…men det här inlägget ska handla om varför en missnöjesröst på Sverigedemokraterna knappast gör det bättre.
Det är snart valdags, och jag kan förstå att många kan känna sig bortglömda under det blåa paraplyet. Decennier av rött styre har lärt oss att vi blir omhändertagna när saker och ting går snett, att staten finns där för oss när vi mår dåligt. Och så ska det också vara. Så ska det verkligen vara.
Men problemet med ett välfärdssystem som vill väl, är att det utnyttjas av människor som inte vill lika väl. Det kan ske både omedvetet och medvetet. För ett exempel på vad jag menar med omedvetet rekommenderar jag en fantastisk krönika av Bengt Gustavsson. För ett exempel på medvetet utnyttjande är det bara att se till vardagen. Jag vet människor som bidragsfuskar, och du känner säkert någon som tagit ut ett par extra sjukdagar någon gång. För att det går.
Den blåa regeringen har gått hårt åt fuskarna, men också åt de som verkligen behöver hjälp. Istället för att skjuta prick har man kastat handgranat. Man träffar kanske målet, men oskyldiga skadas också. Försäkringskassan är inget mer än ett skämt som blivit så slitet att det numera bara är sorgligt. En empatilös koloss på lerfötter, en byråkrati. En statlig myndighet. Arbetsförmedlingen gör nog sitt bästa, men regler är regler och man kan inte förmedla jobb som inte finns. Jobb som inte skapas eftersom det sällan lönar sig för företagare att anställa.
Jag vet att många är arga. Det är klart man känner sig hjälplös och svag när skyddsnätet dras undan och man landar i Försäkringskassans manege. Jag vet också att många skyller på invandrarna. Att SD’s påstådda massinvandring och överrepresentation i våldtäktsstatistik är överbevisade lögner spelar inte alltid mest roll: en förlorad känsla av trygghet är svår att återskapa.
Men det är inte invandringspolitiken som är problemet. Det är integrationspolitiken. Stela svenska myndigheter fulla av byråkrater som efter år av tuffa och ibland till och med omänskliga beslut har tvingats bli härdade. ”Vi följer bara reglerna”. Arbetsgivare som hellre anställer någon med svenskt namn än ett utländskt. Invandrarkillar i förorten som i hemmet uppfostras med regler anpassade för ett samhälle som inte finns. Svenskar som väljer att flytta ifrån ett området när invandrare flyttar dit, istället för att lära känna dem.
Där har vi misslyckandet. Att vi tar emot människor som är på flykt och är skyddsbehövande är inget misslyckande. Det är det bästa vi kan göra som medmänniskor. Vi borde få en jävla medalj för det.
Men snälla, kära läsare. Oavsett vad du tycker om blå utförsäkringspolitik, oavsett vad du tycker om Mona Sahlin och Lars Ohly, oavsett vad du tycker om invandrare, jobb, miljö, fallskärmar, kollektivtrafik, utbildning, vård, pensioner, integration eller avfolkningen i Norrbotten, oavsett vad du är missnöjd med: Använd inte Sverigedemokraterna för att visa ditt missnöje. En röst på SD skadar Sverige.
Missnöjesrösta gärna, det har jag gjort hela mitt liv. Någon gång kanske de lär sig. Men om du ska missnöjesrösta, är verkligen Sverigedemokraterna ett parti som borde vara med och forma Sveriges framtid? Handen på hjärtat?