Kritiska tjänstemän tystnar av rädsla för repressalier, kan man läsa i en angelägen debattartikel i DN idag. Den kommenterar läget inom svensk förvaltning på en nationell nivå och saknar sannerligen inte poänger. Med anledning av att jag nyligen på kommunfullmäktige beskylldes av Faluns kommunalråd för att ha anti-demokratiska åsikter, tänkte jag försöka mig på ett kommunalt perspektiv.
Falun är, till skillnad från exempelvis grannkommunen Borlänge, en kommun med en lång tradition av skiftande majoriteter. Givet att hela 97,4 procent av kommunens invånare svarade att Falun är en mycket eller ganska bra plats att leva och bo på i SCBs medborgarundersökning 2024 (84,7 % i Borlänge), får man ändå konstatera att det verkar ha gått bra.
Utmaningen i en kommun med den här dynamiken är att det tenderar att bli tjänstepersonerna och förvaltningarna som står för kontinuiteten. År 1 av en mandatperiod går till att formera sig och komma på banan, år 2-3 blir det verkstad och år 4 är det dags för valrörelse igen: då går förvaltningarna in i vänteläge i väntan på eventuella nya beslut, budgetar och riktningsförändringar. Men i brist på politisk kontinuitet går alltså förvaltningarna in som garant för erfarenhet och löpande arbete.
Är det här då bra eller dåligt?
Svaret är nog att det kan vara både och. Det finns närtida exempel på där förvaltningschefer givit sig själva alldeles för stora mandat och där man, om inte förvanskat, så åtminstone knådat historiken för att se till att man får fortsätta göra som man tänkt istället för att behöva böja sig för politiken. En allvarlig anklagelse förstås! Men inte utan fog givet vad vi har fått läsa om exempelvis hoppbackar och badhus här i kommunen. Det finns också politiskt tagna beslut som helt enkelt aldrig har börjat arbetas med eller följts upp, därför att nytillträdda majoriteter inte haft koll på dem, eller sett dem som prioriterade.
I andra änden av spektrat finns de som tycker att den sanna demokratin innebär att det är de folkvalda som varje mandatperiod ska kunna gå in och styra, ibland ner till detaljer, vad tjänstepersonerna sysslar med. Att förvaltningarna endast existerar för att exekvera vår vilja. Det är ett tänk som bygger på en felaktig självbild av att man vet bäst och har full rådighet över varför, hur och vad bara för att man fick flest röster. Ett tänk som kan leda till att man som förtroendevald överprövar sina egna jurister.
Långsiktiga program och strategier som länge har byggt på politisk enighet reduceras ner till planer som ska följa mandatperiodsprogram beslutade av den just nu sittande majoriteten. Risken blir en hoppig och oförutsägbar situation där förvaltningen istället för att arbeta på, behöver lägga resurser på att tolka, förhålla sig till och rapportera på nya beslut. (Det var när jag varnade för dessa risker som jag blev kallad anti-demokrat.)
Ska vi lägga in en passus om allvarliga anklagelser även här, så har tjänstepersoner vittnat om hotfullt beteende från en nämndsordförande i samma nämnd som hanterar nämnda hoppbackar och badhus. Där finns en reell risk för att vi tappar kompetens och kontinuitet inom förvaltningarna som en reaktion på politikers agerande, apropå att tjänstemän tystnar av rädsla för repressalier.
Medelvägen är nog bäst: politiker bör orka hålla huvudet kallt när det gäller långsiktiga beslut och strategier och akta sig för att smeta mandatperiodprograms-stämplar på alla dokument bara för att man kan. Vi måste veta vilken nivå vi ska verka på och styra förvaltningarnas riktning med stort förtroende för att vi sällan eller aldrig är de mest kompetenta i någon fråga. Det är vår rätt att köra över våra förvaltningars rekommenderade förslag till beslut – men den ska nyttjas klokt och återhållsamt.
Samtidigt kan vi nog bli mer aktiva och kräva bättre uppföljning av beslut vi faktiskt tagit och ålagt den förvaltande sidan. Hur det sker bäst är en ständig läroprocess.
Vi kan också bli bättre på att höja vår kunskap om ämnen vi ska fatta beslut om, eller åtminstone ha en såpass god förkunskap att vi kan bli duktiga beställare till tjänstepersonerna. En ny prismodell togs nyligen fram för det nya badhuset (som blöder pengar). Som politiker godkände vi en marknadsprissättning efter att förvaltningen tagit fram prisuppgifter från ”jämförbara badhus i jämförbara kommuner”. Det är ett galet sätt att prissätta en produkt som inte har någon konkurrens på en sådan marknad: våra invånare åker knappast till Jönköping för att bada om priset är lägre där. Här borde vi kanske ha varit bättre beställare, och förvaltningen tagit fram ett bättre underlag.
Men varken tjänstepersoner eller fritidspolitiker i Kultur och Fritid arbetar där för att de delar en stor passion för prissättningsmodellering. Man är där av andra intressen. Och det kommer nog alltid vara politikens styrka, svaghet och skönhet. Vi gör vårt bästa, ibland blir det fel, men oftast – om vi bara låter den bäst lämpade hantera respektive uppgift – blir det helt okej på sikt.
Lämna ett svar