Jonas Grenfeldt

Etikett: apartheid

  • Klart inte allt är bra…

    …men det här inlägget ska handla om varför en missnöjesröst på Sverigedemokraterna knappast gör det bättre.

    Det är snart valdags, och jag kan förstå att många kan känna sig bortglömda under det blåa paraplyet. Decennier av rött styre har lärt oss att vi blir omhändertagna när saker och ting går snett, att staten finns där för oss när vi mår dåligt. Och så ska det också vara. Så ska det verkligen vara.

    Men problemet med ett välfärdssystem som vill väl, är att det utnyttjas av människor som inte vill lika väl. Det kan ske både omedvetet och medvetet. För ett exempel på vad jag menar med omedvetet rekommenderar jag en fantastisk krönika av Bengt Gustavsson. För ett exempel på medvetet utnyttjande är det bara att se till vardagen. Jag vet människor som bidragsfuskar, och du känner säkert någon som tagit ut ett par extra sjukdagar någon gång. För att det går.

    Den blåa regeringen har gått hårt åt fuskarna, men också åt de som verkligen behöver hjälp. Istället för att skjuta prick har man kastat handgranat. Man träffar kanske målet, men oskyldiga skadas också. Försäkringskassan är inget mer än ett skämt som blivit så slitet att det numera bara är sorgligt. En empatilös koloss på lerfötter, en byråkrati. En statlig myndighet. Arbetsförmedlingen gör nog sitt bästa, men regler är regler och man kan inte förmedla jobb som inte finns. Jobb som inte skapas eftersom det sällan lönar sig för företagare att anställa.

    Jag vet att många är arga. Det är klart man känner sig hjälplös och svag när skyddsnätet dras undan och man landar i Försäkringskassans manege. Jag vet också att många skyller på invandrarna. Att SD’s påstådda massinvandring och överrepresentation i våldtäktsstatistik är överbevisade lögner spelar inte alltid mest roll: en förlorad känsla av trygghet är svår att återskapa.

    Men det är inte invandringspolitiken som är problemet. Det är integrationspolitiken. Stela svenska myndigheter fulla av byråkrater som efter år av tuffa och ibland till och med omänskliga beslut har tvingats bli härdade. ”Vi följer bara reglerna”. Arbetsgivare som hellre anställer någon med svenskt namn än ett utländskt. Invandrarkillar i förorten som i hemmet uppfostras med regler anpassade för ett samhälle som inte finns. Svenskar som väljer att flytta ifrån ett området när invandrare flyttar dit, istället för att lära känna dem.

    Där har vi misslyckandet. Att vi tar emot människor som är på flykt och är skyddsbehövande är inget misslyckande. Det är det bästa vi kan göra som medmänniskor. Vi borde få en jävla medalj för det.

    Men snälla, kära läsare. Oavsett vad du tycker om blå utförsäkringspolitik, oavsett vad du tycker om Mona Sahlin och Lars Ohly, oavsett vad du tycker om invandrare, jobb, miljö, fallskärmar, kollektivtrafik, utbildning, vård, pensioner, integration eller avfolkningen i Norrbotten, oavsett vad du är missnöjd med: Använd inte Sverigedemokraterna för att visa ditt missnöje. En röst på SD skadar Sverige.

    Missnöjesrösta gärna, det har jag gjort hela mitt liv. Någon gång kanske de lär sig. Men om du ska missnöjesrösta, är verkligen Sverigedemokraterna ett parti som borde vara med och forma Sveriges framtid? Handen på hjärtat?

  • Israel nya Sydafrika?

    Dags för historielektion.

    År 1647 förliste det holländska handelsfartyget Nieuewe Haarlem utanför Godahoppsudden vid Afrikas södra spets. Bara hälften av besättningsmännen tog sig i land, de andra drog ner i djupet. Förlisningar kring den notoriskt farliga Godahoppsudden var inte ovanliga, men det som gjorde denna förlisning unik var att överlevarna de facto blev Sydafrikas första kolonister.

    De skeppsbrutna plockades snart upp, och 1652 grundades den första riktiga kolonin av anställda vid Holländska ostindiska kompaniet. I lite drygt hundra år stod Sydafrika under holländsk kontroll och boerna (holländska för bönderna) levde ett hårt liv med karga jordar och ständiga krig mot lokala stammar. 1770 tog Storbritannien kontrollen över det då strategiskt viktiga området, och gav alla som ville en jordlott i Kapprovinsen. Detta erbjudande föll i god jord och i början av 1800-talet förstärktes boerpopulationen med 5000 brittiska familjer.

    Länge brydde sig Storbritannien inte särskilt mycket om Sydafrika, men från mitten av 1800-talet började konflikter uppstå mellan britterna och de nu mentalt självständiga boerna kring diamant- och guldfyndigheter. Boerna hade efter flera hundra år i det ogästvänliga landet slutat lita på både infödingar och européer, och betraktade nu sig själva som ett enskilt folk, utvalt av Gud att kolonisera och äga Sydafrika. Hårt sattes mot hårt. Boerna bedrev framgångsrik gerillakrigföring ända  till britterna började sätta sympatisörer och gerillamedlemmar i koncentrationsläger och deras gårdar i brand. Sammanlagt dog ca 26000 kvinnor och barn i lägren, en tiondel av boerrepublikernas totala befolkning. 1902 kapitulerade man och 1910 bildades officiellt den Sydafrikanska unionen som löd under Storbritannien.

    De vita styrde sedan Sydafrika och de svarta användes som arbetskraft i gruvor och fabriker. Detta system ”fungerade” i nästan 50 år, men efter andra världskrigets slut hördes allt högre svarta röster tala om jämlikhet och frihet. Detta fick 1950 parlamentet att anta två lagar som kom att lägga grunden till apartheid (afrikaans för åtskillnad). Den första lagen slog fast att det fanns tre raser: vita, svarta och färgade. Den andra slog fast att dessa inte kunde få bo, leva, studera eller arbeta tillsammans.

    I nordöstra Sydafrika bildades tio stycken områden, ”homelands”, till vilka miljoner svarta tvångsförflyttades. Ghetton revs till marken och ersattes av nybyggda ”vita” kvarter. Tanken var att de fortfarande skulle jobba åt de vita i fabrikerna, men ge upp sitt sydafrikanska medborgarskap till förmån för ett nytt i sina respektive provinser. På så vis skulle de vita kunna utnyttja arbetskraften utan att behöva ta något ansvar för de svartas utbildning, hälsa, försörjning eller boende. Svarta skulle också tvingas bära pass vid alla tidpunkter, att inte göra det kunde bestraffas med fängelse.

    Som ett svar på passlagarna bildades flera svarta medborgarrättsorganisationer, varav den kanske mest kända är Nelson Mandelas ANC. Under de kommande decennierna hårdnade konflikten med bland annat massakern vid Sharpeville, massarrester och över 250 mord utförda av paramilitära grupper på regeringens order. Tillslut blev situationen ohållbar och 1993 avskaffades så apartheid i Sydafrika.

    Det om det. Många hävdar att det som nu för tiden sker i Israel är en är en modern form av apartheid. Jag håller faktiskt med, och jag ska förklara varför.

    Om vi först och främst bortser från de religiösa fordringar på området kring Jerusalem (Kaanans land osv) som alla parter har och bara fokuserar på rena fakta så uppstår en del intressanta likheter mellan Sydafrika och Israel:

    • En ”ursprungsbefolkning” (svarta/palestinier) levde ett tag sida vid sida och i relativ fred med ”kolonisatörerna” (boerna/ israelerna).
    • Båda konflikterna har sin grund i åsikter kring nationalstatlig äganderätt.
    • Både boer och judar hade i närtid utsatts för omänskligt förtryck som utplånade stora delar av deras befolkning (i boerkrigen och andra världskriget).
    • Ursprungsbefolkningen ansåg sig dåligt behandlad och bildade organisationer som skulle verka för deras frihet och rättigheter (PLO och ANC mfl.).
    • Båda ursprungsbefolkningarna tilldelades speciella områden (homelands resp. Gaza, Golan och Västbanken) inom det koloniserade/ockuperade territoriet där de fick/får bo baserat på hudfärg i ena fallet och religion/etnicitet i det andra. Alla dessa områden var/är resursfattiga. Medlemmar ur båda ursprungsbefolkningarna har fördrivits från sina hem i samband med detta.
    • För att ta sig från sitt tilldelade område till arbetsplatser och dylikt i den koloniserande/ockuperande staten krävs pass/måste man passera genom väggspärrar.
    • Övergrepp mot ursprungsbefolkningen förekom/mer.
    • Både den israeliska regeringen och det sydafrikanska parlamentet har upprepade gånger ignorerat krav och kritik från FN.

    Det låter kanske magstarkt att anklaga Israel för apartheid, men ser man till definitionen av ordet som är systematisk och politisk åtskillnad av folkgrupper, är det inte lika svårt att dra parallellen. Ser man till mönstret är det i mina ögon inte ett dugg förvånande att Israel nu är ute och kapar fartyg i farvatten som man inte äger utan i själva verket ockuperar, och tydligen är det värt ganska mycket att hålla delar av befolkningen i fattigdom. En intressant sak var att man snabbt insåg att vanlig propaganda inte längre fungerar och snabbt slängde sig på YouTube med lite live action footage.

    Man kan ifrågasätta värdet av att förvandla en humanitär insats till en pr-aktion, det kan man. Det är ju inte första gången Dror Feiel är igång till exempel. Och man kan verkligen ifrågasätta motivet/intelligensen bakom att börja spöa israeliska beväpnade soldater som repellerar ner på däck, det kan man. Och man kan också ifrågasätta hur Israel har mage att påstå att skälet till att man skjuter ner folk är för att man blev överraskad av att de attackerade israeliska beväpnade soldater som repellerade ner på däck, att man inte hade räknat med det scenariot liksom. Det kan man.

    Men det är såhär. Israel har rätt att existera, självklart. Precis som Sydafrika har rätt att existera. Precis som Palestina har rätt att existera. Men Israel har inte rätt att utöva statligt våld mot en ockuperad befolkning, oavsett vad som hände för 65 år sedan. Terrorism är resultatet av förtryck, ingen spänner på sig ett bombbälte för att det är så jävla kul. Och vad vi har nu är alltså en kärnvapenbestyckad regional supermakt som isolerar sig alltmer mot omvärlden samtidigt som den bryter mot mänskliga rättigheter i ett rasande tempo.

    Tyvärr. Det började ju så bra.