Jag läste en text imorse av America Vera-Zavala som satte ord på många tankar jag haft den senaste veckan. Nu hör det ju inte till vanligheterna att jag så rakt håller med en vänsterpartist (det hör väl inte till de absoluta ovanligheterna heller ska sägas) men hennes text ger ett perspektiv på studentorganisering som jag inte sett någon annanstans i den svenska debatten. Det mesta har gått ut på att olika kolumnister, till yrket tvungna experter på allt de skriver om, har försökt berätta för studenterna hur de borde göra något annorlunda än det de gör nu.
Jag skiter lite i det. Som Vera-Zavala skriver, bojkotter är ett politiskt verktyg ämnat att slå brett för att skapa kedjeeffekter. Att det finns enskilda vettiga israeliska forskare som drabbas är tråkigt, men udden är riktad högre upp mot en akademi som är en integrerad del av en stat som (det här fick man inte säga högt för ett år sen men jag antar att man får det nu) bedrivit apartheid-politik i decennier.
Det stora här, är studenter som i bred front organiserar sig bortom första maj-tåg, och för något annat än höjda studiemedel. De är unga, de är arga och de lär sig av studentrörelser i andra länder. Äntligen! Jag tillhör dem som tycker att studenter ska vara bråkiga.
Det man gör och är med om som ung formar en som vuxen. Jag, född -85 och en millennial rakt igenom, växte upp i ett samhälle där protester och demonstrationståg var en alltmer sällsynt syn (Göteborgskravallerna sticker förstås ut). Aktioner flyttade ut på nätet och blev trolldopade bensinuppror medan faktiska manifestationer sällan samlade särskilt många. När Plattan fylldes av människor, var det väldigt ofta invandrare som engagerade sig på samma sätt de gjort i sina hemländer. Protester? Vi svenskar? Nej gud inte ska väl vi. Bättre skriva Facebook-inlägg eller göra karriär på bruna företag (och kanske bli lite rik på kuppen). Jag har två vänner, den ena har valt att engagera sig för Palestina, den andra i klimatrörelsen. Båda behövde liksom lära sig hur man gör, skaka av sig obehaget att gå i protesttåg eller stå på ett torg och stå för något. För vi gjorde det aldrig som unga.
Men nu finns en aktiv och bråkig klimatrörelse bland unga, om än på marginalen. Och: en studentrörelse. Unga som galvaniserar sig för ett liv där demonstrationer, protester och civil olydnad finns som alternativ i den demokratiska verktygslådan. Nog kommer många att slipas i hörnen när de blir äldre, så är det ju alltid, men de kommer veta hur man gör. Den ljusnande framtid är deras.
Lämna ett svar