Ditt och datt

Jag ska faktiskt erkänna att det inte har skett särskilt mycket på investeringsfronten den senaste tiden. Ett par silvermynt hos LS mest för att Torgny där mailade ut och berättade att de hade sina LS-mynt i lager och jag tyckte att jag lika gärna kunde passa på.

Istället går de mesta och flesta slantarna istället till en insats till bostad. Vi är ute i husletarsvängen nämligen, och då behövs ju förstås varenda krona man kan skrapa ihop till handpenningen på 15 %. Någon kanske iofs ser ett hus som en investering, men eftersom det är vi själva som ska bo där snarare än hyra ut så är det enligt mig mest frågan om tak över huvudet. Att man sedan kan amortera en del av beloppet man annars skulle lagt på hyra ser jag mer som ett sparande snarare än investering. Husköp i syfte att hoppas på en värdeökning är inte den mest riskfria investeringen nej…

På jobbet rullar det på i vanlig fart. Fredrik, vår senaste tekniker och den första riktigt anställda av GFD började i onsdag, och det känns riktigt bra. Kan nog bli en stor tillgång. Nu måste vi bara få upp försäljningen rejält så vi har råd att ge allihopa lön… Ska nog ge sig, stor pitch imorgon.

Nej skjut mig långsamt vilket tråkigt inlägg. Ledsen för det, men man försöker ju liksom ta bebissteg tillbaka och då är det nog i början mest en fråga om att skriva över huvud taget. Väl?

//J

Ge mig nåt att tro på

Jag sitter här i all min påskledighet och läser det senaste på DN om Emil Linnel, 23-åringen som dog för att SOS Alarm inte ville skicka ut en ambulans. Brödet står på jäsning, och snart ska hela familjen ut på utflykt med målet att ”bestiga” ett av de många berg som omger Falun. Ikväll väntar nog lite äggmålning, och allt är ju bara så idylliskt det kan bli. Men jag kan inte låta bli att tänka.

Jag har nämligen läst den här artikeln också, som visar att Emil var långt ifrån ensam om att vänta på ambulanser som aldrig kom, inte var den enda som behövde stå ut med en skeptisk operatör som förväxlade ett akut tillstånd med fylla, illamående eller hypokondri. Den visar att Emils upplevelser med SOS Alarm är långt ifrån så isolerade som vd Hedensiö vill göra gällande. Tvärtemot vad han säger finns det uppenbarligen bristande rutiner i en process som är bland de viktigaste vårt samhälle har.

Och jag kan inte låta bli att tänka.

Vi som svenska medborgare har ingått ett kontrakt med svenska staten (och dess kommuner) som går ut på att vi betalar skatt och i gengäld får vissa tjänster utförda.

  • Sjukvård i alla former (primärvård, långtidsvård, äldrevård) är till exempel en av dem.
  • Utbildning (grundskola, gymnasium, högskola) är en annan.
  • Skydd mot inre hot (polis, brandkår, rättsväsende), den tredje.
  • Skydd mot yttre hot (militärt försvar) den fjärde.
  • Fungerande infrastruktur (vägar, järnvägar, flygplatser, vatten, elektricitet) den femte.
  • Kontroll (monopol) av spel och alkohol den sjätte.
  • Pension som tack för lång och trogen tjänst den sjunde.
  • Solidarisk hjälp (sjukpenning, försäkringskassa, socialbidrag) den åttonde.
  • Chansen att hjälpa andra (flyktingpolitik, bistånd) den nionde.

Och ja, merparten av dessa saker kan vi inte klara själva, och det är helt rimligt att vi därmed betalar för dem. Men vad är det egentligen vi får för världens näst högsta skattetryck? Vad får vi för över 46 % av de pengar som annars hade varit våra att spendera fritt? Vi kikar…

Sjukvård

Som sagt. Och läs gärna. Eller vad F Reinfeldt själv tycker. 6 av 10 demenssjuka blir inlåsta istället för vårdade. Utgår jag från mig själv så vet jag bara att jag som 10-åring fick sitta med bruten arm i ett väntrum på St Göran i flera timmar innan jag ens fick en mitella, att röntgen gjordes med maskiner från 1960-talet och att operationen dröjde 14 timmar. Och jag vet att jag efter tre besök känner mig så ovälkommen på min egen vårdcentral att jag inte går dit trots att jag kanske borde.

Utbildning

Läs Zarembas artikelserie. Läs vad skolverket säger. Det är kanske ingen hemlighet vad jag tycker om den svenska skolan, svensk utbildning i allmänhet, eller högskolan i synnerhet för den delen.

Skyddande samhällsfunktioner

Poliser frias för sånt här. En av våra främsta åklagare gjorde en karriär på Quick/Bergwall där två domar hittills har rivits upp. Kammaråklagare som tycker att våldtäkt är etikettsbrott. Grov misshandel är inte ett allvarligt brott. Själv har jag rätt begränsad erfarenhet av kontakt med polisen. Personligen tror jag att många av de fel som begås av poliser är just individuella, men klart är väl att det skulle behövas fler poliser överlag.

Skydd mot yttre hot

Försvaret bantar ner och lägger ner regemente efter regemente. Man köper in helikoptrar av en modell som användes i Vietnam för 50 år sedan, och förnekar samtidigt att vi är i krig i Afghanistan. Allt medan vi faktiskt inte verkar bry oss det minsta om det vi borde bry oss om – yttre hot.

Fungerande infrastruktur

SJ och Trafikverket går från klarhet till klarhet. I Skellefteå kombinerade man infrastruktur (vatten) med sjukvård (kostnader) och struntade i att skicka in prover för cryptosporidium pga kostnader. Och på elsidan håvar man in.

Kontroll av laster

Monopol i folkhälsans namn. Jag har faktiskt inget emot det här. Men med spelbolag som opererar fritt över nätet och importregler från EU som slår ut både Svenska Spels och Systembolagets roller, vad är poängen?

Pension

Pensionssystemet idag är ett skämt. Vi lånar av uppskjutna löner för att finansiera dagens tillväxt, och skulle det gå illa kan vi alltid skylla på ”marknaden”. Själv har jag för längesedan slutat bry mig om vilken pension jag samlat in. Jag räknar inte med att få ut ett öre, och satsar på eget pensionsspar.

Solidarisk hjälp

Försäkringskassan fortsätter att avvecklas. Handläggare där anses mer kompetenta än läkare när det gäller att bedöma arbetsförmåga.

Hjälpa andra

SIDA är ett ekonomiskt svart hål. Migrationsverket bryter både mot mänskliga rättigheter och svensk lagstiftning lite och vad det verkar. SD går framåt som ett svar på en total oförmåga att handskas med integrationsproblematik (gott om ytterligare länkar i det inlägget).

Så…

Kan någon snälla, och jag är gravallvarlig nu, berätta för mig varför jag ska betala skatt? Som egenföretagare är mitt skattetryck dessutom bra mycket högre än 46,9 % – mer än hälften av allt jag tjänar försvinner innan jag får möjligheten att handla momsbelagda varor för det.

Är det för att jag inte ska känna mig trygg när jag ringer efter ambulans? Eller för att mina barn i framtiden inte ska få en bättre eller ens lika bra skolgång som jag? För att få sitta på försenade tåg? För att inte veta om jag får pension och vård som gammal?

Varför ska jag betala skatt?

//J

Utbudet, efterfrågan och den långa svansen

Jag håller och läser boken Long Tail (adlibris, bokus) just nu. En otroligt intressant sak, och jag tänkte dela med mig lite kring utvalda delar av den och vilka slutsatser man kanske kan dra. För den som inte känner till boken sedan tidigare så är den skriven av journalisten och chefredaktören för Wired, Chris Anderson. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att den i princip är obligatorisk läsning för alla som arbetar med försäljning och marknadsföring i någon form, och speciellt i den digitala världen.

Long tail – när alla köper vad de vill

Grundtanken bakom boken är att det numera existerar en svans, en long tail, i de flesta branscher. Denna långa svans består av varor som knappast är storsäljande hits, men som ändå säljer lite då och då. Ett bra exempel är musik: tidigare såldes bara ett begränsat antal skivor i en skivaffär eftersom varje skiva var tvungen att kunna betala för sin plats i hyllan. Sålde den inte, säg ett ex per kvartal, gick skivaffären back på att ha den där och betala för utrymmet den tog upp.

Med digital hantering av musik har lagerkostnaderna krympt till nära nog ingenting, vilket gör att företag kan saluföra fler alternativ än tidigare. Och resultatet: när vi får fler alternativ ökar vår efterfrågan.

Låtar och skivor som tidigare inte såldes eftersom de inte kunde betala för sin hyllplats kan nu lagras, distribueras och säljas digitalt. Det har skapat en otroligt lång svans av småsäljare (i motsats till storsäljare), som för många företag numera utgör en betydande del av försäljningen. Gör man en graf av detta fenomen får man några få höga staplar till vänster som utgörs av hits. Sedan sjunker staplarnas höjd snabbt när man rör sig åt höger, och figuren ser ut att ha en ”svans”. I många fall är denna svans mycket lång, därav uttrycket ”long tail”.

Vad innebär det?

Saker rör sig snabbt idag. Att kunna anpassa sig efter rådande förutsättningar och utnyttja ett läge är bra, men att kunna vara den som ser nästa läge komma, eller till och med vara den som skapar nästa läge, är bättre. Vid alla större förändringar skapas både vinnare och förlorare. Allt som oftast är förlorarna de som klamrat sig fast i den gamla världen medan vinnarna är de som lett sina trupper into the depths of the unknown.

Det här inlägget går inte ut på att tipsa er om nästa stora förändring, för ska jag vara ärlig så vet jag inte hur den ser ut – än. Men antagligen lär den bli Politisk, Ekonomisk, Sociokulturell (dvs demografisk) eller Teknologisk. En PEST-analys i makroskala kan kanske ge fler svar, och om någon tar sig för att göra en sådan får ni gärna återkomma till mig. Jag lovar att lyssna.

Vad vi kan göra är att se till vår historia.

Historiskt utbud och efterfråga: början

Ska vi se till industriell och kommersiell marknadsföring och försäljning tar vår historia sin början någon gång kring förra sekelskiftet. Stora förändringar över hela PEST-matrisen skakade om världen rejält, och som vanligt fanns det vinnare och förlorare. Jag tänker fokusera på vinnarna.

Vid det förra sekelskiftet hade stora fabriker börjat byggas. Dessa behövde arbetskraft och folk började i allt högre utsträckning flytta från landsbygden och in till städer. Fortfarande bodde dock fler människor på landet än i städerna. För dessa var utbudet mycket begränsat, och bestod ofta av vad den lokala lanthandeln hade att saluföra. Ny teknik gav nya produkter till helt nya (låga) priser, men för folket på landet var allt i stort sett detsamma.

Då kom några smarta personer, i USA var det Richard Sears och Alvah C. Roebuck, i Sverige bland andra bröderna Clas och Emil Ohlson, och såg en möjlighet att via post förse landsbygdsmarknaden med den nya tidens produkter. Framgångarna blev minst sagt stora och ett tag hade Sears, Roebuck & Co världens största kommersiella byggnad i sitt varulager utanför Chicago.

Historiskt utbud och efterfrågan: urbanisering

Säg den lycka som varar för alltid. Urbaniseringen fortsatte i ett rasande tempo världen över, och tack vare T-forden och andra serieproducerade bilar kunde folk på landsbygden nu själva ta sig in i städerna och handla. Återigen drevs utvecklingen framåt av Teknologin och Sociokulturella förändringar. Tack vare billigare tillverkning och lägre priser fick folk också mer över i plånboken, och därmed en bättre Ekonomi. Ett par världskrig får väl sägas stå för de Politiska förändringar som skedde. Dessa gav ju även upphov till två ganska skiljda ekonomiska läror – kommunismen och kapitalismen.

Allt som allt ledde dessa förändringar till en minskad efterfrågan på postorderprodukter. Istället fick affärer i städerna sin glansperiod.

Historiskt utbud och efterfrågan: ut i förorten

Jag skrev ovan att folk vid den här tidpunkten fick mer och mer över i plånböckerna. Detta är ju en utveckling vi känner även idag – varje ny generation har bättre levnadsvillkor och levnadsstandard än den förra, åtminstone i västvärlden. Detta är den verklighet vi känner nu, men den är långt från en självklarhet. När våra fossila bränslen tar slut är det till exempel mycket möjligt att våra levnadsbetingelser försämras betydligt, men mer om det i framtida inlägg.

Förbättrad Ekonomi och trångbodda lägenheter inne i städerna drev en helt ny samhällsgrupp, medelklassen, ut i förorterna där de kunde bo och leva stort medan de pendlade in till sina arbeten i städerna. En ganska oväntad sidoeffekt av detta var att radiolyssnandet exploderade när alla pendlare behövde något att göra medan de satt fast i bilköer.

En annan effekt blev varuhus och stormarknader som poppade upp som svampar i förorterna. Anpassade för bilburna familjer som numera ofta hade kylskåp hemma blev de snabbt mycket framgångsrika. Genom att samla förortsfamiljernas alla behov på ett och samma ställe sparade man dem mycket tid som förr gick åt till att köpa in mat och varor från olika ställen i städerna. Kombinerat med låga priser, bekväma kundvagnar och väl tilltagna parkeringsplatser, blev dessa nya kommersiella hubbar en succé. Det dröjde heller inte länge innan de utvecklades till fullfjädrade köpcentra där förortsfamiljerna kunde få alla sina behov tillfredställda.

Utbud och efterfrågan: bredd eller djup?

Utvecklingen med större och större köpcentra fortsatte länge, och pågår i viss mån än idag. Vi konsumenter tycker bevisligen om att kunna hitta det mesta (helst allt) på ett och samma ställe. Ett skäl är förstås att vi värdesätter vår tid, och vill ödsla så lite av den som möjligt i bilen påväg från eller till hemmet och affären.

Men hur stort ett köpcentra än blir, kommer det alltid att utgöras av butiker – fysiska butiker med begränsningar i tid och rum. De kommer att ha lokalhyror, personalkostnader och öppettider, och majoriteten av dem kommer aldrig att kunna erbjuda sina kunder en Satoshi Ohno-skiva från 2001.

Internet har, som sagt, ritat om den spelplanen i grunden. Ny Teknologi har varit drivande de två senaste decennierna, tillsammans med Sociokulturella förändringar i form av större individualistiska möjligheter. Politiskt har Sovjetunionen tinat bort vilket förstås har öppnat upp enorma nya målgrupper för företag som säljer i en digital värld där tid och rum saknar betydelse.

Detta har lett till fler nischer. Vi tycker fortfarande om att ha det mesta vi behöver på samma ställe men när vi väl inser att vi har tillgång till de mer udda prylarna tycker vi om att ha tillgång till dem också. Internet är knappast stormarknadens död. Inte heller skivindustrins. Vad de dock behöver, och förr eller senare kommer tvingas, inse är att spelplanen inte är densamma som när Backstreet Boys sålde platinum och unga tjejer gick och såg Titanic på bio fyra gånger på en vecka.

Att blicka framåt

Så om vi ska försöka oss på några högst okvalificerade gissningar för hur framtidens förändringar ser ut då.

Tja, ser man på avsnittet ovan så saknas en viktig PEST-faktor, nämligen den Ekonomiska. Jag tror att vi kommer se två större förändringar framöver. Den ena, på kort till medellång sikt, är att kineser och indier kommer att få det ännu bättre ekonomiskt. I dagsläget har en stark asiatisk medelklass dykt upp, och den efterfrågar ungefär samma saker som den västliga. Är den på samma nivå som den västliga? Knappast, och där det finns diskrepanser finns det entreprenöriella möjligheter.

Den andra, på längre sikt, är antingen en energikris eller en omställning till förnyelsebar energi. Den som kan positionera sig för dessa två alternativ kommer att vinna inte nu, inte imorgon, men definitivt i övermorgon.

En annan sak som har ändrats är hos vem makten ligger. På en marknad med begränsat utbud – short tail – har konsumenten inte så många andra val än att köpa det som erbjuds. På en marknad med i princip obegränsat utbud – long tail – är det producenterna som nu måste differentiera sig med hjälp av priser, kvalitet, kundservice eller någon av de många USPar som finns där ute.

Kvalitet vinner

Idag är det ingen hemlighet att det säljs markant färre skivor än för tjugo år sedan. Ett begränsat utbud av skivbolagsprodukter (tänk BSB, Britney etc) har ersatts av många fler artister som kanske inte ligger etta på topplistan i 40 veckor, men som stannar kvar på den lika länge. Skivförsäljningen har minskat av den enkla anledningen att vi nu kan betala enbart för det vi vill lyssna på. För varför ska konsumenten betala för en hel skiva när åtta av tolv låtar är skit? Det är enklare, billigare och helt enkelt smartare att bara köpa de där fyra bra spåren. Och varför inte göra det på iTunes, eftersom man ändå inte har en bärbar CD-spelare utan en iPod?

Tillgänglighet vinner?

Personligen tror jag inte så mycket på M-commerce, shopping i mobilen. Förmodligen har jag fel. När den marknaden briserar kommer jag vara en av dem som står kvar i den gamla världen och frågar mig hur folk rimligtvis kan ha så bråttom att köpa en ny soffa, att de gör det från sin mobiltelefon.

Det sociala vinner

Jag skrev ovan att tid är något vi värdesätter högt. Så varför kommer inte postorderkatalogen tillbaka? Jag tror att skälet är att vi värdesätter möjligheten att kunna klämma och känna på en vara innan vi köper den, lika högt som tiden vi vinner på att bara beställa hem den ur en katalog.

Så något extra värde måste tillföras för att tippa vågskålen åt distanshandelns håll. Jag tror att denna fördel ligger i den sociala shoppingen på nätet. Andra kunder betygsätter, recenserar och kommenterar produkter vi funderar på att köpa, och eftersom andra kunder är de som är närmast oss själva sett till intressen och mål är vi mycket benägna att lyssna på dem. Deras åsikter och synpunkter får fungera som ett substitut för klämmandet och kännandet. Undersökningar har till och med visat att betygsatta produkter säljer bättre än icke betygsatta, även fast betygen är dåliga! Huvudsaken verkar vara att vi får veta att vi inte är ensamma om att köpa varan.

Relationer vinner

Om utbudet är begränsat behöver producenten inte ha en relation till konsumenten, denne kommer att handla ändå. Av den anledningen kunde Henry Ford blankt skita i sina kunders smak och preferenser och enbart erbjuda T-forden i sin favorit-ickefärg svart.

Idag skulle ett företag som gjorde något sådant slaktas. Faktum är att det sker hela tiden. De senaste åren är fulla av exempel på företag som gått under för att de felaktigt trott att de har kunnat strunta i sina kunder. Den enda situationen som den typen av attityd fortfarande verkar fungera i, är statligt monopol. SJ rosar ju inte direkt marknaden till exempel…

Jag hade förstås kunnat fylla på här med en mängd olika faktorer som vinner, men jag tycker att de alla på ett eller annat sätt har med relationer att göra. Kommunikation vinner, lyhördhet vinner, anpassningsförmåga, kundbemötande, kunddriven produktutveckling vinner osv. Men när allt kommer kring, så syftar alla dessa saker till att förbättra relationen med kunden.

Och så…

Det här blev långt, och jag är glad om du lyckats ta dig ända hit (lämna gärna en kommentar med era tankar). Mina tankar kring ämnet är inte på långa vägar varken färdiga eller skrivna i sten, och det hoppas jag också att de aldrig blir. Det är ju det som är det fina med resonemang kring pågående historia, de blir liksom aldrig färdiga.

//J

Vad är värde? Del 2: Kundvärdebaserade strategier

Den senaste tidens arbete med mitt företag har fått mig att börjat fundera kring det här med värde och vad det egentligen är. Det här är andra inlägget i en liten miniserie om värde och värdeskapande. Första inlägget handlade om värdeteori.

sas flygplanPå ett sätt skulle man inte vara helt fel ute om man sa att man hade SAS’ gamle VD Jan Carlzon att tacka för de olika företagsstrategier som syftar till, och fokuserar på, att skapa kundvärde. Alla kommer kanske inte ihåg det, men i början av 1980-talet var SAS ganska illa ute. Både försäljning och kabinfaktor sjönk, och företaget använde vad Carlzon senare skulle kalla en ”osthyvel” för att kapa sina kostnader. Nedskärningarna slog blint över alla affärsområden, med ökade förluster som enda resultat. Carlzon gick in och började allokera pengar dit de verkligen behövdes: i de områden som märktes för kunden. Han nischade också SAS mot affärsresenärer och införde obligatoriska kurser i kundbemötande för alla i företaget. På några år vände han kolossen från förlust till rekordvinster.

Carlzons prestation blev internationellt känd, och utomlands började man tala om Service Management-skolan. För första gången började man fundera över för vems skull företag verkligen existerade. Var det för ägarnas skull, eller för kundernas?

(Det ska tilläggas att det förstås finns en skola som anser att företag är till för aktieägarna (och att ett synsätt inte utesluter det andra), nästa del i serien kommer att handla om den.)

Den första delen av den här serien handlade ju om att definiera värde, och jag delar slutsatsen som återkom i många av de mycket läsvärda kommentarerna till inlägget: att värde är detsamma som upplevt värde; att värde är ett subjektivt begrepp mer eller mindre kopplat till förmågan att tillfredsställa våra 15 mänskliga behov.

Hur skapar man kundvärde?

I mitten av 1990-talet växte en ny företagsstrategisk skola fram. Den bestod, och består fortfarande, av två huvudsakliga grenar: den ena fokuserar på kundvärdeinriktade strategier, den andra på processbaserade strategier.

Kundvärdeinriktad strategi

Den kanske mest kända förespråkaren för kundvärdeinriktade strategier är marknadsföringsprofessorn Philip Kotler. Enligt honom finns det tre sätt att leverera mer värde än konkurrenterna till sina kunder:

  1. Med lägre priser
  2. Genom att minska andra kostnader för kunden
  3. Genom överlägsna benefits (~”extravärden”)

Man behöver bara se till H&M eller IKEAs framgångar för att inse att lägre priser skapar högre upplevt värde, driftsäkra och bensinsnåla bilar som sänker reparations- och driftkostnader för ägaren skapar högre upplevt värde. Kan man också kombinera detta med exceptionell service, exklusiva tilläggspaket, skräddarsydd funktionalitet eller något annat extravärde, har man en vinnare.

Men det räcker sällan med ett av dessa sätt för att konkurrera effektivt. Utöver sina grundvärden som har sin bas i affärsidén måste man även kunna erbjuda differentierade tilläggsvärden (saker som inte alla på marknaden erbjuder) och specialvärden som man är helt ensam om att erbjuda. H&M hade trots billiga kläder inte nått samma framgångar utan butiker i a-lägen (tilläggsvärden) och nya trendiga kollektioner så gott som varje vecka (specialvärden).

Kaplan och Norton presenterade i sin bok The Balanced Scorecard (1996) en modell som definierade kundvärde såhär:

customer value proposition

Processbaserade strategier

Processbaserade strategier, kanske mer kända som BPR (Business Process Reenginering) skapades av Michael Hammer i mitten av 1990-talet och bygger på fyra huvudpunkter.

  1. Företaget är till för kunden. Att skapa kundvärde är överordnat aktieägarvärde, eftersom inget av det sistnämnda kan skapas eller upprätthållas utan en förmåga att utveckla det förstnämnda. Enkelt uttryckt: behåller man inga kunder är aktierna inte värda mycket. Synen på kundvärde är i dessa strategier också vidgad till att innefatta andra aktörer som företaget kan tänkas vilja skapa värde åt (kundens kunder, opinionsbildare, referensgrupper osv).
  2. Kundvärde är något som skapas i processser. Filosofin att enskilda produkter eller tjänster inte kan skapa kundvärde i sig, om de inte är del av en process (eg. ”sammanhängande grupp av arbetsuppgifter”).
  3. Framgång är resultatet av bra processer. Betydelsen för slutvärdet/kundvärdet av en produkt flyttas från den enskilda arbetaren eller produkten, till processen som har skapat det färdiga resultatet.
  4. Överlägsen processutformning, medarbetare och arbetsmiljö = resultatet. Om dessa tre faktorer är optimala kommer också kundvärdet att bli optimalt.

Processbaserad strategi var riktigt hett i några år under mitten av 90-talet. Sedan stillades intresset när fokus föll på mer digitalt fokuserade strategier, och idag är processbaserad strategi i sin rena form inte särskilt vanligt. Däremot försöker många företag, särskilt i konkurrensutsatta branscher, att implementera kundvärdeinriktad strategi i sin affärsmodell eftersom man (kanske äntligen) har insett hur pass viktig kunden är för företagets existens.

Och så en fråga till er få men utvalda som orkat läsa ända hit: kan någon ge ett bra exempel på ett företag som arbetar tydligt med kundvärdeinriktad strategi?

//J

Vad är värde? Del 1: Värdeteori

Den senaste tidens arbete med företaget har fått mig att börjat fundera kring det här med värde och vad det egentligen är. Det kan låta banalt, men när man skrapar lite på ytan så inser man att det finns mer till ordet än man först kan tro. Det här är första inlägget i en liten miniserie om värde och värdeskapande.

Värde är väl vad något är värt? Ja, så är det förstås. Men hur kommer man fram till vilket värde som är rimligt? Hur ska man värdera de produkter och tjänster man köper och säljer? Och hur skapas värde?

Två sätt att se på värde

Forskning och tyckande kring vad värde egentligen är har bedrivits sedan upplysningstiden, med många teorier som resultat. Inom vetenskapen finns det idag två skolor med helt olika syn på värdeteori. Jag tänker inte gå in på historiska fakta, årtal eller smarta gubbar, men vi ska se om jag kan sammanfatta de två skolornas tankar och teorier.

Egenvärdesteori

Som namnet antyder, utgår man inom denna skola från att alla varor som tillverkas har ett inneboende värde, ett egenvärde. Teorin är nära sammankopplad med arbetsvärdeteorin, som gör gällande att en varas värde är resultatet av det totala arbete som krävts för att skapa den.

Det låter vettigt: en timmerstock har krävt en del arbete för att fällas och transporteras, och säljs för 10 kronor. Ytterligare arbete krävs för att såga upp den, och för att få marginal säljer sågverket virket för 15 kronor. Snickaren måste sedan slipa, såga och måla virket, och säljer det därför för 20 kronor. Ju mer arbete som lagts ner på produkten, desto dyrare blir den.

Framstående ekonomer, bland annat Karl Marx och Adam Smith (ironiskt nog, med tanke på att de skapade två diametralt olika ekonomiska läror), sällade sig till egenvärdesteorin i allmänhet, och arbetsvärdesteorin i synnerhet. Den förklarade en hel del, men var långt ifrån perfekt. Hur kunde det exempelvis komma sig att en guldklimp, som brutits ur berget, var mångdubbelt mer värd än vanlig sten, som ju också bröts ur berget men dessutom kunde användas till att byggmaterial. Hus och skydd, kan tyckas, borde ju vara mer värt än något som glimmar vackert. Egen härd är inte alltid guld värd.

Subjektiv värdeteori

Svaret på denna fråga blev till den andra värdeteoriskolan som skapades och leddes av Carl Menger, bland annat genom hans teorier om marginalytta. Subjektiv värdeteori utgår från att värde är något som bestäms subjektivt. Om ingen har ett behov av, eller ser ett värde i en vara, är den värdelös oavsett hur mycket arbete som har gått åt till att skapa den.

Subjektiv värdeteori gör gällande att en vara kan ha olika värde för olika personer, eftersom de kan ha olika nytta av den. För en rörmokare är en tegelsten ganska ointressant, och han vill därför inte betala särskilt mycket för den. För honom är värdet lågt. Muraren kan däremot tänka sig att betala för tegelstenen, och ser förmodligen större värde i den än i en gummipackning.

Enligt dessa teorier kan varor bara ha ett värde om de

  1. kan tillfredsställa mänskliga behov, och därmed ses som önskvärda eller åtråvärda
  2. finns i otillräcklig eller precis tillräcklig mängd sett till efterfrågan.

Vem har rätt?

Vilken skola man väljer att lita på är förstås upp till en själv, båda har vettiga poänger. Gemensamt för alla modeller och teorier är ju att de är grova förenklingar av en komplicerad verklighet, så den ena behöver inte vara bättre än den andra.

Extra intressant blir det förstås när man börjar tillämpa det här på tjänster som, med referens till egenvärdesteorin, bara består av arbete samtidigt som de inte kan lagras och därmed per definition inte kan ha något inneboende värde i den bemärkelse en produkt kan. Men mer om det i nästa inlägg,
hur definierar du värde?

//J