Som det slumpade sig, har jag blivit att följa en budgivning på en villa i närheten av oss här i Falun. Den ligger i Krondiket med utsikt över världsarvet och Falun, vilket såklart bidrar, men 111 kvm lades ut för 2.875.000 och är i skrivande stund uppe i 4.680.000 och det är nog inte klart där. Och det fick mig att börja tänka, vilket sen fick mig att skriva det här.
Vi befinner oss sedan flera år tillbaka i en exceptionell situation. Finanskrisen ledde till negativa eller åtminstone låga räntor som aldrig hängde med upp i återhämtningen. Räntevapnet är avfyrat, som det heter. Sen kom pandemin, men inte ens den kunde hindra bostadsmarknaden från att stiga. Här i Dalarna eldades marknaden på av höginkomsttagare som plötsligt inte kunde flyga på semester och istället hade pengar över till att köpa ett fritidshus (Malung Sälen har sett ganska vansinniga uppgångar, Älvdalen med, tex.). Hemvändare som hängt med i Stockholms bostadsmarknad kan driva upp priset på villor, vilket fått bostadsrätter att följa med och Falun är en av de kommuner i länet där priserna stigit mest.
Medellönen i Dalarnas län är 284’000 kr per år (vilket sätter oss på plats 16/21 län) vilket också är i nivå med våra villapriser (16/21). I Falun är medelinkomsten högre än i Dalarna: 304’000. Istället för genomsnittliga 2.058.000 kr får man här betala 3.330.000 kr för en villa. Så lönerna är 7 % högre medan villapriserna är 62 % högre. Svettigt.
Och vi ponerar att man är två arbetande vuxna när man köper en villa för 5 mkr (banken kräver ju nästan alltid det då). Då är disponibel inkomst någonstans kring 33.000 kr beroende på ev. barnbidrag, medlemskap i kyrkan etc. Vi kan också ponera att åtminstone en av de vuxna tjänar över snittet för, tja, det brukar de som köper villor helt enkelt göra. Vi sätter disponibel inkomst till 38’000 vilket råkar vara exakt vad jag och min fru har.
Den genomsnittliga belåningsgraden på nya bolån var i snitt 72 % 2020 enligt FI, varav ca 5 % av låntagarna låg på över 85 % (dvs. de använde blancolån som (del)finansiering av kontantinsatsen).
I nuvarande miljö är amorteringskravet tillfälligt slopat. Det innebär att paret som köpt hus för 5 mkr och har kanske 1,30 % ränta, behöver betala 5400 kr till banken varje månad ovanpå en driftkostnad på, säg, 4000 kr/månad.
9400 kr, av 38’000. Det är ett ganska gott liv och billigt boende!
Men, klarar man 3 % ränta och en amortering? 5 %? Vi är inte där nu, och inte nästa år heller. Men vi bor där vi bor och många av oss flyttar åtminstone in med ambitionen att bo där ganska länge. Det finns ingenting som säger att räntan inte kan ligga på 3 % om fem år, eller 5 % om 10 år. Innan finanskrisen pendlade bolåneräntan mellan 5-6 %. Innan 1996 (alltså sannolikt under din livstid) var den tvåsiffrig.
Och givet att du planerar att bo kvar i 10 år eller mer – klarar du 5 %?
För enkelhetens skull räknar vi med att det nu gått 10 år. Vårt par har amorterat ner sina 72 % till 61 % och skulden är nu 2.031.000 kr. 7 %
Twittrade en tråd igår kring pro market vs pro business. Den ska tas för vad den här: jag är en lokal medlem i Centerpartiet utan ambition att ”driva en linje” kring det här, som tänkte högt. För tydlighet och kontext: jag har varit stödmedlem i C sedan 2015 men har under det senaste året utforskat mitt engagemang mer aktivt som en del av min utbildning i Stiftelsen Höj Röstens Politikerskola. Jag står till förfogande till kommunlistan i Falun 2022.
Här är tråden i något förtydligad form:
Ni är inga som bett mig om den här analysen, men ni ska få den ändå. Jag tror att C behöver göra upp med valda delar av marknadsliberalismen, och helst i god tid före valet, av två skäl. Det första är att det helt enkelt inte är populärt. Det är politiskt oklokt att driva en politik som skrämmer väljare som annars hade kunnat tänka sig att rösta på C. Folket vill ha valfrihet utan rovkapitalism. Det andra är att det är dålig politik. IES-ägarnystanet, Attendo-skandalen och Doktorsgruppen är tydliga bevis på att systemet inte fungerar som det var tänkt. Det är dåligt för Sverige. Gör om, gör rätt, släpp prestigen.
Om C ska undvika att uppfattas som ett parti som går storkapitalets ärenden, så behöver vi göra upp med det här. Hur gör vi det, utan att uppfattas som vindflöjlar och kappvändare? Jag ser svaret i en ännu tydligare småföretagarpolitik. Att värna småföretagen är att värna de som skapar 4/5 jobb, inklusive de som driver små vårdcentraler och skolor.
Jag känner för många som startat sin egen skola, riskerat allt och hoppat för att man var så trött på det kommunala och visste att man kunde göra bättre. Det vill jag aldrig ta ifrån dem. De gör det också bättre än kommunen. Och de går med vinst. Och det måste de få göra för allt annat är oansvarigt i en välskött verksamhet, oavsett vad diverse kommunpolitiker försöker lura i oss.
Undantaget små fifflare, verkar dock de stora problemen alltid uppstå när de små köps upp av de stora. Hamnar i ägarstrukturer. När besluten tas allt längre från elever eller patienter, och blir mer ekonomiska än värdedrivna.
Gör elevpengen jämlik och rättvis, reglera nätläkarna och deras ersättning hårdare och ge både IVA och Skolinspektionen mer resurser och större mandat. Jag är för allt detta. En välreglerad marknad är en välfungerande marknad. Men låt Eva som driver den fantastiska förskola min son gick på fortsätta. Låt Henrik som driver Faluns bästa gymnasium fortsätta. Låt Mats jobba kvar på den privata vårdcentralen. De ser och tar hand om våra barn. De är hjältar.
Så hur kan C göra upp med koncernerna? Jag tror på tydlighet. Låt M fortsätta kroka arm med SNL och vara storföretagens parti. Vi är småföretagarpartiet som står upp för de små – ibland mot de stora. Det gör att vi kan sätta tryck. Vi kan bevara och slå värn om principerna vi står för, slå vakt om en viktig väljargrupp – jobbskaparna, och positionera oss tydligt gentemot både S och M som älskar storföretagen. Vi fortsätter att ta ansvar. Det finns ingen konflikt mellan att vara företagsvänlig och att sätta tryck på koncerner som agerar mot eller bredvid regelverket för att det går. För fortsätter vi såhär, så hotar deras existens själva marknaden de verkar på och vi säger oss värna.
En sådan positionering skulle också möjliggöra, om man vill, att ta position för de små skogsägarna som vill bruka med alternativa/hållbara metoder och sätta press på de stora skogsbolagen. Det finns ingen motsättning till tex stark äganderätt där.
Obs! Jag är inte emot koncerner i välfärden per se, men upplever att C har en position som gör det svårt att sätta tryck på dem. Analysen att det finns problem på området känns ganska okontroversiell, men lösningen – att tala mer till småföretagarna och därmed individerna för att ta en position som gör att vi kan bevara marknaden utan att släppa fram de ”värsta” exemplen, har jag inte sett tidigare.
Ok då kör vi en rant om arbetskraftsinvandring då. Bakgrunden är givetvis https://twitter.com/kdriks/status/1402541937501118464?s=20 där ”invandrare tar svenskarnas jobb” (förutom när de är arbetslösa och en börda då får vi anta). Tidigare har (m) lagt fram ett förslag som skulle innebära att 2 av 3 arb.kraftsinvandrare skulle utvisas.
Det som gör mig mest deppig i det här, är att frågan är förvisso är komplex, men i grunden glasklar. Nittio procent av arbetskraftsinvandringen går till yrken som Arbetsförmedlingen klassar som bristyrken. Där svenskar med tillräcklig kompetens inte finns i tillräcklig utsträckning. Redan här borde diskussionen vara nedstängd.
Argument två är att anhöriga till arbetskraftsinvandrare behöver bidrag innan de etablerar sig på arbetsmarknaden, och att det därför är en ekonomiskt dålig affär för Sverige. Nu stämmer ju inte det, utan det är fastslaget att Sverige tjänar på detta. Att även svenska arbetare har anhöriga som behöver bidrag under ca 20 år (deras barn) behövs inte som argument utan mer som illustration av dubbla måttstockar.
Argument tre är att om (invandrade) människor som gör arbeten bara försvann, så skulle de ersättas av (svenska) människor som då slipper vara arbetslösa. Det fungerar givetvis inte så, vilket alla vet men vissa märkligt nog väljer att ignorera. Inte ens enkla jobb i yrken utan brist fylls, svenskar vill inte plocka bär eller sätta granplantor – åtminstone inte i den takt som krävs.
Och här nånstans kommer såklart komplexiteten in. Att vi skapat marknader där låg lön och högt tempo är ett krav för lönsamhet, eftersom output inte värderas högre. Förtjänar då dessa produkter att ens existera inom dagens ekonomiska, politiska och juridiska ramar? Det är en annan diskussion. Men i grunden är det samma sak som att företag flyttat produktion till låglöneländer: det här är produktion som inte kunde flyttas och därför blev kvar – då fick låglöneländerna komma till oss.
Att det fuskas råder det inget tvivel om. Där har myndigheterna ansvar för att stävja så mycket som möjligt av det i första led, upptäcka så mycket som möjligt i andra led, och straffa så förebyggande som möjligt i tredje. Precis som alltid.
Oavsett – moderaternas och kristdemokraternas tankar (som också delas av många protektionister till vänster) kastar ut barnet med badvattnet. Man vill hantera fusk genom att stänga ner arenan där fusket sker. Det skulle sätta en enorm hämsko på utvecklingen av svenskt näringsliv, och tvinga otaliga företag till nedläggning. Att det konservativa blocket går fram på sådana grunder är anmärkningsvärt.
Socialdemokraterna släppte nyligen en underlagsrapport från partiets arbetsgrupp för fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa, och den är stark tobak för en småföretagare. Rapporten släpptes den 18 maj.
I rapporten nämns företag 25 gånger i följande breda sammanhang: 1) det ofrivilliga egenföretagandet (STORT rött skynke) 2) de sjunkande fackliga anslutningsgraderna är småföretagens fel 3) problematisk arbetskraftsinvandring 4) det problematiska välfärdsföretagandet 5) Företag måste följa LAS 6) 3:12 måste reformeras 7) RUT-företag är av ondo 8) Kommunala bostadsbolag hämmas i konkurrens med privata eftersom de, listen to this, måste följa LOU som är kostnadsdrivande (!). Bara det i sig är ju egentligen värt ett eget inlägg men det är inte därför vi är här idag.
Det närmsta jag kommer nåt positivt är meningen
”För att fler ska få ett tryggt arbete krävs både starkare facklig organisering, livskraftiga företag och politisk uppslutning för en tryggare arbetsmarknad.”
Hur dessa företag ska vara livskraftiga kan nog inte antas vara socialdemokratins problem. Däremot går man hårt åt 3:12, eller entreprenörsskatten som den också kallats.
3:12 har vissa inbyggda problem åt båda håll kan man säga, men för (s) är problemet enkelriktat. Den ska stramas till och höjas. Företagarna slogs länge som en av få organisationer mot det senaste försöket att försämra den, och vann då. Dags att rusta igen antar jag.
Sen finns det andra konstigheter som tex att höja pensionerna men höja kapitalbeskattningen (handen ger, handen tar), men jag vill bara stanna liite till vid företagen.
För det är ett faktum att Sveriges småföretag skapat 4 av 5 jobb sedan 1990. Det är där tillväxten skett. Det är de som drabbats hårdast under pandemin. Det är de som pga socialdemokratiska beslut inte kunnat söka eller få stöd (visste du tex att andra, betydligt hårdare, regler gäller för permittering om du inte är kollektivansluten?). Det är de som gått under. Ingenstans, inte på en fläck, nämns ens småföretagen i rapporten. I 20 av 25 omnämnanden är företag onda, fuskare/utnyttjare eller onödiga. I ett enda exempel anses de, tillsammans med starka fackföreningar, vara viktiga. Det är en sån otacksamhet och en så uppenbar tystnad att den måste vara medveten: man kan inte bortse från småföretagens roll i en fördelningspolitisk rapport om man inte verkligen försöker.
Och det säger lite om dagens socialdemokrati tänker jag. Vilka som är viktiga i den. I två av tre svenska kommuner är småföretagarna och deras anställda den största källan till skatteintäkter. Enda gången vi ens kommer på tal hos Socialdemokraterna är som en orsak till låg facklig anslutningsgrad.
Och jag vet. Ingen är förvånad. Det är en öppen dörr osv. Men det måste fram i ljuset ibland, hur småföretagsfientlig socialdemokratin är.
2012 läste jag för första gången ett blogginlägg som fick mig att ifrågasätta, och över tid fortsätta våga ifrågasätta, min karriär och mina yrkesval. Det hette ”A short lesson in perspective” och var skrivet av Linds Redding. Han hade jobbat som Art Director på BBDO och Saatchi & Saatchi, men diagnosticerats med obotlig cancer. Hans ord och tankar berörde mig djupt, och jag återvänder till dem ett par gånger per år för att kalibrera min kompass.
Hans blogg är idag nedtagen, han själv har gått bort, och texten finns bara kvar citerad på andra platser online. Jag vill återge den här med, dels för att själv ha den nära till hands, men också för att jag tycker det är ord som är värda att dela. Den är värd att bevaras, och jag hoppas att han hade sett det som ett hommage snarare än otillåten återpublicering. Här är den i alla fall:
Many years ago, when I first started to work in the advertising industry, we used to have this thing called The Overnight Test. It worked like this: My creative partner Laurence and I would spend the day covering A2 sheets torn from layout pads with ideas for whatever project we were currently engaged upon – an ad for a new gas oven, tennis racket or whatever. Scribbled headlines. Bad puns. Stick-men drawings crudely rendered in fat black Magic Marker. It was a kind of brain dump I suppose. Everything that tumbled out of our heads and mouths was committed to paper. Anything completely ridiculous, irrelevant or otherwise unworkable was filtered out as we worked, and by beer ‘o’ clock there would be an impressive avalanche of screwed-up paper filling the corner of the room where our comically undersized waste-bin resided.
On a productive day, aside from the mountain of dead trees (recycling hadn’t been invented in 1982), stacked polystyrene coffee cups and an overflowing ash-tray, there would also be a satisfying thick sheaf of ”concepts.” Some almost fully formed and self-contained ideas. Others misshapen and graceless fragments, but harbouring perhaps the glimmer of a smile or a grain of human truth which had won it’s temporary reprieve from the reject pile. Before trotting off to Clarks Bar to blow the froth of a pint of Eighty-Bob, our last task was to pin everything up on the walls of our office.
Hangovers not withstanding, the next morning at the crack of ten ‘o’ clock we’d reconvene in our work-room and sit quietly surveying the fruits of our labour. Usually about a third of the ‘ideas’ came down straight away, before anyone else wandered past. It’s remarkable how something that seems either arse-breakingly funny, or cosmically profound in the white heat of it’s inception, can mean absolutely nothing in the cold light of morning. By mid-morning coffee, the creative department was coming back to life, and we participated in the daily ritual of wandering around the airy Georgian splendour of our Edinburgh offices and critiquing each teams crumpled creations. It wasn’t brutal or destructive. Creative people are on the whole fragile beings, and letting each other down gently and quietly was the unwritten rule. Sometimes just a blank look or a scratched head was enough to see a candidate quietly pulled down and consigned to the bin. Something considered particularly ”strong,” witty or clever would elicit cries of “Hey, come and see what the boys have come up with!” Our compadres would pile into our cramped room to offer praise or constructive criticism. That was always a good feeling.
This human powered bullshit filter was a handy and powerful tool. Inexpensive, and practically foolproof. Not much slipped through the net. I’m quite sure architects, musicians, mathematicians and cake decorators all have an equivalent time-honed protocol.
But here’s the thing.
The Overnight Test only works if you can afford to wait overnight. To sleep on it.
Time moved on, and during the nineties technology overran, and transformed the creative industry like it did most others. Exciting new tools. Endless new possibilities. Pressing new deadlines. With the new digital tools at our disposal we could romp over the creative landscape at full tilt. Have an idea, execute it and deliver it in a matter of a few short hours. Or at least a long night. At first it was a great luxury. We could cover so much more ground. Explore all the angles. And having exhausted all the available possibilities, craft a solution we could have complete faith in.
Or as the bean counters upstairs quickly realised, we could just do three times as many jobs in the same amount of time, and make them three times as much money. For the same reason that Jumbo Jets don’t have the grand pianos and palm-court cocktail bars we were originally promised in the brochures, the accountants naturally won the day.
Pretty soon, The Overnight Test became the Over Lunch Test. Then before we knew it, we were eating Pot-Noodles at our desks, and taking it in turns to go home and see our kids before they went to bed. As fast as we could pin an idea on the wall, some red-faced account manager in a bad suit would run away with it. Where we used to rely on taking a break and ”stretching the eyes” to allow us to see the wood from the trees (too many idioms and similes? Probably), we now fell back on experience and gut-feel. It worked most of the time, but nobody is infallible. Some howlers and growlers definitely made it through, and generally standards plummeted.
The other consequence, with the benefit of hindsight, is that we became more conservative. Less likely to take creative risks and rely on the tried and trusted. The familiar is always going to research better than the truly novel. And research was the new god.
The trick to being truly creative, I’ve always maintained, is to be completely unselfconscious. To resist the urge to self-censor. To not-give-a-shit what anybody thinks. That’s why children are so good at it. And why people with Volkswagens, and mortgages, Personal Equity Plans and matching Lois Vutton luggage are not.
It takes a certain amount of courage, thinking out loud. And is best done in a safe and nurturing environment. Creative departments and design studios used to be such places, where you could say and do just about anything creatively speaking, without fear of ridicule or judgement. It has to be this way, or you will just close up like a clamshell. It’s like trying to have sex, with your mum listening outside the bedroom door. Can’t be done. Then some bright spark had the idea of setting everyone up in competition. It became a contest. A race. Winner gets to keep his job.
Now of course we are all suffering from the same affliction. Our technology whizzes along at the velocity of a speeding electron, and our poor overtaxed neurons struggle to keep up. Everything has become a split-second decision. Find something you like. Share it. Have a half-baked thought. Tweet it. Don’t wait. Don’t hesitate. Seize the moment. Keep up. There will be plenty of time to repent later. Oh, and just to cover your ass, don’t forget to stick a smiley on the end just in case you’ve overstepped the mark.
So. To recap, The Overnight Test is a good thing. And sadly missed. A weekend is even better, and as they fell by the wayside, they were missed too. ”If you don’t come in on Saturday, don’t bother turning up on Sunday!” as the old advertising joke goes.
A week would be nice. A month would be an unreasonable luxury. I’ve now ‘enjoyed’ the better part of six months of enforced detachment from my old reality. When you’re used to turning on a sixpence, shooting from the hip, dancing on a pin-head (too many again?), the view back down from six months is quite giddying. And sobering.
My old life looks, and feels, very different from the outside.
Perhaps am not alone in this assessment. Many people have their own idea of a person’s life, without knowing what really goes on, on the inside. Some even envy the lives of their friends and colleagues, without realising, their lives are much better. Now that am out of that life, am able to have a different perspective of my old life.
And here’s the thing.
It turns out I didn’t actually like my old life nearly as much as I thought I did. I know this now because I occasionally catch up with my old colleagues and work-mates. They fall over each other to enthusiastically show me the latest project they’re working on. Ask my opinion. Proudly show off their technical prowess (which is not inconsiderable). I find myself glazing over but politely listen as they brag about who’s had the least sleep and the most takaway food. “I haven’t seen my wife since January, I can’t feel my legs anymore and I think I have scurvy, but another three weeks and we’ll be done. It’s got to be done by then, the client’s going on holiday. What do you think?”
What do I think?
I think you’re all fucking mad. Deranged. So disengaged from reality it’s not even funny. It’s a fucking TV commercial. Nobody gives a shit.
This has come as quite a shock I can tell you. I think I’ve come to the conclusion that the whole thing was a bit of a con. A scam. An elaborate hoax.
The scam works like this:
The creative industry operates largely by holding ‘creative’ people ransom to their own self-image, precarious sense of self-worth, and fragile – if occasionally out of control ego. We tend to set ourselves impossibly high standards, and are invariably our own toughest critics. Satisfying our own lofty demands is usually a lot harder than appeasing any client, who in my experience tend to have disappointingly low expectations. Most artists and designers I know would rather work all night than turn in a sub-standard job. It is a universal truth that all artists think they are frauds and charlatans, and live in constant fear of being exposed. We believe by working harder than anyone else we can evade detection. The bean-counters rumbled this centuries ago and have been profitably exploiting this weakness ever since. You don’t have to drive creative folk like most workers. They drive themselves. Just wind ‘em up and let ‘em go.
Truly creative people tend not to be motivated by money. That’s why so few of us have any. The riches we crave are acknowledgment and appreciation of the ideas that we have and the things that we make. A simple but sincere “That’s quite good.” from someone who’s opinion we respect (usually a fellow artisan) is worth infinitely more than any pay-rise or bonus. Again, our industry masters cleverly exploit this insecurity and vanity by offering glamorous but worthless trinkets and elaborately staged award schemes to keep the artists focused and motivated. Like so many demented magpies we flock around the shiny things and would peck each others eyes out to have more than anyone else. Handing out the odd gold statuette is a whole lot cheaper than dishing out stock certificates or board seats.
The compulsion to create is unstoppable. It’s a need that has to be filled. I’ve barely ‘worked’ in any meaningful way for half a year, but every day I find myself driven to ‘make’ something. Take photographs. Draw. Write. Make bad music. It’s just an itch than needs to be scratched. Apart from the occasional severed ear or descent into fecal-eating dementia the creative impulse is mostly little more than a quaint eccentricity. But introduce this mostly benign neurosis into a commercial context… well, that way, my friends, lies misery and madness.
This hybridisation of the arts and business is nothing new of course – it’s been going on for centuries – but they have always been uncomfortable bed-fellows. But even artists have to eat, and the fuel of commerce and industry is innovation and novelty. Hey! Let’s trade. “Will work for food!” as the street-beggar’s sign says.
This Faustian pact has been the undoing of many great artists, many more journeymen, and more than a few of my good friends. Add to this volatile mixture the powerful accelerant of emerging digital technology and all hell breaks loose. What I have witnessed happening in the last twenty years is the aesthetic equivalent of the Industrial Revolution in the 19th century. The wholesale industrialisation and mechanistation of the creative process. Our ad agencies, design groups, film and music studios, have gone from being cottage industries and guilds of craftsmen and women, essentially unchanged from the middle-ages, to dark satanic mills of mass production. Ideas themselves have become just another disposable commodity to be supplied to order by the lowest bidder. As soon as they figure out a way of outsourcing thinking to China they won’t think twice. Believe me.
So where does that leave the artists and artisans? Well, up a watercolour of shit creek without a painbrush. That one thing that we prize and value above all else – the idea – turns out to be just another plastic gizmo or widget to be touted and traded. And to add insult to injury we now have to create them not in our own tine, but according to the quota and the production schedule. ”We need six concepts to show the client first thing in the morning, he’s going on holiday. Don’t waste too much time on them though, it’s only meeting-fodder. He’s only paying for one so they don’t all have to be good, just knock something up. You know the drill. Oh, and one more thing. His favourite colour is green. Rightho! See you in the morning then… I’m off to the Groucho Club.”
Have you ever tried to have an idea. Any idea at all, with a gun to your head? This is the daily reality for the creative drone. And when he’s done, sometime in the wee small hours, he then has to face his two harshest critics. Himself, and everyone else. ”Ah. Sorry. Client couldn’t make the meeting. I faxed your layouts to him at his squash club. He quite liked the green one. Apart from the typeface, the words, the picture and the idea. Oh, and could the logo be bigger? Hope it wasn’t a late night. Thank god for computers eh? Rightho! I’m off to lunch.”
Alright, it’s not bomb disposal. But in it’s own way it’s dangerous and demanding work. And as I’ve said, the rewards tend to be vanishingly small. Plastic gold statuette anyone? I’ve seen quite a few creative drones fall by the wayside over the years. Booze mostly. Drugs occasionally. Anxiety. Stress. Broken marriages. Lots of those. Even a couple of suicides. But mostly just people temperamentally and emotionally ill-equipped for such a hostile and toxic environment. Curiously, there never seems to be any shortage of eager young worker drones queuing up to try their luck, although I detect that even their bright-eyed enthusiasm is staring to wane. Advertising was the sexy place to be in the eighties. The zeitgeist has moved on. And so have most of the bright-young-things.
So how did I survive for thirty years? Well it was a close shave. Very close. And while on the inside I am indeed a ‘delicate flower’ as some creative director once wryly observed, I have enjoyed until recently, the outward physical constitution and good health of an ox. I mostly hid my insecurity and fear from everyone but those closest to me, and ran fast enough that I would never be found out. The other thing I did, I now discover, was to convince myself that there was nothing else, absolutely nothing, I would rather be doing. That I had found my true calling in life, and that I was unbelievably lucky to be getting paid – most of the time – for something that I was passionate about, and would probably be doing in some form or other anyway.
It turns out that my training and experience had equipped me perfectly for this epic act of self-deceit. This was my gig. My schtick. Constructing a compelling and convincing argument to buy, from the thinnest of evidence, was what we did. ”Don’t sell the sausage. Sell the sizzle” as we were taught at ad school.
Countless late nights and weekends, holidays, birthdays, school recitals and anniversary dinners were willingly sacrificed at the altar of some intangible but infinitely worthy higher cause. It would all be worth it in the long run.
This was the con. Convincing myself that there was nowhere I’d rather be was just a coping mechanism. I can see that now. It wasn’t really important. Or of any consequence at all, really. How could it be? We were just shifting product. Our product, and the clients’. Just meeting the quota. ”Feeding the beast” as I called it on my more cynical days.
So was it worth it?
Well, of course not. It turns out it was just advertising. There was no higher calling. No ultimate prize. Just a lot of faded, yellowing newsprint, and old video cassettes in an obsolete format I can’t play anymore, even if I was interested. Oh yes, and a lot of framed certificates and little gold statuettes. A shit-load of empty Prozac boxes, wine bottles, a lot of grey hair and a tumour of indeterminate dimensions.
It sounds like I’m feeling sorry for myself again. I’m not. It was fun for quite a lot of the time. I was pretty good at it. I met a lot of funny, talented and clever people, got to become an overnight expert in everything from shower-heads to sheep-dip, got to scratch my creative itch on a daily basis, and earned enough money to raise the family that I love, and even see them occasionally.
But what I didn’t do, with the benefit of perspective, is anything of any lasting importance. At least creatively speaking. Economically I probably helped shift some merchandise. Enhanced a few companies bottom lines. Helped make one or two wealthy men a bit wealthier than they already were.
As a life, it all seemed like such a good idea at the time.
But I’m not really sure it passes The Overnight Test.
Pity.
Oh. And if your reading this while sitting in some darkened studio or edit suite agonising over whether ”housewife A” should pick up the soap powder with her left hand or her right, do yourself a favour — power down, lock up, and go home and kiss your wife and kids.
