Jonas Grenfeldt

Kategori: Samhälle & politik

  • Det kan bli värre än vi tror, fortare än vi tror

    Det går fort i USA nu. Nya försök att förvirra, blanda bort korten och få folk att tröttna görs varje dag, och då och då (ett par gånger i veckan eller så) så försöker man sig på något värre. Det här är en post som förstås bygger på spekulation, men som tyvärr inte är helt osannolik. Medan jag skriver det här kommer också rapporter om att US Marshalls inte lyder order från de juridiska grenarna av USAs regering, utan sällar sig till de myndigheter som är trogna presidenten.

    Och vi får se hur det går framåt. Jag skulle vara ganska nervös om jag var del av en minoritet i USA idag. Kanske till och med så nervös att jag började undersöka mina alternativ för att flytta någon annanstans (vilket såklart också är målet för Trump).

    Kan det här hända i Sverige? Jag är rädd för att vi underskattar riskerna. Nu vill jag absolut inte ropa varg: vi har en lång tradition av stark demokrati, låg korruption och fristående rättsväsende och press. Men kanske är det just därför lätt att underskatta hur sårbart vårt system också är.

    För allt i en demokrati bygger på överenskommelser. Precis som våra pengar bara är värda något för att vi är överens om deras köpkraft, är saker som regeringsform och andra grundlagar också bara värda något, för att vi är överens om att de är det. Om vi får en regering som helt enkelt vägrar erkänna demokratiska principer – vad gör vi då? Ted Ekeroth, Kents läskiga brorsa, säger öppet på Twitter att ”Dagens polischefer ska bort när vi tar makten. Varenda en ska väck och ersättas med riktiga poliser.” Hans i sin tur ännu läskigare brorsa Kent har sagt medierna ska stoppas i sinom tid. Tro inte att de inte menar det!

    Av den här anledningen så tror jag att Moderaternas senaste u-sväng är mycket oroväckande. De vill nog väl, de flesta av dem. Några vill nog åt makten. Men att vägra erkänna att ett samarbete kräver eftergifter, är att dumförklara sina väljare (något som kanske också visas i att förtroendet för AKB sjunker över alla väljargrupper). Och att förklara sin u-sväng med att omvärlden förändrats sedan Hanif Bali 2011 anklagade Juholt för det som hans eget parti gör idag, är inte pragmatism. Det är kappvänderi.

    Världens har ju alltid förändrats mycket ”de senaste fem åren”, oavsett vilket år det är när man påstår det. Det är ingen giltig anledning till att överge sina principer – om man nu hade sådana. Och om moderaterna tror att de ska kunna tämja SD, så får de hemskt gärna ta av våra skattepengar och åka på studieresa till USA och GOP – som var säkra på att de kunde tämja Donald Trump.

    //J

  • Vem är John Galt?

    Det har hänt något de senaste våren. Egentligen är det väl en utveckling som puttrat på så länge jag levat, men det känns som att luften gick ur efter valet 2014. När SD suttit i riksdagen i fyra år och inte imploderat, utan istället nästan tredubblat sitt stöd.

    Det är svårt att sätta fingret på, men det är en trötthet. En apati.

    Vi får veta att FRA-lagen, som först skulle användas för att hitta spioner och terrorister, nu används för de mest blandade syften. Vår integritet blir allt lättare att kränka, och skälen att göra det blir allt fler. Vi rycker på axlarna. Orkar inte vara arga, för vad gör det för skillnad?

    Vi får dagligen bilder på brända, skadade, bombade, drunknade, avrättade, torterade människor från Syrien, i Nyheterna och i sociala medier. Vi skänker kanske en hundring ibland, gör vårt bästa för att inte tänka så mycket på det.

    Partierna pratar om andrum och stänger gränser. Gör Sverige till ett av de mest ovälkomnande länderna i Europa. På ett halvår går vi från stolta svenska ideal, till ”andrum”. Många tycker det är en bra idé. ”Flyktingar är ju inte som vi, och dessutom har några ljugit om sin ålder.” De flesta orkar inte riktigt bry sig.

    Näthatet breder ut sig, framför allt mot kvinnor. Såväl riksdagspolitiker som journalister har svansar som de naturligt och bekvämt nog inte tar ansvar för (och det kanske de helt och hållet inte kan förstås, men som någon sa: när man når en viss nivå har man inte längre bara ansvar för vad man säger utan också vad folk hör), och misogynism, rasism, hot, dickpics och förolämpningar är vardag för de som vågar sticka ut hakan och prata om saker de anser viktiga. Men vad ska man göra? Det borde väl Twitter fixa? Och aftonbladet med sitt kommentarsfält? De flesta ignorerar lavinen av skit som drabbar andra, glada över att den inte drabbar en själv.

    Tiggare sitter på våra gator, sparkas på, spottas på. Det pratas om förbud, och många håller med: varför ska de behöva se fattiga människor på väg in till Bolaget? De flesta har inte nån starkare åsikt, och om man nu hade det – vad skulle det spela för roll. Enstaka eldsjälar gör enorm skillnad för enstaka tiggare. De flesta ger en femma eller inget alls.

    Sverigedemokraterna blir ertappade med järnrör, oräkneliga fall av extrem rasism, anställda informatörer och partiledare som spökskriver på hatsajter. Deras stöd ökar. Ökar. Och det är inte längre fult att vara Sverigedemokrat. Allt färre orkar säga emot när de bränner av en svada idioti på festen, i fikarummet, i kommentarsfältet. För vad spelar det för roll?

    Polisen går på knäna. Landstingen har missköts i decennier och går på knäna. Vården går på knäna. Lärarna går på knäna. Staten fallerar i sina kärnuppgifter, men så länge räntorna är låga är det väl lugnt? Vi delar en artikel om Polisens kollaps och frågar tomt hur man kan låta det fortgå, väl medvetna om att varken vi eller någon vi känner på Facebook sitter på svaren.

    Det finns en trötthet. Man gör vad man kan, men när så få gör det – hur ska det kunna göra den skillnad som krävs? Hur ska vi orka vända det här? När bilder på en drunknad treåring sätter hjärtan i brand – i tre dagar – innan vi fortsätter att inte göra ett skit åt något?

    Det finns en apati. Med så mycket skit som händer, och så små vi är som individer – hur spelar det någon roll? Vad spelar det för roll att eldsjälar ordnar svenskalektioner på asylboenden, när nästan alla där efter regeländringar får tillfälliga uppehållstillstånd och skickas ut till olika byar runtom i landet? Vad spelar det för roll att eldsjälar ger rumänska romer mat och varma duschar, när de måste tillbaka till ett land som systematiskt förtrycker dem?

    Det finns en hjälplöshet, och jag börjar tro att den är inlärd. Sånt här kan väl inte vi göra något åt, det är väl statens jobb? Polisens jobb? Militärens jobb? Socialtjänstens jobb?

    Det finns en outsourcad känsla för ansvar. Skolan borde faktiskt kunna uppfostra våra barn, nu när de spenderar fler timmar där än hemma med familjen. Politikerna borde faktiskt lösa min arbetslöshet, min hälsa, mitt lösgodisberoende. Lite hårdare tag bara så kommer stenkastarna lära sig, in med kravallpolis bara. Inte ska jag behöva gå ner på Tjärna ängar och prata med ungdomarna. Det borde deras föräldrar göra. Och skolan. Och Polisen. Inte jag.

    Summan blir ett samhälle som inte bryr sig längre. Som är bra på att rasa, dela, tycka och blogga – men som glömt hur man faktiskt engagerar sig och gör något.

    Undantag finns självklart överallt. Om du engagerar dig ska du såklart inte ta åt dig – men kanske känner du igen lite av det jag skriver? För jag tror inte jag är ensam om de här tankarna. Jag hoppas i alla fall inte det.

    //J

  • Vi tröttnar inte. Men kanske borde vi.

    Håll i er för här kommer en rant om hur det känns att vara företagare i årets valrörelse.

    Jag kommer att utelämna Vänsterpartiet för vi vet alla var de står i såna här frågor och det är Socialdemokraterna som, som Sveriges största parti, också står för det i mina ögon största sveket mot svenska företagare. Vänsterpartiet är i alla fall ärligt. De gillar inte min världsbild, jag gillar inte deras (även om jag röstade på dem i min ungdom!) och det är ok för man får tycka olika.

    Men sossarna (har röstat på dem med!). Sossar träffas och pratar gärna, och det kan ta ganska lång tid innan man inser att det mest bara är för att de ska kunna säga att ”jag har minsann varit ute hos företagen”, och inte för att de på något sätt bryr sig. För när vi träffats så har jag sagt ungefär såhär:

    Jag gör mitt bästa för att behandla min personal med den respekt och de förmåner de förtjänar, att ge dem förutsättningarna att växa i sina roller. Jag vill göra vinst, absolut. Och ju bättre vi alla mår desto bättre tror jag att vi jobbar (därav t.ex. vårt system med pauspoäng). Jag förstår att de är i beroendeställning till mig, men de förstår också att jag är i beroendeställning till dem. Vi jobbar tillsammans. Hela poängen med en organisation, ju, är att en och en kan bli tre. Vi är bättre tillsammans än var och en för sig.

    Och de hör mig, men de lyssnar inte. För problemet är att Socialdemokraterna inte ser samma ”tillsammans” som jag. För dem är det de anställda som är ”tillsammans”. Vi arbetsgivare får inte plats i deras gemenskap. Och jag förstår det inte. Jag kan faktiskt inte för mitt liv förstå hur man så aktivt väljer att ignorera den ena parten i en anställning. Hur man blir så förblindad av sin ideologi att man inte inser risken en företagare tar när den blir arbetsgivare. Hur man är så principstyv att man på allvar verkar tycka att höjda avgifter på att anställa kan stimulera fram fler anställningar.

    Jag vet företagare som fått välja mellan att lägga ner sitt företag och börja om utan vissa anställda som de inte kunnat säga upp pga LAS (trots misskött jobb, hot på arbetsplatsen och andra riktigt allvarliga saker), och att lägga ner helt. De uppmanas att anställa, men behöver de krympa kostymen så har de både lag och fack emot sig.

    Och det här är den socialdemokratiska politik som ska ge fler jobb:

    – Man vill höja arbetsgivaravgifterna för unga och fördyra anställningar
    – Man vill höja restaurangmomsen
    – Man vill ta bort undantaget från turordningsreglerna för småföretag
    – Man vill försvåra för vård- och utbildningsföretag att gå med vinst
    – Man vill halvera RUT-avdraget

    Det man vill ge till företagen i form av innovationsstöd, klimatinitiativ mm (och sen när blev staten bra på att driva företag?) är en bråkdel, en droppe i havet, jämfört med de miljarder man får in. Newsflash Löfven: jag behöver inte era pengar. Vill inte ha dem. Däremot vill jag ha de pengar jag gjort mig förtjänt av i mitt företag (och självklart betalar jag mer än gärna en del av dem till välfärden varje månad men det är mina pengar från början – inte statens).

    Under tiden växer mitt lilla företag vidare, men det är inte tack vare statliga incitament, utan trots dem. Och kanske är det det som är problemet. Vi företagare kämpar på genom politiska minfält och över de hinder som läggs ut framför oss. Vi klagar visserligen ibland, men de enda som verkligen lyssnar är de som redan håller med. Så vi gnetar vidare, ibland med lön, ibland utan, och alltid med den där klumpen i magen som kommer med ansvar för anställda, för den egna familjen, för Skatteverket, för att kunna sätta mat på bordet. Vi tröttnar inte.

    Men kanske borde vi.

  • Expressen och den så kallade förintelsen

    Årsminne av Kristallnatten. Nazister marscherar i Sverige till stöd för nazister i Europa. En av tio svenskar går från ord till handling och säger sig komma rösta på ett rasistiskt parti. Vi lär oss fan aldrig. Om det är något vi kan lära oss av historien, så är det att vi aldrig lär oss av historien. Det är därför den upprepar sig.

    Värst är förstås Expressen. Nazister kallas för högerdemonstranter, motdemonstranter som trotsat ösregn för att visa att nazism faktiskt inte är okej på vår huvudstads gator benämns ”vänsterextrema”. Förintelsen förminskas ner till ”den så kallade Förintelsen”, och de 1000 synagogor och 7500 judiska butiker som förstördes blir plötsligt ”några juvelerarbutiker”.

    Men vi har den media vi förtjänar. Var sjätte svensk läser Expressen dagligen enligt deras egna siffror. Tidningen gör någonstans mellan 40 och 100 miljoner kronor i vinst per år, pengar från såväl läsare som annonsörer. På många sätt är det ett mycket hälsosamt företag. Ja, inte moraliskt då, men fanns det ingen efterfrågan så fanns det ingen upplaga. Vi vill ha det här.

    Och jag undrar varför vi vill ha det. Varför vi så gärna vill läsa om andra människors liv och – vanligtvis – olycka. Varför vi vill skrämma upp oss själva med CHOCK, SKRÄCK, RYSSAR, EXTRA, SUPER och allt annat som POLISEN MISSTÄNKER. Vad är det för jävla fel på oss?

    Disclaimer: För tydlighetens skull tycker jag lika illa om Aftonbladet som Expressen.

  • Signerat Lars Ohly

    ”Jag tycker att företagare borde arbeta med lägsta ingångslön i branscher där ingen bryr sig om vad de tycker.”

    Orden är Lars Ohlys, f.d. partiledare för Vänsterpartiet, till svar på Lina Skandevalls tweet: ”Jag tycker att @OhlyLars borde skaffa sig ett företag. Gärna med några anställda. Driva det i några år. Och sen ge sig in i debatten igen.”

    Nyheter för dig kanske Lars, men det gör vi redan.

    Det är svårt att tolka det på något annat sätt än att företagare (läs: alla företagare, vi företagare) ger våra anställda dåligt betalt och skiter i vad de tycker.

    Det här är en sådan öppen dörr att sparka in att det inte är sant, jag vet, men är det verkligen för mycket begärt med ens en vilja att förstå företagares situation från politikers håll? De politiker (främst på kommunal nivå såklart då jag är en alldeles för liten fjärt i rymden för att spela någon roll för riksdags- och regeringspolitiker) jag försökt tala med lyssnar vänligt och glömmer snabbt.

    Lars Ohly fortsätter med att hänvisa till statistik från SCB som visar att de flesta företagare tjänar över 20000 i månaden. Fine, så är det säkert. Men att de troligtvis arbetar mer än 40 timmar i veckan, och att merparten garanterat inte hade den ingångslönen när de startade, är nog mindre viktigt för Lars.

    Som sagt. En vidöppen dörr. Men jag hatar att det är såhär. Att det är så tydligt och accepterat att bara dra alla företagare över samma kam och stämpla oss som en girig bunt kapitalister som utnyttjar rättslösa och röstlösa arbetare. Det är sorgligt.

    Det är sorgligt, inte av den anledningen att jag har större skyldigheter, sämre rättigheter, lägre lön och längre arbetstider än mina anställda. De gör ett förbannat bra jobb, jag betalar dem gladeligen för det och mitt företagande är ingen annans val än mitt. Nej, det är sorgligt av den anledningen att jag ständigt måste försvara att jag gör det.

    Parasit, fascist, arbetarhatare, misslyckande. Bara några av de glada tillrop man får från allmänheten när man varje dag kämpar för att skapa värde (tydligen med enda motivet att sko sig på andras bekostnad), anställer folk ur arbetslöshet (tydligen med enda motivet att kunna utnyttja dem) och betalar sig själv sist och sämst varje månad (tydligen med enda orsaken att man är misslyckad).

    Och från politiskt håll: tystnad. Kanske ska man vara tacksam för att vi åtminstone inte är ett särintresse längre i de flestas ögon. Kanske kunde man begära lite mer.

    Så Lars, jag tycker faktiskt att du borde göra som Lina föreslog, och våga dig ut på vår sida av myntet. Kanske kan det leda till lite perspektiv och förståelse.

    //J