Jonas Grenfeldt

Jag tar ändå visst ansvar för/avstånd från vad jag skriver här, men verkligen inte hur mycket som helst.

COVID-19 är ingen svart svan

Att ett virus hoppar över från djur till människor och ställer till med både oreda och dödsfall är ingen svart svan. Inte heller en pandemi ryms inom definitionen. Men de effekter vi nu ser, gör det.

Vi tar det från början. ”En svart svan” är i grunden ett uttryck för en händelse som är så osannolik att den helt ligger utanför den skala man normalt använder för att tolka, analysera och försöka förutspå sin omvärld. Begreppet kommer ursprungligen från uppfattningen att alla svanar i världen var vita, tills någon expanderade världsbilden genom att segla runt och upptäcka Australien – varpå svarta svanar upptäcktes och därmed ställde alla föreställningar på ända.


Men den skala man använder för på sin omvärld är inte statisk. Man har också många olika skalor som används parallellt. Två exempel:

Om vi tar alla vinster som Bingolotto-spelarna får under en säsong och lägger dem i storleksordning, så kommer vi att få ett longtail-diagram: ett fåtal stora vinster/höga staplar i ena änden, och en väldigt lång svans av små vinster/låga staplar ut mot den andra.

Den högsta vinst som någonsin delats ut i Bingolotto låg på 31,5 miljoner kronor, men sedan 2011 har enskilda vinster sänkt och ligger efter det kring 3 miljoner. Att någon vann femtio miljoner på Bingolotto kan därför ses som en svart svan: det ligger utanför skalan (även om det såklart är möjligt givet att man köper tillräckligt många lotter under säsongen) för rimlig sannolikhet.

Vi det med Eurojackpot, där största möjliga vinst är €90 miljoner. Där kommer skalan att vara en annan, och att någon vinner femtio miljoner kronor eller (bra mycket) mer sker med relativ regelbundenhet.

Exempel två: vi samlar alla kirurger i Sverige och plottar ut deras löner i ett diagram. Troligen får vi något som liknar en normalfördelningskurva där den sämst betalda ligger någonstans kring 65’000 kr/månad och den högst betalda kanske på 150’000. Däremellan hamnar nästan alla, och även om någon kanske lyckas dra in 190’000 som stafettläkare, så kan vi konstatera att ingen drar in 1 mkr/månad. Dit är det långt, och en sådan kirurglön skulle kunna vara en svart svan om den uppfyller kriterierna (vi kommer till det).

Sen samlar vi alla Sveriges artister och plottar ut månadsinkomsten i ett diagram. Nu kommer skalan att se betydligt annorlunda ut: högst upp hittar vi troligen några DJs, Håkan Hellström, Zara Larsson osv som tjänar kanske 50 mkr/år. Längst ner, en oändlig ström av hobbymusiker och pubadurer som inte kan leva på sin musik. Här är 4 mkr/månad inte en svart svan. Räknar vi in låtskrivarna så är inte ens 15 mkr/månad det. Olika skalor.

Jag bemödade dig med det här långa introt för att synliggöra skillnaden mellan vad som är osannolikt, och vad som är en svart svan.


Nicholas Taleb är kanske den som har gjort mest för att konceptualisera svarta svan-händelser. Enligt honom behöver en händelse uppfylla följande krav för att kvalificeras som en svart svan:

  1. Den är i princip omöjlig att förutse utifrån hur vi förklarar världen omkring oss idag.
  2. Den är stor i omfattning och har stor påverkan (det händer ju saker vi inte förutsåg dagligen, men de har sällan så stor inverkan på många).
  3. Den kommer i efterhand att kunna förklaras med omvänd logik. Det kommer alltså vara fullt naturligt för den som har facit, att det blev som det blev.

Så var corona-utbrottet stort i omfattning? Tveklöst. Kan det förklaras bakåt? Ja, mestadels. Var det omöjligt att förutse? Absolut inte.

Vi har drabbats av virus-epidemier och pandemier tidigare. Många har också flaggat för att vår globaliserade livsstil också möjliggör precis det som skett. En pandemi var ingen oförklarlig outlier, den låg i korten.


Att pandemin skulle få så våldsamma konsekvenser för samhället som de vi nu ser, är dock en svart svan. Varför?

Jo, för baserat på de kriser vi sett tidigare, är effekterna av denna något helt annat. Världen/Sverige har i modern tid upplevt Chernobyl och missilkriser, oljekriser, säsongsinfluensa, asiaten, SARS, MERS, klimatförstörelse, 11 september, IS, 90-talskrisen, IT-kraschen, finanskrisen, Euro-krisen och mycket mer som satt oss på prov.

Vi har fortsatt jobba, konsumera, träffas och resa genom allt detta. I mindre utsträckning, absolut. Och liv har förstörts och ändats, absolut. Men aldrig i modern tid har samhället, och med samhället menar jag både vårt här i Sverige och världen över, så totalt tvärstannat. En tredjedel av Jordens befolkning är i karantän.

Det går att diskutera rimligheten i många av åtgärderna som satts på plats, men det här inlägget handlar inte om det.

Det handlar om att vi står inför en situation som är helt ny för oss. Ett paradigmskifte där gamla lösningar inte biter. Sänka räntan lite? Den är redan kring noll. Stänga gränserna? För sent. Billiga lån? För hög osäkerhet. Utegångsförbud? Skjuter bara upp problemet.

Den enda rimliga parallellen är till krigstillstånd, med skillnaden att vi där ställer om ekonomin till krigsproduktion, skickar ut männen till fronten och förstör en massa infrastruktur som sen behöver byggas upp. Här kraschar vi ekonomin, skickar hem alla och skapar inga stimulanser i form av infrastrukturinvesteringar (även om de säkert kommer komma).


Och jag antar att min poäng är denna: i en välfungerande blandekonomi i normalläge, ska staten generera välfärd med skatteintäkterna och hålla sig så långt som möjligt från näringslivet som genererar intäkterna och avnjuter välfärdens fördelar. Statliga stöd bör hållas till ett minimum, liksom statlig inblandning, och skatterna bör inte vara högre än vad som behövs.

Men nu är vi inte där längre. Sedan tre veckor tillbaka kollapsar näringslivet till följd av regler satta av staten. Vad gäller Sverige är jag personligen positiv till reglerna och den strategi som används, men konsekvenserna som uppstår är också statens ansvar att hantera.

Och eftersom allt sitter ihop så är det konsekvenser som först slår mot vissa branscher, sprids till fler branscher, gör människor arbetslösa och skapar kostnader för staten. Det enda rimliga är att väga dessa kostnader mot kostnaderna för stimulanser som förebygger dem.

Det pratas helikopterpengar här och var, det pratas medborgarlön, och det gör mig glad. Sådant var egentligen inte på skalan av åtgärder ens under finanskrisen. Men nu är vi bortom den, och vi är kvar i låg/nollräntemiljö, och vi har slut på ammunition snart. Så pratar vi helikopterpengar för att hålla hjulen i rullning, så lyssnar jag. Pratar vi att staten tar AGAn, eller 75 % av lönen som i Danmark, så lyssnar jag. Då kan vi klara det här utan en ekonomisk krasch.

För det är lite där vi är. Antingen parerar vi nu, och då får det bli med oortodoxa metoder. Såna som inte fanns på skalan för ett kvartal sen. Eller så kommer det här är skita sig. De företag som ändå klarar tre månader av det här, kommer inte klara sex eller nio lika enkelt. Nu sitter vi alla i samma båt, och som vi bäddar nu kommer vi också att få ligga.


Vad kommer hända på andra sidan av det här? Vilka blir konsekvenserna för världen och hur kan vi positionera oss för dem? Mer om det i nästa inlägg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.