Jag har ältat det här ganska länge nu, och hunnit ändra mig flera gånger. Frågar du mig om två år har jag kanske en ny åsikt. Men jag blir alltmer inne på att ”det gamla sättet” att göra politik på, är på utdöende.
Den senaste veckan har det framkommit att en nära anhörig till en minister har varit aktiv i en nazistisk organisation som hen dessutom har hjälpt till att värva medlemmar till. Som många andra är jag vaksam mot förtal och särskilt mot att outa minderåriga, men som Karin Pettersson skriver så vet ju alla vilka det gäller.
AFA var i alla fall först att gå ut med att det var vår migrationsminister, som med hög svansföring under flera år har pratat om föräldraansvar. Om det är Johan Forssell, så är det förstås ett sällan skådat hyckleri. Problemet är att Forssell själv varken bekräftar eller dementerar: den minister som kommenterar det hela i media tillåts vara anonym. Och media köper det.
Min poäng med inlägget är inte att konstatera det uppenbara, att det är en säkerhetsrisk att ha en familjemedlem som är aktiv i en organisation som vill avskaffa demokratin och att ministern borde avgå.
Min poäng är att det som förr fick politiker att avgå, eftersom politik är var en förtroendebransch, idag inte längre gäller. Jimmie Åkesson kan bjuda in gängledare på sitt bröllop, Forssell (om det är han) kan ha nazister i familjen. De kör på bara, och väljarkåren straffar dem inte. Varför skulle de då inte bara köra på?
Så varför är det här viktigt? Jo, för det visar att spelplanen har förändrats. Jag säger inte att vi ska anamma brunhögerns MO och själva börja bryta mot lagen eller omge oss med kriminella. Men det är värt att skärskåda kommunikationstaktiken som nu utspelar sig.
Moderaterna sjösatte nämligen en budskapskampanj med följande taktik:
- Smutskasta budbäraren, i det här fallet ganska bekvämt eftersom det var AFA som outade Forssell.
- Ifrågasätt källan, som är Expo. Vem är det egentligen som ligger bakom det här, och är inte allt bara politisk smutskastning? Fritt fram för hundvisslor.
- Blås upp att det gäller ett barn (ETT BARN FÖR GUDS SKULL!!) och att det därmed motiverar anonymitet och att familjen nu behöver vara ifred under denna svåra tid.
Man skickade fram halvhöga men politiskt brända moderater som Irene Svenonius som fick framföra detta, medan de viktigare ministrarna slöt leden och helt enkelt höll käften. Well played, Martin Borgs. För det finns nu en risk att det stannar här.
Det gjorde det med både SDs trollfabriker (där de använde skattemedel för att finansiera demokratins dödgrävare) och SD-ledarens MC-bröllop.
Högern har förstått att nyhetscyklerna idag är något annat än förr, och att traditionell media inte längre bestämmer vad som är nyhetsvärdigt eller ens trovärdigt. Ett snabbt utspel från Liberalerna om värderingar, och strålkastarljuset har flyttats.
Vad kan vi lära oss av det här?
Kanske hur vi själva kan hantera kris? Jag gillar det inte, men det är troligen mer effektivt att göra sig oanträffbar i tre veckor, än att efter lång tystnad mumla fram att det är som det är.
Det andra vi behöver göra är att se till att ingen väljare vi talar med eller till glömmer sånt här. Vi måste påminna dem varenda gång, och be dem ta ställning. Det kräver att vi är oerhört pålästa, med minne som en elefant. Det kräver förberedelse. Och det kräver kanske också lite retoriska knep här och var.
When they go low, we go high fungerar inte just nu. Jag tror att vi behöver hitta balansen där vi biter tillbaka med samma medicin, samtidigt som vi måste kunna hålla huvudet högt i de grundläggande moraliska frågorna. Klarar vi det så kan det här ordna sig. Ser vi de två som oförenliga och tvingar oss att välja en, så har vi förlorat oavsett val.
