En spade är en spade, fascism är fascism

Jag ska säga att jag har tvekat över att skriva det här, och särskilt idag när Centerpartiets partiledare avgår efter hot och hat riktade mot henne. Inte för att jag inte står för det, utan för att det är laddat, kan vara farligt, och av vissa tidigare har beskrivits som okonstruktivt.

Men min utgångspunkt är den här: fascism är en extrem form av nationalism som ser olika ut från land till land, beroende på vilken kultur och tid den har formats av. En totalitär populism som också formas av de egenskaper, värderingar och prioriteringar dess ledare råkar ha.

Umberto Eco, italiensk forskare och författare som växte upp under Mussolini, och som jag ska luta mig mot ganska tungt i det här inlägget, beskrev det såhär:

Fascism became an all-purpose term because one can eliminate from a fascist regime one or more features, and it will still be recognizable as fascist. Take away  imperialism from fascism and you still have Franco and Salazar. Take away colonialism and you still have the Balkan fascism of the Ustashes. Add to the Italian fascism a radical anti-capitalism (which never much
fascinated Mussolini) and you have Ezra Pound. Add a cult of Celtic mythology and the Grail mysticism (completely alien to official fascism) and you have one of the most respected fascist gurus, Julius Evola.

Att definitionen kan göras lite så bred man känner för har öppnat för utmaningar, och varningar till de som i andras ögon för lättvindigt ropat ”fascism!” om auktoritära regimer. Det råder ju, tyvärr, ingen brist på totalitär populism i dessa dagar – det betyder inte att alla som ägnar sig åt det ska kallas för just fascister.

För att hjälpa oss så listade Eco fjorton stycken drag, eller egenskaper, som kan hjälpa oss att snäva in när en auktoritär rörelse kan förtjänas att kallas fascistisk, eller ur-fascistisk som han kallar det. Han är noggrann med att påpeka att alla inte behöver rymmas i en ledare eller organisation, utan att det tvärtom kan räcka med en enda för att en fascistisk rörelse ska börja formas runt den.

Att kalla Sverigedemokraterna, Sveriges näst största parti som samlar en femtedel av rösterna, för fascister är ett djärvt påstående, jag vet. Men vi måste också våga kalla en spade för spade. Snus är snus, om ock i gyllne dosor du vet. Så för att motivera det tänker jag gå igenom Ecos fjorton drag och ge exempel på hur SD manifesterar dem.

1. The cult of tradition

Traditionalism definieras enligt Oxford Dictionary som ”tron att seder och traditioner är viktigare för samhället än moderna idéer”. Eco utvecklar det som en form av trossystem som går ut på att människan redan har fått all den visdom man behöver: det blir viktigare att tolka det man redan känner till, än att söka ny kunskap som utmanar det.

2009 startade Mattias Karlsson och Erik Almqvist kulturföreningen Gimle, som om sig själv skriver:

Vår kultur är En omistlig del av vår identitet och Sverige som nation. Människor, traditioner och händelser har formgivit Sverige och svenskarna till det land och folk vi är idag. Genom att vårda och förmedla vårt gemensamma kulturarv hedrar vi inte bara tidigare generationer utan lär även känna oss själva. Det hjälper oss att inse att vi bara är en del av en tusentals år gammal historieskrivning. Detta har länge varit en självklarhet i Sverige.

Tyvärr har denna självklarhet ifrågasatts alltmer under de senaste decennierna av etablerade medier, kulturprofiler och samhällsinstitutioner. Det verkar numera vara normen att betrakta nationen Sverige som en påhittad konstruktion, och om det skulle finnas något svenskt så är det negativt.

Vi anser att detta är skadligt, både för individer och för Sverige som nation.”

Om det inte räcker så kan det vara värt att nämna att SD är partiet bakom den omskrivna Kulturkanon som har tagits fram, och inte ska innehålla några kulturyttringar yngre än 50 år. De är ett bakåtblickande parti, med en traditionskult.

Man lockar väljarna med löften om en enklare och bättre tid när allt var frid och fröjd, det vill säga väljarens barndom (när nu den skedde), eftersom världen alltid upplevs som enklare av ett barn.

2. The rejection of modernism

En konsekvens av traditionsvurmande blir förstås en skepticism mot det moderna. Exempelvis jämställdhet i hemmet går emot de traditionella könsnormerna (SD har motionerat om återinförd sambeskattning). Ny, miljövänlig teknik går emot traditionella förbränningsmotorer (SD har motionerat många gånger mot vindkraft). Nya vacciner går emot hur de ”alltid” har gjorts (flera SD-toppar har uttalat sig).

3. Handling för handlingens skull

Handling slår ord, kan man säga. Eco menar att fascistiska ideologer främst har ägnat sig åt att attackera meningsmotståndare, snarare än att i diskurs försöka resonera sig framåt. Komplexa skeenden förenklas och meningsmotståndare kallas woke, snöflingor, radical left, kulturkramare, politiskt korrekta, kulturmarxister, godhetsknarkare och andra förolämpningar som gör att man inte behöver lyssna på dem.

SD har använt skattepengar för att avlöna personer som under pseudonym ska ägna sig åt just detta.

4. Disagreement is treason

Lojalitet framför allt. Eftersom fascistisk ideologi innehåller motsättningar så behöver man tysta de som pekar på dessa. Det är allmänt känt att SD överlag använder sin så kallade ”nolltolerans mot rasism” som ett internt verktyg för att bli av med obekväma medlemmar. Partitopparna sitter generellt säkert. Man trycker också gärna ut de som påpekar missförhållanden.

5. Fear of difference

Eco skriver ut det tydligt:

The first appeal of a fascist or prematurely fascist movement is an appeal against the intruders. Thus Ur-Fascism is racist by definition.

Att SD är ett rasistiskt parti grundat av nazister, som ständigt spelar på främlingsfientlighet och rädsla för invandrare, behöver inte ens diskuteras.

6. Appeal to a frustrated middle class

Man bygger sitt erbjudande på klassmotsättningar och utmålar ”lägre” klasser som hot mot de man riktar sig mot. I Sveriges fall får man säga att SD främst har nått framgångar bland de mindre bemedlade och utbildade, och hotet man målat upp är invandrare som antingen kommer att ta deras jobb eller deras bidrag. Minns SD-reklamen med kvinnor i burka som med barnvagnar skyndade förbi en pensionär. Man använder också stad mot land-konflikten för att attrahera väljare på landsbygd.

7. Obsession with a plot

Eco argumenterar för att de enda som kan ge en nation sin identitet är dess fiender. Nationalism ska gärna springa ur tradition och kultur, men en fascistisk nationalism behöver också en yttre (invandrare, exempelvis i form av ”valboskap”) eller inre (historiskt inte sällan judar). Externt har SD ofta tonat ner sin antisemitism. Den har dock dykt upp i formuleringar om exempelvis Bonnier, beskrivs ingående som utbredd i deras egen vitbok, och har luftats av Oscar Sjöstedt.

8. The enemy is strong – and weak

Å ena sidan är man en underdog: fienderna är starka, mäktiga, rika och inflytelserika. Å andra sidan är fienden svag, lat, korkad och degenererad, och kan övervinnas om vi bara mobiliserar med tillräckligt ursinne.

För SD gäller detta både ”sjuklövern”, innan man blev en del av ”åttaklövern”, men kanske framför allt islam. Exemplen är otaliga kring hur det muslimska kollektivet är ett existentiellt hot, samtidigt som enskilda muslimer pekas ut som dåliga och svaga individer. Man går också hårt åt media som å ena sidan gör allt för att motarbeta sanningssägarna i SD, samtidigt som det inte finns en enda bra journalist i Sverige. Det sverigedemokratiska narrativet är fullt av dessa motsägelser men generellt är fienden en stark och vagt defininerad grupp, samtidigt som den består av förkastliga individer.

9. Life is permanent war, peace is trafficking with the enemy

Fascistisk ideologi kretsar kring konflikten mellan stater, religioner, ideologier eller vad som än råkar forma den. Det enda sättet att nå en permanent fred och välstånd är att krossa alla andra – eller gå under själv.

Mattias Karlsson var kanske tydligast i sitt inlägg på Facebook som kan sammanfattas med orden ”segra eller dö” i existentiell kamp om överlevnad.

10. Popular elitism – and contempt for the weak

Föraktet för svaghet går igen. Är det inte kopplat till klass så är det kopplat till etnicitet, inte sällan båda. Samtidigt bygger den fascistiska maktstrukturen på en stark ledare som behöver vara hård i sitt styre eftersom folket, även de egna leden, inte är tillräckligt starka för att styra sig självt. Det skulle kunna vara en paradox, men löser sig genom att det alltid finns någon under en i pyramiden att leda och förakta. De längst ner får nöja sig med fienden.

SD har den mest extrema maktstrukturen av alla svenska partier. I toppen sitter landets längst sittande partiledare, och styrelsen består av lojalister som i sin tur styr över distrikten. Svaga medlemmar som pekar på oegentligheter kastas ut. Svenskarna verkar inte förstå vad som är bäst för dem, bara Jimmie ”jag vet inte” Åkesson vet.

11. Viva la muerte!

Leve döden. Hjältedöden. Att dö för ”saken” är den högsta äran. Det är en krigisk kultur som ska entusiasmera följarna att kämpa till döden för den stora hjälte-äran.

Bortsett från ”segra eller dö” så hittas det här inte i SDs officiella retorik, även om nätet är fyllt av fora och chattgrupper som uppmanar till våld och väpnad kamp.

13. Machismo

Macho-idealet om den starka mannen som håller kvinnorna på plats och föraktar sexuella ”avarter”. I brist på detta fetischerar man kring vapen.

I Sverige syns det förstås främst i sverigedemokraters inställning till Pride, homosexuella och förstås transsexuella. SD som parti verkar också ha en väldig otur med att dra till sig företrädare som inte är främmande för våld mot kvinnor. Och så vapnen förstås. Hur ska man annars kunna dö en hjältes död i den existentiella kampen?

14. Newspeak

Ordet som myntades i Orwells 1984 handlar inte bara om uttryck som att ”krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka”. Det handlar också om att förenkla språket och ta bort vokabulären som behövs för kritiska och komplexa resonemang. Ju sämre en befolkning är på att formulera sig, desto sämre förutsättningar har den att formulera ett motstånd, är tanken.

Jag har tagit upp hur SD länge har arbetat för att vända på begrepp och förflytta snällhet till svaghet, godhet till naivitet etc. Men häri behöver vi också lägga SDs attacker mot skolväsendet.

Så var landar vi?

Jag vet i alla fall var jag själv landar, men avgör själv du. Är det här tillräckligt för att våga yttra att ett parti som har ”-demokraterna” i sitt namn inte är demokratiskt?

Jag vill särskilt, igen, lyfta vad jag skrev för ett och ett halvt år sedan:

”Det som pågår är organiserat. I Sverige har vi ett riksdagsparti som använder skattemedel, från arbetare och företag, för att underblåsa hot och hat mot politiskt engagerade, inklusive mot vår regering.”

Hat och hot, som i sin förlängning drev Theodor Engström till att mörda, och har fått Anna-Karin Hatt att avgå som partiledare för C.

Jag vill också lyfta att Sverigedemokraterna vill försvaga demokratin med hänvisning till ”folkets vilja”.

Och vi är illa ute om vi inte kan kalla det här vad det faktiskt är.