kring 33.000 kr beroende på ev. barnbidrag, medlemskap i kyrkan etc. Vi kan också ponera att åtminstone en av de vuxna tjänar över snittet för, tja, det brukar de som köper villor helt enkelt göra. Vi sätter disponibel inkomst till 38’000 vilket råkar vara exakt vad jag och min fru har.

Den genomsnittliga belåningsgraden på nya bolån var i snitt 72 % 2020 enligt FI, varav ca 5 % av låntagarna låg på över 85 % (dvs. de använde blancolån som (del)finansiering av kontantinsatsen).

I nuvarande miljö är amorteringskravet tillfälligt slopat. Det innebär att paret som köpt hus för 5 mkr och har kanske 1,30 % ränta, behöver betala 5400 kr till banken varje månad ovanpå en driftkostnad på, säg, 4000 kr/månad.

9400 kr, av 38’000. Det är ett ganska gott liv och billigt boende!

Men, klarar man 3 % ränta och en amortering? 5 %? Vi är inte där nu, och inte nästa år heller. Men vi bor där vi bor och många av oss flyttar åtminstone in med ambitionen att bo där ganska länge. Det finns ingenting som säger att räntan inte kan ligga på 3 % om fem år, eller 5 % om 10 år. Innan finanskrisen pendlade bolåneräntan mellan 5-6 %. Innan 1996 (alltså sannolikt under din livstid) var den tvåsiffrig.

Och givet att du planerar att bo kvar i 10 år eller mer – klarar du 5 %?

För enkelhetens skull räknar vi med att det nu gått 10 år. Vårt par har amorterat ner sina 72 % till 61 % och skulden är nu 2.031.000 kr. 7 %

 

Vi får hoppas på inflationen…

 

En tredje väg

Twittrade en tråd igår kring pro market vs pro business. Den ska tas för vad den här: jag är en lokal medlem i Centerpartiet utan ambition att ”driva en linje” kring det här, som tänkte högt. För tydlighet och kontext: jag har varit stödmedlem i C sedan 2015 men har under det senaste året utforskat mitt engagemang mer aktivt som en del av min utbildning i Stiftelsen Höj Röstens Politikerskola. Jag står till förfogande till kommunlistan i Falun 2022.

Här är tråden i något förtydligad form:

Ni är inga som bett mig om den här analysen, men ni ska få den ändå. Jag tror att C behöver göra upp med valda delar av marknadsliberalismen, och helst i god tid före valet, av två skäl. Det första är att det helt enkelt inte är populärt. Det är politiskt oklokt att driva en politik som skrämmer väljare som annars hade kunnat tänka sig att rösta på C. Folket vill ha valfrihet utan rovkapitalism. Det andra är att det är dålig politik. IES-ägarnystanet, Attendo-skandalen och Doktorsgruppen är tydliga bevis på att systemet inte fungerar som det var tänkt. Det är dåligt för Sverige. Gör om, gör rätt, släpp prestigen.

Om C ska undvika att uppfattas som ett parti som går storkapitalets ärenden, så behöver vi göra upp med det här. Hur gör vi det, utan att uppfattas som vindflöjlar och kappvändare? Jag ser svaret i en ännu tydligare småföretagarpolitik. Att värna småföretagen är att värna de som skapar 4/5 jobb, inklusive de som driver små vårdcentraler och skolor.

Jag känner för många som startat sin egen skola, riskerat allt och hoppat för att man var så trött på det kommunala och visste att man kunde göra bättre. Det vill jag aldrig ta ifrån dem. De gör det också bättre än kommunen. Och de går med vinst. Och det måste de få göra för allt annat är oansvarigt i en välskött verksamhet, oavsett vad diverse kommunpolitiker försöker lura i oss.

Undantaget små fifflare, verkar dock de stora problemen alltid uppstå när de små köps upp av de stora. Hamnar i ägarstrukturer. När besluten tas allt längre från elever eller patienter, och blir mer ekonomiska än värdedrivna.

Gör elevpengen jämlik och rättvis, reglera nätläkarna och deras ersättning hårdare och ge både IVA och Skolinspektionen mer resurser och större mandat. Jag är för allt detta. En välreglerad marknad är en välfungerande marknad. Men låt Eva som driver den fantastiska förskola min son gick på fortsätta. Låt Henrik som driver Faluns bästa gymnasium fortsätta. Låt Mats jobba kvar på den privata vårdcentralen. De ser och tar hand om våra barn. De är hjältar.

Så hur kan C göra upp med koncernerna? Jag tror på tydlighet. Låt M fortsätta kroka arm med SNL och vara storföretagens parti. Vi är småföretagarpartiet som står upp för de små – ibland mot de stora. Det gör att vi kan sätta tryck. Vi kan bevara och slå värn om principerna vi står för, slå vakt om en viktig väljargrupp – jobbskaparna, och positionera oss tydligt gentemot både S och M som älskar storföretagen. Vi fortsätter att ta ansvar. Det finns ingen konflikt mellan att vara företagsvänlig och att sätta tryck på koncerner som agerar mot eller bredvid regelverket för att det går. För fortsätter vi såhär, så hotar deras existens själva marknaden de verkar på och vi säger oss värna.

En sådan positionering skulle också möjliggöra, om man vill, att ta position för de små skogsägarna som vill bruka med alternativa/hållbara metoder och sätta press på de stora skogsbolagen. Det finns ingen motsättning till tex stark äganderätt där.

Obs! Jag är inte emot koncerner i välfärden per se, men upplever att C har en position som gör det svårt att sätta tryck på dem. Analysen att det finns problem på området känns ganska okontroversiell, men lösningen – att tala mer till småföretagarna och därmed individerna för att ta en position som gör att vi kan bevara marknaden utan att släppa fram de ”värsta” exemplen, har jag inte sett tidigare.