Jonas Grenfeldts blogg

Jag gick med i Centerpartiet kring 2015, när det stod rakryggat i flyktingkrisen. Jag ville stötta C symboliskt genom ett medlemskap, men inte mer än så. Medlemsbrev och annat jox hamnade i återvinningen, jag var inte där.

Men kring 2020 kände jag att jag behövde förändra saker. Åtminstone försöka. Jag gick Höj röstens Politikerskola (den är otroligt bra och rekommenderas varmt) och aktiverade mig samtidigt som medlem.

Det var pandemi, så alla medlemsmöten var digitala. Det passade mig, och ganska snabbt började jag få något slags förtroende, särskilt i frågor jag visste något om (företagande, digitalisering etc.).

Jag blev satt på listorna och kom in i kommunfullmäktige i Falun + miljö- och samhällsbyggnadsnämnden som ersättare. Nu ställer jag upp för omval, och det här är vad jag har lärt mig.

Sätt gränser, gå att lita på

Under promise – over deliver. Det är ju lätt att ta på sig mycket när man brinner för något. Men sätt gränser för ditt engagemang och var tydlig med dem. Dina partikamrater ska kunna lita på att du gör det du tar på dig så håll det du lovar, men lova inte för mycket. Om du har hamnat i ett bra gäng så respekteras det.

Jag hann skilja mig under valrörelsen, någon som kastade om livet. Att vara själv med barn varannan vecka gör att jag inte kan gå på alla medlemsmöten, och inte heller vara en bra ledamot i kretsstyrelsen. Det kommer ändras när barnet blir äldre, men just nu är det så. Jag kommunicerade det, det respekteras, och jag dyker upp påläst när jag ska i övrigt.

De tre domänerna

För alla som är med i ett politiskt parti finns (bör det finnas) tre domäner. Den första (jag kallar den ibland för den gröna) innehåller frågor som är viktiga för dig, där du och partiet tycker lika. Här kan du troligen också bidra en hel del och kanske till och med förändra saker. Det här är varför du valde att gå med.

Den andra domänen innehåller röda linjer, gränsdragningar. Här finns politiska positioner du absolut inte kan acceptera. Om du går med i ett parti idag så bör det innebära att den här domänen just nu är tom. Om partiets politik över tid förändras så bör det innebära att du går ur. Gör det, du har viktigare saker för dig än att representera och försvara sådant du känner är fel i grunden.

Den tredje domänen är allt annat. Den stora gråa massan av frågor där du kanske har åsikter, men inte så starka att du slåss för dem aktivt. Ett parti måste ha en ståndpunkt i alla frågor, men det måste inte du. Det kan du inte (om du inte är ledarskribent antar jag). Den här domänen är priset du betalar för att kunna få effekt i den gröna domänen.

Det kräver ett visst mod att på direkt frågor säga ”det där vet jag faktiskt inte så mycket om” eller rentav ”det du tar upp är inte en särskilt viktig fråga för mig”. Men det är ju sant. Var också sann mot dig själv. Gärna partilojalitet – men med måtta!

Är det värt det?

Jag har alltid varit samhällsengagerad. Innan partipolitiken var jag aktiv i Företagarna. När jag tog beslutet att byta plattform från opinionsbildning till partipolitik så var det för att jag trodde att min tid kunde få större utväxling ”på insidan” jämfört med på utsidan. Jag hade rätt.

Med det sagt så lägger man in en hel del tid, energi och engagemang i det här. Särskilt om man sitter i opposition kan det resultera i frustrerande lite framsteg.

Fråga dig själv åtminstone någon gång per år om det är värt det, eller om du kan göra större skillnad någon annanstans. Jag själv har landat i att ge politiken minst en mandatperiod till innan jag kan säga säkert. Fyra år är kort tid men åtta år är en tiondel av livet och börjar vi prata tolv, sexton, tjugo så ska man verkligen tycka att det är viktigt.

Jag gör ingen hemlighet av att jag vill till riksdagen. Om den dörren visar sig stängd om fem år så kommer jag nog inte orka, om den står på glänt så kör jag. Långsiktighet är bra i politiken.

Snabba tips i början

• Hitta ett par i din krets eller distrikt som du tycker verkar vettiga och intressanta. Bjud dem på lunch och be dem berätta hur de upplever partiet och dess politik. Du kommer lära dig enormt mycket! Jag bjöd vårt kommunalråd, distriktsordförande och riksdagsledamot men välj de som känns bäst för dig.
• Gå på medlemsmöten och visa framfötterna i frågor där du är påläst och engagerad. Lyssna mer än du pratar i allt annat.
• Ha koll på dina gränser och styrkor redan från start. ”Hur kan jag hjälpa det här laget?”.
• Var prestigelös, tro inte att en hög position någon annanstans köper dig en hög position här från start.
• Förstå föreningskultur. Du kommer inte alltid att få din vilja igenom, men säger du kloka saker och är att lita på, så kommer fler och fler också börja lyssna.
• Se upp för dysfunktionella grupper och backa hem/gå ur om du märker att det inte fungerar.

Undrar du något?

Fråga gärna i kommentarerna!

I alla fall om man frågar den samlade expertkåren som sågar regeringens utspel vid fotknölarna. Skälet är inte nödvändigtvis att man ser en risk för att handlarna höjer priserna med motsvarande belopp (det skedde inte 1996, men situationen är förstås lite annorlunda nu också).

Skälet är att statens inkomster minskar, och att motsvarande belopp hade kunnat göra större skillnad på andra håll när det gäller att stärka konsumenternas köpkraft.

Det vi ser är tyvärr en borgerlig regering som helt har slut på idéer kring hur lågkonjunkturen ska brytas: först höjdes ROT-avdraget, nu sänks matmomsen. Ingen framtidstro, inga visioner, inga stora ingrepp för att få bukt med grundproblemen. Och man verkar livrädda för att genomföra åtgärder som skulle kunna få någon att tro att man gör det bättre för de mest utsatta.

Man måste komma ihåg att regeringen sitter i händerna på SD, som i sann populistisk anda jublar över det här ovetenskapliga luftslaget. Sånt är de ju bra på.

Vad som oroar mig desto mer, är att även Centerpartiet stämmer in och vill sänka matmomsen. Varför? Är vi också populister, eller har vi inte läst Riksrevisionens slutsatser från utredningen på området? Det här är dålig politik som inte löser någonting. Ta striden för enhetlig moms istället, och börja ta steg mot att bygga ett nytt skattesystem som är anpassat för dagens och morgondagens samhälle.

 

Jag har ältat det här ganska länge nu, och hunnit ändra mig flera gånger. Frågar du mig om två år har jag kanske en ny åsikt. Men jag blir alltmer inne på att ”det gamla sättet” att göra politik på, är på utdöende.

Den senaste veckan har det framkommit att en nära anhörig till en minister har varit aktiv i en nazistisk organisation som hen dessutom har hjälpt till att värva medlemmar till. Som många andra är jag vaksam mot förtal och särskilt mot att outa minderåriga, men som Karin Pettersson skriver så vet ju alla vilka det gäller.

AFA var i alla fall först att gå ut med att det var vår migrationsminister, som med hög svansföring under flera år har pratat om föräldraansvar. Om det är Johan Forssell, så är det förstås ett sällan skådat hyckleri. Problemet är att Forssell själv varken bekräftar eller dementerar: den minister som kommenterar det hela i media tillåts vara anonym. Och media köper det.

Min poäng med inlägget är inte att konstatera det uppenbara, att det är en säkerhetsrisk att ha en familjemedlem som är aktiv i en organisation som vill avskaffa demokratin och att ministern borde avgå.

Min poäng är att det som förr fick politiker att avgå, eftersom politik är var en förtroendebransch, idag inte längre gäller. Jimmie Åkesson kan bjuda in gängledare på sitt bröllop, Forssell (om det är han) kan ha nazister i familjen. De kör på bara, och väljarkåren straffar dem inte. Varför skulle de då inte bara köra på?

Så varför är det här viktigt? Jo, för det visar att spelplanen har förändrats. Jag säger inte att vi ska anamma brunhögerns MO och själva börja bryta mot lagen eller omge oss med kriminella. Men det är värt att skärskåda kommunikationstaktiken som nu utspelar sig.

Moderaterna sjösatte nämligen en budskapskampanj med följande taktik:

1. Smutskasta budbäraren, i det här fallet ganska bekvämt eftersom det var AFA som outade Forssell.
2. Ifrågasätt källan, som är Expo. Vem är det egentligen som ligger bakom det här, och är inte allt bara politisk smutskastning? Fritt fram för hundvisslor.
3. Blås upp att det gäller ett barn (ETT BARN FÖR GUDS SKULL!!) och att det därmed motiverar anonymitet och att familjen nu behöver vara ifred under denna svåra tid.

Man skickade fram halvhöga men politiskt brända moderater som Irene Svenonius som fick framföra detta, medan de viktigare ministrarna slöt leden och helt enkelt höll käften. Well played, Martin Borgs. För det finns nu en risk att det stannar här.

Det gjorde det med både SDs trollfabriker (där de använde skattemedel för att finansiera demokratins dödgrävare) och SD-ledarens MC-bröllop.

Högern har förstått att nyhetscyklerna idag är något annat än förr, och att traditionell media inte längre bestämmer vad som är nyhetsvärdigt eller ens trovärdigt. Ett snabbt utspel från Liberalerna om värderingar, och strålkastarljuset har flyttats.

Vad kan vi lära oss av det här?

Kanske hur vi själva kan hantera kris? Jag gillar det inte, men det är troligen mer effektivt att göra sig oanträffbar i tre veckor, än att efter lång tystnad mumla fram att det är som det är.

Det andra vi behöver göra är att se till att ingen väljare vi talar med eller till glömmer sånt här. Vi måste påminna dem varenda gång, och be dem ta ställning. Det kräver att vi är oerhört pålästa, med minne som en elefant. Det kräver förberedelse. Och det kräver kanske också lite retoriska knep här och var.

When they go low, we go high fungerar inte just nu. Jag tror att vi behöver hitta balansen där vi biter tillbaka med samma medicin, samtidigt som vi måste kunna hålla huvudet högt i de grundläggande moraliska frågorna. Klarar vi det så kan det här ordna sig. Ser vi de två som oförenliga och tvingar oss att välja en, så har vi förlorat oavsett val.