Borde du gå med i ett parti? Här är mina råd

Jag gick med i Centerpartiet kring 2015, när det stod rakryggat i flyktingkrisen. Jag ville stötta C symboliskt genom ett medlemskap, men inte mer än så. Medlemsbrev och annat jox hamnade i återvinningen, jag var inte där.

Men kring 2020 kände jag att jag behövde förändra saker. Åtminstone försöka. Jag gick Höj röstens Politikerskola (den är otroligt bra och rekommenderas varmt) och aktiverade mig samtidigt som medlem.

Det var pandemi, så alla medlemsmöten var digitala. Det passade mig, och ganska snabbt började jag få något slags förtroende, särskilt i frågor jag visste något om (företagande, digitalisering etc.).

Jag blev satt på listorna och kom in i kommunfullmäktige i Falun + miljö- och samhällsbyggnadsnämnden som ersättare. Nu ställer jag upp för omval, och det här är vad jag har lärt mig.

Sätt gränser, gå att lita på

Under promise – over deliver. Det är ju lätt att ta på sig mycket när man brinner för något. Men sätt gränser för ditt engagemang och var tydlig med dem. Dina partikamrater ska kunna lita på att du gör det du tar på dig så håll det du lovar, men lova inte för mycket. Om du har hamnat i ett bra gäng så respekteras det.

Jag hann skilja mig under valrörelsen, någon som kastade om livet. Att vara själv med barn varannan vecka gör att jag inte kan gå på alla medlemsmöten, och inte heller vara en bra ledamot i kretsstyrelsen. Det kommer ändras när barnet blir äldre, men just nu är det så. Jag kommunicerade det, det respekteras, och jag dyker upp påläst när jag ska i övrigt.

De tre domänerna

För alla som är med i ett politiskt parti finns (bör det finnas) tre domäner. Den första (jag kallar den ibland för den gröna) innehåller frågor som är viktiga för dig, där du och partiet tycker lika. Här kan du troligen också bidra en hel del och kanske till och med förändra saker. Det här är varför du valde att gå med.

Den andra domänen innehåller röda linjer, gränsdragningar. Här finns politiska positioner du absolut inte kan acceptera. Om du går med i ett parti idag så bör det innebära att den här domänen just nu är tom. Om partiets politik över tid förändras så bör det innebära att du går ur. Gör det, du har viktigare saker för dig än att representera och försvara sådant du känner är fel i grunden.

Den tredje domänen är allt annat. Den stora gråa massan av frågor där du kanske har åsikter, men inte så starka att du slåss för dem aktivt. Ett parti måste ha en ståndpunkt i alla frågor, men det måste inte du. Det kan du inte (om du inte är ledarskribent antar jag). Den här domänen är priset du betalar för att kunna få effekt i den gröna domänen.

Det kräver ett visst mod att på direkt frågor säga ”det där vet jag faktiskt inte så mycket om” eller rentav ”det du tar upp är inte en särskilt viktig fråga för mig”. Men det är ju sant. Var också sann mot dig själv. Gärna partilojalitet – men med måtta!

Är det värt det?

Jag har alltid varit samhällsengagerad. Innan partipolitiken var jag aktiv i Företagarna. När jag tog beslutet att byta plattform från opinionsbildning till partipolitik så var det för att jag trodde att min tid kunde få större utväxling ”på insidan” jämfört med på utsidan. Jag hade rätt.

Med det sagt så lägger man in en hel del tid, energi och engagemang i det här. Särskilt om man sitter i opposition kan det resultera i frustrerande lite framsteg.

Fråga dig själv åtminstone någon gång per år om det är värt det, eller om du kan göra större skillnad någon annanstans. Jag själv har landat i att ge politiken minst en mandatperiod till innan jag kan säga säkert. Fyra år är kort tid men åtta år är en tiondel av livet och börjar vi prata tolv, sexton, tjugo så ska man verkligen tycka att det är viktigt.

Jag gör ingen hemlighet av att jag vill till riksdagen. Om den dörren visar sig stängd om fem år så kommer jag nog inte orka, om den står på glänt så kör jag. Långsiktighet är bra i politiken.

Snabba tips i början

  • Hitta ett par i din krets eller distrikt som du tycker verkar vettiga och intressanta. Bjud dem på lunch och be dem berätta hur de upplever partiet och dess politik. Du kommer lära dig enormt mycket! Jag bjöd vårt kommunalråd, distriktsordförande och riksdagsledamot men välj de som känns bäst för dig.
  • Gå på medlemsmöten och visa framfötterna i frågor där du är påläst och engagerad. Lyssna mer än du pratar i allt annat.
  • Ha koll på dina gränser och styrkor redan från start. ”Hur kan jag hjälpa det här laget?”.
  • Var prestigelös, tro inte att en hög position någon annanstans köper dig en hög position här från start.
  • Förstå föreningskultur. Du kommer inte alltid att få din vilja igenom, men säger du kloka saker och är att lita på, så kommer fler och fler också börja lyssna.
  • Se upp för dysfunktionella grupper och backa hem/gå ur om du märker att det inte fungerar.

Undrar du något?

Fråga gärna i kommentarerna!

En lektion i icke-politik

En dimmig morgon i september. Jag vaknar, slår upp ögonen, slår på telefonen. Notisen kommer direkt: regeringen ska sänka elskatten!

Gärna för mig, tänker jag, och läser vidare. Men det är skralt med information. ”Nästan tio öre per kilowattimme vid årsskiftet” är den enda formuleringen jag hittar. En sänkning med nästan 20 %. KD skriver långt och stolt på sin instagram, men vad innebär det? Är det med eller utan moms? Inte oviktigt eftersom vi, när det kommer till elektricitet, betalar moms även på skatten.

När det till slut klarnar vid en pressträff, visar det sig att sänkningen är märkligt exakta 9,875 öre. Och nog kan det kännas som en hel del, men regeringen slår knut på sig själv för att inte nämna att den – som gick till val på att få bukt med elpriserna – hittills bara har höjt skatten.

Elskatten räknas nämligen upp automatiskt varje år om regeringen inte aktivt agerar, och det har den inte.

Jonas Hallgren sammanfattar det hela kärnfullt på Bluesky:

2023: Höjning 4 öre (inkl moms)
2024: Höjning 4,5 öre
2025: Höjning 1,375 öre
2026: Hurra! Tidö ftw! Sänkning 9,875 öre

Dagens sänkning är alltså en på öret exakt återgång till hur det var innan regeringen tog makten. Ni vet, när det lät såhär:

Och att Elisabeth Svantesson behövde tre år på sig för att icke-sänka elskatten sammanfattar väl ungefär den här regeringens hela politik.

Men regeringen inför också ett kostnadstak som skydd för konsumenterna! Över 1,50 kronor/kWh går man in och stöttar svenska hushåll. Det är bara det att sådana priser på månadsnivå endast har inträffat 8 av 116 månader de senaste tio åren.

Sedan 2022 har EU dessutom infört åtgärder, och varken under 2023 eller 2024 var vi i närheten av 1,50 kr/kWh ens i elområde 4.

Så vad har vi fått av en regering som i princip vann valet på att fixa el- (och bensin-)priserna?

Tre höjningar, en symbolisk sänkning och ett löfte som inte kommer kosta något att ställa ut.

Vi ska heller inte glömma varför elpriserna har stigit markant under augusti och september i år. En orsak är att regeringen har stoppat ett stort antal vindkraftparker, framför allt till havs. Men huvudorsaken är ett förlängt stopp i Oskarshamnsreaktorn, samtidigt som Ringhals 4 är avställd för planerat stopp. I den stabila, pålitliga kärnkraften vi ska finansiera med skattegarantier, ni vet.

Man blir matt.

Sänkt matmoms är dåligt

I alla fall om man frågar den samlade expertkåren som sågar regeringens utspel vid fotknölarna. Skälet är inte nödvändigtvis att man ser en risk för att handlarna höjer priserna med motsvarande belopp (det skedde inte 1996, men situationen är förstås lite annorlunda nu också).

Skälet är att statens inkomster minskar, och att motsvarande belopp hade kunnat göra större skillnad på andra håll när det gäller att stärka konsumenternas köpkraft.

Det vi ser är tyvärr en borgerlig regering som helt har slut på idéer kring hur lågkonjunkturen ska brytas: först höjdes ROT-avdraget, nu sänks matmomsen. Ingen framtidstro, inga visioner, inga stora ingrepp för att få bukt med grundproblemen. Och man verkar livrädda för att genomföra åtgärder som skulle kunna få någon att tro att man gör det bättre för de mest utsatta.

Man måste komma ihåg att regeringen sitter i händerna på SD, som i sann populistisk anda jublar över det här ovetenskapliga luftslaget. Sånt är de ju bra på.

Vad som oroar mig desto mer, är att även Centerpartiet stämmer in och vill sänka matmomsen. Varför? Är vi också populister, eller har vi inte läst Riksrevisionens slutsatser från utredningen på området? Det här är dålig politik som inte löser någonting. Ta striden för enhetlig moms istället, och börja ta steg mot att bygga ett nytt skattesystem som är anpassat för dagens och morgondagens samhälle.

 

Varför startar inte vänstern sina egna bolag?

Det är inte svårt att hitta förändringsfaktorer i Sverige under 1800-talet. Innovationer och utveckling från kontinenten nådde oss samtidigt som en outsinlig efterfrågan på järn och trä. Frihandel med Storbritannien sparkade igång exporten på allvar, samtidigt som 1848 års aktiebolagslag stimulerade företagandet.

(Man kan förstås gå mycket, mycket bredare och prata om tillgången på arbetskraft som konsekvens av innovationer inom jordbruket tillsammans med klimatförändringar, men låt oss välja ett individualistiskt perspektiv i dagens inlägg.)

1864 års näringsförordning förändrade Sverige i grunden. Först då avskaffades den obligatoriska skråtillhörigheten helt och hållet, och fri etableringsrätt för handlare och fabriksanläggningar upprättades på landsbygden. Innan dess var man alltså dömd att som hantverkare ”bliva vid sin läst”. En bondson kunde bli fabriksarbetare, men aldrig äga fabriken.

Det ska sedan sägas, att under arbetarrörelsens framväxt och uppbyggnad, var möjligheterna att äga en fabrik alltjämt små. Att finansiera stora, kapitalintensiva verksamheter krävde generellt banklån eller aktiekapital från de redan rika, och ur det perspektivet var de marxistiska rörelsernas mål att ta kontroll över produktionsmedlen (med våld vid behov) inte ologiskt.

Visst kunde en arbetare från 1864 och kanske hundra år framåt starta ett eget företag, men då i form av något som inte krävde ett stort insatskapital. Generellt var den tidens tjänste- eller kunskapsföretag också små och byggde på någon speciell utbildning som ägaren hade (tänk bokföring, juridik). Det som återstod var handel, och det saknas inte köpmän och grosshandlare som gjorde sig namn under perioden.

(Vi hoppar här över innovatörerna som under 1800-talets slut grundade flera av Sveriges största bolag och ekonomiska lokomotiv till följd av näringsfriheten och aktiebolagslagen.)

Och efter den här historiska inflygningen börjar vi närma oss kontexten kring den poäng jag vill göra. Flera demokratiserande lagändringar vad gäller företagande, inträde i EU och en omfattande digitalisering har sedan åtminstone 90-talet helt ritat om förutsättningarna. Uttrycket ”det har aldrig varit lättare att starta företag än idag” har fortsatt vara sant under åtminstone 30 år.

Givet det (nu kommer poängen) så är det för mig ett fullständigt mysterium varför vänstern envisas med analysen att makten över produktionsmedlen måste tas politiskt (eller politiskt utomparlamentariskt), istället för att bara starta egna företag och visa att deras föredragna typ av organisering är bättre än den vedertagna.

Å ena sidan har vi att på något magiskt sätt mobilisera det svenska folket i en sådan utsträckning att Vänsterpartiet ges tungt regeringsinflytande, något de aldrig haft, och det i en värld som är långt ifrån 1970-talets vänstermiljö med löntagarfonder och whatnot. Alternativt genomföra en socialistisk revolution mot en statsapparat som idag är högerlutande och backad av den största medelklass det här landet har sett.

Å andra sidan har vi att ”spränga systemet inifrån” och ”frigöra” arbetarna en arbetsplats i taget genom att de själva tar ägarskap över den helt lagligt och okontroversiellt genom ett aktiebolag eller ekonomisk förening. I tillräcklig skala väcks debatten om organisering garanterat, och snöbollen är i rullning.

Det kapitalistiska, liberala systemet erbjuder helt enkelt medlen till sin egen reformation helt öppet och utan skyddsvallar. Ändå väljs det konfliktfokuserade narrativet att arbetarna står i ett omöjligt underläge mot kapitalägarna inom det rådande systemet.

På ett sätt ska jag väl som liberal, företagare och ekonomiskt högersinnad vara glad över att vänstern aldrig går från ord till handling. På ett annat sätt är det tröttsamt att varje diskussion stannar av eller spårar ur när jag försynt nämner möjligheten att faktiskt göra något åt orättvisorna som finns på arbetsmarknaden.

Är det enkelt och riskfritt att starta eget och börja konkurrera med sin kompetens mot forna arbetsgivare? Nej. Men det är det inte för någon oavsett politisk färg.

Går det i exakt varje bransch? Nej. Men i många! Två av tre företag i Sverige är tjänsteföretag.

Går det att skola om sig på fritiden kostnadsfritt idag? Ja. MOOCS, Udemys, fristående distanskurser på svenska universitet står till vårt förfogande.

Är det möjligt för en grupp människor att gå ihop och spara ihop eller få låna 25 000 kronor till aktiekapital? Ja. Och inte ens det behövs för en ekonomisk förening.

De reella hinder som står i vägen för att själv/a ta makten över produktionsmedlen är avskaffade. Det betyder inte att det är lätt att starta och driva ett framgångsrikt företag – men det är det ju inte för någon. Är det bristande självförtroende som håller en tillbaka? Ovilja att ta risk och arbeta många underbetalda timmar under ett par år för att bygga upp något eget? Ointresse om företagandes förutsättningar och villkor?

Jag vet inte, och lägger faktiskt ingen värdering i det. Däremot köper jag inte argumentet att man är ointresserad av att förändra systemet inifrån för att man inte tycker om systemet. Ni får gärna hjälpa mig att reda ut det här fullständiga mysteriet i kommentarsfältet!

Reglerna har ändrats

Jag har ältat det här ganska länge nu, och hunnit ändra mig flera gånger. Frågar du mig om två år har jag kanske en ny åsikt. Men jag blir alltmer inne på att ”det gamla sättet” att göra politik på, är på utdöende.

Den senaste veckan har det framkommit att en nära anhörig till en minister har varit aktiv i en nazistisk organisation som hen dessutom har hjälpt till att värva medlemmar till. Som många andra är jag vaksam mot förtal och särskilt mot att outa minderåriga, men som Karin Pettersson skriver så vet ju alla vilka det gäller.

AFA var i alla fall först att gå ut med att det var vår migrationsminister, som med hög svansföring under flera år har pratat om föräldraansvar. Om det är Johan Forssell, så är det förstås ett sällan skådat hyckleri. Problemet är att Forssell själv varken bekräftar eller dementerar: den minister som kommenterar det hela i media tillåts vara anonym. Och media köper det.

Min poäng med inlägget är inte att konstatera det uppenbara, att det är en säkerhetsrisk att ha en familjemedlem som är aktiv i en organisation som vill avskaffa demokratin och att ministern borde avgå.

Min poäng är att det som förr fick politiker att avgå, eftersom politik är var en förtroendebransch, idag inte längre gäller. Jimmie Åkesson kan bjuda in gängledare på sitt bröllop, Forssell (om det är han) kan ha nazister i familjen. De kör på bara, och väljarkåren straffar dem inte. Varför skulle de då inte bara köra på?

Så varför är det här viktigt? Jo, för det visar att spelplanen har förändrats. Jag säger inte att vi ska anamma brunhögerns MO och själva börja bryta mot lagen eller omge oss med kriminella. Men det är värt att skärskåda kommunikationstaktiken som nu utspelar sig.

Moderaterna sjösatte nämligen en budskapskampanj med följande taktik:

  1. Smutskasta budbäraren, i det här fallet ganska bekvämt eftersom det var AFA som outade Forssell.
  2. Ifrågasätt källan, som är Expo. Vem är det egentligen som ligger bakom det här, och är inte allt bara politisk smutskastning? Fritt fram för hundvisslor.
  3. Blås upp att det gäller ett barn (ETT BARN FÖR GUDS SKULL!!) och att det därmed motiverar anonymitet och att familjen nu behöver vara ifred under denna svåra tid.

Man skickade fram halvhöga men politiskt brända moderater som Irene Svenonius som fick framföra detta, medan de viktigare ministrarna slöt leden och helt enkelt höll käften. Well played, Martin Borgs. För det finns nu en risk att det stannar här.

Det gjorde det med både SDs trollfabriker (där de använde skattemedel för att finansiera demokratins dödgrävare) och SD-ledarens MC-bröllop.

Högern har förstått att nyhetscyklerna idag är något annat än förr, och att traditionell media inte längre bestämmer vad som är nyhetsvärdigt eller ens trovärdigt. Ett snabbt utspel från Liberalerna om värderingar, och strålkastarljuset har flyttats.

Vad kan vi lära oss av det här?

Kanske hur vi själva kan hantera kris? Jag gillar det inte, men det är troligen mer effektivt att göra sig oanträffbar i tre veckor, än att efter lång tystnad mumla fram att det är som det är.

Det andra vi behöver göra är att se till att ingen väljare vi talar med eller till glömmer sånt här. Vi måste påminna dem varenda gång, och be dem ta ställning. Det kräver att vi är oerhört pålästa, med minne som en elefant. Det kräver förberedelse. Och det kräver kanske också lite retoriska knep här och var.

When they go low, we go high fungerar inte just nu. Jag tror att vi behöver hitta balansen där vi biter tillbaka med samma medicin, samtidigt som vi måste kunna hålla huvudet högt i de grundläggande moraliska frågorna. Klarar vi det så kan det här ordna sig. Ser vi de två som oförenliga och tvingar oss att välja en, så har vi förlorat oavsett val.