Det finns många take aways från gårdagen
En är att Valu numera stämmer ganska bra för alla partier, och media borde veta bättre än att sprida budskapet att SD underskattas i vallokalsundersökningar. Det är inte 2014 längre och folk skäms inte för att berätta att de röstar högerextremistiskt nationalkonservativt.
En annan är förstås att MP slog SD. Det är en signal till borgerligheten att miljö och klimat står högt upp på väljarnas agenda, och man gör kanske klokt i att ta det på allvar (kanske genom ett ministerbyte eller två i god tid före valet?). Det är också en signal till MP att väljarna bryr sig så mycket att man gärna skickar deras representanter till Bryssel för att bråka där, men ogärna har MP som ett styrande parti i Sverige. Min gissning är att det beror på att få ser dem som särskilt kompetenta när det kommer till att styra ett land.
En tredje är att – om det nu stämmer (jag vet inte och någon mediaanalytiker kommer säkert kolla på det vad det lider) att invandring inte stod lika högt på agendan i det här valet och att SD därför tappade: då kanske vi inte borde göra en grej av att spela dem i händerna inför nästa val och låta dem diktera agendan? Sen stämmer det väl troligen inte för det känns som att vi inte pratar om annat än invandring och då är det uppfriskande att SD trots/pga att de börjat sprida öppna nazistkonspirationsteorier faktiskt backar.
En fjärde på samma ämne är att SD framför allt verkar ha backat i regioner och kommuner där de har haft makt. Antingen börjar svenskarna där redan tröttna på högergiren (som i t.ex. Polen – att det inte var så jävla kul att leva under fascistoidstyre trots allt) eller så har väljarna där insett att det här partiet är inte lämpligt att styra över någonting.
Självrannsakan
Jag såg några riktade uddar mot KD imorse, som ju firar och kallar det en framgång att man gjort en stjärnvärvning, dominerat i media senaste tiden och ändå tappar ett mandat och ganska precis var tredje röst. Och varje parti försöker förstås alltid spinna saker, om inte för någon annans skull så åtminstone för sin egen. Men jag har ändå svårt att stämma in, för det liknar väldigt mycket en sten i ett glashus.
Jag måste ändå säga det, och det är nog inte en uppfattning helt i linje med partiets, att visst får man laga efter läge och 2 behållna mandat är utifrån det bra. Men vi kan ju inte vara nöjda med, än mindre fira, att vi tappat var tredje väljare?
Vart tog de vägen och varför?
Varför har vi högre stöd bland tjänstemän (9 %) än bland företagare och jordbrukare (6 %)?
Och varför har vi tappat 11 procentenheter bland förstagångsväljarna?
Vad står vi för?
Svensk politik har förstås blivit alltmer ideologisk, åtminstone retoriskt, än sakpolitisk. Det är en paradox, för medan något slags ”kulturkrig” har brett ut sig så står få (om något?) partier med en tydlig vision av hur de vill att samhället ska vara. Moderaterna tjatar ihjäl sig om att få ordning på Sverige men berättar aldrig hur livet blir i ett land de har fått ordning på. Socialdemokraterna har helt tappat sin framåtanda och ägnar mer tid åt att bråka med sverigedemokrater om allt från säkerhetsrisker till skitfrågor än åt att formulera ett landsbygge. Vänsterpartiet bråkar internt kring socialistfrågan och KDL har inte längre någon egen politik. SD och MP är uttalade enfrågepartier och som sådana har man en inbyggd avsaknad av rimliga framtidsvisioner.
Men väljarna röstar kanske inte heller fullt ut på framtidsvisioner, vi röstar alltjämt på ideologiskt grundad sakpolitik. Om det beror på avsaknaden av framtidsvisioner från politiken eller att vi som grupp tappat förmågan att kräva det låter jag vara osagt, men det hade onekligen piggat upp om åtminstone ett parti kunde frammana en framtidstro. Centerpartiet till exempel.
För faktum är att vi inte äger några sakfrågor alls. Och här kommer nästa paradox, för det är viktigt att ha en bredd i sin politik: det är så man visar att man klarar av att styra ett land/region/kommun. Men blir man för bred så tappar man i spets och jag kan knappt som medlem och förtroendevald på rak arm säga vilka Centerpartiets tre viktigaste frågor är. Valfrihet, företagande och klimat står det här och gott så: det kan jag stå för. Men vad vill vi när vi säger så? Och det finns ingen position vi äger av det väljarna tycker är viktigt, vi är inte ens topp 3.
Diagram från Novus januari-undersökning om bästa parti i politiska sakfrågor
Positionering
Inom kommunikation och marknadsföring pratar vi ibland om positionering. För att särskilja sig från sina konkurrenter behöver man ta en position som är ledig, lönsam och logisk. För att hitta sådana använder man ofta en enkel modell som kallas för positioneringsdiagram. I sin enklaste form kan det se ut såhär:
För ett politiskt parti kan man t.ex. lägga en sakfråga som rubrik, ens position i frågan på ena axeln och en dimension kring t.ex. ”för – emot” eller ”expert – engagerande” på den andra. Sedan plottar man ut övriga partier och försöker se om man matchar en lucka – positionen är ledig. Diagrammet ovan gjorde jag på kommunnivå efter valet 2022 och det visar att det finns en lucka för ett parti som erbjuder positiva budskap för landsbygden i Falun.
(Någon kan invända och hävda att vi visst pratade landsbygd i valet, och det gjorde vi. Problemet var att vi pratade om landsbygden som ett särintresse, något man ska kunna leva i, inte som den kontext där väldigt många människor lever helt vanliga liv.)
Men positionen behöver också vara lönsam! Det spelar ingen roll att man är ensam om något ifall ingen bryr sig. Inom politik kan en position vara lönsam framför allt parlamentariskt (det hjälper partiet att förhandla med andra partier) eller genom att generera röster. Nationellt har vi t.ex. haft en position kring friskolor och det fria skolvalet. Problemet är att den inte har varit lönsam för oss.
Positionen behöver också vara logisk, dvs hyggligt i linje med partiets övriga politik och långsiktigt hållbar. Alla positionsförflyttningar är svåra och kräver rejält med ideologiskt och kommunikativt kött på benen.
Nu då?
Ett arbete finns att göra:
- vilka positioner har C i svensk politik?
- vilka positioner bör vi ha?
- hur kokar vi ner dem till max tre konkreta, sakpolitiska frågor som börjar få alla väljare att förknippa dem med oss?
- hur formulerar vi dessa budskap på ett sätt som ger resultat de resultat vi vill ha?
- vilka resultat vill vi ha?
Det här kräver mod, skicklighet och uthållighet. Mod, för när man tar en position så väljer man samtidigt bort alla andra positioner. Det innebär att säga nej till stora väljargrupper. Skicklighet, för när vi väl har kommit dit så kommer det att krävas bearbetning som väcker känslor och driver beteende. Uthållighet för att det inte räcker med kampanjer, det här måste in i ryggraden på alla som uttalar sig för Centerpartiets räkning till och bortom valet 2026.
Det kan gå, men det kommer kräva mycket av oss. Och det kommer kräva att vi slår oss bort från den självbild vi har av oss som ett litet parti, ett parti som firar två behållna mandat i parlamentet.
