Jonas Grenfeldt

Blogg

  • Jag – politiskt korrekt

    Det har märkts allt tydligare den senaste tiden. Anhängare till Sverigedemokraterna går till angrepp på bred front i bloggares och tidningars kommentarsspalter där de beskyller alla som på något sätt tar avstånd från SDs lögner om massinvandring, kostnader för invandring, invandrares brottslighet osv för att vara ”politiskt korrekta”.

    Det är egentligen typiskt SD-beteende, så man borde inte bli förvånad. Anfall är ibland bästa försvar och när det egna misslyckade försöket till skuggbudget och partimanifest inte går att försvara utan att skämma ut sitt intellekt, är det enklare att kalla alla kritiker (såna som gillar medmänsklighet, fakta och öppenhet ni vet) för politiskt korrekta. Få verkar dock veta vad det är de svänger sig med för uttryck och åsikter, så jag tänkte se om jag kunde kasta lite ljus på det.

    Historia

    Uttrycket ”politiskt korrekt” stammar från början från 1920-talets Sovjet där termen användes för att sålla ut oliktänkande. Var man inte politiskt korrekt blev man helt enkelt avrättad då ens åsikter skiljde sig ifrån partiets. Uttrycket spred sig sedan inom vänsterkretsar och betydelsen förblev i stort sett densamma. Skillnaden var att man i övriga världen inte sköts om man inte var politiskt korrekt, man var helt enkelt bara en dålig socialist. På 80-talet började högerkonservativa (rasistiska kristna) falanger i USA använda uttrycket som ett skällsord, och det var först då uttrycket började kopplas samman med ett skällsord som rasister gillar att slunga.

    Definitioner

    Enligt Wikipedia finns det två gängse definitioner av begreppet:

    1. Att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper.
    2. Som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.

    Det handlar alltså om att (1) agera och uttrycka sig på ett sådant sätt att andra människor inte känner sig kränkta, något man ju faktiskt kan tycka hör till god uppfostran. Det handlar också om att (2) ha åsikter som är ganska lika majoritetens, och då man genom opinionsundersökningar kan gissa sig till att åtminstone 90% av Sveriges vuxna befolkning inte tycker det är okej att kalla folk för jävla bla**e och utvisa flyktingar till länder där de kommer att torteras, så är det alltså politiskt korrekt att heller inte tycka det.

    Kärnan i det hela

    DN’s chefredaktör Niklas Ekdal sa det bäst när han 2006 skrev att

    ”Sedan 15 år tillbaka är detta en stående favorit, oftast utslungad från höger. ’Politiskt inkorrekt’ har blivit en form av beröm i vårt påstått instängda debattklimat, syftande på självständigt tänkande i form av till exempel ne***vitsar och blondinskämt. Avsikten med PC-begreppet är i grunden att legitimera cynism; jag tror inte på växthuseffekt, jämställdhet, bistånd, minoriteters rättigheter, sociala reformer, Amnesty och Läkare utan gränser alltså är jag lite tuffare.”

    Visst kan det gå till överdrift. Självklart ska man få hissa svenska flaggan och sjunga svenska nationalsången. Att förbjuda sådant är att gå för långt, det är att misstolka begreppet politisk korrekthet. Men att stolt hävda att man är politiskt inkorrekt är inte tufft. Det är bara ett försök att försvara att man de facto är en skitstövel.

    //J

  • Israel nya Sydafrika?

    Dags för historielektion.

    År 1647 förliste det holländska handelsfartyget Nieuewe Haarlem utanför Godahoppsudden vid Afrikas södra spets. Bara hälften av besättningsmännen tog sig i land, de andra drog ner i djupet. Förlisningar kring den notoriskt farliga Godahoppsudden var inte ovanliga, men det som gjorde denna förlisning unik var att överlevarna de facto blev Sydafrikas första kolonister.

    De skeppsbrutna plockades snart upp, och 1652 grundades den första riktiga kolonin av anställda vid Holländska ostindiska kompaniet. I lite drygt hundra år stod Sydafrika under holländsk kontroll och boerna (holländska för bönderna) levde ett hårt liv med karga jordar och ständiga krig mot lokala stammar. 1770 tog Storbritannien kontrollen över det då strategiskt viktiga området, och gav alla som ville en jordlott i Kapprovinsen. Detta erbjudande föll i god jord och i början av 1800-talet förstärktes boerpopulationen med 5000 brittiska familjer.

    Länge brydde sig Storbritannien inte särskilt mycket om Sydafrika, men från mitten av 1800-talet började konflikter uppstå mellan britterna och de nu mentalt självständiga boerna kring diamant- och guldfyndigheter. Boerna hade efter flera hundra år i det ogästvänliga landet slutat lita på både infödingar och européer, och betraktade nu sig själva som ett enskilt folk, utvalt av Gud att kolonisera och äga Sydafrika. Hårt sattes mot hårt. Boerna bedrev framgångsrik gerillakrigföring ända  till britterna började sätta sympatisörer och gerillamedlemmar i koncentrationsläger och deras gårdar i brand. Sammanlagt dog ca 26000 kvinnor och barn i lägren, en tiondel av boerrepublikernas totala befolkning. 1902 kapitulerade man och 1910 bildades officiellt den Sydafrikanska unionen som löd under Storbritannien.

    De vita styrde sedan Sydafrika och de svarta användes som arbetskraft i gruvor och fabriker. Detta system ”fungerade” i nästan 50 år, men efter andra världskrigets slut hördes allt högre svarta röster tala om jämlikhet och frihet. Detta fick 1950 parlamentet att anta två lagar som kom att lägga grunden till apartheid (afrikaans för åtskillnad). Den första lagen slog fast att det fanns tre raser: vita, svarta och färgade. Den andra slog fast att dessa inte kunde få bo, leva, studera eller arbeta tillsammans.

    I nordöstra Sydafrika bildades tio stycken områden, ”homelands”, till vilka miljoner svarta tvångsförflyttades. Ghetton revs till marken och ersattes av nybyggda ”vita” kvarter. Tanken var att de fortfarande skulle jobba åt de vita i fabrikerna, men ge upp sitt sydafrikanska medborgarskap till förmån för ett nytt i sina respektive provinser. På så vis skulle de vita kunna utnyttja arbetskraften utan att behöva ta något ansvar för de svartas utbildning, hälsa, försörjning eller boende. Svarta skulle också tvingas bära pass vid alla tidpunkter, att inte göra det kunde bestraffas med fängelse.

    Som ett svar på passlagarna bildades flera svarta medborgarrättsorganisationer, varav den kanske mest kända är Nelson Mandelas ANC. Under de kommande decennierna hårdnade konflikten med bland annat massakern vid Sharpeville, massarrester och över 250 mord utförda av paramilitära grupper på regeringens order. Tillslut blev situationen ohållbar och 1993 avskaffades så apartheid i Sydafrika.

    Det om det. Många hävdar att det som nu för tiden sker i Israel är en är en modern form av apartheid. Jag håller faktiskt med, och jag ska förklara varför.

    Om vi först och främst bortser från de religiösa fordringar på området kring Jerusalem (Kaanans land osv) som alla parter har och bara fokuserar på rena fakta så uppstår en del intressanta likheter mellan Sydafrika och Israel:

    • En ”ursprungsbefolkning” (svarta/palestinier) levde ett tag sida vid sida och i relativ fred med ”kolonisatörerna” (boerna/ israelerna).
    • Båda konflikterna har sin grund i åsikter kring nationalstatlig äganderätt.
    • Både boer och judar hade i närtid utsatts för omänskligt förtryck som utplånade stora delar av deras befolkning (i boerkrigen och andra världskriget).
    • Ursprungsbefolkningen ansåg sig dåligt behandlad och bildade organisationer som skulle verka för deras frihet och rättigheter (PLO och ANC mfl.).
    • Båda ursprungsbefolkningarna tilldelades speciella områden (homelands resp. Gaza, Golan och Västbanken) inom det koloniserade/ockuperade territoriet där de fick/får bo baserat på hudfärg i ena fallet och religion/etnicitet i det andra. Alla dessa områden var/är resursfattiga. Medlemmar ur båda ursprungsbefolkningarna har fördrivits från sina hem i samband med detta.
    • För att ta sig från sitt tilldelade område till arbetsplatser och dylikt i den koloniserande/ockuperande staten krävs pass/måste man passera genom väggspärrar.
    • Övergrepp mot ursprungsbefolkningen förekom/mer.
    • Både den israeliska regeringen och det sydafrikanska parlamentet har upprepade gånger ignorerat krav och kritik från FN.

    Det låter kanske magstarkt att anklaga Israel för apartheid, men ser man till definitionen av ordet som är systematisk och politisk åtskillnad av folkgrupper, är det inte lika svårt att dra parallellen. Ser man till mönstret är det i mina ögon inte ett dugg förvånande att Israel nu är ute och kapar fartyg i farvatten som man inte äger utan i själva verket ockuperar, och tydligen är det värt ganska mycket att hålla delar av befolkningen i fattigdom. En intressant sak var att man snabbt insåg att vanlig propaganda inte längre fungerar och snabbt slängde sig på YouTube med lite live action footage.

    Man kan ifrågasätta värdet av att förvandla en humanitär insats till en pr-aktion, det kan man. Det är ju inte första gången Dror Feiel är igång till exempel. Och man kan verkligen ifrågasätta motivet/intelligensen bakom att börja spöa israeliska beväpnade soldater som repellerar ner på däck, det kan man. Och man kan också ifrågasätta hur Israel har mage att påstå att skälet till att man skjuter ner folk är för att man blev överraskad av att de attackerade israeliska beväpnade soldater som repellerade ner på däck, att man inte hade räknat med det scenariot liksom. Det kan man.

    Men det är såhär. Israel har rätt att existera, självklart. Precis som Sydafrika har rätt att existera. Precis som Palestina har rätt att existera. Men Israel har inte rätt att utöva statligt våld mot en ockuperad befolkning, oavsett vad som hände för 65 år sedan. Terrorism är resultatet av förtryck, ingen spänner på sig ett bombbälte för att det är så jävla kul. Och vad vi har nu är alltså en kärnvapenbestyckad regional supermakt som isolerar sig alltmer mot omvärlden samtidigt som den bryter mot mänskliga rättigheter i ett rasande tempo.

    Tyvärr. Det började ju så bra.

  • Det verkliga värdet av ekosystemtjänster

    I dagens pappersnummer av DI blev jag glatt överraskad av att se en helsida dedikerad till något så fint som ekosystemtjänster. Speciellt Sveaskog och Akzo Nobel togs fram som två företag som ligger i framkant, Sveaskog för att man experimenterar med att försöka optimera skogens koldioxidupptag, Akzo för att man försöker räkna ut det verkliga värdet av ekosystemtjänster.

    En ekosystemtjänst är något vi tar för givet, men som har en stor ekonomisk betydelse för oss eftersom vi slipper göra det själva. Ett exempel kan vara en myr som renar vårt dricksvatten, ett annat kan vara träd och gräs som fungerar som erosionskydd i slänten ovanför vårt hus.

    Nu tänker jag förekomma Akzo Nobel lite här, för det har nämligen gjorts beräkningar på dessa värden tidigare. Under min sejour på Gotland läste jag en kurs i hållbar utveckling som leddes av den lika engagerande som kunniga Patrik Rönnbäck. Där togs bland annat det här med ekosystemtjänster upp, och delad kunskap är ju dubbel kunskap så here goes.

    När man tänker på ekosystemtjänster så tänker man ofta på stora globala grejer som att rent, friskt regn gör att vi slipper vattna våra åkrar. Då kan det vara lätt att glömma en så ”liten” grej som pollinering. 90% av världens växter, och över 70% av våra grödor, är beroende av insekter för pollinering. Vi vet att bin håller på och massdör över hela världen, det är konstaterade fakta. Vad vi inte riktigt vet är varför, men teorier om ogräsmedel, global uppvärmning, kvalster, svamp och stress verkar vara vanligast. Kanske är det en kombination, kanske har det olika orsaker på olika platser.

    Konsekvensen blir att de växter som bina förr kunde pollinera nu måste pollineras av människor. Enorma äppelodlingar måste penslas för hand när bina har försvunnit. Och tiden som en människa måste spendera på att pensla ett äppelträd är tid hon kunde gjort något annat med. Typisk ekosystemstjänsttid. Värdet? Svårmätt. Vad man har räknat ut är att ett blåbärsbi skapar värden för ca $75 på ett år. Ett enda bi.

    Ett mer konkret exempel är kustskydd. I stora delar av sydostasien skyddas kustremsorna av mangroveskog. Tyvärr struntar man i värdet av denna ekosystemtjänst – skogen står ju bara där i vattnet och luktar äckel päckel, och hugger ner den för att beredda plats för räkodlingar. Något ljushuvud kom nämligen på att det är enklare att odla räkor än att fiska dem.

    Men räkodlingar är smutsiga saker. Först hugger man ner mangroveskogen. Sedan måste man hålla bassängerna fyllda med det som räkor älskar mest, nämligen saltvatten. Annars dör de ju. Problemet är att vattnet dunstar, men det gör inte saltet som stannar kvar i jorden och gör den obrukbar för till exempel jordbruk. Räkor är också otroligt känsliga små krabater som behöver mycket mediciner och antibiotika för att inte bli sjuka i bassängerna som efter ett tag mest liknar små bajspölar. Lösningen blir att hugga ner lite mer skog, göra en ny bassäng och låta saltet och medicinerna ligga kvar i marken medan räkorna får ett nytt hem att plaska i. Och så fortsätter det.
    Hanteringen är så smutsig att räkor ligger på WWFs röda lista.

    I Orissa, Indien, slog en supercyklon till 1999, ni kanske minns den. Enorma tidvattenvågor och vindar över 70 m/s dödade 10.000 människor och 500.000 boskapsdjur. Totalt förstördes 2 mijoner hus och 1.8 miljoner hektar jordbruksmark ödelades. En jävla katastrof helt enkelt.

    Bara 50% av den mangroveskog som fanns 1950 fanns kvar 1999, resten hade huggits ner. Uträkningar visade att om all skog funnits på plats när cyklonen kom hade förmodligen så lite som 800 människor mist livet. Hade å andra sidan all mangrove varit nedhuggen hade över 15.000 människor dött. Man kom också fram till att varje hektar mangroveskog som faktiskt stod på plats när cyklonen kom, förhindrade skador till ett värde av $43.000.

    Och nu till det sjuka. Att bygga en barriär i betong eller sten, vilket är det första som de flesta tänker på, kostar ca $75.000 per hektar. Att återplantera 1 hektar mangroveskog kostar $100. Och där har ni värdet av ekosystemtjänster, inte bara i kronor och ören utan i liv.

    Jag skulle kunna skriva vidare om hur det går åt 7.000 liter rent dricksvatten för att producera 100 gram nötkött, eller hur 550 liter går åt till en enda limpa, men ni fattar poängen. Vi kan inte ta naturen för given, pengar löser inte allt och vi kan inte ersätta skog med betong. Åtminstone inte i all evighet.

  • Undergången, en recension

    Handling
    Filmen tar sin början en varm vårkväll när Jonas får ett samtal. Under samtalet väcks en dröm: ett eget företag. Jonas tänder till på alla cylindrar och planeringen börjar. Snart ska han driva en egen lasertagarena!

    Månaderna går och Jonas utvärderar olika system och olika leverantörer tillsammans med sin affärspartner. Efter att ha bestämt sig går han till banken och lånar en inte helt oansenlig summa pengar. Pengarna räcker precis till att köpa in allt som behövs.

    Tyvärr har allt tagit längre tid än beräknat, säsongen är påväg att ta slut. Dessutom har Jonas stött på patrull. Falu Kommun, som tidigare varit positiv till hans idé har nu tvärvänt och förvägrar honom arrende. Striderna pågår ända fram till januari.

    I januari har Jonas äntligen alla tillstånd som behövs, och han är redo att dra igång. Tyvärr ser Sverige den snöigaste vintern i mannaminne, och att spela lasertag i 1,5 m snö är tyvärr uteslutet. Inte mycket mer att göra än att vänta ut det hela. Under den tid som gått sedan våren innan har Jonas sparpengar hunnit ta slut, och han betalar nu ränta och amorteringar med hjälp av sitt studiestöd. Pengabristen tär på honom, men han är fast besluten att bita ihop: till sommaren kommer ju allt att ordna sig.

    Så den första maj, på arbetarnas dag, hålls det sista genrepet innan Jonas kan börja marknadsföra sig mot betalande kunder. Hans entusiasm dämpas något av ihållande regn, men deltagarna gör sitt bästa och verkar vara glada.

    Då händer något. Ett efter ett slutar gevären att fungera. Tillslut står Jonas där med tre fungerande gevär, och han måste avbryta spelet. När han kommer hem kan han konstatera att skadan visserligen inte var lika stor som befarat, men att tre av tio gevär är odugliga. Dessutom har systemet krånglat med blåtandskopplingar och annat, och ett snabbt samtal ner till Lund visar att de har haft samma problem där.

    Jonas har inte råd att köpa in mer utrustning: pengarna räcker knappt till att betala på lånet. Drömmen om lasertag i Sverige är slut, och Jonas spenderar resten av sitt liv med att försöka betala priset för att drömma stort. Kanske går något av hans andra företag bättre, kanske klipper han sig och skaffar ett jobb. Det kan vi bara spekulera i, i väntan på uppföljaren.