Jonas Grenfeldt

Blogg

  • En spade är en spade, repression är repression

    En spade är en spade, repression är repression

    Halvvägs in i mandatperioden kan det vara på sin plats med en liten summering, och när jag sammanställer allt som skett hittills så framträder en del saker. Den regering vi nu har gick i allt väsentligt till val på två frågor:

    1. Stoppa gängvåldet i allmänhet och skjutningar och sprängningar i synnerhet
    2. Få ner mat- och energipriserna.

    Du minns kanske Ebba som viftade med sin falukorv, och hur både Kristersson, Strömmer och Forsell var synnerligen aktiva i att berätta för alla att de skulle kunna vända våldstrenden. Du minns kanske rentav Nyamko Sabunis pannkaka, utöver att hon ville vräka föräldrar till kriminella ungdomar. Hur har det gått då? Har vi fått sänkta priser på mat och energi? Är gängvåldet under kontroll?

    Mat- och energipriserna vet vi hur det gick med. Och jag tänker inte skylla inflationsspiralen på regeringen. Däremot är det värt att lyfta två saker: den ena är att regeringen utfärdade en förordning i oktober 2023 med indexuppräkning av energiskatten på el som höjdes med 3,6 öre per kilowattimme till 42,8 öre per kilowattimme från och med den 1 januari 2024. Så mycket för det löftet.

    Den andra är att regeringen sänkte bensinskatten, något som givetvis ledde till att bensinbolagen höjde sina priser. Det krävs en myggas förstånd för att förstå att det är internationell och nationell marknadsdynamik som styr bensinpriset och inte en skattesänkning med någon krona per liter. Aja. (Att dessutom slopa reduktionsplikten har lett till att svenskarnas utsläpp har ökat rekordartat och vi kommer inte leva upp till Parisavtalet. Det struntar förstås Sveriges kanske genom tiderna svagaste miljöminister i. Aja.)

    Skjutningar och sprängningar då? 2021 hade vi 344 stycken, 2022 hade vi 391 och 2023 363 (källa). Förändringarna är alltså på marginalen, och 2023 blev ett värre år än 2021.

    Vad gäller sprängningar hade vi 79 stycken 2021, 90 stycken 2022 och 149 stycken 2023 (samma källa). Det är en outsägligt svag utveckling för en regering som gick till val på att stoppa dem.

    Så om inget man gör fungerar, vad ska man ta till då? Mer av samma, förstås. Och ser vi till de åtgärder som har lagts fram hittills så framträder ett tydligt tema: repression.

    Vad är repression? Man kan säga att det är ett samlingsord för förtryck i en politisk, ekonomisk, social och/eller strukturell kontext. Syftet är att nöta ner politiskt motstånd från väljare, organisationer och/eller politiska motståndare. Cambridge definierar det som

    ”the use of force or violence to control a group of people:
    The political repression in this country is enforced by terror.”

    Åsikterna om SD går ofta isär, men jag vill mena att de har fascistoida inslag i sin politik och retorik. Efter avslöjandet om trollfabriken, där de använde skattemedel för att underblåsa hat och hot mot politiska motståndare, har jag faktiskt börjat kalla dem för ett fascistiskt parti för jag tvivlar inte längre på att de vill avveckla demokratin. De är sannerligen rasistiska, och de driver regeringen framför sig åt det hållet. Här är konkreta saker att kika på:

    Det finns fler exempel, det här var de jag kunde komma på på rak arm (bidra gärna med fler i kommentarerna).

    Det ovan går att kritisera vart och ett för sig. Det går också att förstå resonemanget bakom en del av förslagen. Men det är när man slår ihop dem som man, eller åtminstone jag, ser en potentiell framtid som är betydligt mer i händerna på en auktoritär och repressiv statsapparat som bygger på övervakning och hot om våld. Repression.

    En framtid där även den med ”rent mjöl i påsen” börjar akta sig och censurera sig, rädd för att plötsligt drabbas av repressalier eller bli föremål för avlyssning. En framtid där du enkelt kan anmäla någon du ogillar för att se till att personen inte får ett jobb eftersom kommunen har tillgång till misstankeregistret. En framtid där anonyma poliser fattar beslut om avlyssning av din telefon utan brottsmisstanke, och du döms i en domstol av politiskt tillsatta nämndemän som stödjer sig mot anonyma vittnesmål.

    Lägg därtill att det är närmast konsekvensfritt för politiker idag att fuska med folkbokföringen, medförfatta konspirationsteorier om folkutbyte, eller träna militär närstrid med fascistiska kampgrupper. Eller använda skattemedel för att underblåsa hat och hot mot politiska meningsmotståndare.

    Fascism? Proto-fascism? Fascistoidiskt? You tell me. Men vi måste våga kalla en spade för spade: det här är repressiv politik. Och för mig räcker det med beskrivningar som ”auktoritär och repressiv” för att jag ska vara emot det med varenda fiber. Så: hur står vi emot?

  • När startar klimatrörelsen trollfabriker?

    När startar klimatrörelsen trollfabriker?

    Jag har slipat på det här inlägget ända sedan jag hade en diskussion med Frida Hylander på Bluesky (en Mycket Klok Person). Min tes där var att det vore fullt rimlig utveckling om Rebellmammorna själva startade trollfabriker (apropå att vi har ett riksdagsparti som använder skattepengar för att underblåsa hot och hat mot politiskt engagerade). Det är absolut inget jag förespråkar ska sägas, det här är bara min analys av varför det skulle kunna utvecklas åt det hållet. Jag ska försöka förklara:

    Arenan

    Om vi börjar kontextuellt så har vi en situation i Sverige idag där klimataktivister riskerar fängelsestraff för att de klättrar upp i lyktstolpar eller sätter sig ner på en bilväg. Åklagarna försöker nämligen pröva dessa aktioner av civil olydnad som det rättsliga begreppet Sabotage, som har fängelse på straffskalan. Konflikt i P1 har ett mycket lyssningsvärt program om det. Det potentiella priset för dessa aktioner är därmed mycket högt.

    I den andra vågskålen har vi våldsamma nazister som frias för hets mot folkgrupp, får arrangera demonstrationer utan tillstånd, och kan gå på reportrar utan att Polisen ingriper.

    I den tredje vågskålen (det här är en konstig vågskål men skit i det nu) har vi klimataktivister som målas upp som hot mot det demokratiska samtalet av ledande ministrar för att de deltar, fredligt men högljutt, i olika sammanhang.

    Och i den fjärde vågskålen har vi förstås SDs trollfabrik som i åratal har arbetat med mörk propaganda (propaganda utan, eller med falska, avsändare). På arbetstid, avlönat. Jag vet inte om subvergenter är en bra benämning eller ens ett ord egentligen men det är vad jag tänker. Dessa avfärdas helt som ett hot mot demokratin och så länge de inte ger sig på regeringsföreträdare så är det enligt personen som idag innehar ämbetet statsminister inget större problem alls. Vi vet också att risken för repressalier från ordningsmakten är obefintlig jämfört med att t.ex. hänga en banderoll från en bro.

    Sammantaget ger det en bild av att regeringen och ordningsmakten överlag har ett större problem med stickande mammor, högljudda ungdomar och fastlimmade förskollärare än de har med organiserad högerextremism. Ord är vackra men billiga, och i handling visar man att man upplever klimatrörelsen som ett större hot än extremhögern.

    Gemensamma drag och skillnader

    Så vad har Rebellmammorna, eller vi ska nog prata om klimatrörelsen i bredare bemärkelse från och med nu, gemensamt med dessa avlönade trollfabrikanter? Här vill jag för det första vara övertydlig med att de ideologiska likheterna inte ligger i själva innehållet. Bortsett från en pytteliten och jätteförvirrad grupp med klimatfascister och galningarna som tror på varenda konspirationsteori som finns, så sätter jag inga likhetstecken alls mellan nationalsocialism/fascism och de olika ideologiska riktningar som finns inom miljörörelsen.

    Men det finns andra likheter. Aktiva personer i båda rörelserna

    • vill förändra systemet (en hållbar värld/fascism),
    • upplever ett stort samhällshot som de försöker förhindra (klimatkollaps/invandring),
    • är starkt ideologiskt övertygade och drivna,
    • är i olika grader dogmatiska,
    • upplever att de är outsiders i minoritet,
    • får ta emot förakt och motstånd från etablerade samhällsgrupper vilket stärker en känsla av anti-etablissemang.

    Men i den här liknelsen som kommer nu gäller det verkligen att hålla två tankar i huvudet samtidigt: klimatrörelsens aktioner, vare sig helt harmlösa (sticka på ett torg) eller i någon mån samhällsstörande (limma fast sig på en väg) och om än inte våldsamma, liknar mer NMRs metodik (stå på torg med flaggor (manifestation), attackera möten (aktion)) än SDs. Observera att jag bara jämför metodik och syfte, NMRs våldsamma metoder är givetvis resor värre och ett riktigt hot mot demokratin till skillnad från köer på E4.

    SDs metodik har istället varit att ”flood the zone” i sociala medier. Man trycker ut så mycket vinklad information (desinformation) att det snart är omöjligt att utan stor ansträngning bemöta och hålla isär fakta och propaganda. Man sprider och delar bara brott som begås av invandrare och skiter helt i att bemöta de som protesterar, annat än med hat förstås. Och genom att ge sken av att de är fler än de är, och genom att rikta ett oerhört tryck mot enskilda meningsmotståndare online, har de lyckats med att

    1. faktiskt bli fler genom att låtsas vara fler,
    2. tysta meningsmotståndare och
    3. skapa en post truth-miljö där lögner maskeras till åsikter och även fakta.

    Och det har fungerat, det ser vi i opinionsundersökningarna.

    Färdigt blueprint

    Och jag säger verkligen inte att klimatrörelsen ska börja trakassera Lars Beckman på Twitter. I värsta fall skulle det, likt hur SD underblåst en ideologiskt våldsam nätmiljö, kunna leda till våldsam klimataktivism. Men det skulle i teorin finnas något att lära för en grupp som brann så starkt för att i sina ögon rädda samhället att man ansåg att ändamålen helgade medlen. Jag tycker inte att man ska sänka sig till sådana nivåer, men skulle som sagt inte bli förvånad om man gjorde det.

    För nu finns det en färdig instruktionsbok, skriven av SDs kommunikationsavdelning, till hur man kan skapa bilden av att klimatengagerade finns precis överallt.

    Det finns en instruktion för hur man kan rikta ett syntetiskt tryck mot exempelvis oljebolag eller för den delen politiska partier och deras företrädare i sociala medier.

    Och finns en instruktion för hur man vinklar nyhetsflödet till att handla om klimatkatastrofer (vilken katastrof eller konflikt som helst kan vinklas till klimatkatastrof med lite vilja, det har vi ju sett SD göra fast med invandring).

    Den psykologiska effekten över tid skulle kunna bli ungefär densamma: klimatförnekare upplever sig alltmer isolerade och tystade, medan de som i någon mån sympatiserar med klimatrörelsen skulle känna sig stärkta av att så många andra verkar tycka som de.

    Det skulle inte vara vackert, och det skulle förstöra det nyanserade samtalet ännu mer, men det skulle nog fungera i en tid och värld som denna.

  • Äntligen, studentprotester

    Äntligen, studentprotester

    Jag läste en text imorse av America Vera-Zavala som satte ord på många tankar jag haft den senaste veckan. Nu hör det ju inte till vanligheterna att jag så rakt håller med en vänsterpartist (det hör väl inte till de absoluta ovanligheterna heller ska sägas) men hennes text ger ett perspektiv på studentorganisering som jag inte sett någon annanstans i den svenska debatten. Det mesta har gått ut på att olika kolumnister, till yrket tvungna experter på allt de skriver om, har försökt berätta för studenterna hur de borde göra något annorlunda än det de gör nu.

    Jag skiter lite i det. Som Vera-Zavala skriver, bojkotter är ett politiskt verktyg ämnat att slå brett för att skapa kedjeeffekter. Att det finns enskilda vettiga israeliska forskare som drabbas är tråkigt, men udden är riktad högre upp mot en akademi som är en integrerad del av en stat som (det här fick man inte säga högt för ett år sen men jag antar att man får det nu) bedrivit apartheid-politik i decennier.

    Det stora här, är studenter som i bred front organiserar sig bortom första maj-tåg, och för något annat än höjda studiemedel. De är unga, de är arga och de lär sig av studentrörelser i andra länder. Äntligen! Jag tillhör dem som tycker att studenter ska vara bråkiga.

    Det man gör och är med om som ung formar en som vuxen. Jag, född -85 och en millennial rakt igenom, växte upp i ett samhälle där protester och demonstrationståg var en alltmer sällsynt syn (Göteborgskravallerna sticker förstås ut). Aktioner flyttade ut på nätet och blev trolldopade bensinuppror medan faktiska manifestationer sällan samlade särskilt många. När Plattan fylldes av människor, var det väldigt ofta invandrare som engagerade sig på samma sätt de gjort i sina hemländer. Protester? Vi svenskar? Nej gud inte ska väl vi. Bättre skriva Facebook-inlägg eller göra karriär på bruna företag  (och kanske bli lite rik på kuppen). Jag har två vänner, den ena har valt att engagera sig för Palestina, den andra i klimatrörelsen. Båda behövde liksom lära sig hur man gör, skaka av sig obehaget att gå i protesttåg eller stå på ett torg och stå för något. För vi gjorde det aldrig som unga.

    Men nu finns en aktiv och bråkig klimatrörelse bland unga, om än på marginalen. Och: en studentrörelse. Unga som galvaniserar sig för ett liv där demonstrationer, protester och civil olydnad finns som alternativ i den demokratiska verktygslådan. Nog kommer många att slipas i hörnen när de blir äldre, så är det ju alltid, men de kommer veta hur man gör. Den ljusnande framtid är deras.

  • Cementerade väljarblock

    Cementerade väljarblock

    Sju av tio svenskar är kritiska till SDs trollfabriker enligt en färsk undersökning, sex av tio är mycket kritiska. En majoritet (53 %) tycker också att det här borde påverka hur regeringen samarbetar med SD. Man kan också nämna att gruppen på ca 20 % som inte bryr sig går ganska i linje med både SDs väljarstöd och den andel av befolkningen som troligen har slutat bry sig och tycker att all politik och alla politiker är skit. Nämnvärt är också att konservativa väljare är bekymrade, men inte tycker att det här ska påverka Tidö-samarbetet.

    En slutsats man kan gissa sig till är att en stor andel konservativa väljare fortfarande ser det som ett värre alternativ att utlösa regeringskris och få ett nyval som skulle ge en vänsterseger, än att fortsätta med en regering som de facto är marionetter till SD. The lesser of two evils, typ.

    Men något jag reagerade på är att väljarstödet för de olika partierna är i princip oförändrat. SD har inte förlorat något alls i opinionen av den här skandalen, och överlag ligger alla partier kvar ungefär där de låg innan trollfabriksavslöjandet. Det är anmärkningsvärt att den kanske största politiska skandalen under 2000-talet gör så lite för vilket parti man vill rösta på.

    Jag jobbar ju med kommunikation till vardags, och där använder vi ofta en modell som kallas Effektkedjan. KOMM har skapat en utmärkt guide för hur man kan tänka där, men övergripande ser den ut såhär:


    Källa: KOMMs Effektprincciper

    Kedjan visualiserar vägen från kommunikationsinsats till affärseffekt och ska alltid göras baklänges: man börjar med att definiera önskad affärseffekt (tex mer försäljning eller, i det här fallet, fler röster). Det kan också röra sig om indirekta effekter som tex ökad lojalitet, prispremium eller i det här fallet tex ökad makt på den mediala eller parlamentariska arenan (och inte bara väljararenan).

    För att skapa en effekt måste vi förändra ett existerande beteende i målgruppen (här: väljarna). Vi vill styra beteendet till att rösta på oss. För att ändra ett beteende behöver man ofta (men inte alltid när det kommer till små förändringar) ändra en attityd. Attityd är egentligen ett samlingsnamn för saker som kännedom, kunskap, intresse, associationer, känslor, åsikter, intentioner etc. Vilka av dessa attityder man vill förändra styr sedan kommunikationsinsatserna (exponering/bearbetning osv).

    I fallet Trollfabriken ser vi tydligt en grupp väljare med oförändrat intresse (vet ej-gruppen), men stor en grupp med både kännedom, intresse och åtminstone åsikter om inte känslor. Men intentionerna, dvs vilja att förändra något, är helt opåverkade. Sveriges kanske största politiska skandal under 2000-talet ändrar inte intentioner! Och utan förändrade intentioner får man sällan ett förändrat beteende. Konservativa väljare ser det här som djupt problematiskt, men är ändå inte beredda att rösta annorlunda.

    Och med en sådan obryddhet hos väljarna finns inga incitament hos regeringen att ändra sakernas tillstånd. Åtminstone inte utifrån den här skandalen. Det långsamt och över tid urgröpta förtroendet för MLKD verkar regeringen inte riktigt veta hur de ska hantera. De kopplar det iaf inte till Tidö är min gissning, för partipolitiska analyser kommer nästan aldrig fram till att man själva gjort något fel, det är bara omvärldsfaktorer man inte lyckats förhålla sig till.

    Med en sån här cementering i väljarkåren är jag skeptisk till att något kommer att förändras till nästa val, tyvärr. Det här glappet mellan attitydeffekter och beteendeeffekter är något vi har sett vuxit fram under 2000-talet. Vi blir arga på något, men orkar inte riktigt reagera på det. Varför det är så, är kanske stoff för ett annat inlägg eller rentav upp till mer kvalificerade än jag att besvara.

    Det lilla hopp vi kan ha, är att attityder ofta tar tid att påverka. Det som talar emot det är att SD drabbats av frekventa skandaler i 20 år utan att det påverkat beteendet emot dem negativt. Men att det inte genererar mer än rynkade ögonbryn att vi har ett riksdagsparti som med skattemedel underblåser hot och hat mot politiskt engagerade, bådar sannerligen inte gott.

  • Därför deltar jag inte på Företagarnas kongress

    Därför deltar jag inte på Företagarnas kongress

    Imorgon, den 23 maj, går Företagarnas kongress av stapeln, denna gång i Gävle. För mig är det min sista kongress, jag har avböjt omval som ledamot i Riksstyrelsen av två skäl. Det första är att jag känner mig klar: jag har suttit i Riksstyrelsen i sex år.

    Det andra skälet är att jag vill undvika alla misstankar om att jag sitter på dubbla stolar. Företagarna är en partipolitiskt obunden organisation och jag är trots allt politiskt förtroendevald, om än på kommunnivå. Att jag därmed har gjort min sista mandatperiod i Företagarna känns naturligt, och jag har också gått ur styrelsen i Företagarnas lokalförening här i Falun.

    Men det är inte därför jag inte kommer att närvara under kongressen (det hade säkert varit en trevlig sak, och kongressen i sig är både lärorik och rolig).

    Jag har länge varit tveksam och skeptisk till hur Företagarna förhållit oss gentemot Sverigedemokraterna. Jag har sett rimligheten i att vi för en dialog med dem och försöker påverka deras politik i frågor som är viktiga för oss, samtidigt som det länge varit uppenbart att deras övergripande politik är skadlig för Sverige, hotfull mot våra demokratiska institutioner och därmed också det fria företagande vi är satta att värna.

    Den senaste granskningen från Kalla fakta visade det som vi som funnits på Twitter länge redan vetat: det som pågår är organiserat. I Sverige har vi ett riksdagsparti som använder skattemedel, från arbetare och företag, för att underblåsa hot och hat mot politiskt engagerade, inklusive mot vår regering. Den meningen tåls sannerligen att läsas igen.

    För mig är det droppen. Det här är nu bortom allt tvivel ett parti som nyttjar våra politiska och demokratiska system för att försvaga dem med målet att avveckla dem. Som organisation må Företagarna vara partipolitiskt obundna men vi sysslar i högsta grad med politiska frågor. Och ingen kan säga sig vara opolitisk dessa dagar, man känner sig på sin höjd bara bekväm i rådande politiskt klimat.

    Man må ibland behöva föra sakdiskussioner med SD, det är som det är. Men vi väljer själva om vi ska bjuda in dem till det finaste, viktigaste och största vi har, vår kongress. Oscar Sjöstedt, kanske mest känd för grova skämt om judar, har ett förflutet som skinhead, har gått på vit maktspelning och har också hamnat i blåsväder för att ha skrivit sig i sin sommarstuga samtidigt som han säger sig vilja ”stoppa skatteslöseriet”. Imorgon ska han tala inför kongressen och delta på middagen.

    Jag kan inte stå bakom det. En inbjudan till kongressen är en legitimering. Av Sjöstedt, hans parti och den politik de för.

    Hur känner förtroendevalda och anställda med annan bakgrund, hudfärg eller politisk åskådning än den av SD godkända inför det här? För mig kommer privilegiet att ännu inte ha drabbats av nuvarande politiska förflyttning med ett ansvar.

    Det här visade sig vara min röda linje. Vänner och bekanta som jag har rådfrågat har pekat på möjligheten att påverka inifrån, men när det uppenbarligen inte går behöver jag för mitt eget samvetes skull markera. Om (när) någon frågar hur vi kunde bjuda in Sverigedemokraterna till vårt högsta beslutande organ, behöver jag kunna säga att jag tog och höll avstånd.

    ”Vi vill kunna överlämna ett land och ett samhälle till våra barn och barnbarn som är i bättre skick än det land vi fick till skänks av tidigare generationer.” Så lyder Företagarnas vision. Och det finns inget med det här vägvalet som tar oss dit, det har vi om inte annat lärt oss av historien.

    Företagarna har givit mig otroligt mycket under de här sex åren. Jag är så, så tacksam för chansen att under en tid ha fått vara med och styra organisationen. Jag hoppas att ni får en givande kongress, och må ni orka hålla er på den smala vägen när jag nu lämnar över stafettpinnen.