Kategori: Företagande & entreprenörskap

Varför startar inte vänstern sina egna bolag?

Det är inte svårt att hitta förändringsfaktorer i Sverige under 1800-talet. Innovationer och utveckling från kontinenten nådde oss samtidigt som en outsinlig efterfrågan på järn och trä. Frihandel med Storbritannien sparkade igång exporten på allvar, samtidigt som 1848 års aktiebolagslag stimulerade företagandet.

(Man kan förstås gå mycket, mycket bredare och prata om tillgången på arbetskraft som konsekvens av innovationer inom jordbruket tillsammans med klimatförändringar, men låt oss välja ett individualistiskt perspektiv i dagens inlägg.)

1864 års näringsförordning förändrade Sverige i grunden. Först då avskaffades den obligatoriska skråtillhörigheten helt och hållet, och fri etableringsrätt för handlare och fabriksanläggningar upprättades på landsbygden. Innan dess var man alltså dömd att som hantverkare ”bliva vid sin läst”. En bondson kunde bli fabriksarbetare, men aldrig äga fabriken.

Det ska sedan sägas, att under arbetarrörelsens framväxt och uppbyggnad, var möjligheterna att äga en fabrik alltjämt små. Att finansiera stora, kapitalintensiva verksamheter krävde generellt banklån eller aktiekapital från de redan rika, och ur det perspektivet var de marxistiska rörelsernas mål att ta kontroll över produktionsmedlen (med våld vid behov) inte ologiskt.

Visst kunde en arbetare från 1864 och kanske hundra år framåt starta ett eget företag, men då i form av något som inte krävde ett stort insatskapital. Generellt var den tidens tjänste- eller kunskapsföretag också små och byggde på någon speciell utbildning som ägaren hade (tänk bokföring, juridik). Det som återstod var handel, och det saknas inte köpmän och grosshandlare som gjorde sig namn under perioden.

(Vi hoppar här över innovatörerna som under 1800-talets slut grundade flera av Sveriges största bolag och ekonomiska lokomotiv till följd av näringsfriheten och aktiebolagslagen.)

Och efter den här historiska inflygningen börjar vi närma oss kontexten kring den poäng jag vill göra. Flera demokratiserande lagändringar vad gäller företagande, inträde i EU och en omfattande digitalisering har sedan åtminstone 90-talet helt ritat om förutsättningarna. Uttrycket ”det har aldrig varit lättare att starta företag än idag” har fortsatt vara sant under åtminstone 30 år.

Givet det (nu kommer poängen) så är det för mig ett fullständigt mysterium varför vänstern envisas med analysen att makten över produktionsmedlen måste tas politiskt (eller politiskt utomparlamentariskt), istället för att bara starta egna företag och visa att deras föredragna typ av organisering är bättre än den vedertagna.

Å ena sidan har vi att på något magiskt sätt mobilisera det svenska folket i en sådan utsträckning att Vänsterpartiet ges tungt regeringsinflytande, något de aldrig haft, och det i en värld som är långt ifrån 1970-talets vänstermiljö med löntagarfonder och whatnot. Alternativt genomföra en socialistisk revolution mot en statsapparat som idag är högerlutande och backad av den största medelklass det här landet har sett.

Å andra sidan har vi att ”spränga systemet inifrån” och ”frigöra” arbetarna en arbetsplats i taget genom att de själva tar ägarskap över den helt lagligt och okontroversiellt genom ett aktiebolag eller ekonomisk förening. I tillräcklig skala väcks debatten om organisering garanterat, och snöbollen är i rullning.

Det kapitalistiska, liberala systemet erbjuder helt enkelt medlen till sin egen reformation helt öppet och utan skyddsvallar. Ändå väljs det konfliktfokuserade narrativet att arbetarna står i ett omöjligt underläge mot kapitalägarna inom det rådande systemet.

På ett sätt ska jag väl som liberal, företagare och ekonomiskt högersinnad vara glad över att vänstern aldrig går från ord till handling. På ett annat sätt är det tröttsamt att varje diskussion stannar av eller spårar ur när jag försynt nämner möjligheten att faktiskt göra något åt orättvisorna som finns på arbetsmarknaden.

Är det enkelt och riskfritt att starta eget och börja konkurrera med sin kompetens mot forna arbetsgivare? Nej. Men det är det inte för någon oavsett politisk färg.

Går det i exakt varje bransch? Nej. Men i många! Två av tre företag i Sverige är tjänsteföretag.

Går det att skola om sig på fritiden kostnadsfritt idag? Ja. MOOCS, Udemys, fristående distanskurser på svenska universitet står till vårt förfogande.

Är det möjligt för en grupp människor att gå ihop och spara ihop eller få låna 25 000 kronor till aktiekapital? Ja. Och inte ens det behövs för en ekonomisk förening.

De reella hinder som står i vägen för att själv/a ta makten över produktionsmedlen är avskaffade. Det betyder inte att det är lätt att starta och driva ett framgångsrikt företag – men det är det ju inte för någon. Är det bristande självförtroende som håller en tillbaka? Ovilja att ta risk och arbeta många underbetalda timmar under ett par år för att bygga upp något eget? Ointresse om företagandes förutsättningar och villkor?

Jag vet inte, och lägger faktiskt ingen värdering i det. Däremot köper jag inte argumentet att man är ointresserad av att förändra systemet inifrån för att man inte tycker om systemet. Ni får gärna hjälpa mig att reda ut det här fullständiga mysteriet i kommentarsfältet!

Ett tack till företagarna

Igår var det kommunfullmäktige i Falun, budgeten skulle tas. Helt enligt tradition är det en långdragen tillställning: eftersom nästan allt i kommunen på något sätt kan härledas till den övergripande budgeten är det också fritt fram att prata om nästan vad som helst. Det blev en rätt spänstig debatt om allt från arbetsskor för omsorgspersonal till vad Falu kommun egentligen har för kärnverksamhet.

En viktig fråga som diskuterades var uppräkning: det är vanligt överallt i landet att uppräkningar maskeras till satsningar. ”Skolan får såhär många miljoner mer”, ”vi skjuter till såhär mycket pengar till omvårdnad” men när inflationsjusteringar är gjorda och man räknar in löneökningar så är det i många fall faktiskt neddragningar som görs. Jag hoppas att vi nästa år kan ha en bättre diskussion med sådan information som underlag.

Många tackade kommunens personal som många gånger drar ett tungt lass. Jag passade på att gå upp i talarstolen och också tacka de som står för 42 av 100 skattekronor i Falun, företagarna. För utan möjlighet till jobb så kommer man inte att flytta hit, och jobben – de skapas av småföretagen.

Vill man läsa mer om småföretagens betydelse för vår kommun så rekommenderar jag den här rapporten.

Därför deltar jag inte på Företagarnas kongress

Imorgon, den 23 maj, går Företagarnas kongress av stapeln, denna gång i Gävle. För mig är det min sista kongress, jag har avböjt omval som ledamot i Riksstyrelsen av två skäl. Det första är att jag känner mig klar: jag har suttit i Riksstyrelsen i sex år.

Det andra skälet är att jag vill undvika alla misstankar om att jag sitter på dubbla stolar. Företagarna är en partipolitiskt obunden organisation och jag är trots allt politiskt förtroendevald, om än på kommunnivå. Att jag därmed har gjort min sista mandatperiod i Företagarna känns naturligt, och jag har också gått ur styrelsen i Företagarnas lokalförening här i Falun.

Men det är inte därför jag inte kommer att närvara under kongressen (det hade säkert varit en trevlig sak, och kongressen i sig är både lärorik och rolig).

Jag har länge varit tveksam och skeptisk till hur Företagarna förhållit oss gentemot Sverigedemokraterna. Jag har sett rimligheten i att vi för en dialog med dem och försöker påverka deras politik i frågor som är viktiga för oss, samtidigt som det länge varit uppenbart att deras övergripande politik är skadlig för Sverige, hotfull mot våra demokratiska institutioner och därmed också det fria företagande vi är satta att värna.

Den senaste granskningen från Kalla fakta visade det som vi som funnits på Twitter länge redan vetat: det som pågår är organiserat. I Sverige har vi ett riksdagsparti som använder skattemedel, från arbetare och företag, för att underblåsa hot och hat mot politiskt engagerade, inklusive mot vår regering. Den meningen tåls sannerligen att läsas igen.

För mig är det droppen. Det här är nu bortom allt tvivel ett parti som nyttjar våra politiska och demokratiska system för att försvaga dem med målet att avveckla dem. Som organisation må Företagarna vara partipolitiskt obundna men vi sysslar i högsta grad med politiska frågor. Och ingen kan säga sig vara opolitisk dessa dagar, man känner sig på sin höjd bara bekväm i rådande politiskt klimat.

Man må ibland behöva föra sakdiskussioner med SD, det är som det är. Men vi väljer själva om vi ska bjuda in dem till det finaste, viktigaste och största vi har, vår kongress. Oscar Sjöstedt, kanske mest känd för grova skämt om judar, har ett förflutet som skinhead, har gått på vit maktspelning och har också hamnat i blåsväder för att ha skrivit sig i sin sommarstuga samtidigt som han säger sig vilja ”stoppa skatteslöseriet”. Imorgon ska han tala inför kongressen och delta på middagen.

Jag kan inte stå bakom det. En inbjudan till kongressen är en legitimering. Av Sjöstedt, hans parti och den politik de för.

Hur känner förtroendevalda och anställda med annan bakgrund, hudfärg eller politisk åskådning än den av SD godkända inför det här? För mig kommer privilegiet att ännu inte ha drabbats av nuvarande politiska förflyttning med ett ansvar.

Det här visade sig vara min röda linje. Vänner och bekanta som jag har rådfrågat har pekat på möjligheten att påverka inifrån, men när det uppenbarligen inte går behöver jag för mitt eget samvetes skull markera. Om (när) någon frågar hur vi kunde bjuda in Sverigedemokraterna till vårt högsta beslutande organ, behöver jag kunna säga att jag tog och höll avstånd.

”Vi vill kunna överlämna ett land och ett samhälle till våra barn och barnbarn som är i bättre skick än det land vi fick till skänks av tidigare generationer.” Så lyder Företagarnas vision. Och det finns inget med det här vägvalet som tar oss dit, det har vi om inte annat lärt oss av historien.

Företagarna har givit mig otroligt mycket under de här sex åren. Jag är så, så tacksam för chansen att under en tid ha fått vara med och styra organisationen. Jag hoppas att ni får en givande kongress, och må ni orka hålla er på den smala vägen när jag nu lämnar över stafettpinnen.

Säg att du inte förstår företagande utan att säga att du inte förstår företagande

Det var ord och inga visor i den senaste debattartikeln från majoriteten gällande det nu uppskjutna köpet av innebandyarenan.

Värst för dem nu verkar vara risken för att näringslivet ska ha tappat förtroende för kommunen efter att en relativt samlad opposition har ifrågasatt:

– köpeskillingen baserad på en värdering där en arena som läcker in anges vara i gott skick och där turerna kring värderingsunderlag och nuvärdesberäkningar varit anmärkningsvärt många,
– att förskott ska betalas ut till säljaren innan beslutet är fattat (något som klädsamt togs bort ur handlingarna efter att det gjorts känt) och
– de alltigenom svaga argumenten kring rådighet och fler bokningsbara tider som legat till grund för köpet.

Men nu behövs nya argument och då är det näringslivets tur. Jag är själv företagare i den här kommunen sedan femton år och kan lugna Liza Lundberg och Anders Lindh: det är mer privatpersonen i mig som är orolig för att nya äventyr på Lugnet baserade på svajiga kalkyler ska kosta mig som skattebetalare mer än det smakar.

I min roll som företagare är jag mer brydd av saker som infrastrukturfrågor, offentlig upphandling, kopplingen mellan skola och näringsliv, kompetensförsörjning och dialogen med tjänstemän. Här vet jag att jag inte är ensam för jag både tog initiativ till, och satt med i referensgruppen för, den näringslivsstrategi som är beslutad för kommunen.

Som företagare ser jag fram emot att ni, när ni nu har lyft in Näringslivskontoret direkt under Kommunstyrelsen, ser till att strategin efterlevs. Måhända är det bättre investerad tid än att knyta ihop halmdockor om näringslivets förtroende på debattsidorna (föreningslivets förtroende vore lämpligare att lyfta!).

Falu kommun ligger klart under rikssnittet när det kommer till hur företagen upplever kommunens service och bemötande vid upphandling, handläggning, tillsyn och dialog. Jag vågar drista mig till åsikten att det är viktigare för våra företagare än hur ni, och även vi i oppositionen, hanterat arena-affären.

Och slutligen, i min roll som politiker, är det min uppgift att värna skattebetalarnas pengar och se till att de går till kommunal kärnverksamhet och dit de gör mest nytta. Att ta över centralt belägna innebandyhallar är inte det första jag tänker på i det sammanhanget.

Hur kommer Dalarna att stå sig om 10 år?

Förra veckan besökte jag Luleå och Piteå för att se hur Norrbotten rustar för de hundratals miljarder som ska investeras i regionen. 100 000 människor kommer att behöva flytta norrut de kommande 15 åren.

Och det är inte lätt att förstå vad det innebär när man sitter hemma i Falun och läser om det: det blir något helt annat när man faktiskt besöker företag som SSAB, eller får prata med småföretagare och kommunpolitiker i Piteå.

Klart är att Norrbotten står inför en potentiell strukturomvandling som snudd på saknar motstycke i svensk historia. Det närmaste vi kommer är troligen etableringen av vattenkraft och järnväg i Norrbotten för ett sekel sedan, när 25 % av Sveriges BNP investerades i malmfälten och kringliggande logistik. Jag hoppas att det lyckas: det är viktigt för klimatomställningen och något vi kommer kunna få tillbaka under decennier.

Och det är förvisso så att Norrbotten verkligen inte saknar utmaningar. 4 av 10 storstadsbor kan enligt WSP tänka sig att flytta norrut, men de kommer att vilja ha bättre boenden och högre livskvalitet. Inte bo i tillfälliga byggbaracker. De kräver också goda kommunikationer, något Norrbotten överlag har utmaningar med.

Och det finns mycket annat vi lärde oss och som egentligen är värt att diskutera, som t.ex. Länsstyrelsernas roll och ansvar. Koordinering och planering verkar saknas och matchningen mellan företagens behov och skolans utbildningar har nog aldrig varit större. Men jag vill lyfta ett lokalt och regionalt perspektiv idag.

LKAB, SSAB, H2GS, Northvolt. Industrijättar i absolut teknologisk framkant, som investerar på nivåer som kommer att innebära en elkonsumtion motsvarande mer än hälften av all el som produceras i Sverige idag (även det är värt ett separat inlägg).

Hur löser vi elförsörjningen?

Min fråga är: vad gör det här med Dalarna? SSAB, Stora Enso, Boliden, Northvolt, ABB. Industrijättar i teknologisk framkant. Dalarna importerar idag 42 % av sin elförbrukning: vi är inte självförsörjande. Vindkraftspark efter vindkraftspark blockeras. Är det inte försvarsintressen så är det naturintressen eller politisk rädsla för att stöta sig med de som vill ha obruten horisont. Den som säger nej till detta är svaret skyldig hur vi ska lösa problematiken! Nu verkar till och med Moderaterna mjukna (valet är ju över). Kanske måste vi drabbas av än högre priser och elbrist, innan vi inser att vindkraftverk i horisonten är ett pris vi lär betala för det moderna, miljövänliga samhället?

Vilka ska komma hit? Och var ska de bo?

Elförsörjningen är viktig, oerhört viktig. Men kanske ännu viktigare på sikt är kompetensförsörjningen. Northvolt ska anställa 1000 personer, ABB 700. Vi vet att runt varje storskalig industrisatsning så skapas det också jobb i småföretagen. Varifrån ska de här personerna komma?

Med invandring på så låga nivåer som idag, ställs vi inför ett nollsummespel. För att vi i Dalarna, eller Norrbotten, ska nå sådana nivåer av befolkningstillväxt, krävs att andra kommuner blir av med invånare. Vilka blir det?

Ett mardömsscenario är att Dalarna tappar invånare upp till Norrbotten. För vi konkurrerar nu med dessa län om högkvalificerad arbetskraft. Vårt län är lika naturskönt som de norrländska (om man frågar mig), och vi har en annan närhet till Stockholm och södra Sverige. Det är ett bra utgångsläge, men om vi inte bygger bostäder och släpper upp mark, så riskerar det här fönstret att stängas.

Vilket län ska Dalarna vara om 10 år? Hur ska vårt näringsliv se ut? Turismen är vansinnigt viktig, men kommer inte ensam att rädda oss.

Här behövs först och främst politisk insikt. Därefter politisk handling. Börja planera offensivt för tusentals inflyttade, lobba för infrastrukturfrågor som Dalabanan och elförsörjningen, lyft visionen om ett framtidens Dalarna och börja kavla upp ärmarna! Kroka arm med högskolan, med Science Park och med företagen. Planera och dimensionera förskola, skola och vård. Se över strandskydd och tillståndsprocesser och bygg ihop stora orter och nav. Våga!

Mycket av det här står i Dalastrategi 2030 som klubbades för i juni 2021. Den är bra, även om den redan börjar kännas gammal med tanke på vad som sker norrut. Och som alla strategier är den bred och abstrakt. Lösningarna behöver byggas ute i verksamheterna, och de behöver byggas snabbt. Framför allt kommunerna har stora möjligheter här, och den kommun som agerar snabbt och beslutsamt tror jag har mycket att vinna på sikt. Att börja investera och planera för den ljusnande framtid inför en stundande lågkonjunktur kräver sitt mod. Men det ordnar vi, det är jag säker på.