Jonas Grenfeldt

Kategori: Samhälle & politik

  • Ett steg närmare 1984

    När vi gick till val för några månader sedan stod en sak smärtsamt klar: oavsett vilken regering vi fick skulle dess justitieminister vara någon som drev på hårdare linjer än vad svenska folket egentligen ville. Ett asshole, om man ska tala klarspråk. Bodström (s) var tidigare en av de som drev på hårdast kring datalagringsdirektivet på EU-nivå, och det är ingen hemlighet att sossarna stöder förslaget.

    Beatrice Ask lyckades väl under förra mandatperioden mest göra sig känd för att vilja bryta mot grundlagen genom att hänga ut misstänkta sexköpare, och den gemensamma reaktionen från övriga Sverige var väl ungefär den här.

    Och trots flera rockader och byten i Reinfeldts regering fick den här människan, som inte har en färdig ekonomiexamen eller än mindre juridikutbildning i ryggen, sitta kvar som högsta ansvarig för vårt lands lagstiftning. Då kanske det blir såhär galet.

    Ask har nu gått ut och ännu tydligare visat att hon representerar övervakningssamhället. Trots att EU-kommissionens expertgrupp tydligt avrått från det, vill Ask att uppgifter lagras kring var personer befinner sig när de kommunicerar med varandra. Integritetskränkande är bara första bokstaven i förnamnet.

    Jag kan ha viss förståelse för andemeningen i lagförslaget, som ju åtminstone på ytan är att kunna göra det lättare att spåra organiserade brottslingar och terrorister. Själva innehållet sparas inte, så syftet är bara att kunna etablera kommunikationsmönster, t.ex. mellan medlemmar i en terrorcell. Men Beatrice Ask, hon som inte har någon juridisk utbildning ni vet, vill alltså gå längre än så. Hårda nypor.

    Och frågan är var det stannar.

    För uppgifter från inom justitiedepartementet som läckte ut för ett tag sen visade att man förbereder ett förslag som ska göra det möjligt för Polisen att begära ut ip-adresser även för mindre allvarliga brott. Bra när det gäller förtal och upphovsrättsbrott kanske, men jag tror bara att det leder till att ännu fler väljer att surfa anonymt. Anonymiseringstjänsterna var svaret på en hårdare lagstiftning kring skitbrottet fildelning, men öppnade också en ny dörr för hemlighetsmakeri bedragare, pedofiler och andra organiserade brottslingar.

    Det gick snett helt enkelt. Och en vettig människa förstår att man inte släcker en brasa genom att hälla på bensin. Det är dock precis det Ask vill göra, för snart är vi tillbaka till att skicka brev till varandra. De skyddas ju – åtminstone än så länge – av grundlagen.

  • Svart söndag

    Det gick som det gick igår. I SD-bunkern ute på Gärdet i Stockholm fick Jimmie Åkesson ta emot publikens jubel och huliganbröl, medan de allra flesta av oss nog inte riktigt kunde greppa situationen. Inget block fick egen majoritet, och Sverigedemokraterna blev vågmästare.

    Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval med bara drygt 30% av rösterna, mindre än en procentenhet skiljde dem från Moderaterna. Det är förstås ett kvitto på att svenska folket har sett att (m) kan bedriva en ansvarsfull politik även i kristider. Arbetslinjen har vunnit gehör och Reinfeldt, Borg och Bildt är alla på topp5-listan över politiker med starkast varumärke.

    Sossarna däremot, har genom att alliera sig med (v) och (mp) sänkt sig själva. De väljare som traditionellt har pendlat mellan (s) och (m) har gått till (m) eftersom de inte vill ha Vänsterpartiet eller dess ledare i någon form av maktposition. Den gamla sossekåren, LO-medlemmarna och människorna ute på bruk och verk, har nog kanske inte haft så mycket mot Lars Ohly som Maria Wetterstrand. Det gamla gardet skiter i miljön och är oroliga för vad en trädkramare i maktposition kan ställa till med, och jag tror att blocket som helhet tappade pga det.

    I Skåne och Blekinge fick Sverigedemokraterna kring 10% av rösterna. Vansinnigt. Men som Jardenberg skriver är det viktigt att komma ihåg att 90% faktiskt inte röstade på SD, och dessa 90% skäms förmodligen idag.

    Samtidigt ska man ta Sverigedemokraternas entré i Rosenbads finrum på allvar. Man ska ta det som ett totalt misslyckande för svensk invandrings-, integrations-, jobb- och utbildningspolitik. För de som röstade SD är till stor del män(niskor) med låg utbildning och halvkassa jobb, som bor i områden med låg andel invandrare. Alltså grundar sig deras röster förmodligen på lika delar missnöje och okunskap. Och sådant löses lämpligtvis med förbättringar inom just invandrings-, integrations-, jobb- och utbildningspolitiken.

    Hur Alliansen löser regeringsformen nu återstår att se. Man har sträckt ut en hand till (mp) som jag hoppas att de tar. Självklart ska de få mycket tillbaka för att hjälpa de blå partierna, men att de bör göra det är det nog många som tycker även inom de egna leden.

    Hursom, är den parlamentariska situationen så osäker att jag inte tänker sitta och spekulera om den. Istället bör vi fokusera på vad vi kan göra på ett privat plan för att se till att mandatperioden med rasister i vår riksdag bara var en kort och olycklig parentes i vår historia.

    De flesta säger att det är fel att säga upp bekantskapen med de som röstade på SD, att det är bättre att försöka föra en dialog med dem och övertyga dem om att de har fel. Problemet med det är som jag har skrivit tidigare att dialogen snarare är två monologer som förs på olika plan. Precis som i partiledardebatterna vi sett är det väldigt få som faktiskt lyssnar på sin motståndare, hellre än att bara basunera ut budskap till sina väljare. Så förs i mina ögon också debatten med och mot SD-anhängare just nu. De förklarar varför de känner sig otrygga och oförstådda på ett personligt plan (exempel här), vi klappar dem på huvudet och säger att men lilla gubben, statistiskt sett är det ju inte alls många som är otrygga och oförstådda.

    För det första anser jag att vi måste satsa mer på utbildning, mig veterligen lär man inte ut kritiskt tänkande och källkritik förrän i gymnasiet, och de 36% av barnen till lågutbildade föräldrar som aldrig får gymnasiebehörighet lär sig förmodligen aldrig att man måste kontrollera källorna till vad som påstås. För det andra måste vi försöka ta den här diskussionen på samma plan. SD älskar när de får kalla andra för PK-töntar, vi älskar att kunna motbevisa partiets luftsiffror gång på gång. Men det löser inget.

    För det tredje tycker åtminstone jag att det är mycket viktigt att vi faktiskt vänder SD ryggen. Det kan kanske låta paradoxalt, men medan vi för den här dialogen med dem måste vi visa att vi aldrig någonsin accepterar den här typen av rasism förklädd till politik. Vi får inte vika oss en millimeter, och varje person som bryr sig lika mycket som jag måste stå upp och ta fajten varje gång någon säger något främlingsfientligt i fikarummet, varje gång man ser någon diskrimineras eller särbehandlas, varje gång något SD-troll sitter och skriver om bluffstatistik i något forum på nätet.

    Själv hoppas jag på en positiv utveckling trots katastrofen igår. För jag struntar i om du är röd, blå eller grön, sålänge du inte är brun. Och jag hoppas att fler kan tänka så och lägga sina motsättningar åt sidan och hjälpas åt för att mota en gemensam fiende i dörren. Det vore trevligt om det kunde bli så, men vi får se.

  • Klart inte allt är bra…

    …men det här inlägget ska handla om varför en missnöjesröst på Sverigedemokraterna knappast gör det bättre.

    Det är snart valdags, och jag kan förstå att många kan känna sig bortglömda under det blåa paraplyet. Decennier av rött styre har lärt oss att vi blir omhändertagna när saker och ting går snett, att staten finns där för oss när vi mår dåligt. Och så ska det också vara. Så ska det verkligen vara.

    Men problemet med ett välfärdssystem som vill väl, är att det utnyttjas av människor som inte vill lika väl. Det kan ske både omedvetet och medvetet. För ett exempel på vad jag menar med omedvetet rekommenderar jag en fantastisk krönika av Bengt Gustavsson. För ett exempel på medvetet utnyttjande är det bara att se till vardagen. Jag vet människor som bidragsfuskar, och du känner säkert någon som tagit ut ett par extra sjukdagar någon gång. För att det går.

    Den blåa regeringen har gått hårt åt fuskarna, men också åt de som verkligen behöver hjälp. Istället för att skjuta prick har man kastat handgranat. Man träffar kanske målet, men oskyldiga skadas också. Försäkringskassan är inget mer än ett skämt som blivit så slitet att det numera bara är sorgligt. En empatilös koloss på lerfötter, en byråkrati. En statlig myndighet. Arbetsförmedlingen gör nog sitt bästa, men regler är regler och man kan inte förmedla jobb som inte finns. Jobb som inte skapas eftersom det sällan lönar sig för företagare att anställa.

    Jag vet att många är arga. Det är klart man känner sig hjälplös och svag när skyddsnätet dras undan och man landar i Försäkringskassans manege. Jag vet också att många skyller på invandrarna. Att SD’s påstådda massinvandring och överrepresentation i våldtäktsstatistik är överbevisade lögner spelar inte alltid mest roll: en förlorad känsla av trygghet är svår att återskapa.

    Men det är inte invandringspolitiken som är problemet. Det är integrationspolitiken. Stela svenska myndigheter fulla av byråkrater som efter år av tuffa och ibland till och med omänskliga beslut har tvingats bli härdade. ”Vi följer bara reglerna”. Arbetsgivare som hellre anställer någon med svenskt namn än ett utländskt. Invandrarkillar i förorten som i hemmet uppfostras med regler anpassade för ett samhälle som inte finns. Svenskar som väljer att flytta ifrån ett området när invandrare flyttar dit, istället för att lära känna dem.

    Där har vi misslyckandet. Att vi tar emot människor som är på flykt och är skyddsbehövande är inget misslyckande. Det är det bästa vi kan göra som medmänniskor. Vi borde få en jävla medalj för det.

    Men snälla, kära läsare. Oavsett vad du tycker om blå utförsäkringspolitik, oavsett vad du tycker om Mona Sahlin och Lars Ohly, oavsett vad du tycker om invandrare, jobb, miljö, fallskärmar, kollektivtrafik, utbildning, vård, pensioner, integration eller avfolkningen i Norrbotten, oavsett vad du är missnöjd med: Använd inte Sverigedemokraterna för att visa ditt missnöje. En röst på SD skadar Sverige.

    Missnöjesrösta gärna, det har jag gjort hela mitt liv. Någon gång kanske de lär sig. Men om du ska missnöjesrösta, är verkligen Sverigedemokraterna ett parti som borde vara med och forma Sveriges framtid? Handen på hjärtat?

  • Jag – politiskt korrekt

    Det har märkts allt tydligare den senaste tiden. Anhängare till Sverigedemokraterna går till angrepp på bred front i bloggares och tidningars kommentarsspalter där de beskyller alla som på något sätt tar avstånd från SDs lögner om massinvandring, kostnader för invandring, invandrares brottslighet osv för att vara ”politiskt korrekta”.

    Det är egentligen typiskt SD-beteende, så man borde inte bli förvånad. Anfall är ibland bästa försvar och när det egna misslyckade försöket till skuggbudget och partimanifest inte går att försvara utan att skämma ut sitt intellekt, är det enklare att kalla alla kritiker (såna som gillar medmänsklighet, fakta och öppenhet ni vet) för politiskt korrekta. Få verkar dock veta vad det är de svänger sig med för uttryck och åsikter, så jag tänkte se om jag kunde kasta lite ljus på det.

    Historia

    Uttrycket ”politiskt korrekt” stammar från början från 1920-talets Sovjet där termen användes för att sålla ut oliktänkande. Var man inte politiskt korrekt blev man helt enkelt avrättad då ens åsikter skiljde sig ifrån partiets. Uttrycket spred sig sedan inom vänsterkretsar och betydelsen förblev i stort sett densamma. Skillnaden var att man i övriga världen inte sköts om man inte var politiskt korrekt, man var helt enkelt bara en dålig socialist. På 80-talet började högerkonservativa (rasistiska kristna) falanger i USA använda uttrycket som ett skällsord, och det var först då uttrycket började kopplas samman med ett skällsord som rasister gillar att slunga.

    Definitioner

    Enligt Wikipedia finns det två gängse definitioner av begreppet:

    1. Att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper.
    2. Som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.

    Det handlar alltså om att (1) agera och uttrycka sig på ett sådant sätt att andra människor inte känner sig kränkta, något man ju faktiskt kan tycka hör till god uppfostran. Det handlar också om att (2) ha åsikter som är ganska lika majoritetens, och då man genom opinionsundersökningar kan gissa sig till att åtminstone 90% av Sveriges vuxna befolkning inte tycker det är okej att kalla folk för jävla bla**e och utvisa flyktingar till länder där de kommer att torteras, så är det alltså politiskt korrekt att heller inte tycka det.

    Kärnan i det hela

    DN’s chefredaktör Niklas Ekdal sa det bäst när han 2006 skrev att

    ”Sedan 15 år tillbaka är detta en stående favorit, oftast utslungad från höger. ’Politiskt inkorrekt’ har blivit en form av beröm i vårt påstått instängda debattklimat, syftande på självständigt tänkande i form av till exempel ne***vitsar och blondinskämt. Avsikten med PC-begreppet är i grunden att legitimera cynism; jag tror inte på växthuseffekt, jämställdhet, bistånd, minoriteters rättigheter, sociala reformer, Amnesty och Läkare utan gränser alltså är jag lite tuffare.”

    Visst kan det gå till överdrift. Självklart ska man få hissa svenska flaggan och sjunga svenska nationalsången. Att förbjuda sådant är att gå för långt, det är att misstolka begreppet politisk korrekthet. Men att stolt hävda att man är politiskt inkorrekt är inte tufft. Det är bara ett försök att försvara att man de facto är en skitstövel.

    //J