Blogg

  • Världen förändrades igår

    Världen förändrades igår

    Det som hände igår golvade mig, och inte på ett bra sätt. Världens mest förmögna person, tillika de facto vicepresident för den enda supermakten på planeten, gick upp på scenen under presidentens direktsända invigningsgala och heilade.

    Coola tyckare med koll på läget gick snabbt ut på Bluesky och häpnade över hur vi ens kunde bli förvånade: Musk har ju vädrat och delat nazism på X under lång tid. Sant, på ett sätt. Och vi är nog få som följer politiken som inte har koll på hans bakgrund, beteende och åsiktspaket. Men det är fortfarande skillnad mellan att vädra pissiga tankar online och att gå upp på en scen inför världen och göra en hitlerhälsning.

    I Sverige kommer Lars Beckman undan med att dela innehåll från Peter Sweden. Illa nog, men han skulle (måste vi ändå tro) behöva avgå om han koms på med att göra hitlerhälsningar även i ett privat sammanhang. Än mindre på Moderaternas valgala. Till och med Sverigedemokrater får i viss utsträckning avgå när de nazistar för öppet. (Sen skriver de kanske en bok om hur missförstådda de är.) Åsikter har man kanske lite här och var, men det kommer med ett pris att vädra dem offentligt.

    Musk är ingen random proud boy på gatan. Han är en person med otroligt mycket att förlora:  såhär gör man inte om man inte känner sig helt trygg i att konsekvenserna uteblir. Och hittills har de uteblivit. De höga tech-cheferna på plats reagerade inte (men jag kan inte låta bli att undra hur Mark Zuckerberg kände). Publiken jublade. Media runtom i världen diskuterar om det här verkligen var en hitlerhälsning eller om världens smartaste tech bro egentligen inte bara är lite autistisk och inte har så bra koll på sina händer.

    En spade är en spade, en hitlerhälsning en hitlerhälsning. Men av rädsla slår ledsamt många med makt och plattformar knut på sig själva i försök att kalla den något annat.

    Det som får mig att häpna och förfasa är inte, som de coola tyckarna med koll på läget tror, att en nazist gör en nazisthälsning. Det är insikten om hur illa ställt det faktiskt är med den där supermakten om man kan göra så och komma undan med det. Samma dag blev 1600 upprorsmakare benådade av Trump. Det vi ser nu är att nazistiskt våld inte bara tolereras utan uppmuntras av presidenten. Det kommer inte med ett pris, det kommer med en belöning.

    Det har sagts att det inte är samma administration som kommer till makten nu: den är mer slipad och de interna bromsarna är färre. Inte heller det är en överraskning. Jag och många med mig såg nog i hygglig mån vilka executive orders som skulle komma. Men nej, öppna hitlerhälsningar på scen inför storpublik, det såg jag faktiskt inte. Coolt om du gjorde.

    Den kommande månadens svar både från statschefer runtom i världen och internt från amerikanska myndigheter och organisationer kommer visa oss om det fortfarande finns motståndsförmåga kvar i systemet. För annars är fyra år lång tid att förvandla en flawed democracy till en expansiv och fascistisk hybridregim.

    Oavsett så förändrades världen igår. Spelplanen kommer att kräva ett ledarskap vi inte har på plats på särskilt många ställen idag. Ett ledarskap som kan navigera ny och okänd terräng och inte bara göra mer av samma. Vi har det sannerligen inte i Sverige med en regering som skyller varje utmaning på antingen sina föregångare eller folket den ska leda.

    Antingen håller världen emot och kanske går USA desillusionerat men stärkt ur detta. Eller så håller vi inte emot och kan se den ”gamla” (det mesta är ju bara en historisk parentes) regelbaserade världsordningen som upplöst. Eller så äter revolutionen sina barn och USA faller isär. Kanske. Vem vet. Kanske någon sval sköning med koll på läget på Bluesky.

  • Så kan Centerpartiet ta en position i svensk politik

    Så kan Centerpartiet ta en position i svensk politik

    Den senaste veckan har varit märklig. Med viss insyn i turerna i och kring Centerpartiet har jag parallellt följt ett mediaspinn som i lika delar rapporterat om, och självt drivit händelserna framåt.

    Vissa har kallat det för en falangstrid mellan ultraliberaler som ska säkra vinster i välfärden och socialliberaler som ska säkra socialdemokratins styre. Förutom att det inte stämmer så visar det att man faktiskt inte riktigt förstår Centerpartiet.

    C är intressant att vara medlem i. Som socialliberal småföretagare rör jag mig bland progressiva stadsliberaler, ideologiskt obrydda lantbrukare och antirasister som inte känner sig hemma till vänster. Vi är en bred kyrka med en bred mittgång: att leda en grupp liberaler är som att försöka valla katter.

    Ungefär här blir det viktigt att vara tydlig: jag befinner mig i partiets periferi. Jag blev stödmedlem 2015 under flyktingkrisen, började engagera mig under pandemin och har idag en plats i Faluns kommunfullmäktige och den lokala kretsstyrelsen. Åsikterna här är helt och hållet mina egna.

    Den klämmande skon är inte en falangstrid. Problemet är att vi tappat styrfart och riktning (förvisso ledarskapsfrågor). Idag äger vi inte narrativet på något av de 10 områden som väljarna rankar som viktigast. Vem ska rösta på C och varför?

    Jag råkar arbeta med kommunikation. I mitt yrke sägs att en position behöver vara ledig, lönsam och logisk för att kunna bli långsiktig.

    Så hur tar vi en position i svensk politik som är ledig (ingen annan är där), lönsam (den ger röster) och logisk (den går att förstå givet vår historia och politik)? Frågade någon mig, så skulle jag svara småföretagen.

    Det är en löjligt bortglömd grupp i svensk politik. Vänstern är i bästa fall likgiltig, i värsta fall fientlig. S och Tidölaget har valt ”pro business” framför ”pro market” och regeringen har gång på gång torpederat näringslivets möjligheter att växa.

    C skulle kunna prata om hur och varför(!) Sverige vinner som land på att lokala företag får möjlighet att bli delaktiga i stora satsningar, varför offentlig upphandling måste bli bättre och hur en företagare ska våga anställa sin första medarbetare.

    Frågade någon mig, skulle jag säga att det finns rum för ett parti som på riktigt förstår villkoren för företagande. Som rakryggat kan säga ja till fri företagsamhet och friskolor drivna av engagerade lärare, men också rakryggat nej till rovkapitalism, skeva konkurrensvillkor och oansvariga koncerner i välfärden. Pro market framför pro business.

    Frågade någon mig, skulle jag också säga att det är ett bra sätt att förena socialliberala entreprenörer i storstad med lantbrukande bondeförbundare på landsbygd. Ledigt, logiskt och rätt gjort också lönsamt.

    Sverige behöver ett parti som står upp för entreprenörskap och innovation utan att bli gisslan åt lobbyism eller nationalromantisk protektionism, ett parti som förstår att stark välfärd och livskraftiga företag inte är motsatser utan förutsättningar för varandra. Jag tror fortfarande att C är det partiet.

  • Liberalerna förtjänar det här

    Liberalerna förtjänar det här

    Jag ska börja med att säga det. Min största politiska förebild är Bertil Ohlin, en folkpartist av den gamla skolan. Som socialliberal hade jag nästan lika gärna kunnat bli folkpartist själv, det finns mycket gammal politik de fört som jag tyckt varit bra. Folkpartiets namnbyte till Liberalerna signalerade något, något jag tyckte var bra. Det som sedan skett har inget med liberalism att göra: min liberalism är nationalkonservatismens motpol.

    Att Liberalerna gick in i en SD-stödd regering har knappast hjälpt dem. Partiet splittrades, ny partiledare valdes och kvar är de som har accepterat att man trots allt får igenom en del skolpolitik genom kohandel med fascister. Men det var fram till igår.

    För idag meddelar Sverigedemokraterna att skolan är deras nästa stora projekt. Läser man Jimmie Åkessons ganska taffliga debattartikel så ser man direkt att det egentligen handlar om invandring även där. Lärare ska inte få ha slöja. I en normskapande skola ska man anpassas in i majoritetssamhället. Ordsufflé. Skolan anpassar redan barn in i majoritetssamhället, Ebba Grön sjöng om det på 80-talet. Den anpassar bara inte barn in i det majoritetssamhälle som Sverigedemokraterna vill ha.

    Nog för att skolan har sina problem. Lärare lägger mer och mer tid på administration och allt färre på undervisning. Nästan vem som helst kommer in på Lärarprogrammet. En del friskolekoncerner sänker kvalitén men ger glädjebetyg. Betygssystemet avskys av alla utom Skolverket. Och det är faktiskt inte samma ordning och reda längre, våld mot lärare fanns inte på samma sätt förr.

    Så den skolpolitik som Liberalerna glädjer sig över att få igenom är faktiskt inte tillräcklig. De har inte svaret på allt, och om de har det så har de inte musklerna att få igenom allt de vill. Och de arbetar i det tysta, medialt osynliga i skolfrågan.

    Så grattis, TvåöresLiberalerna (kan förkortas TvåL, även lämpligt mtp halhet). Nu är ni måltavlan. Nu vill SD tränga bort er från den enda starka position ni har kvar i svensk politik. Vad är kvar sen?

    SD gör det förstås också för att man ser att om man kan förändra skolan så kan man förändra hur dagens unga tänker. Det finns ingen regim i världen som inte antingen har förbjudit skolgång eller använt den för indoktrinering. Man vet att en bred och gedigen utbildning är ett hot mot ideologi som inte ser fria individer. Långsiktigt mycket klokt spelat av SD, kortsiktigt får vi se. Liberalerna är sedan någon månad lite extra bekymrade över läget. Jag tror att deras enda räddning är att Johan Pehrson går upp i talarstolen på fredag och lämnar den här destruktiva relationen.

  • Historien bakom Almedalen

    Dags för Almedalsveckan i Visby igen. Något inte alla känner till är att Almedalen har fått sitt namn efter en svensk politiker som hette Olof P. Almedalen, i folkmun ”Olof Palme”. Han började sommarprata i en park i Visby som ett svar på att ha nekats av P1 tre år i rad. Passiv aggressiv elegans.

    För att hylla Olof P. så lät man 1971 hugga ner alla lönnar i parken, som fram till dess hade kallats Lönndalen (efter sångaren Lasse Lönndahl), och ersätta dem med almar. Detta har kommit att kallas Almstriden. I samband med detta byggdes även Blå linjen.

    (Ett mer okänt faktum är att Olof P. Almedalens kusin, Kal P Dal, också grundade en politisk vecka. Kalpedalsveckan i Arlöv slog dock aldrig igenom på samma sätt.)

    En vanlig missuppfattning är att Almedalsveckan egentligen heter Psalmedalsveckan och ska ha grundats av Kristdemokraterna som en högläsningsstund ur bibeln. Av ekonomiska skäl tog man dock bort bokstäverna p och s för att spara bläck i sina reklambroschyrer.

  • Ett tack till företagarna

    Igår var det kommunfullmäktige i Falun, budgeten skulle tas. Helt enligt tradition är det en långdragen tillställning: eftersom nästan allt i kommunen på något sätt kan härledas till den övergripande budgeten är det också fritt fram att prata om nästan vad som helst. Det blev en rätt spänstig debatt om allt från arbetsskor för omsorgspersonal till vad Falu kommun egentligen har för kärnverksamhet.

    En viktig fråga som diskuterades var uppräkning: det är vanligt överallt i landet att uppräkningar maskeras till satsningar. ”Skolan får såhär många miljoner mer”, ”vi skjuter till såhär mycket pengar till omvårdnad” men när inflationsjusteringar är gjorda och man räknar in löneökningar så är det i många fall faktiskt neddragningar som görs. Jag hoppas att vi nästa år kan ha en bättre diskussion med sådan information som underlag.

    Många tackade kommunens personal som många gånger drar ett tungt lass. Jag passade på att gå upp i talarstolen och också tacka de som står för 42 av 100 skattekronor i Falun, företagarna. För utan möjlighet till jobb så kommer man inte att flytta hit, och jobben – de skapas av småföretagen.

    Vill man läsa mer om småföretagens betydelse för vår kommun så rekommenderar jag den här rapporten.