Om Claes Hembergs användning av statistik

Avanzas sparekonom och gallionsfigur Claes Hemberg skrev förra veckan ett inlägg på företagsbloggen om barns sparande. Inlägget i sig tyckte jag var bra, det tog upp problematiken kring att föräldrar (av rädsla förmodar jag) sparar till sina barn genom sparformer som ger låg risk men också låg avkastning.

Hemberg förklarade, vilket jag håller med om, att på så lång sikt som 15-20 år ska man inte slänga in pengarna på ett sparkonto eller en räntefond. Banken tjänar mer än barnet på den sparformen och när pengarna väl ska tas ut så beskattas man på en tredjedel av vinsten vilket ofta i princip neutraliserar det lilla övertag man hade på inflationen.

Jag kommer aldrig att fondspara åt ett framtida barn eftersom jag kaxigt tror att jag kan göra ett bättre jobb själv. Men jag håller med Hemberg om att aktiefonder är en bättre sparform än bankkonton för den som inte orkar lägga ner energin som krävs för att följa börsen och enskilda aktier.

Men.

För att styrka sitt resonemang gör Hemberg i mina ögon något riktigt puckat. Han länkar nämligen till den här grafen. För den som inte orkar öppna länken ser den ut ungefär såhär:

Klicka

Allt ser ju fint och bra ut, men när man kollar lite närmare ser man att de högriskfonder som valts ut ställs emot Spiltans räntefond – en räntefond som bara funnits i tre av jämförelsens fem år. Man kan alltså säga att aktiefonderna fått två års försprång på räntefonden, och det är ju faktiskt fusk. Så hur ser det ut om man lägger en rättvis startlinje på tre år istället?

Klicka

Ungefär såhär. Räntefonden kvalar in exakt i mitten av de andra högriskfonderna.  Men på kort sikt kan ju allt hända, så egentligen skulle man behöva jämföra något över de 15-20 år som barnsparande handlar om. Avanzas längsta jämförelsehorisont är 10 år, så jag hittade några fonder som faktiskt varit med så länge (inte många fonder är tillräckligt bra för att överleva i tio år).

Klicka

Det blåa sträcket motsvarar en räntefond, de andra gör sitt bästa för att spegla index på Stockholmsbörsen. Räntefonden sparkar, som ni ser, stjärt. Jag nämnde det i en kommentar till Hembergs inlägg, och fick följande svar

”OM du stoppade in dina pengar på det givna datumet. Och JUST NU ska ta ut alltsammans så hade din räntefond varit rätt. Men mycket få svenskar började att spara alla sina pengar i maj år 2000. Som tur är. Utan vi sparar lite då och då och använder dem på samma sätt. Det gör att en viss tidsperiod lätt ter sig lösryckt.
Om du tvekar över att aktiemarknaden ger mer än räntemarknaden, så läs gärna lite böcker i ekonomi. Resonemanget är basen för vår moderna ekonomi. Att räntor är tryggt är tyvärr en ren vilfarelse. Det gäller bara på mycket kort sikt. Eftersom vi lever och sparar i många årtionden är räntor allt annat än tryggt sparande. Jag vet att många banker odlar den myten. Det tycker jag är obehagligt och bedrägligt. Det är min bestämda uppfattning.”

En liten knäpp på näsan och en klapp på huvudet alltså. Att tycka att man borde jämföra äpplen med äpplen istället för äpplen med päron tycker Hemberg är ett tecken på att man behöver läsa lite böcker i ekonomi.

Nu är det ju så att jag faktiskt läst lite böcker i ekonomi, och ingen av dem säger att räntor är en otrygg sparform. Möjligtvis är det inte en särskilt givande sparform, men en otrygg sparform är det, enligt lite böcker i ekonomi då, inte.

Ingen av böckerna i ekonomi säger heller att vilseledande statistik är ett bra sätt att styrka sin tes. Och om Hemberg nu ifrågasätter min tidshorisont, så tänker jag ifrågasätta hans. OM jag stoppade in alla mina pengar för fem år sedan och JUST NU behövde ta ut dem hade han haft rätt. Men om det gällde tre år? Eller tio år? En viss tidsperiod kan ju så lätt te sig lösryckt, menar jag.

Nej Claes Hemberg. Det duger liksom inte. Jag vänder mig inte mot att du hyllar aktiefonder som sparform, det får du göra precis hur du vill och jag stödjer dig i sak. Men jag vänder mig mot att du tar en liten bit kraftigt vinklad statistik, som också är så löjligt enkel att kontrollera och ifrågasätta, och använder den för att bevisa något. Att du sedan går i försvarsställning istället för att erkänna att det kanske inte var världens bästa graf du använde får mig att skriva inlägg som detta.

//J

Om fonder 2

Fortsättningen på inlägget om varför fonder för det mesta är skräp.

I det tidigare inlägget skrev jag att fonder är skit för att man dels förlorar en del av eventuella uppgångar till inflation (vilket man iofs gör med nästan alla investeringsformer), dels för att förvaltningsavgiften inte gör det till en särskilt bra affär på längre sikt. Och det är ju på längre sikt man fondsparar, för det säger banken att man ska. Man förlorar alltså pengar man inte hade behövt förlora genom att spara i fonder, det är skäl ett.

Skäl två är att banker och fondförvaltare i flera år har tutat i folk att månadssparande är den bästa formen av sparande.

”Lägg undan 200 kronor varje månad som går rätt in på fondkontot utan att du märkt av dem. Efter ett tag saknar du dem inte ens. Det är det bästa sättet att spara ihop en buffert för framtiden.” eller
”Börsen går alltid uppåt på sikt. Det bästa är att ha sina pengar på börsen länge, och med en fond slipper du tänka på hur,var och när du ska placera dem. Det sköter våra duktiga rådgivare.”

Känns det igen? Banker spelar väldigt mycket på folks rädsla. Varför skulle folk annars betala närmare 2% av sin förmögenhet varje år för att någon ska ha hand om deras pengar så att de har tillräckligt att leva av på äldre dagar?

Sanningen är (om ni frågar mig förstås) att det första ”rådet” är riktigt bra, om man byter ut fondkonto mot bankkonto. Kraften av ackumulativ ränta (ränta-på-ränta) är stor, och genom att lägga undan lite varje månad kan man komma upp i höga summor, iaf om man börjar tidigt.

Om man däremot följer bankmannens första råd gör man sig själv en otjänst. Att köpa fondandelar är ju indirekt att köpa aktier (nu pratar jag om aktiefonder eftersom de är vanligast) i företag, och gör man det för samma summa varje månad så kommer man att köpa både i uppgång och nedgång, dvs ibland får man mycket aktie för pengarna, ibland mycket lite. Dessutom är det ytterst få fonder som slår index.

Nackdelen visas utmärkt i en nästan ett år gammal artikel i E24 som beskriver en studie gjord av publikationsföretaget Morningstar. Den visar att om man har månadssparat i fonder i Sverige de senaste tolv åren (fram till nov 2008) så har ens pengar förräntats med 1 mjäkig procent. Satte man istället in en klumpsumma för tolv år sedan så hade pengarna ökat i värde med 88%, alltså nästan fördubblats.

Lärdomen man kan dra av detta är förstås att månadssparande i fonder är ett skitdåligt sätt att investera sina pengar. Därför gör det mig ganska sne att svenska folket mer eller mindre tvingas månadsspara i PPM-fonder inför den kanske ekonomiskt mest sårbara tiden i deras liv, pensionen. Men mer om det nån annan gång. Ska man nu, avslutningsvis, tvunget hålla på och fondspara, så rekommenderar jag Avanza Zero, en indexfond helt utan avgifter.

//J

Om fonder

Jag tänkte spinna vidare lite på ett tidigare inlägg om fördelningen av mina investeringar. Andelen fonder är låg, ungefär 3,5% av de totala tillgångarna. Det finns ett antal skäl till att det är så, varav det starkaste är att fonder är skit.

Den enda fördelen jag kan se med dem är att de gör det enklare att komma ut på andra marknader, och inte ens det är en särskilt stark fördel. Med att det blir enklare menar jag att man relativt enkelt kan placera sina pengar på tex den ryska eller indiska marknaden, trots att man inte vet eller bryr sig om vad dessa börser och företag heter. På det sättet kan man ta del av uppgångar (och nedgångar) överallt på jordklotet.

Mitt ytterst blygsamma fondinnehav är uppdelat på två fonder: Nordea Klimat och Nordea Afrika. Jag satte in pengarna där mest för att det kändes bra att kunna stödja u-länder och företag som sysslar med tex förnyelsebar energi. Min afrikafond har en förvaltningsavgift på 1,95%, klimatfonden på 1,50%. Nu har vi defacto deflation i Sverige, vilket ju är trevligt för alla med pengar på banken, men Riksbankens inflationsmål är och har sedan 1995 var 2,0%. Räknar man då med den ”standard”inflation som ändå oftast gäller över en längre tid, så måste mina fonder öka med 3,725% årligen för att överhuvudtaget inte gå back.

Säg att du sätter in 10.000 kronor i ”min” afrikafond den första januari nästa år. Fonden går upp 10% under året, ett fantastiskt resultat jämfört med ett vanligt räntekonto som bara ger 6% i ränta. Det totala fondvärdet borde nu vara 11.000 (10.000 x 1.10). Nordea vill sedan ha betalt för ett bra jobb, och tar ut 1,95% i förvaltningsavgift, och det är inte en avgift på ökningen utan på hela beloppet, och alltså 214,50. Kvar har du 10.775,50. Du måste bara göra en liten justering för inflation, och ta bort 2% av värdet, eller 215,50. Den justeringen sker dock bara på papper, du har ju fortfarande dina 10.775,50 kvar, bara att de nu har 10.560 kronors köpkraft. Ser man det så så är uppgången alltså bara 5,6%, fortfarande bättre än ett räntekonto (när man räknar in inflationen), men betydligt sämre än många andra alternativ.

Och glöm inte bort de år som marknaden faller. 2008 var ett sådant, och trots att fonderna tappade miljarder i värde så tog fondförvaltarna lika mycket betalt som alltid.

Jäklar vad långt det blev. Värsta fondhatet. Jag hade tänkt skriva mer om fonder och varför det är en av de sämre investeringsformerna som finns, men jag sparar nog det till ett framtida inlägg. Håll utkik!

//J