I dagens pappersnummer av DI blev jag glatt överraskad av att se en helsida dedikerad till något så fint som ekosystemtjänster. Speciellt Sveaskog och Akzo Nobel togs fram som två företag som ligger i framkant, Sveaskog för att man experimenterar med att försöka optimera skogens koldioxidupptag, Akzo för att man försöker räkna ut det verkliga värdet av ekosystemtjänster.
En ekosystemtjänst är något vi tar för givet, men som har en stor ekonomisk betydelse för oss eftersom vi slipper göra det själva. Ett exempel kan vara en myr som renar vårt dricksvatten, ett annat kan vara träd och gräs som fungerar som erosionskydd i slänten ovanför vårt hus.
Nu tänker jag förekomma Akzo Nobel lite här, för det har nämligen gjorts beräkningar på dessa värden tidigare. Under min sejour på Gotland läste jag en kurs i hållbar utveckling som leddes av den lika engagerande som kunniga Patrik Rönnbäck. Där togs bland annat det här med ekosystemtjänster upp, och delad kunskap är ju dubbel kunskap så here goes.
När man tänker på ekosystemtjänster så tänker man ofta på stora globala grejer som att rent, friskt regn gör att vi slipper vattna våra åkrar. Då kan det vara lätt att glömma en så ”liten” grej som pollinering. 90% av världens växter, och över 70% av våra grödor, är beroende av insekter för pollinering. Vi vet att bin håller på och massdör över hela världen, det är konstaterade fakta. Vad vi inte riktigt vet är varför, men teorier om ogräsmedel, global uppvärmning, kvalster, svamp och stress verkar vara vanligast. Kanske är det en kombination, kanske har det olika orsaker på olika platser.
Konsekvensen blir att de växter som bina förr kunde pollinera nu måste pollineras av människor. Enorma äppelodlingar måste penslas för hand när bina har försvunnit. Och tiden som en människa måste spendera på att pensla ett äppelträd är tid hon kunde gjort något annat med. Typisk ekosystemstjänsttid. Värdet? Svårmätt. Vad man har räknat ut är att ett blåbärsbi skapar värden för ca $75 på ett år. Ett enda bi.
Ett mer konkret exempel är kustskydd. I stora delar av sydostasien skyddas kustremsorna av mangroveskog. Tyvärr struntar man i värdet av denna ekosystemtjänst – skogen står ju bara där i vattnet och luktar äckel päckel, och hugger ner den för att beredda plats för räkodlingar. Något ljushuvud kom nämligen på att det är enklare att odla räkor än att fiska dem.
Men räkodlingar är smutsiga saker. Först hugger man ner mangroveskogen. Sedan måste man hålla bassängerna fyllda med det som räkor älskar mest, nämligen saltvatten. Annars dör de ju. Problemet är att vattnet dunstar, men det gör inte saltet som stannar kvar i jorden och gör den obrukbar för till exempel jordbruk. Räkor är också otroligt känsliga små krabater som behöver mycket mediciner och antibiotika för att inte bli sjuka i bassängerna som efter ett tag mest liknar små bajspölar. Lösningen blir att hugga ner lite mer skog, göra en ny bassäng och låta saltet och medicinerna ligga kvar i marken medan räkorna får ett nytt hem att plaska i. Och så fortsätter det.
Hanteringen är så smutsig att räkor ligger på WWFs röda lista.
I Orissa, Indien, slog en supercyklon till 1999, ni kanske minns den. Enorma tidvattenvågor och vindar över 70 m/s dödade 10.000 människor och 500.000 boskapsdjur. Totalt förstördes 2 mijoner hus och 1.8 miljoner hektar jordbruksmark ödelades. En jävla katastrof helt enkelt.
Bara 50% av den mangroveskog som fanns 1950 fanns kvar 1999, resten hade huggits ner. Uträkningar visade att om all skog funnits på plats när cyklonen kom hade förmodligen så lite som 800 människor mist livet. Hade å andra sidan all mangrove varit nedhuggen hade över 15.000 människor dött. Man kom också fram till att varje hektar mangroveskog som faktiskt stod på plats när cyklonen kom, förhindrade skador till ett värde av $43.000.
Och nu till det sjuka. Att bygga en barriär i betong eller sten, vilket är det första som de flesta tänker på, kostar ca $75.000 per hektar. Att återplantera 1 hektar mangroveskog kostar $100. Och där har ni värdet av ekosystemtjänster, inte bara i kronor och ören utan i liv.
Jag skulle kunna skriva vidare om hur det går åt 7.000 liter rent dricksvatten för att producera 100 gram nötkött, eller hur 550 liter går åt till en enda limpa, men ni fattar poängen. Vi kan inte ta naturen för given, pengar löser inte allt och vi kan inte ersätta skog med betong. Åtminstone inte i all evighet.
Lämna ett svar