Jag har akademikerföräldrar. Jag är skilsmässobarn. Uppvuxen i Solna och i Upplands Väsby.
Mitt första jobb (säljare) betalade så dåligt att jag plankade på tåget och levde på mjölk, ris och
nudlar varje dag i ett år. Jag har 160 hp men ingen examen. Jag har en studieskuld på 115,000.
Jag har misslyckats med fyra företag. Ett av dem kostade mig 200,000. Jag startade ett femte.
Jag jobbar minst 50, oftast 60, timmar per vecka. Min hopsamlade pension är 127,000.
Jag är 26 år gammal. 2011 tjänade jag motsvarande en månadslön på 13,000 före skatt. Människor
som söker jobb här kräver det dubbla med 180 hp och tre månaders arbetslivserfarenhet i ryggen.
Jag sysselsätter två personer till förutom mig. De tjänar bättre än jag, har bättre villkor och
större trygghet. Blir nog ytterligare två snart. Jag kämpar på. Undrar nyfiket varför arbetarklassen
numera kallar sig arbetarklass, när deras främsta mål ofta verkar vara att arbeta så lite som möjligt.
Får höra att frågan är provocerande och fånig. Att jag hatar arbetare.
Jag vill ha frihet under ansvar. Jag kräver ingen hjälp. Jag skyller inte på någon. Jag formar mitt öde.
Jag hatar inte arbetare. Det vore självhat. Trots det verkar jag per definition tillhöra den onda sidan.
För jag är ju kapitalet.
//J
Lämna ett svar