Kategori: Samhälle & politik

  • COVID-19 är ingen svart svan

    COVID-19 är ingen svart svan

    Att ett virus hoppar över från djur till människor och ställer till med både oreda och dödsfall är ingen svart svan. Inte heller en pandemi ryms inom definitionen. Men de effekter vi nu ser, gör det.

    Vi tar det från början. ”En svart svan” är i grunden ett uttryck för en händelse som är så osannolik att den helt ligger utanför den skala man normalt använder för att tolka, analysera och försöka förutspå sin omvärld. Begreppet kommer ursprungligen från uppfattningen att alla svanar i världen var vita, tills någon expanderade världsbilden genom att segla runt och upptäcka Australien – varpå svarta svanar upptäcktes och därmed ställde alla föreställningar på ända.


    Men den skala man använder för på sin omvärld är inte statisk. Man har också många olika skalor som används parallellt. Två exempel:

    Om vi tar alla vinster som Bingolotto-spelarna får under en säsong och lägger dem i storleksordning, så kommer vi att få ett longtail-diagram: ett fåtal stora vinster/höga staplar i ena änden, och en väldigt lång svans av små vinster/låga staplar ut mot den andra.

    Den högsta vinst som någonsin delats ut i Bingolotto låg på 31,5 miljoner kronor, men sedan 2011 har enskilda vinster sänkt och ligger efter det kring 3 miljoner. Att någon vann femtio miljoner på Bingolotto kan därför ses som en svart svan: det ligger utanför skalan (även om det såklart är möjligt givet att man köper tillräckligt många lotter under säsongen) för rimlig sannolikhet.

    Vi det med Eurojackpot, där största möjliga vinst är €90 miljoner. Där kommer skalan att vara en annan, och att någon vinner femtio miljoner kronor eller (bra mycket) mer sker med relativ regelbundenhet.

    Exempel två: vi samlar alla kirurger i Sverige och plottar ut deras löner i ett diagram. Troligen får vi något som liknar en normalfördelningskurva där den sämst betalda ligger någonstans kring 65’000 kr/månad och den högst betalda kanske på 150’000. Däremellan hamnar nästan alla, och även om någon kanske lyckas dra in 190’000 som stafettläkare, så kan vi konstatera att ingen drar in 1 mkr/månad. Dit är det långt, och en sådan kirurglön skulle kunna vara en svart svan om den uppfyller kriterierna (vi kommer till det).

    Sen samlar vi alla Sveriges artister och plottar ut månadsinkomsten i ett diagram. Nu kommer skalan att se betydligt annorlunda ut: högst upp hittar vi troligen några DJs, Håkan Hellström, Zara Larsson osv som tjänar kanske 50 mkr/år. Längst ner, en oändlig ström av hobbymusiker och pubadurer som inte kan leva på sin musik. Här är 4 mkr/månad inte en svart svan. Räknar vi in låtskrivarna så är inte ens 15 mkr/månad det. Olika skalor.

    Jag bemödade dig med det här långa introt för att synliggöra skillnaden mellan vad som är osannolikt, och vad som är en svart svan.


    Nicholas Taleb är kanske den som har gjort mest för att konceptualisera svarta svan-händelser. Enligt honom behöver en händelse uppfylla följande krav för att kvalificeras som en svart svan:

    1. Den är i princip omöjlig att förutse utifrån hur vi förklarar världen omkring oss idag.
    2. Den är stor i omfattning och har stor påverkan (det händer ju saker vi inte förutsåg dagligen, men de har sällan så stor inverkan på många).
    3. Den kommer i efterhand att kunna förklaras med omvänd logik. Det kommer alltså vara fullt naturligt för den som har facit, att det blev som det blev.

    Så var corona-utbrottet stort i omfattning? Tveklöst. Kan det förklaras bakåt? Ja, mestadels. Var det omöjligt att förutse? Absolut inte.

    Vi har drabbats av virus-epidemier och pandemier tidigare. Många har också flaggat för att vår globaliserade livsstil också möjliggör precis det som skett. En pandemi var ingen oförklarlig outlier, den låg i korten.


    Att pandemin skulle få så våldsamma konsekvenser för samhället som de vi nu ser, är dock en svart svan. Varför?

    Jo, för baserat på de kriser vi sett tidigare, är effekterna av denna något helt annat. Världen/Sverige har i modern tid upplevt Chernobyl och missilkriser, oljekriser, säsongsinfluensa, asiaten, SARS, MERS, klimatförstörelse, 11 september, IS, 90-talskrisen, IT-kraschen, finanskrisen, Euro-krisen och mycket mer som satt oss på prov.

    Vi har fortsatt jobba, konsumera, träffas och resa genom allt detta. I mindre utsträckning, absolut. Och liv har förstörts och ändats, absolut. Men aldrig i modern tid har samhället, och med samhället menar jag både vårt här i Sverige och världen över, så totalt tvärstannat. En tredjedel av Jordens befolkning är i karantän.

    Det går att diskutera rimligheten i många av åtgärderna som satts på plats, men det här inlägget handlar inte om det.

    Det handlar om att vi står inför en situation som är helt ny för oss. Ett paradigmskifte där gamla lösningar inte biter. Sänka räntan lite? Den är redan kring noll. Stänga gränserna? För sent. Billiga lån? För hög osäkerhet. Utegångsförbud? Skjuter bara upp problemet.

    Den enda rimliga parallellen är till krigstillstånd, med skillnaden att vi där ställer om ekonomin till krigsproduktion, skickar ut männen till fronten och förstör en massa infrastruktur som sen behöver byggas upp. Här kraschar vi ekonomin, skickar hem alla och skapar inga stimulanser i form av infrastrukturinvesteringar (även om de säkert kommer komma).


    Och jag antar att min poäng är denna: i en välfungerande blandekonomi i normalläge, ska staten generera välfärd med skatteintäkterna och hålla sig så långt som möjligt från näringslivet som genererar intäkterna och avnjuter välfärdens fördelar. Statliga stöd bör hållas till ett minimum, liksom statlig inblandning, och skatterna bör inte vara högre än vad som behövs.

    Men nu är vi inte där längre. Sedan tre veckor tillbaka kollapsar näringslivet till följd av regler satta av staten. Vad gäller Sverige är jag personligen positiv till reglerna och den strategi som används, men konsekvenserna som uppstår är också statens ansvar att hantera.

    Och eftersom allt sitter ihop så är det konsekvenser som först slår mot vissa branscher, sprids till fler branscher, gör människor arbetslösa och skapar kostnader för staten. Det enda rimliga är att väga dessa kostnader mot kostnaderna för stimulanser som förebygger dem.

    Det pratas helikopterpengar här och var, det pratas medborgarlön, och det gör mig glad. Sådant var egentligen inte på skalan av åtgärder ens under finanskrisen. Men nu är vi bortom den, och vi är kvar i låg/nollräntemiljö, och vi har slut på ammunition snart. Så pratar vi helikopterpengar för att hålla hjulen i rullning, så lyssnar jag. Pratar vi att staten tar AGAn, eller 75 % av lönen som i Danmark, så lyssnar jag. Då kan vi klara det här utan en ekonomisk krasch.

    För det är lite där vi är. Antingen parerar vi nu, och då får det bli med oortodoxa metoder. Såna som inte fanns på skalan för ett kvartal sen. Eller så kommer det här är skita sig. De företag som ändå klarar tre månader av det här, kommer inte klara sex eller nio lika enkelt. Nu sitter vi alla i samma båt, och som vi bäddar nu kommer vi också att få ligga.


    Vad kommer hända på andra sidan av det här? Vilka blir konsekvenserna för världen och hur kan vi positionera oss för dem? Mer om det i nästa inlägg.

  • Ny intressant rapport om AI och jobben

    Ny intressant rapport om AI och jobben

    I dagarna har Entreprenörskapsforum släppt en intressant rapport om AI och robotiseringens påverkan på arbetsmarknaden framåt. Till skillnad från den numera smått berömda rapporten från Stiftelsen för strategisk framtidsforskning, menar författaren Joakim Wernberg att utslagningen kommer att bli betydligt mindre.

    I stora drag säger den ungefär det man redan kan gissa sig till, nämligen att digitaliseringen påverkar eller kommer påverka i princip alla jobb som finns idag. Men också att det kanske inte behöver bli så blodigt som man trott.

    Kärnan i rapporten är att såna studier ofta utgår från att om AI och robotar kan ta över en arbetsuppgift så kommer dom att göra det. Wernberg menar snarare att arbetet kommer att omorganiseras runt den nya tekniken.

    Istället för att fem personer blir av med jobbet för att företaget köpt in en AI som gör samma sak som de (lika snabbt och bra, snabbare och bättre eller sämre men godtagbart och billigare), så tolkar jag Wernberg som att kanske 1-2 förlorar sitt jobb och att de andras uppgifter struktureras om för att dra nytta av, eller komplettera, det nya verktyget.

    En konsekvens Wernberg drar är att vi gissningsvis kommer att gå mot en mer polariserad arbetsmarknad, där AI utgör arbetskraft i ett mittensegment av jobb som består av repetitiva men inte särskilt kreativa arbetsuppgifter. Ovanför dem arbetar människor med komplexa/kreativa jobb (tänk strategi och ledarskap) som är högavlönade. Under mittensegmentet arbetar människor med komplexa/kreativa (tänk trädgårdsskötsel) jobb som då tfa konkurrens på arbetsmarknaden blir lönepressade.

    Vad jag tror

    Jag tror inte att Wernberg är ute och cyklar: det är rimligt att vi under en överskådlig tid kommer att ha AI-funktioner mer som verktyg och resursoptimering (tänk granskning av röntgenbilder som AI redan idag gör lika bra som läkare men många gånger snabbare, vilket frigör tid för dessa att vara med patient).

    Något som också talar för att jobben inte försvinner i en handvändning är den politiska oviljan att göra upp med arbetslinjen och det nuvarande skattesystemet. Samhället drivs i viss mån runt av ”bullshit jobs”, marknaden är långt ifrån perfekt och bara för att människor kan rationaliseras bort ekonomiskt så gör man inte det såfort det går. Det enda som kan tvinga fram det är att vi når en tipping point där arbetslinjen överges och skattesystemet görs om eftersom det inte finns något annat val. Den dagen ligger ganska långt fram.

    Det som talar emot Wernberg är människors vilja och förmåga att inte bara kompetensutveckla sig, utan att kompetensväxla. Hur sugen (och kapabel) är en metallarbetare från Arboga på att bli robotförare? Eller en läkare på att sluta ställa diagnoser och istället mest leverera dem, för den delen? Eller en jurist på att bli språkrör och administratör snarare än sakkunnig expert?

    Det här är stora frågor som inte låter sig besvaras så lätt. Jag tror att vi med intresse för digitaliseringen lätt springer för fort fram och underskattar systemets tröghet. Samtidigt tror jag att många mindre insatta underskattar hur omvälvande utvecklingen faktiskt är och blir.

  • Hur blev 6 timmar normen?

    Hur blev 6 timmar normen?

    Normen och normen. 8 timmars arbetsdag är ju såklart normen över stora delar av världen, men överallt där det ifrågasätts så verkar 6 timmar vara alternativet.

    Jag har funderat mycket genom åren kring arbetstid och arbetskvalitet på Panang, och testat både arbetstidsförkortning för friskvård, och livsvård istället för friskvård. Och inte vet jag om det inspirerade någon, men innovativa bostadsbolaget Mimer i Västerås införde liknande system med stor framgång.

    Senaste tiden har jag dock funderat framför allt på tid och arbetstid. Det har kommit en hel del intressant forskning på ämnet under det senaste året, som bland annat visar att vi upplever att vi arbetar mer och mer trots att vi de facto arbetar mindre än på t.ex. 70-talet sett i antal timmar.

    Det här verkar ha två orsaker. Den ena är ganska självklar: vi tar med oss arbete hem, med mail i telefonen suddas gränserna mellan jobb och fritid ut och vi förväntas också vara mer tillgängliga än förut i många yrken.

    Den andra orsaken är långt ifrån självklar: teorin är, att eftersom vi tjänar mer per timme idag än på 70-talet, så värderar vi också varje timme högre. En dags sjukledigt påverkar oss ekonomiskt mer än det gjorde förr. Och när vi människor upplever att något är värdefullt, så gör vi också en automatisk koppling till att det är sällsynt eller otillräckligt (tänk tillgång och efterfrågan). Resultatet blir att vi upplever att vi har alltmer ont om tid!

    Varför jobbar vi 8 timmar per dag?

    I Sverige togs beslutet att införa åtta timmars arbetsdag i augusti 1919 (snart 100-årsjubileum!) men man arbetade på lördagar fram till 1971. Man arbetade alltså 48 timmar i veckan eftersom lördagen var arbetsdag. Det här var i sig ett resultat av en arbetstidsförkortning till 51 timmar i byggbranschen året innan, som i sin tur var resultat av en stark arbetarrörelse. Go arbetarrörelsen.

    Backar vi ännu längre bakåt så kan 8-timmarsdagen spåras till Storbritannien 1810, där den Walesiska (och socialistiska) fabriksägaren Robert Owen lyfte frågan 1810 under parollen ”åtta timmars arbete, åtta timmars vila, åtta timmars sömn”. Aha! Det är alltså en smart och slagkraftig indelning av dygnet som verkar ligga bakom de just åtta timmarna.

    Varför pratar vi 6-timmars arbetsdag?

    Och än idag är det främst arbetarrörelser och socialister som driver vidare krav på arbetstidsförkortning. I Sverige är Vänsterpartiet den drivande kraften politiskt, medan de flesta initiativen på arbetsmarknaden faktiskt har startats av entreprenörer som Magnus på Brath och Jimmy och Gabriel på Background. (Det ska dock sägas att de följts av flera försök från det offentliga också.)

    Och resultaten har varit blandade. På Brath verkar det fungera bra, medan det inte gjorde det på Background. Från det offentliga hör man också både för- och nackdelar. Personalen är glad: man upplever mer tid över till annat och stundtals mindre stress över livspusslet, men samtidigt stundtals mer stress kring jobbpusslet. Utbildningar, möten och annat som går utanför att helt enkelt utföra sin kärnverksamhet har varit svåra att klämma in.

    En stor utmaning tror jag också är att höja tempot med 20-25 % för att kompensera för tappet i timmar. Man får inte lika mycket gjort på 6 timmar som på 8, om man inte arbetar mer effektivt. Och visst – det finns studier som visar att man är effektiv ca 5 av 8 timmar en arbetsdag, men det innebär inte att vi kan hitta just de tre timmarna och ta bort dem: slösurfande och idleande är ju utspritt över hela arbetsdagen i små portioner här och där.

    Och får man bara ut 75 % så mycket som tidigare, är det mycket svårt att som arbetsgivare kunna bibehålla en lönsamhet baserad på att frisknärvaron och personalnöjdheten ökar lite. Det kräver helt enkelt ett mycket mer fokuserat och effektivt arbete när man är på plats: kafferaster och informella samtal i korridorerna kan man glömma, och frågan är hur mycket nöjdare man blir som anställd i slutändan då. Brath som lyckats, hade konceptet från start. Jag tror att det är skälet till deras framgång, att hos dem är det ”såhär vi alltid gjort” och inte ”nu testar vi nåt nytt”.

    Mitt case för 7,5-timmars arbetsdag

    Okej så vi ser att 6-timmarsdagen har en hel del fördelar, men också en hel del nackdelar. Ser man till BNP och tillväxt så skulle 6-timmarsdagens införande på nationell nivå bli en katastrof som det ser ut idag. Venezuela style.

    Mina tankar går istället kring början och slutet på arbetsdagen. Just nu arbetar jag på HelpHero där vi börjar 08.30 på morgonen, och jag har märkt stor skillnad i att slippa stressa till 08 prick. Hela morgonrutinen är betydligt lugnare och trevligare än tidigare!

    När jag hämtat barn lite tidigare på dagen under småbarnsåren, har jag också värdesatt möjligheten att sluta 16.30 högt. Den där extra halvtimmen, att slippa trafiken på och lyckas fånga några fler solglimtar under vintermånaderna, har gjort stor skillnad. Arbetsdagen har också känts mycket kortare.

    Baserat endast på en djupintervju med mig själv, och knappast statistiskt säkerställt, vill jag alltså hävda att 08.30 – 16.30 skulle kunna vara en arbetsdag som tog bort stora delar av det vi upplever som negativt: att vi måste stressa på morgonen, och missar familjetid på kvällen.

    Därtill så behöver jag, och många med mig, sällan en hel timme för lunch. Man har sin matlåda, man mikrar den, man äter den, och efter 20 minuter sitter man och slår ihjäl tid eller går tillbaka till skrivbordet. 30 minuter av lunchen skulle absolut kunna offras för att få gå 30 minuter tidigare.

    Summan blir då att arbetsgivaren behöver bjuda på 30 minuter per dag, och gå med på flex i samband med lunch och hemgång. Resultatet av det är troligen betydligt enklare att räkna hem (6,25 %) än 2 timmars arbetstidsförkortning (25 %).

    Om det visar sig att det fungerar, så kan vi prova 1 timme. Kan vi bibehålla lönsamheten då, så provar vi 1,5. Jag är absolut med på att vi bör arbeta så kort tid som möjligt av våra liv (även om vi redan idag ligger på futtiga 10 %!). Men att dra ner från 8 till 6 från en vecka till en annan får stora konsekvenser. Onödigt stora. Bättre då, kanske, att ta små steg och utvärdera istället för att testa, misslyckas och konstatera att det ”inte var för oss”?

  • Kan vi börja ta IT-säkerhet på allvar i år?

    Kan vi börja ta IT-säkerhet på allvar i år?

    Det dröjde inte många minuter efter att jag levererat måndagens Digikoll i P4 Dalarna, innan nyheten om det största IT-haveriet någonsin i Sverige, klart allvarligare än Transportstyrelsens katastrof, briserade. Computer Sweden avslöjade då att 2,7 miljoner samtal till 1177 sedan 2013 lagrats på en öppen och oskyddad server. Det följdes upp med ett avslöjande om samtal för sjuktransporter som spelats in och lagrats öppet.

    Vilka som bär ansvar är ganska uppenbart: det finns en tydlig ansvarskedja som börjar med Regionerna och slutar med MediCall i Thailand. Men det är skillnad på att ha ansvar och att ta ansvar, och här är det uppenbarligen många i kedjan som inte tagit det ansvar de borde.

    Klart är att patientsäkerhet och konfidentialitet inom vården väger mycket tungt i svensk lagstiftning, med eller utan GDPR. Landstingen och Regionerna har ofta bra koll internt både på processer, riskanalys och användarbeteende. Däremot verkar de mycket svaga när det kommer till att säkerställa, bortom en upphandling med skall-krav, att underleverantörer (och underleverantörers underleverantörer) har samma koll.

    Klart är också att vi är alldeles för naiva när det kommer till IT-säkerhet i Sverige. Det räcker med att läsa på i två timmar för att bli fullständigt paranoid kring vad som kan göras mot individer, organisationer och stater till följd av dålig säkerhet – ändå är det en fråga som inte tas på allvar.

    På många sätt liknar det hanteringen av naturkatastrofer: ingen vill betala för dyra vattenbombningsplan förrän vi har en stor skogsbrand – då är plötsligt alla arga för att vi inte hade resurserna på plats. På samma sätt är det ingen som får en löneförhöjning för att man lägger timmar på att förebygga IT-fuckups som kanske aldrig uppstår (särskilt som de ju då är förebyggda) – och när de händer letar alla någon att hänga. Det är mänskligt, antar jag.

    I Digikollen 18/2 pratade jag bland annat om hur kylrum och kyldiskar på ICA och Hemköp har kunnat fjärrkontrolleras och saboteras i flera år, tills dess att en outsider kontrollerar säkerheten. Nu var det en välvillig sådan, men föreställ dig en agent för främmande makt som genom hybridkrigsföring vill störa livsmedelstillgången i ett land. Vad bättre än att förstöra livsmedel vid sista distributionspunkt?

    Jag tog också upp fjärrhackade elscootrar, och det finns gott om exempel på hur samhällsviktig infrastruktur kan hackas. Du minns kanske störningar under förra året som berörde flera banker, Swish och tågnätet.

    Det gör onekligen lite ont i magen när man inser hur lätt det är att störa viktiga delar av vårt samhälle idag. Man behöver inte anordna en brand-REA för att skapa rejäl oreda, och om man ville så skulle det troligen gå nästan bara genom att attackera system som knappt är skyddade.

    (En brand-REA kallas så för att ”allt måste bort” och är en koordinerad IT-attack där man slår ut transportsystem (tåg, flyg, väg, hamn), finansiella system (banker, korthantering) och infrastruktur (telefon, internet, elektricitet). Du kan använda det här som argument för att Die Hard 4 inte bara är fantastisk action utan också samhällsinformation, när det är din tur att välja film hemma.)

    Ju mer digitaliserade vi blir desto mer sårbara blir vi helt enkelt. Då håller det inte att lagra patientdata på oskyddade servrar, eller hasta igenom upphandlingar som lägger känslig data i händerna på tjeckiska IT-tekniker.

    Och don’t get me started on konsekvenserna av uppkopplade hem och IoT, men det får bli ett separat inlägg.

  • Nej, bristyrken är inte automatiskt framtidsyrken

    Nej, bristyrken är inte automatiskt framtidsyrken

    I veckan hörde jag ett långt inslag i Eftermiddag i P4 Dalarna om hur det öppnas alltfler byggprogram i länet för att möta den aldrig avstannande efterfrågan på arbetskraft inom byggbranschen. Något ensidigt, måste sägas, intervjuades elever och branschföreträdare som alla bedyrade att här – här ligger framtiden.

    Och visst, det kommer behöva byggas rejält framöver. Inte minst som klimatförändringar kommer att förändra demografin över hela planeten och många kommer att vilja flytta/fly till klimatzoner som inte dödar dem (köp mark!). Men är det människor, utbildade i Falun och Borlänge, som kommer att bygga? Jag är nog mer tveksam än branschrepresentanterna.

    2014, dvs för fem år sedan, släppte Stiftelsen för strategisk forskning en gedigen rapport som baserades på forskning från Oxford. Stefan Fölster ledde arbetet.

    I den kom man fram till att ungefär hälften av svenska jobb kunde digitaliseras, robotiseras eller helt enkelt automatiseras inom 20 år. 15 år kvar till rapportens framtidsscenario med andra ord. Och sedan den släpptes har utvecklingen inom framför allt AI accelererat på sätt som ingen förutsåg då, vilket får mig att bedöma att det i själva verket är fler branscher och yrken som är utsatta, än vad som listas där.

    Och ja – nya jobb kommer att skapas i nya branscher. Och nej – det kommer troligen inte att räcka för att ersätta alla som går förlorade. Dessutom är det svårt att kunskapsväxla uppåt, det kräver utbildning och utbildning kräver skattetryck och skattetryck kräver arbeten. Men – det är en annan diskussion, nu pratar vi byggbransch.

    7 februari i år släppte Arbetsförmedlingen sin prognos ”Var finns jobben?” med en bedömningshorisont på 5 år. Det är viktigt att ha i åtanke, för det här är glödhet läsning för studie- och yrkesvägledare som vill lotsa dagens elever ut i morgondagens arbetsmarknad. Går du i nian idag och ska välja gymnasieutbildning, är det rimligt att du väljer något som kan leda till jobba när du går ut, om 3-4 år.

    Så vad säger rapporten om byggbranschen? Jo, där finns flera yrken med på listan med minst konkurrens 2024. Dvs här är det jobbgaranti. Branschen som helhet ligger också trea (efter pedagogik och data/IT) när man tar fram ett kortsiktigt bristindex, och trea (efter pedagogik och hälso/sjukvård) på lite längre sikt. Branschföreträdare har alltså rätt i att man ser en stark framtid.

    Men man har ju ett yrkesliv som spänner över 40-50 år, åtminstone om man inte pluggar vidare (snittet ut på arbetsmarknaden ligger kring 30 år idag!). Då är det rimligt att man också höjer blicken och inte bara ser till de närmsta fem åren, speciellt om man också är medveten om att det är svårare att kompetensväxla uppåt än nedåt.

    Då kan man ta Arbetsförmedlingens lista över yrken med ”mycket liten konkurren” under de kommande åren:

    • Anläggningsarbetare
    • Betongarbetare
    • Byggnads- och ventilationsplåtslagare
    • Golvläggare
    • Murare
    • Målare
    • Takmontör
    • Träarbetare och snickare

    och ser hur hög sannolikhet det är, enligt Fölsters och SSF:s rapport, att dessa jobb är automatiserade 2034:

    • Anläggningsarbetare 85 %
    • Betongarbetare 84 %
    • Byggnads- och ventilationsplåtslagare 84 %
    • Golvläggare 73 %
    • Murare 73 %
    • Målare 76 %
    • Takmontör 73 %
    • Träarbetare och snickare 73 %

    Kort sagt: om du inte är ersatt av en robot inom femton år, så är du det definitivt innan pension.

    Detsamma gäller för övrigt lastbilsförare (80 %), lokförare (90 %), kassapersonal (95 %) och redovisningsekonomer (89 %). I dessa yrken ser vi tydligt hur arbeten utmanas (ett trevligare ord än hotas) av teknologiska lösningar. I Australien kör man nu hela malmbanor med självkörande tåg. I USA och Sverige byggs självkörande lastbilar. Konsumkassor blir självscanning som blir e-handel. Ekonomibyråer bygger in AI i sina lösningar.

    Men byggbranschen då? Där händer det väl inget? Spikar ska i, brädor ska sågas. Det måste väl ändå människor göra?

    Inte alls, visade det sig. Redan idag finns robotar som kan mura 1000 stenar i timmen. I Japan har man konstruerat en robot som själv kan identifiera, lyfta upp, sätta på plats och skruva fast byggskivor. Inga raster, inget läggdags, inga lönekrav.

    Och vi ska komma ihåg en sak. Automatisering av den här branschen är bra. Det är tuffa jobb som sliter på kroppen. Ibland dör människor på sina arbetsplatser. Finns det någon typ av jobb som borde byggas bort, så är det ju just sådana. Och även om robotiseringen under de kommande 15 åren ”bara” skulle nå så långt som att ta bort tunga lyft och farliga moment, så kommer det att påverka branschen hårt. Om en robot kan frakta upp allt material till femte våningen och låta golvläggaren fokusera på läggning, så kan man troligen spara 1-2 timmar per dag bara i kringarbete. I ett lite större företag är det en eller två heltider som elimineras.

    Så, vart vill jag komma med det här? Jag är osäker själv. Att sprida sånt här riskerar att elda på en självuppfyllande profetia: branscher som verkligen behöver folk idag lider av brist eftersom ingen vill ge sig in i dem om det inte finns jobb om 10 år. Samtidigt kan brist ofta driva teknisk utveckling och finna andra lösningar på problem.

    Övertygad om att utvecklingen är svår att stoppa, och att människor är sämre än robotar i nästan allt som innebär repetativt arbete utan krav på kreativ problemlösning, är nog min slutsats ändå denna: bortsett från att samhället och synen på arbete kommer att behöva förändras i grunden under min livstid, skulle jag idag inte råda mitt barn eller tonåring att söka sig till branscher som vi mer eller mindre ”vet” är döda inom 15 år.

    Och det är synd att dagens ungdomar sällan verkar ges hela bilden av hur framtidens arbetsmarknader kommer att se ut. Många kommer att falla handlöst i det paradigmskifte som är på väg.