Gästpost: Ett öppet brev till Swedbank

Jag måste säga att jag anser mig vara en väldigt van användare av allehanda olika webbaserade system, jag har bl a jobbat med e-handel i 14 år och använt internetbank lite längre än så, dock inte er särskilt länge eller mycket. Ändå är det enerverande svårt att hantera er internetbank för företag.

Hade vi gått igenom Swedbanks användarvänlighet på vår e-handelsförening Kalmar ecommerce så hade ni setts som nybörjare i genren tror jag. 15-20 års erfarenhet och stora resurser kan man om man får vara elak inte ana.
Ni är t ex den enda bank jag vet där man vid inloggningen inte får instruktioner hur man ska göra, det lakoniska ”Använd dosan för att ta fram en engångskod.” är inte snällt mot en ovan användare. För ni skriver inte hur. Jag gissade första gången att det var Appli 1 som gällde men visste verkligen inte…

Och så då mitt nuvarande specifika problem med min tjänstepension. Detta med skillnaden på ändra köpfördelning och den lilla länken överst med texten byta, som inte ens är en tydlig knapp. När man går in på ändra köpfördelning borde ni då inte tala om vad det är man gör, det står inte ett förklarande ord där. En normaldum kille som jag som gjort detta en gång för nu ett par veckor sedan, ser sedan efter en vecka att fonderna inte ändrats. Går alltså in här en gång till och väljer om fonderna utan att förstå att det bara gäller framtida köp, då måste nästan fler normaldumma göra samma sak? Kan man inte med 2 meningar informera på sidan om vad man gör där. Kundperspektiv istället för ett extremt inifrån-och-ut-perspektiv? Nähä, OK, kunderna får väl tusan ta och lära sig era begrepp eller hur!

Och nu är jag då inne på sidan för fondbyten, en 90-talsmardröm som jag bara vill vakna upp ur. Varför får man inte upp alla sina innehav och kan byta dem på en gång som under köpfördelning? Verkar helt galet. Jag måste välja ett innehav i taget, det kan inte vara sant tänker jag men tar ett djupt andetag och kör igång. jag väljer EN ny fond som ersättare för EN tidigare. När jag sedan försöker hitta tillbaka till att hitta ytterligare EN av mina gamla fonder för att byta till EN annan så går inte det, va!?!? OK, vi är inte på 90-talet, vi är i en DOS-prompter och jag börjar få svårt att andas. Som jag förstår det måste jag godkänna denna nya köpfördelning med 3 gamla och en ny fond. Fast då hamnade jag på ändra köpfördelning igen istället för byt och bytet verkar inte ha gått igenom. Eller?!? Ingen bekräftelse har jag fått i alla fall. Jag ger upp, kliver ur DOS-känslan och går ut och tar lite välbehövlig frisk luft och funderar över vilka som bygger dessa system och om de någonsin gjort en användartest, och vilka försökspersoner de i så fall använder. Jag vet att det är stora, gamla komplexa it-system bakom, men det förklarar inte frånvaron av förklarande texter och tydliga knappar med mera.

Slutligen, Swedbank är en stor organisation så jag förväntar mig inget annat än att detta hamnar i det runda arkivet på någon nivå. Fast jag är ganska säker på att swedbank skulle få ett antal 1000 % i avkastning på att anställa en eller några experter på användarvänlighet som blev inblandade i era projekt. Vet att det är oerhörda säkerhetskrav att ta hänsyn till inom bankvärlden men en del saker nu är så dumma att man rodnar, och faktiskt så finns det åtminstone en bank som lyckats riktigt hyggligt med sin användarvänlighet. Mitt råd, ta kompetens från e-handeln. En e-handlare med konkurrenterna en knapptryckning bort skulle inte överleva med er användarvänlighet.

Tilläggas bör att jag absolut inte funderar på att byta bank p g a detta. Ingen skugga ska falla över Swedbankpersonalen på mitt lokala kontor. Vi har ett mycket bra samarbete och de har visat sig förstå e-handel och e-handlare på ett helt annat sätt än andra banker jag varit i kontakt med. Så ovan ska ses som kärleksfulla men något barska råd till en bra leverantör som borde kunna bättre på detta område!

Vänligen.

Er kund Patroner.se (Jo jag räknar med att få vår egen användarvänlighet angripen, den är långt ifrån perfekt. Men med en bråkdel av en bråkdel av era resurser så är jag ändå lugn så länge det bara är er vi kommer bli jämförda med.)

Genom
Ola Gustafsson
@PatronerOla
about.me/olagustafsson

Så får du jobbet 2013

Med två akademiker till föräldrar, varav den ena lärare, var bra betyg en ganska central del av min skolgång och uppväxt:  ”Om du vill få ett bra jobb måste du anstränga dig i skolan och få bra betyg.” Jag är nog inte så ensam om att ha hört det, och det är också ett mantra som jag nu upprepar till mitt tolvåriga bonusbarn.

Examensdag

Men är det verkligen så enkelt?

Som företagare och arbetsgivare (vår femte medarbetare börjar i februari) har jag kommit på mig själv med att gång på gång låta andra faktorer än just betygen avgöra vem jag vill arbeta med. Och att jag själv är fem ynka högskolepoäng från en examen (bommad tenta i extern redovisning, lyckligtvis låter jag nu andra ta hand om min bokföring!) har visat sig ha just ingen betydelse alls, för hittills har jag inte stött på en enda kund som har krävt att få se vilken utbildning jag har i bagaget. Jag bedöms på andra kriterier som referenser, pålitlighet, trovärdighet och leveransförmåga.

Men, tänker du nu, om man nu inte har några tidigare referenser då? Visst måste väl ändå bra betyg vara viktiga då? Ja – och nej. En avklarad utbildning är ibland ett krav för att du ska kunna få en anställning där du behöver en speciell behörighet eller kompetens, vare sig det är lastbilschaufför eller biokemist. Och bra betyg visar dels att du har haft karaktär nog att slutföra något, och dels att du nog antingen är begåvad eller har läshuvud (eller både och förstås).

Men motivation slår klass, åtminstone för mig. Kunskaper och färdigheter kan tränas upp, en dålig attityd eller grundinställning är det värre med.

Och när jag har kommit att diskutera frågan med andra företagare och arbetsgivare, tycker de påfallande ofta samma sak. Jag vet många (och jag är en av dem) som är bekymrade över kvalitén på många av de ansökningar som kommer från utexaminerade unga. Många verkar helt enkelt inte ha särskilt bra koll på vad som begärs av dem, och vad de själva kan begära av en anställning.

Vem vetSjälvklart är det viktigt att vi har en välutbildad befolkning och betyg är en viktig del av, och indikator på, det. Men när det kommer till att vara ”anställningsbar” spelar betyg ofta en ganska liten del i ekvationen, och mitt intryck är att få unga vet om det.

Själv tror jag att orsaken ligger i bristande kontakt mellan skola och näringsliv. Lärare och skolledningar har kanske helt enkelt inte tillräckligt bra koll på vad det är för värld de skickar ut sina elever i efter avslutad utbildning? Och kanske beror det i sin tur på att vi arbetsgivare och rekryterare är för dåliga på att berätta det för dem?

För att få en lite bättre bild av hur det ligger till skapade jag en enkätundersökning. En enkel liten sak med fem frågor, som 57 arbetsgivare och rekryterare tog sig tiden att besvara (ett stort tack till er, jag är mycket tacksam!). 57 är kanske inte det största av urval men det räcker kanske för att skrapa lite på ytan, tänker jag, och såhär var enkäten utformad:
 
 

Vad/vilken egenskap är viktigast när du ska anställa?

Tid att besvara: max 1 minut
Antal frågor: 4

 

Det är i många fall ganska långt mellan skola och företag. Åtminstone där jag bor är kontaktytan nästan obefintlig, och jag undrar vad elever egentligen vet om att göra sig själva anställningsbara.

 

För att kunna gå på djupet med detta vore det otroligt uppskattat om du kunde svara på fyra enkla frågor (tar max 1 minut) om vad som är viktigt för dig när du ska anställa. Är det någon form av formell kompetens (tex högskoleutbildning, militärtjänst, speciella kurser osv), speciella personliga egenskaper (arbetsmoral, noggrannhet, social kompetens osv) eller kanske något helt annat? Det är helt okej att nämna flera saker som du tycker är viktiga! Och du – ett jättetack på förhand! /Jonas Grenfeldt, GFD Webbyrå
* Required
 


 


 



 



 



 

Jag redovisar hela enkäten för att du själv ska kunna bedöma hur väl frågorna är ställda sett till de svar jag fått, om det är ledande frågor eller om jag på något omedvetet eller undermedvetet sätt kan ha påverkat någon att svara i någon speciell riktning. Det är dock ingen C-uppsats jag skriver, så jag gav mig själv en ganska slak lina.

Vilka svarade?

Av de 57 som svarade så drev eller arbetade

  • 17 stycken (30%) på ett företag med 1-3 anställda (inkl enmansföretag)
  • 16 stycken (28%) på ett företag med 4-10 anställda
  • 11 stycken (19%) på ett företag med 11-30 anställda
  • 1 stycken (2%) på ett företag med 31-50 anställda
  • 5 stycken (9%) på ett företag med 51-100 anställda
  • 7 stycken (12%) på ett företag med 100+ anställda

Det här är kanske en fördom, men den baseras på vad jag själv och mina vänner tyckte och tänkte vid 20 års ålder: är du ung så vill du kanske jobba på ett stort, välkänt, kanske internationellt företag med starkt varumärke, hellre än ett litet lokalt företag? Glöm det: sedan 1992 har nio av tio jobb skapats i företag med färre än 50 anställda (källa). Chansen är därför stor att du hamnar i just ett mindre företag än IKEA, Google, H&M eller någon annan av Sveriges mest attraktiva arbetsgivare för studenter (källa). Just hos de arbetsgivare som till störst del besvarade enkäten.

23 stycken identifierade sig som egenföretagare varav minst 9 av dessa har tre eller fler anställda. 11 stycken valde att identifiera sig själva som vd, 4 som rektor och 11 som någon form av chef.

Webb och IT dominerade med 19 respondenter som angav det eller liknande som huvudsaklig bransch, men bland svaren finns allt från offentlig sektor och detaljhandel till turism och riskkapital.

Vad var viktigt för dem?

Månadens anställdaDet är förstås nu det börjar bli intressant, men också svårare att bedöma svaren jag fått. Många har också angivit flera saker som är viktiga för dem.

  • Konkreta krav på utbildning nämns i 11 av svaren
  • Rätt kompetens nämns i 5 av svaren
  • Lätt för/vilja att lära nämns i 8 av svaren
  • Drivkraft nämns i 7 av svaren
  • Självständighet/självsäkerhet/självgående nämns i 7 av svaren
  • Inititativtagande nämns i 5 av svaren
  • Social nämns i 9 av svaren
  • Krav på bra betyg nämns i 0 av svaren

Saker som ärlighet, kreativitet och hög arbetsmoral nämns också på flera ställen i olika former, och det närmaste vi kommer krav på bra betyg är formuleringen

”Formell kompetens väger tungt (dock inte nödvändigtvis bra betyg)”

Kommer de att anställa?

Just här kan jag inflika lite självkritik när det gäller svarsalternativen. Alternativet Ganska troligt borde förstås ha varit Inte särskilt troligt, och ska nog också tolkas så: att man inte utesluter en anställning under 2013 men att det nog lutar åt att man låter bli. Såhär svarade man:

  • 7 stycken (12 %) kommer definitivt inte att anställa
  • 15 stycken (26 %) kommer troligtvis inte att anställa (svarade Ganska troligt)
  • 7 stycken (12 %) kommer troligtvis att anställa
  • 9 stycken (16 %) säger att det är mycket troligt att de kommer att anställa
  • 17 stycken (30 %) kommer definitivt att anställa under 2013

Sammanfattning

Även om underlaget som sagt kanske är i minsta laget har enkäten besvarats av personer i ledande och anställande befattningar från en lång rad olika branscher i såväl offentlig som privat sektor. 8 av 10 arbetar på ett företag av den storlek som skapar flest nya jobb i samhället, och 6 av 10 har också svarat att de trots stundande lågkonjunktur räknar med att anställa under det kommande året.

För dig som vill gräva lite djupare har jag sammanställt alla svar i en excelfil som du kan ladda ner här. Jobbar du inom skolan och tycker det här vore intressant att diskutera vidare – hör av dig. Är du företagare eller på annat sätt en representant för näringslivet som har idéer på hur vi kan komma närmare skolan – hör av dig.

Min förhoppning är även att du som är ung och arbetssökande också har fått ut något av det här inlägget. Totalt är det alltså troligt eller mycket troligt att ungefär 58 % eller 6 av 10 av de som besvarade enkäten kommer att söka efter nya medarbetare under 2013. Nu vet du vad som är viktigt för dem, och det är inte (bara) bra betyg.

//J

Nu – då?

Jag är nyss hemkommen från ett möte regisserat av Svenskt Näringsliv. Deeped Niclas Strandh höll en föreläsning om sociala medier och för egen del kan jag nog faktiskt säga att det inte var så mycket nytt under solen.

Det som var intressant var dock hur enkelt det är att glida in i den där bubblan du vet. När du hänger med likasinnade på Twitter och Facebook, och glömmer att det för otroligt många företagare (och andra också för den delen, men nu ska det handla om företagare) inte ens vet vad Twitter är. En ögonöppnare som jag tror behövs då och då, om inte annat för att kunna anpassa sitt budskap och göra det så ödmjukt som bara är möjligt.

Vi går mot en humanisering av varumärken, och sociala medier har i grunden förändrat hur vi kommunicerar med varandra, och förhåller oss till omvärlden. Ett paradigmskifte helt enkelt. Deeped tog även lite upp intressanta framtidstankar som också går att läsa om här.

Det som intresserar mig riktigt mycket just nu är hur det här sättet att kommunicera och förhålla sig till omvärlden inte är något nytt, utan i mina ögon snarare är en tillbakagång till ”den gamla goda tiden”. Tiden före löpande band, före direktreklam och postorder, före urbanisering och köpcentra.

Jag körde en föreläsning i slutet av förra året om det via Nyföretagarcentrum där jag tog upp just det. Webben har gjort världen oändligt mycket större: idag kan vi ta del av kunskap, kulturer, seder och händelser som vi för hundra år sedan aldrig på något sätt hade kunnat komma i kontakt med. Samtidigt har webben krympt världen: när man via ett socialt medium kan kommunicera direkt med någon som kanske delar ens intressen eller åsikter på andra sidan Jorden, eller varför inte ställa en fråga direkt till ett företag i realtid, eliminerar det avståndsfaktorer både geografiskt och tidsmässigt.

Enter: ryktesekonomin. The Thank You Economy som Gary Vaynerchuck kallar den. Eller rättare sagt, re-enter ryktesekonomin.

För 150 år sedan var affärer otroligt personliga. Allt man hade var sitt ord och sitt rykte. Byn, den lilla staden eller kvarteret i den stora staden var ens hela marknad, och som företagare hade man knappast råd att göra sig ovän med sina kunder. Slaktaren visste vilket kött du ville ha och skar upp det redan när han såg dig i dörren, brevbäraren hälsade glatt på dina barn och bagaren köpte sin säd direkt från bonden. Inga avstånd, varken geografiska eller tidsmässiga.

Vi är tillbaka där igen. Och återigen är ditt ord och ditt rykte allt som räknas. Ditt företags smutsiga byk (om det nu har en sådan) är bara en googling bort, och ignorerar du missnöjda kunder så kommer de att ta sitt missnöje någon annanstans – till något ställe där du saknar plattform och inte kan  bemöta kritiken som kanske eller kanske inte är berättigad.

Det är förstås hög tid att anpassa sig till rådande världsordning och ge sin organisation om inte en konstant närvaro så åtminstone verktygen för att kunna hantera och reagera i sociala medier. Och som vanligt är det också hög tid att säkerställa att du kan backa upp ord med handling.

 

//J

Ditt och datt

Jag ska faktiskt erkänna att det inte har skett särskilt mycket på investeringsfronten den senaste tiden. Ett par silvermynt hos LS mest för att Torgny där mailade ut och berättade att de hade sina LS-mynt i lager och jag tyckte att jag lika gärna kunde passa på.

Istället går de mesta och flesta slantarna istället till en insats till bostad. Vi är ute i husletarsvängen nämligen, och då behövs ju förstås varenda krona man kan skrapa ihop till handpenningen på 15 %. Någon kanske iofs ser ett hus som en investering, men eftersom det är vi själva som ska bo där snarare än hyra ut så är det enligt mig mest frågan om tak över huvudet. Att man sedan kan amortera en del av beloppet man annars skulle lagt på hyra ser jag mer som ett sparande snarare än investering. Husköp i syfte att hoppas på en värdeökning är inte den mest riskfria investeringen nej…

På jobbet rullar det på i vanlig fart. Fredrik, vår senaste tekniker och den första riktigt anställda av GFD började i onsdag, och det känns riktigt bra. Kan nog bli en stor tillgång. Nu måste vi bara få upp försäljningen rejält så vi har råd att ge allihopa lön… Ska nog ge sig, stor pitch imorgon.

Nej skjut mig långsamt vilket tråkigt inlägg. Ledsen för det, men man försöker ju liksom ta bebissteg tillbaka och då är det nog i början mest en fråga om att skriva över huvud taget. Väl?

//J

Säljarjävel eller medmänniska?

Jag hade just en Twitterkonversation med SEO-veteranen Urban Grotherus och känner väl att jag vill skriva av mig lite. Vill först och främst understryka att jag varken är ovän med, eller har något som helst emot, Urban. Det här gäller uteslutande ämnet säljare och där har vi, vilket man såklart får ha, delade meningar. Jag börjar med att publicera dialogen vi hade på Twitter:

@grenfeldt: Irriterande: Dåliga säljare. Mer irriterande: Folk som ser och rackar ner på säljare. _Alla_ förtjänar vanligt hyfs och respekt.
@UrbaLill: Mest irriterande: De som tror att de är säljare och läser innantill från manus.
@grenfeldt: Absolut, men att önska trevlig dag och nej tack är ju måttligt mer ansträngande än att dra luren i örat på dem.
@UrbaLill: Inte när Tele2 ringer för 3:e gången samma vecka. Yrkesmän respekterar jag men inte amatörer som ringer.
@grenfeldt: Då tycker vi olika. Ingen är fullfjädrat säljproffs från början.
@UrbaLill: Nej och tills dess de är det, blir det ett mycket kort samtal när de ringer. Företagen får väl ge lite bättre utbildningen först
@grenfeldt: När det kommer till försäljning så är det learning by doing som gäller. Teoretisk kunskap räcker inte särskilt långt.
@UrbaLill: Jag vet, jag har själv utbildat säljare. Och då får man får man lära sig ta ett antal mer eller mindre otrevliga nej.
@grenfeldt: Mjo, men man kan ju undra varför det ska ”ingå” att bli ”pissad på” av otrevliga kunder… Just sayin
@UrbaLill: Härda dem. Cold calls, canvas-besök ger runt 90% nej i början. Pallar man inte det så har de inte där att göra.

Vem pratar du med?

Min ståndpunkt är alltså, att det faktiskt inte skadar att vara lite trevlig. När telefonen ringer vid sju på kvällen (eller mitt på dan om du är företagare) med okänt nummer och du svarar, så kommer du med stor sannolikhet att få prata med en person som

  1. förmodligen jobbar kvällstid
  2. förmodligen går på uteslutande provisionslön
  3. förmodligen inte är särskilt gammal
  4. förmodligen inte har lika många högskolepoäng som du
  5. förmodligen har blivit skriken på av 200 personer före dig.

Livet är, kort och gott, inte helt dandy.

Personen går på provision, och vet att du delvis är ansvarig för att han eller hon ska få betalt, och visst kan sånt leda till att en del säljare trycker på för hårt. Men jag har aldrig varit med om en säljare, bra eller dålig, som tjatat på mig efter att jag på ett trevligt sätt har förklarat varför jag inte kan eller vill köpa, och önskat lycka till med nästa samtal. Aldrig.

Snarare hör man hur personen i andra änden skiner upp. Kanske sålde hon inget, men hon slapp höra att hon borde dra åt helvete, och fick istället en klapp på ryggen. Och vad kostade detta mig? Ingenting. Inte ett dugg. Tvärtom lyckades jag förmodligen avsluta samtalet snabbare än om jag hade hållit på och skrika eller komma med invändningar, och vi båda sparade lite tid.

Men Urban är alltså av åsikten att man ska härda säljare. Lära dem ta skit. Sålla bort de svaga, de som inte pallar. Och det verkar nästan som att vi i samhället har ett ansvar att göra detta, eftersom Urban menar att man inte ska respektera ”amatörer som ringer”, inte i egenskap av säljchef vad jag förstår, utan i egenskap av presumtiv kund. Och jag vet att det låter som att jag kanske riktar allt det här mot just Urban, men det där är en åsikt som jag vet delas av merparten av oss, från familj till företagskollegor. Inget personligt alltså.

Varför hatar vi säljare?

Få yrken är så bespottade som säljyrket. Ändå är säljare så gott som alltid företagets viktigaste resurs, och jag har träffat på många ”säljsluskar” som tjänar bättre än marknadschefer och verkställande direktörer. Varför hatar vi, samhället, denna yrkesgrupp? ”För att de stör mitt i middan”? Kom igen, tror du att de gillar att arbeta middagstid medan du sitter hemma och njuter av din franska löksoppa? ”För de ger sig aldrig”? Lägg av, lär dig säga nej istället.

Med flera års sälj i ryggen, och lite perspektiv från hur det är i andra ringhörnan, kan jag med en liten obetydlig gest göra någons dag. Antingen kan jag bidra till en kultur som ska ”härda” svaga säljare med skrik, hån och hot. Eller så kan jag säga ”nej tack, jag vill inte slösa din tid för jag kommer inte att köpa det här, men lycka till med nästa kund och ha en trevlig kväll”. För mig är valet ganska lätt.

Vad tycker ni om säljare? Hur ska de bemötas?

//J